Tja rå!

Brazil Jack var min morfars far. Han dog redan 1950, men från honom, genom morfar rakt in i mig, löper en tråd av kladdigaste självupptagenhet. Brazil gjorde helst reklam för sina föreställningar genom att klä sig i sina elegantaste kläder och ge sig ut på en promenad genom staden. Han slog sig ner hos någon av skoputsarna på Norrmalmstorg och lät putsa sina ridstövlar, varpå han fortsatte sin promenad, noggrann med att gå långsamt så att folk skulle få syn på honom och ansluta sig till den växande trossen av nyfikna som följde honom. Detta kallades ”att gå reklam”, och det var inte ovanligt att Brazil Jack gjorde det utan att han något att göra reklam för. Brazil Jack gick med huvudet högt. Han älskade att väcka uppmärksamhet. Följande berättar min morfar från när han följde sin far till en operapremiär i Paris någon gång runt 1940: En arabisk prinsessa skulle närvara vid premiären och den tidens kändisjournalister hade riktat allt sitt fokus mot henne. När Brazil fick höra talas om detta, återvände han till hotellet och bytte om till ryttmästaruniform, blankputsade ridstövlar och flätade håret så att det skuller rinna ut på ryggen från en mycket svart och mycket stramt stukad basker. Sedan väntade han utanför salongen, så att han kunde göra entré efter prinsessan. När hon så hade gjort sin entre, och alla hade satt sig ner i sina platser, slog Brazil upp dörrarna och skred, mycket sakta, fram genom mittgången, till sin plats längst fram. Den kvällen stal han uppmärksamheten från den arabiska prinsessan och det var stort för honom. Brazil Jack hade blivit en kändis, där kändisskapet gick före själva yrkesutövandet. Han var långt före sin tid.

Livet pulserar inte, det surrar, det dyker in mot mig som bin från olika svärmar, som facebookinvbjudningar, som cyklister i full karriär fram mot samma korsning, där det just nu råkar vara grönt från alla håll samtidigt. I morse skrev jag om flygplanen till och från Bromma Flygplats, hur de stiger och sjunker, bara några hundra meter över vårt hus. Jag brukar titta på dem och tänka att där kommer världen. Eller där är vägen ut i världen. Den där maniska känslan att färdas med flyg. Energierna som trängs och vill ut, när man har kommit fram. En hinna av adrenalin, målet som rycker allt närmare, och den stora tröttheten som kommer att följa på ankomsten. Jag är alltid snabb. Jag cyklar snabbt, skriver snabbt, äter snabbt, slänger ur mig saker snabbt som jag kanske får ångra sedan. Ibland är jag frånvarande, kan framstå som trög och splittrad, men längst inne bevarar jag en kärna av snabbhet, någonting vill fram, någonting vill ut. Och jag vet att det är Brazil Jack i mig som växer där inne. Den grandiosa personligheten, nedärvd i en mentalskötarson från Fruängen. Killen kommer att spricka snart, tänker jag om mig själv. Är det ingen annan som ser det?

Den här bloggen drog jag igång för att jag hade något att säga tyckte jag, och för att jag hade många texter som bara låg där. Jag njöt av att publicera mina texter och att se dem i blogspots fina layout (som jag snart lärde mig att ändra i själv). Jag fick läsare och massor av bekräftelse. Någon gång i oktober förra året, tycker jag om jag läser tillbaka, nådde jag min höjdpunkt som bloggare. Texterna var ofta långa och genomtänkta, och jag upplevde att de som läste mådde bra av dem, att de svarade på behandlingen om man säger...

Det är länge sen nu. Jag mår inte bra av den här bloggen längre. Den har vuxit mig över huvudet. Jag tänker inte på den jämt, men när jag tänker på sådant som kan skrivas, tänker jag in det i bloggen. Inte i någon barnbok, som jag tänkte tidigare, eller något annat försök. Sådant tycks mig alltför tidskrävande nu. Jag har ju inte energin längre. Jag har inte tid.
Eller?
Jo, men då måste jag sluta blogga.

Så tack alla kära ni som har läst mig och lämnat kommentarer här: Maja, Loathing, Lilla Blå, Huskorset, Filmstjärnan, Peter Barlach, Godiva, Kai Stavre, Kajsa, Micke Berg, Ingemar, Loll, Michael Bergström, Ingela, Brorsan, Framtidens hopp, Tomas, Rutan, Elisabeth, Po, Mats L, en viss Anders, Anna, fru Kaos, kusin Lena, Malin, nonsensakuten, ordsnoken, Ankie, Anna Karin, Karin S, Helena von Hofsten, Charlie T, Camilla, Suzilu, Jörgen, papa, Johanna, Marcus Birro, SANDRA, alla ni anonyma, och många många fler (jag bara drar namnen ur minnet nu, och kommer säkert att gå in i efterhand och lägga till om jag kommer på någon mer), tack så jättemycket för den här tiden. 1 år och 5 månader blev det. 521 inlägg.
Tack, det var kul, men nu är det över.

Och om ni vill mig nåt: asparring@gmail.com

PS - tillägg: det är många som undrar om sidan kommer att ligga kvar. Jag säger: Ja, självklart.

¿que?

Har jag missat något avgörande?
Hjälp, någon.

Nu är jag tillbaka här efter en bra start på Spuntino. Det blev en fin morgon. Rökargänget satt som vanligt utanför och rökte sina cigaretter. Jag fick rulla en själv och sen satt jag och lyssnade på anekdoter från förr. Jag fick en komplimang för min nya kavaj av hon som driver stället. Loll och Tatuerade Pia satt inne i röda soffan och drack kaffe. Micke Berg var inte där, men han dyker väl upp så småningom misstänker jag.

Kontoret ser ut som ett slagfält. Min hyresgäst har lämnat sina möbler med den lakoniska uppmaningen jag ska att slänga dem i grovsoprummet om jag inte vill ha dem. Än så länge har jag skjutit dem lite åt sidan bara. Anders Worm ritar skämtteckningar och hans son Eskil som är sjuk i dag sitter i soffan och tittar på Ice Age 2 med mina Senheiserhörlurar över kalufsen. Nu ska jag jobba hotell kantarell.

Frid.

11 grader, sol

Gomorron Stockholm. Solen skiner. Det är 11 grader. På Bromma flygplats är det redan full fart, vilket märks här hemma hos oss eftersom vi bor ungefär 500 meter under ett av deras större start och landningsstråk. Jag vet att de spyr ut en del de där planen, men på något sätt tycker jag ändå om dem. Det känns exklusivt att se dem tycker jag. Stella är redan i skolan. Grabbarna äter frukost. Det här är den årstiden då man äter äppelmos till frukost varje dag. Vi ska åka till brorsans land i helgen, vilket borde betyda mer äppelmos ett bra tag framåt. DN-på stan har en konstgenomgång i dag. Ett antal profiler inom konstvärlden får rekommendera något ur höstens konstutbud. Catti Brandelius puffar för Marianne Lindberg De Geer. Lasse Åberg för den där gubben som dyker upp ur ett hål i gatan vid Nybroplan. Hela uppslaget doftar Nöjesguiden 1993. Flygplanen runt Bromma stiger och sjunker.

Den siste bögen på Färöarna

I går när jag såg dokumentären om Färörana och debatten om man skulle klassa våld mot homosexuella som diskriminering och kände vemodet rulla in som en dimma över nordatlanten, tänkte jag nog att jag skulle blogga om den.

Men jag nöjer mig med detta citat:
"Jag är 18 år och homosexuell. Jag bor på Färöarna.."

Man fattar läget

ledig i dag

Det regnar ute. För en stund sen körde en konvoj militärfordon förbi på Gullmarsvägen. Jag tyckte att en av de värnpliktiga såg ut som komikern Björn Gustafsson och en annan som Soran Ismael. Kanske är det SVT som ska spela in sketcher? Ibland har de budget, tänkte jag. Barnen leker i regnet ute på skolgården. Himlen är mörk, det är kyligt och ganska mysigt att vara inne. Mimmi sitter i köket och läser engelska texter om kulturbegreppet. Det är fullständigt tyst därifrån. Ibland vänds ett blad bara. Och - oj - nu hör jag hur hon läser någon svår mening med många svåra engelska ord högt för sig själv.

Jag har bestämt mig för att vara ledig i dag. Jag tänker inte öppna ett dokument som rör jobbet, inte tänka en dramatisk tanke. Ofta har jag dåligt samvete för att jag inte jobbar mer än jag gör. Inte i dag. Inte alls.

Ibland längtar jag tillbaka till Södermalm. Jag längtar efter de där mornarna innanför tullarna när det kommersiella livet pågår paralellt med det privata. När mammor och pappor på väg till dagis måste väja för brödbilen utanför konsum, eller PetSoundspeter som sopar av trottoaren utanför sin butik. Snart är jag tillbaka i min lokal på Duvnäsgatan i varje fall. Planen är att jag ska börja varje arbetsdag på Spuntino från nu och framåt. Det finns trådlöst internet där. Jag ska dricka en utmärkt kopp kaffe och blogga lite. Varje dag. Som en rutin. Jag börjar i morgon.

I dag ska jag hjälpa en kompis som blir pappa snart att hämta soffor i Nynäs. Vi ska köra pic-up och lyssna på radio och prata.

Bob Hund

I lördags kväll stod jag på balkongen och försökte lyssna på Bob Hunds konstert nere vid Eriksdalsbadet. Ceasars konstert några timmar tidigare hördes kristallklart, men när det blev dags för Bob Hund måste vinden ha vänt, för jag kunde bara höra publikens jubel mellan låtarna. Jag hade bägge händerna kupade bakom öronen och stod lutad över balkongräcket i riktning Eriksdal. Ibland tyckte jag att jag uppfattade en fras, men de var svårfångade och krävde absolut koncentration. Varje gång en taxi åkte förbi på gatan nedanför ville jag kuta ner och slå chauffören på käften. En stod och mullrade på tomgång i flera minuter just under balkongen. Du fattar ingenting, tänkte jag.

Det kan tyckas lite gubbigt att vara så fast vid just ett band. "Bara en gång i sitt liv är man helt i takt med de andra", skriver Tomas Andersson Wij. Jag måste ha varit det någon gång runt 95, när Bob Hund var föremål för minst ett NIke-reportage i månaden och aldrig fick en dålig recension. Jag såg den flera gånger om året. På Kvarnen, på Konstfack, på Hultsfred, på något obskyrt hak vid StEriksplan och på Gino. Jag ville klä mig som dem och en gång när jag mötte hela bandet på Tjärhovsgatan hälsade jag glatt, eftersom jag misstog dem för mycket nära släktingar. Och deras musik bekräftade allt jag kände. Den där bakvända känslan av att inte vilja synas, av att ens steg är för stela, eller att man har valt fel halsduk till jackan inför höstpromenaden. Känslan av att folk tittar bort eller att de tittar utan att vilja ha kontakt. Allt det där fanns i deras låtar och de gjorde mig lugn. Jag tror att Bob Hund gjorde mig lyckligare då.

Varför gick jag inte på konserten?

I går kväll var det fyrverkeri. Varför vet jag inte, men det var ett jäkla liv och bombardemang. Man såg inte någonting från balkongen, bara rökpuffarna och några små gnistregn som orkade sig upp över tallarna i Årstaskogen. Jag försökte inte ens titta. Stängde balkongdörren, gick ut i köket och sa till ungarna att det är läggdags nu.