lika som bär

Zac Galifianakis


Carl Magnus Karlsson

Skavlan

Såg Skavlan på 24:an i går. Efter oerhört långt och för oss Svenskar fullständigt ovidkommande samtal med Gro Harlem (heter hon så?) Bruntland (heter hon så?), släntrade Plura in och ljög sig genom historien om kokainet i Malmö.

Mot slutet bjöds vi på rena parodin på en amerikansk konstsamlare som hade "råkat" köpa en bortglömd Da Vinci för 21000 dollar och efter en historia som lät som något Dan Brown hade kunnat hitta på, fick den uppvärderad till 150 miljoner euro.

Sist - 5 minuter typ - den danske hjälparbetaren som överlevde i 5 dygn i ett utrymme på 45X30X150 cm under ett sammanrasat hus i Port au Prince. Skavlan lyckades på ett skickligt sätt styra bort från allt som kunde beröra och gick ut på ett mjukt skämt och en sliskig applåd. Därefter en Eldkvarnlåt och så slut. Nordens största seriösa talkshow. Lasse Holmqvist glider allt längre bort från det allmänna medvetandet. Ute faller snöblandat regn.

Nu är det så där igen att man måste hänga upp stora tygsjok för fönstren om man vill titta på TV på eftermiddagen. Och det känns ju riktigt depraverat - att sitta i en lägenhet framför TV:n när våren gör sina framstötar utanför. Alex är sjuk i dag. Och jag med. Vi hasar runt i våra mjukisbyxor, äter uppvärmd pizza och snyter oss i strävt toalettpapper så att näsorna blir röda och såriga. Jag lyssnar på p4 och väntar på att Lotta Bromé ska intervjua Petra Mede inför premiären i kväll. Men hon tycks inte dyka upp och snart stänger jag av eländet. Apelsinerna är fulla av kärnor och det går inte att skala dem utan att det blir en pöl på golvet. Funderar på att sätta kaffepannan på tvåan igen och fika upp den sista slatten frukostkaffe. Klockan är halv 4. Det är vår ute. Fläckvis asfalt och förkylning.

Om han hade valt att sluta i tid skulle det här ha varit en nyhet på riktigt

skjuta upp

Nu börjar jag längta efter att ta cykeln till jobbet igen. Problemet är bara att cyklarna står i cykelrummet i gamla huset. Nycklarna har vi för länge sedan lämnat ifrån mig oss, så jag måste ringa ordföranden där om jag vill komma in. Så det blev bussen i dag igen. Och det kommer att bli det ett tag till. Cykeln kommer att bli stående.

Man skjuter upp saker. Man tar inte tag i sånt som borde ha tagits tag i för länge sen. Jag har fortfarande åtaganden kvar från min tid som ordförande i förra föreningen som jag ännu inte har fullgjort. Såna där åtaganden som inte tar mer än 5 minuter att ordna, telefonsamtal som ska ringas, men som inte blir av bara för att det gör så ont att bryta det ickeläge av total passivitet som ju är så behagligt och ångestfritt att vara i.

Jag brukar gruva mig i ungefär två veckor innan jag betalar alla räkningarna och då har det ofta gått ett par dagar in på nya månaden. Jag pratade med syrran i går. ”Du ska aldrig hålla i ett papper mer än en gång.”, sa hon så käckt. Det var visst någon psykolog som hade sagt det. Tjenare. Lägga åt sidan och läsa senare – det är mitt middle name.

”Oro är räntan man betalar när man lånar av morgondagens bekymmer” skriver Mia Törnblom. Fina ord. Ta dagen som den kommer. Planera inte för mycket. Lev i nuet. Jag önskar att jag kunde sluta gruva mig för det där med räkningarna och telefonsamtalen. Släppa sargen fullständigt och bara låta dagarna rulla på helt sorglöst. Se hur lång tid det tog innan jag till exempel inte hade något boende längre. Eller någon cykel.

Här alla surdegsbagare ska ni se på grejer

Den 14 februari - på alla hjärtans dag - hade vi Tomas och Erika och Levi här på semlor. Jag brukar baka semlor en gång om året. Just det baket - det första för året - och bjudningen efteråt fungerar som positiv målbild under hemska december och januari. Nu börjar man äntligen känna doften av våren. Nu är julen bortblåst och ljuset kommer tillbaka. Det blev bra resultat i år. Bra semlor, bra fest. Här är de väsentliga bilderna (de här har suttit fast i min kamera och blivit snudd på inaktuella men jag väljer att publicera dem ändå):

Glocalnet

Jag här hemma med Stella i dag och sitter i hallen och jobbar eftersom det är enda platsen i lägenheten där jag kan hitta en vettig uppkoppling. Vår egna - den vi betalar pengar för - är stendöd. Blir ni någon gång uppringda av GLOCALNET och erbjudna deras tjänster - släng på luren direkt, eller ta namn och adress på uppringaren och skicka uppgifterna till mig.

Jävlar vad lurad jag känner mig. Dyrt är det också. När vi flyttade fick vi betala en extraavgift på 450 kronor och dessutom vänta i 4 veckor på att bli inkopplade. Men knappast uppkopplade. Skiten lägger ner en gång i timmen, och då måste hela systemet startas om igen. Så jag sitter i hallen och sufrar på grannens.

För en stund sen skrek en bäbis där ute i trapphuset. Den kan inte ha varit gammal, max 2 månader. Det var ett skrik, så absolut uppfordrande och ilsket som bara den som saknar jaguppfattning kan få ur sig. Ett litet subjekt som är hungrigt eller har skitit på sig. En liten figur som upplever minsta avsteg från det tyngdlösa normalläget som fullständig katastrof. Som förälder är man rätt chanslös i det läget. Man biter ihop, hoppas att inte någon granne sitter i hallen och bloggar och försöker få in ungen i lägenheten fort som sjutton, så att man kan ställa diagnos och vidta lämpliga åtgärd.

Det är roligt med bäbisar. De får ur sin all sin frustration på en gång. Skriket låter alltid som ett "detta var droppen för all framtid". Men efteråt, när behovet är tillgodosett, är hela saken glömd. De är allt annat än långsura, inte minsta bitterhet syns i deras små pannor. Jag önskar att jag vore likadan. Jag önskar att jag kunde lyfta luren och ringa till Glocalnet och skrika som ett barn och lämna frustrationen bakom mig.

Så är det nu inte.

Nu har Glocalnet långtifrån tillgodosett mina behov. Om Glocalnet vore en nybliven mamma, hade hon svåra amningsproblem. Hon hade mjölkstockning och sår på bröstvårtorna, dessutom rökte och drack hon alldeles för mycket. Därför gör jag slut nu. Jag ringer i kväll.

spam

Jag märker att allt mer spam hamnar i kommentarsfälten i den här bloggen. Dagligen får jag mejl från blogger som informerar mig om att "anomym" har lämnat en kommentar på det eller det inlägget. Jag blir naturligtvis glad, men lite förlägen, eftersom jag inte har skrivit något på länge och så tittar jag efter och både gläde och förlägenhet försvinner. Det är allt från information om ny webbdesign till reklam för viagra. Här, under mina fina inlägg. Som brevlådan i ett sommarboende i november. Tom på innehåll men full med fuktig reklam. Lappar som har lagts dit av någon utan urskiljning eller kanske utan ork att riktigt fundera över när och om brevlådan kommer att tömmas. Lite gripande är det. Vem är målet för dessa små meddelanden? Vem vill avsändaren nå? Mig? Ånä, jag går inte på såna enkla trix. Jag har nixat telefonen, jag har nej till reklam-lapp på dörren. Så varför är jag den utvalde? Är jag en utmaning? En "kan vi sälja till honom kan vi sälja till vem som helst". Jag hoppas på ett svar någon gång. Fram till dess ska jag försöka skaka liv i den här gamla bloggen. Ska försöka.
I kväll har det varit El Mundo. Aron Flam tänjde på gränserna rejält för vad som kan kallas comedy. Han satt till och med på en pall. Smuttade på ett glas vin. Det var stundtals spännande, stundtals tråkigt och stundtals hysteriskt roligt. Det blev en fin kväll där Johan Sköld och Christopher Linell visade var skåpet skulle stå. Och publiken stannade kvar, trots att kassaaparaten var trasig och man inte kunde köpa öl under akterna. Jag är hemma nu. Det är internationella kvinnodagen. Den hundrade. Jag har inte gjort mig förtjänt av en kvinna i dag känner jag. Bara jobb och lek. Och spam.

En vintersaga

Jag sitter i bilen och väntar på att få åka ombord på båten till Gotland. Radio psykologen har precis löst upp varenda knut i en kvinna utanför Uppsala. Hon har klivit ur bilen och står och gråter i sin mobil telefon. Nu låter hon lättad. Hon tackar för hjälpen och lägger på. Det är i början av mars. Det är mycket kallt. Hela landet har resignerat inför vintern. I morse jublade Aftonbladet: nu kommer våren.