Semester, ingen uppdatering

Sorry alla, ingen uppdatering på ett tag. Jag är på semester.
Ett tag till.
/Anders

ingenting känns särsklit anrikt

"Ingenting känns särskilt anrikt", sjunger Tomas Öberg i en gammal Bob Hund-låt från -99. I dag har det varit en sån dag. Jag har gjort massor och det har hänt stora saker, men ingenting känns särskilt anrikt. Det är stressigt nu. Allting flyter förbi utan att man får fatt på det. Jag tjatar mycket om stress i den här bloggen, har alltid gjort, men stressen är en stor del av mitt liv. Jag tror till och med att jag behöver den för att komma framåt. Med den tritsa bieffekten att ingenting känns särskilt anrikt, sen efteråt, när man har planat ut och ska summera.

Grabbarna hade sin sista dag på dagis, efter sommaren börjar de på en ny stuga så det var liksom den stora hejdådagen i dag. Och kanske just därför dröjde jag mig kvar lite extra på jobbet och missade all ordinarie personal när jag kom och hämtade. När jag klev av 2:an vid Sofia skola slog det mig att vi borde ha köpt en blomma från vår familj och att jag åtminsone borde ha bjussat personalen på en kram så här den sista dagen. Istället blev det vanlig överlämning från extrapersonal med informationen att "allt har varit bra i dag" och så var en 6 år lång relation bruten. Känns inte särskilt anrikt.

Midsommarplaner: Man ringer på brusiga mobillinjer (som från och med 1 sept 2009 mycket väl kan vara avlyssnade) och planerar spritinköp och grälar om vem som ska handla maten och om vi ska grilla eller käka lax. Om vi ska sova över eller åka hem. Inte åka hem väl? Då kan inte chauffören dricka. Är systemet öppet i morgon. Nej, dvs det är bara 45 minuter kvar. En kortslutning på en microsekund får Vita Bergen att gunga, flygplanen till Bromma glider in över stan och man tänker att detta är det sista jag ser i det här livet. Man sätter sig ner och lutar huvudet bakåt. Det disiga himlen kastar vitt ljus och hjärnan registrerar inga andra ljud än de som kommer från det där flygplanet och som blir starkare utan att för den skull låta som typiska flygplansljud. Sen är man tillbaka, det är bara stressen ju, dags att gå hem du, hinna med bussen, skynda förbi systemet. Detta för att fira en högtid som i det här landet har firats i 1500 år. Känns absolut inte anrikt.

Natt nu. Stella gnisslar tänder inifrån vårt rum. En halväten japp ligger på bordet. Mimmi skriver CV här på datorn intill (varför får alla ångest när de ska skriva CV?). Försöker summera dagen. Det hände mer i dag. Stora saker. Saker som för 9 år sen hade fått mig att korka upp champagne. Men inte i dag. Ingenting känns särskilt anrikt. Det är ingens fel. Det bara är så.

PS: Ju mer jag tänker på det, ju mindre vet jag vad "anrikt" betyder. Jag vet bara att "anrikt" är bättre än "inte särsklit anrikt".

PS 2: Vi köpte ingen sprit.

Nu är ju jag knappast någon fotbollsexpert

..men var inte det vi såg i kväll, det absoluta slutet på en storhetsperiod i svensk fotboll? Jag har aldrig sett de där grabbarna se så trötta ut. Och stackars Kim Källström, tänk att han inte fick det att lossna i landslaget under hela sin karriär. Detsamma kan sägas om Zlatan. Bortsett från en klack mot Italien och ett osannorlikt skott mot Ungern, har han egentligen aldrig riktigt fått det att lira till 100%.

Nu tar en ny generation vid anförda av världsnamn som Fredrik Stoor och Sebastian Larsson. Nu väntar en lång grå Roy Anderssonsk era där vi kommer att lira i samma division som typ Finland och Belgien; när en seger mot Danmark i en vänskapsmatch kommer att firas med fontänbad och aftonbladetlöp över hela stan.

Tänk ett långt lerigt 80-tal, minus IFK Göteborgs framgångar.
Deppigt va?

+46070424080

Sitter i telefonkö hos försäkringskassan och det tickar ner väldigt fort. Vi åker utomlands på måndag och nu på morgonen kom jag på att vi inte har några såna där "Eurpoean Health Incurance Card". Vad kan hända då? Kostar det 40000 euro om Alex får öroninflammation där nere. Jag tror det. Jag kan se framför mig hur jag sitter där med någon fransk läkare som inte bryr sig om hur mina barn mår och bara skickar ut mig på gatan igen för att vi inte har rätt papper. Dagdrömmar tenderar ju att se ut så ett par dar före en resa. Åtminsone mina. Jag är inte så resvan längre.

Stella är sjuk stackarn. Hon har jättehög feber och det är bara att hålla tummarna för att det inte är någon miniepidemi som kommer att sprida sig i familjen, så att vi får hantera kräkande barn med 40 graders feber på flyget ner. Så var det förra gången vi åkte utomlands i Juli 2005. Mårten var ett halvår och hade 39 och 8 när vi åkte till Arlanda. Stella kräktes redan i taxin. När vi landade i Jerez och kom ut ur flygplanet, trodde jag att jag stod i jetstrålen från flygplansmotorn, men det var heta vindar från Sahara som svepte upp över Andaluzien. Det var 45 grader i skuggan.
Men då hade vi våra kort i ordning.

Och i kväll är det fotboll. Luften gick ur mig faktiskt när Villa petade in den där sista bollen i 92:a minuten. Spanien var ju så värda att vinna den matchen, men hade vi hållit tätt där, skulle vi åtminstone haft chansen att få möta avslagna Italien i kvartsfinal. Nu väntar Holland (om vi ens kommer så långt) och alla som har sett dem, vet hur chanslösa vi kommer att vara. Med eller utan Zlatan Ibrahimovic.

Skriver julkalender

Bara det faktum att någon som är 44 år och har barn och fru dör i en olycka när han utövar sin hobby är jävligt nog. Mimmi läste högt ur aftonbladet.se just innan jag skulle ut och skratta åt stand-up commedy. Jag tog cykeln och rullade iväg till Big Ben, skrattade ihåligt och rullade hem igen. Vi lyssnar på klipp från youtube. Ligger i soffan och klickar fram nya. Vemodet bryter fram i melodierna. Det är väl så med jazz - glad jazz är liksom ingenting att ha, men nu känns varje sång som ett förebud. Som att någon visste vad som skulle hända. Det är så fruktansvärt sorgligt att jag inte kan formulera mig kring det. Det är så in i helvete onödigt. Vår herre tar de han älskar mest först, heter det ju och jag hatar det uttrycket. Det är dåligt och överslätande och säger ingenting om vad som har hänt. Ungarna har somnat i vår säng alla tre. De badade länge i kväll och nu luktar det gott i sovrummet av barnlotion. Allt här hemma är så mycket liv, så starkt liv. Obetvingligt liv. Det var bara en dykolycka. Någon fanns nyss, men inte längre.

Esbjörn Svensson Trio

systembolagets nya kampanj

Jag gillar den. Stella med. Det är tuggummi i asken. Och killen före oss visade också leg. Det var inte giltigt längre sa hon i kassan, men han fick handla ändå. Tuggummi fick han däremot inte.

Jaaa, det var en liten solskenshistoria ur verkliga livet, som kanske inte säger så mycket, men ut på bloggen ska den ändå.

Poet

Det här är Dylan Thomas. Jag vet inte så mycket mer om honom än att han var poet. Om inte annat så syns det. Man ser att han är lite tjock och att han är oklanderligt klädd. Man ser att han inte är toppenlycklig. Han dog sen. Och nu sitter jag här och vet vem han var. 55 år senare.

Lena Larssons gamla akvarellfärger

Mimmi fick ärva dem när hon dog och nu sitter ungarna där och målar med dem, vilket ger mig kluvna känslor. Å ena sidan är det ju fint att färgerna används och att Stella och Mårten får utveckla sin kreativitet i umgänget med dem, å andra sidan är de på något vis rariteter, köpta på 60-talet, pedantiskt skötta och fortfarande i originalförpackningen. Men efter varje målaromgång med ungarna har de åldrats ytterligare ett decenium. Om något halvår eller så är de ett minne blott.

Gamla bruksföremål som man får ärva. Jag blir nervös av sånt. Jag minns en reservoarpenna jag fick efter min farfar. Pennan var från 30-talet, men efter några månader i mitt och brorsans pojkrum i Fruängen hamnade den på golvet och blev till en sorglig hög av backelitgrus när jag en dag råkade sätta ner min gympadoja på den. Då hade den redan förlorat sin fina klang av gamla tider. Den var ett förbrukat föremål som mest låg där och gav oss dåligt samvete för att vi inte tog hand om den på bästa sätt. När vi fick den bar den med sig något av farfars doft och atmosfär. Så fort vi tog den i bruk, förlorades den in i vårt 80-tals misch-masch av saker som går sönder hela tiden.

Gamla bruksföremål kanske passar bäst på muséum. Där kan de torka bort bakom glas. Obrukade. Obrukbara.

Lite om Spuntan och de som brukar hänga där

Jag brukar när jag hinner slinka in på Spuntino innan jag börjar jobba och ta en kaffe och lyssna lite på samtalen som pågår där inne. Det är ett dagis för frilansare det där. Vi har tatoo-Pia, mickebergphoto (storbloggarn), Ingemar, manuförfattaren Appelgren (eller -qvist) som ser ut att ha rökt 30 gooda cigg om dagen i 30 år, Johanna och Robert, han killen som bor på en båt och ser väldigt trevlig ut men som jag har glömt bort vad han heter, Elisabeth som har barn på samma dagis som jag (men inte länge till, synd) ägarinnan (fast hon är mammaledig nu), ägarinnans kille och många fler.

Om livet har små andingshål där man kan glömma det som tynger än och tvärtom bli lätt för en stund och bara tänka roliga tankar, är detta ett sådant. Jag blir alltid på gott humör när jag kliver in på Spuntino. Kaffet är klart över genomsnittet och stämningen på något sätt icke-elektrisk. I morse fjädrade jag dit fast jag hade så mycket att göra och absolut inte borde gå på fik, utan skynda mig raka vägen till arbetet. Jag bloggade en stund (föregående inlägg alltså), rökte en cigg med Robert (fan, han HETER väl så), tjatade lite om hur fint det är på Österlen och lyssnade lite på gubbsen som satt där inne i ett hörn och såg ut som grekiska dominospelare.

Tydligen rörde Micke Bergs vernisage i helgen om lite i grytan. Ett gäng bloggande damer hade letat sig dit, och nu är det som att grabbarna inte riktigt får någon rätsida på tillvaron eller sig själva längre. De är uppenbart berörda. Jag vet inte hur, men de uppehåller sig vid de där namnen och återkommer till dem gång på gång. Någon hade köpt bilder, någon var lite snygg, någon var en jävla kul tjej, osv. Det är bara roligt att se. Det är som att nytt syre har blivit tillsatt. Grabbarna blev tagna med garden nere, och jag tycker att de ser yngre ut än på länge. Och de längtar tillbaka till i lördags, det står skrivet i bottenskummet på deras caffe latte-glas.

Jag hoppas att Spuntino och den där stämningen finns kvar även efter sommaren. Att gå dit i bara 20 minuter just före jobbet, kan rädda en hel dag. Jag jobbade väldigt bra i dag. Bättre än på länge. Och jag ser ljuset i slutet av tunneln. Skarpt vitt, som en kvadrat där borta, närå, jag bara skämta.

Det ser bra ut. Skönt.

Jag känner nog att mitt föregående inlägg var aningen förminskande. Skanskvarnsskolan har ju musikklasser och när de klev fram - herre jesus vad folk började famla efter näsdukarna. Och två tjejer från RH-klasserna som rullade fram och rev av någonting svårt musikaliskt med absolut gehör. Det var faktiskt större än livet självt. Och som grädde på moset tog vaktmästaren micen och framförde första versen av "jag trivs bäst i öppna.." på klingande arabiska. Ungarna föll in i vers 2: "där bränner jag mitt brännvin själv, och kryddar med johannesört, och dricker det med välbehag till sill och hembakt vört." Klass 1 - 6, fint där, det ska böjas i tid.

Annars mår jag så där i dag ska jag säga. Det är stressigt. Jag är stressad. Har en sten i magen som växer, växer. Jag tror att jag är rätt så elak mot barnen. Allt tar så enormt mycket tid. Tunnelbanan över Skanstullsbron går på valium. Mina medtrafikanter tar det fruktansvärt lugnt, särskilt de som står just framför mig när jag ska gå av. Chaufförerna på 2:ans buss kan inte köra buss, trycker för hårt på både gas och broms. Och så vidare.

Ja visst, jag skyller ifrån mig, men ibland måste man det. Det känns bättre då.


Go natt.

Skolavslutning

Rulltårta, saft i plastmugg, nya finkläderna för första gången, Idas sommarvisa på darrig fiol och lite för lite syre. Glad sommar.

De e mycke nu

Jag skulle vilja skriva ett skummande inlägg om hur jobbigt och svettigt och omöjligt det är på Stockholmspolisens passexpedition, Bergsgatan 48, så här års, men det går inte. Allt gick på en timma. Hur enkelt som helst. Ordning och reda, enkla rutiner, stort och luftigt och till och med lite småtrevligt. Synd för en bloggare, för annars hade ju besöket där varit ett givet inlägg. Annars är stan giftig nu. På 3:ans buss är det ungefär 60 grader varmt när den stånkar upp för Hantverkargatan. Män i svettiga nylonskjortor och ett cigarettpaket i bröstfickan sitter och koncenterar sig på att inte få en hjärtattack innan de kommer hem till middan. Semestern är i antågande. Till och med cyklisterna kör för aggressivt. Barnen måste man hålla i bojor när man ska gå ut på stan. En sekunds ovaksamhet kan resultera i katastrof. Jag kände en märklig smärta i magen i förmiddags. En dov tung nästan farlig känsla som man bara får så här års. Det är en ganska jobbig tid, den som pågår just nu. Om en månad är allt bättre igen.

Skönski

I kväll åker jag hem igen. Den här delen av skåne har verkligen bjudit till under min vistelse. Nere vid kustvägen sitter de gamla livskamraterna Kicke och Uffe och solar sig tills de blir blåa som indianer i hyn och de vinkar glatt när vi åker förbi. På stranden får man akta sig så att man inte vinglar in på nakensektionen. Gör man det får man fästa blicken i marken och långsamt backa tillbaka. Annars är allt så oerhört soft. Soft så soft. Salve.

Arvid

Kolla vi har Pierre Lindstedt på besök.
Nu tar jag ledigt över helgen och åker till skåne. Det brinner lite här och där runt om i stan. Det är torrt. Ta det lungt med grillarna och håll er innomhus.

Trevlig helg

Anders

tatoo

Jag plockade upp en kaffe på Spuntino på väg till jobbet och det blev dagens bästa stund. Pia var nyss hemkommen från tatoomässan i Amsterdam och visade upp en nygaddad lite inflammerad arm. Stolt som en sexåring med ny glugg var hon. Det ska bli "ett snår" runt hela armen sa hon. Jag kände hur min lilla dinosaurie under höger skjortärm kliade generat. Den ville ut. Den ville växa, få kompisar, något att trängas med.

Jag känner inte att jag lever ett liv som kan axla tatueringar över hela kroppen. Brorsan kan. Hans rygg är snart täckt och när jag träffade honom på ett föräldramöte nu sist (vi har barn i samma klass) slog det mig hur hans tatueringar allt mer tar över hans identitet. Han börjar bli en tatuerad kille helt och hållet. Pråper och välklädd och i övrigt välanpassad är han alltid, men de där underarmarna har nästan börjat leva ett eget liv. Jag undrar hur mycket pengar han har lagt ut. Vågar inte fråga. Jag tror inte att han vågar räkna efter heller.

Man ska hålla ansiktet och halsen ren, har jag hört. Annars signalerar man Kumla på långt håll. I går på bussen träffade jag en kille som var tatuerad i ansiktet. Han hade skrivit något under vänstra ögat och från halsen letade en taggtråd sig upp över kinden. Han verkade snäll och pratsam, men det hjälps inte, man blev rädd. Han hade hund också. Stitch hette den. En korsning av Pitbull och Rotweiller. Väldigt barnkär tydligen. Han sa det killen. Men jag vet inte. Hans tatueringar sa något helt annat.

Ett tankesprång.

Det börjar dra ihop sig till ett längre inlägg. Har bloggat från mobilen ett tag nu och det är väl gott och väl men de där verkliga smärtpunkterna kanske man inte kommer åt.

Och så vet jag inte vad det kostar. Vad kostar det? Det är ju så med mobiltelefoni överhuvudtaget känner jag. Som ett svart hål av oväntade kostnader. Det är som att vandra på ett ekonomiskt gungfly. Och bygger inte den här nya ekonomin lite på det överlag? Att man inte vet vad det kostar, menar jag. Hyra bil i utlandet - jag bokade en i går - kan kosta hur mycket som helst om man läser det finstilta. Och det förväntas man bara att ta.

Så vad kostar det att blogga från mobilen. Han sa inte det, försäljaren som lurade på mig abonemanget för ett halvår sen. Kostar det 5, 50 eller 500. Jag har inte ens några referenspunkter här.
Det blir jobbigt att öppna räkningen nästa gång.

Okej, det här var inte ett längre inlägg. Det var en osorterad tankeutflykt bara. Bilden föreställer Mårten i går kväll vid Årstaviken. Fin stund. Fin kille.
Vi hörs.

God morgon Stockholm

Åstaviken

Just nu. 100 meter nedanför vårat hus. Mårten kastar pinnar i vattnet och jag tar en bild av kvällssolen. Joggarna passerar just över vårt huvud och en och annan pitbull stretar i sitt koppel. I morgon är det vardag igen.