Om en lekplats kan vara emo.

Gissa svensken!

I brist på egna idéer gör jag skärmdumpar från kända svenskars twitter:
Jonas Gardell, som åter visar prov på den där fantastiska flamsigheten som gjorde att jag närapå sket på mig av skratt första gången jag såg honom på Stockholms konserthus våren -91. För er som inte är vana: Twitter läses nerifrån och upp om man ska få kronoligi.

Erik Haag har förlorat ett vad.

I brist på egna idéer länkar jag till andra bloggar. Detta fiskade jag upp hos Huskorset.

Stå upp på El Mundo

Det här har varit lite drömmen hela tiden. Att det blir så högt tryck att folk måste stå upp på stolarna längst bak. Jag vill helst att folk liksom ska tvingas klamra sig fast uppe väggarna, hänga ner över lokalen, så att de som agerar på scenen befinner sig i en amfieteater klädd av människa. Lite som när Christopher Walken spelar rysk roulette i "The Deer Hunter" för den som fattar bilden. Det är tryck i lokalen. Man kan klättra på stämningen. Det är min målbild när det gäller El Mundo. Och det är delvis därför vi har valt att köra klubben i en lokal som är så pass liten. Sju pers till så är vi där.

Jag vet inte om det var någon sådan stämning i kväll. Rätt skönt. Trygg stämning, lite loungeig nästan. Adeel Faqih var kvällens stora utropstecken för mig. Han kastade sig över publiken på precis rätt sätt. Var angelägen och vågade fånga upp impulser i rummet. Och så Råland Ulvselius, som körde en helskön rutin om cowboygubbarna i plast vi lekte med på 70-talet. Den som inte var med då kanske inte fattar, men vi som var det..

Har han inte missat en?

Eller han kanske gömmer sig bland "med flera"?

sagt om "En negers uppväxt"

Så här skriver Café Pan-Afrika i ett mejl till medlemmarna i den ideella föreningen "Afrosvenskarnas riksförbund":

"En negers uppväxt"
FTW använder svart kvinna för att göra pengar på rasism

Till den mest seglivade och öppet omfamnade svenska rasismen hör den som visar sig i populärkulturen. Idag 2010 när vita Sverige förfasas över att SD kommit in i riksdagen kan samtidigt företaget FTW-productions sätta upp stå-upp-komikshowen "En negers uppväxt" där den svarta kvinnan Marika Carlson används som alibi för att låta vita människor tillbringa en kväll med det gamlaa hederliga rasistiska nöjet att skratta åt en så kallad "neger".
Marika Carlsson kan vara förvirrad, självhatande eller bara ett exempel på en svart människa som är så fullständigt och brutalt ryckt från sina rötter att hon för en billig penning och en klapp på huvudet säljer ut sig till vita människors behov av att få vara rasister i organiserade former. Men det är mindre intressant än att vita människor i form av FTW-productions organiserat ett rasistiskt spektakel för andra vita människor i Sverige år 2010.
De vita människorna bakom företag FTW productions är komikerna Helena Sandklef, Magnus Betnér, Mats Betnér, Mia Persson och Sam Jansson (http://www.ftwproductions.se/about/). Vissa av dessa likt Magnus Betnér har samtidigt något slags anti-rasiststatus och därför är det bara ännu viktigare att de ställs till svars för sin rasism.
Spektaklet "En negers uppväxt" är ett klassiskt exempel på rasistkomedi för vita människor behov av att "få vara rasister men ändå inte vara rasister". I USA där den här "komiska" traditionen går långt tillbaka har afroamerikanerna tryckt tillbaka företeelsen bort från offentligheten. Senast när den vita komikern Michael Richter (från Seinfeldt) försökte återinföra N-ordet på stå-upp-scenen fick det konsekvenser för honom och han ber än idag om ursäkt för detta. Ska vi låta Magnus Betnér och hans vita komikervänner komma undan som ingenting har hänt. Afrosvenskarna riksförbund har anmält produktionen för hets mot folkgrupp. Ni kan också göra ert för att komikerrasiterna ska få stå till svars.
Café Pan-Afrika

Så här skriver Erik Löfmarck om samma föreställning.

gig i trosa

Om någon frågar mig varför jag inte satsar lite mer på ståupp:

Bengt Ohlssons krönika i DN i fredags

Det är sent och jag ska gå och lägga mig men när jag satt nyss på toaletten och läste Bengt Ohlsson i fredagens dn fick jag ont i magen. Jag vet inte om jag kommer att skriva någon lägre text om krönikan här i min blogg, jag vill bara veta om det är fler som har läst den där skiten och behöver bearbeta.

Kort kan man säga att Benke är luttrat sur på så oberoende bokaffärer som ligger på söder, där man spelar jazz och inte säljer kattböcker av Åsa Nilsonne eller deckare. Söderbokhandeln typ, dit jag för övrigt flydde in i onsdags för att komma undan TV-4 bruset utanför och såg Bengt Ohlssons senaste, Kolka, kärleksfullt uppstaplad på romanbordets A-spot.

Jag vet inte vad jag ska skriva, jag blev bara så bottenlöst upprörd och lessen när jag läste den där jävla krönikan. Gonatt

Det är en sjukt fin, magisk höstdag i dag. Jag vill inte sticka hål på den med fler ord så jag stannar där. Hatten av för 9 oktober 2010.

i kväll..

..är det Standup igen. El Mundo klockan 20. Mimmi kommer att vara där.

jag tänkte på smärta

Jag var hos Tandläkaren i morse och låg där i stolen och tänkte på fysisk smärta. Det gör ju ont, trots bedövning, dessutom är det klaustrofobiskt med alla slangar i och tänger i munnen. Och så är det obehagligt med borrens högfrekventa ljud och den svaga doften av bränt vävnad efteråt.

När jag var liten var jag rädd för tandläkaren. Jag brukade gråta i väntrummet och jag hade inte sovit mycket natten innan. Det kunde bli en rätt dramatisk scen där inne i stolen, med mamma och tandläkare och en lång liten kille som vägrade öppna munnen.

Jag bär med mig de där minnena med en känsla av skam. Alla gånger då jag har ställt till det inför vaccinationer, enklare undersökningar och tandläkarbesök. Svettig i 70-tals polyesterpolo. Hand i hand med mamma på väg hem, rödgråten, utan bokmärke i fickan.

Det känns så jag på något vis, så typiskt Anders Sparring.

Nu när jag är vuxen sätter jag en ära i att inte visa min rädsla när jag är hos doktorn eller hos tandläkaren, utan agerar ovanligt avspänt, pratar om annat och ställer ovidkommande frågor om utrustningen och "tandläkarens arbetssituation i dag". De läser mig förmodligen rätt bra, tänker jag. Där är en kille som inte vill visa att han är rädd.

Nu låg jag då där i stolen och tänkte på smärta. Och jag tänkte på alla rotfyllningar där man måste lägga bedövningen direkt i pulpan, jag med säkerhet har framför mig, på alla de gånger då jag kommer att bita av en tand och tvingas knapra citodon i veckor innan jag kan få en tid. Eller på de visdomständer jag kommer att tvingas dra ut.

Och om vi lämnar tänderna: Alla obehagliga provtagningar man måste göra när man blir äldre och ska betala tillbaka för vällevnaden under 30 och 40-års åldern. Gastroskopi, ryggmärgsprov, skallröntgen, by-pass operationer med lokalbedövning, knän som hoppar ur led, lårbenshalsar som bryts, hornhinnor som faller av, sår som inte läker, lungor som inte fungerar, ett hål rakt in i matsäcken med en lite påse som jag får byta själv, dödskampen, vatten i lungorna, med en ensam sjuksköterska som snart ska gå av sitt pass och åka hem och titta på idol som enda sällskap

Jag tänkte på all smärta som ligger framför mig. Och hur jag ska försöka låtsas som att den inte berör mig.