Fårö

I kväll somnar jag äntligen med en lätt rodnad på axlarna - det där lilla chilibettet som säger att det blev en halvtimma för länge i solen. Jag älskar den känslan. Inte att vara dum och översola mig förståss, men att sommaren är här på riktigt och att det snart kommer att synas på skinnet.

I dag har jag för övrigt varit på Fårö för första gången i mitt liv. Det kommer att bli fler resor dit upp. Om jag får bestämma köper vi ett stort jävla hus där. Tar astronomiska lån och skaffar oss något i kalksten från 1800-talet, något på en hed som luktar backtimjan, där får betar mellan färistar på de mjuka sluttningarna ner mot Langhammars närmast katedralsliknande raulfält, och där hela familjen kan släntra runt, lätt klädda och få alldeles för mycket sol.
Så får det bli. Kunde Bergman, så kan jag. (Vad han hade där uppe att göra begriper jag f ö inte.)

Bra där. Men...

..hur vore det om ni hade gjort det INNAN medierna nosade upp er och era fräsiga bilar. Eller är det så nu, med all grävande journalism och alla drev som går hit och dit, att man liksom inte behöver ha något överjag själv.

Och hur ballt är det, för övrigt, att vara 55 år och rulla runt i en jättestor, ljudisolerad Audi som knappt fyra pers + två resväskor och en necessär får rum i? Hur man kan känna någonting annat än svidande tomhet i ett sånt fordon, är för mig en av livets riktigt stora frågor.

Värvet

Det här är en sån där dag när jag har lovat mig själv att bara jobba, och jobba ska jag, men jag måste ändå få inleda med att utgjuta mig lite över Kristoffer Triumfs geniala podcast värvet.

För den oinvigde: Podcast är radio som man spela in själv och lägger ut för nedladdning över nätet. Jag har ingen jättekoll, men det tycks framför allt vara ett forum för killar födda på 70-talet att prata med och bekräfta varandra. Jag följer kanske tre, fyra stycken och vill lyfta fram Filip och Fredriks podcast och så Martin Soneby och Petter Bristav, som har lagt ut en podcast varje dag från fotbollsEM i Kiev. Tyvärr tror jag att det är över därifrån nu, men "EM-podden" finns på i-tunes och den är verkligen värd att lyssna på. Både Filip&Fredrik och Soneby&Bristav kan genomföra samtal som går att lyssna på oavbrutet. Skitbra. Mycket roligare än allt annat på radio just nu. Lite grabbigt ibland, lite exkluderande. Men bra.

OK, nu kommer jag till Kristoffer Triumfs pod, "Värvet", och jag är nästan lite nervös här, nu när jag ska skriva något om den, för den är så fruktansvärt bra och jag är rädd att min text med sin medelmåttighet ska sänka den till ett vanligt bloggämne. En grandios tanke, jag vet, men något har hänt den senaste tiden som gör det svårare att sticka fram hakan. Vet inte vad det är. ”Kommer till det senare”, som Triumf skulle ha sagt.

Idén, som jag har tolkat den, är enkel. Kristoffer Triumf djupintervjuar en person som han är nyfiken på/är sjukt imponerad av, under en timme. Samtalet styrs in på frågor om livsval, avgörande ögonblick i livet och behovet av bekräftelse.

De intervjupersoner jag har lyssnat på är Kristoffer Appelqvist, Alex Schulman, Filip Hammar, Fredrik Wikingsson, Jesper Rönndahl och Johanna Koljonen. I min telefon ligger avsnittet med Sara Bergmark Elfgren nedladdat och i nästa vecka får vi möta Annika Lantz.

Ibland blir samtalen så jävla bra att jag måste stanna upp och backa och lyssna om. Som när Jesper Rönndahl berättar om när han som 8-9 åring, efter åratal av fruktlösa försök, för första gången lyckades få familjen att skratta åt ett skämt. 

Eller när Kristoffer Appelqvist berättade om sitt möte med Gösta och Marie Louise Ekman efter ett event på cirkus. Samtalet handlade om vårt behov av bekräftelse och Appelqvist berättade om hur Gösta Ekman hade kommit fram till honom efter föreställningen och sagt att detta var något av det roligaste han hade sett. ”Vill du promenera med oss hemåt?” hade han frågat. Och Appelqvist berättade hur han under den här promenaden med makarna Ekman, under trevligt skämtande och samtalande, hade insett att detta var drömmen som slog in. Den store hade skrattat åt honom och han befann sig i en lyckokänsla som var absolut fulländad. 

Så kom han fram till sitt hotell, gick upp till sitt rum, tog en dusch och råkade kasta en blick på sig själv i badrumsspegeln. ”Vad tjock och ful jag är”, tänkte han, och lyckokänslan var som bortblåst. Han sa att han fortfarande kunde minnas hur lycklig han hade varit under den där promenaden, men han kunde inte längre känna det.

Och man ligger i sin soffa, eller står vid sitt broräcke och bara: ”Helvete! Detta är precis vad det handlar om! Det är SÅ HÄR det är att vara människa!”

I en krönika i SvD för en tid sen skrev någon av krönikörerna, jag minns inte vem, om den nya trenden podcast och hon lyfte också fram Värvet. Tyckte den var asbra, givetvis, men hon var ändå tvungen att sätta sig lite över Triumf, markera att hon hade lite koll bortom gängse, och sköt in meningen ”det märks att Triumf i botten är copywriter och inte journalist”.

Jag är inte journalist, alls, men om det är något som inte märks, så är det detta. Jag föreställer mig tvärtom att man i framtiden kommer att lyssna på Värvet när man utbildar journalister i intervjuteknik.

För bättre görs det inte.

Triumf navigerar sig oerhört skickligt genom samtalen. Han är påläst, orädd, prestigelös och generös med sig själv, utan att någonsin ge efter för impulsen att säga ”precis, det där känner jag igen, det hände mig också en gång…”.

Eller jo, det kanske han gör, men inte förrän åtminstone 20 minuter in i ett samtal, när man känner att intervjupersonen börjar känna sig självmedveten och kanske i behov av att ta en klunk vatten.

Han undviker också det där skämtet, som skulle kunna skapa lite humor i stunden men på sikt skulle dra ner energin, och är istället obönhörligt allvarlig genom hela intervjun. Han bryter överhuvudtaget in mycket sällan och när han gör det, ställer han precisa frågor som ofta leder ännu djupare ner i intervjupersonen.

Fan, Värvet måste vara unikt i radiosammanhang just nu, som det enda programmet helt utan humorinslag.

 Det kanske är det som gör det så underbart att lyssna på.

Värvet alltså. Googla. Kolla i-tunes. Ligger högt upp på topplistan.

semester snart.

Snart snart snart skiter jag i det här och går på semester. Å! Det kryper i hela kroppen. Vill bara plana ut nu. Ägna mig åt sådant som att släntra, ligga ner eller kanske kliva över en stenmur. Men ännu har jag inte tagit mig genom drivan av arbete, som ligger mellan mig och allt det där mjuka och vilsamma. Jag vill inte framstå som så värst anlitad eller upptagen, men jag har en dålig ovana att skjuta upp och nu sitter jag här. Tio över fyra, sista måndagen före semestern, med oceaner av text som ska produceras och dessutom produceras på ett bra sätt, före i morgon.

Mitt kontor var tidigare en butikslokal. I en backe ligger det. Utanför kör en bil förbi var femte minut. Snett uppåt eller snett neråt. På andra sidan gatan växer en kastanj. Solen ligger mot fasaden där. Folk börjar lämna stan. Nere på Sofia skolgård spelar sommarbarnen fotboll. Det är dammigt. Längre bort, över globen, bortom Hammarbyhöjden tornar mörka moln upp sig. Som för det mesta.

Lite lite kvar. Sen lämnar jag allt det här.

Mina gossar

Kärlek!!!!!!!!!

Min i-phone dör snart

Min mobiltelefon krakelerar. Jag tappade den i marken redan den 20 augusti i fjol med en ful spricka över det beröringskänsliga glaset som resultat. Å vad det grämde mig!

Bara en dag tidigare hade jag dragit bort skyddsplasten (som skulle hindra sprickbildning vid eventuellt våld mot glaset) eftersom det hade bildats luftbubblor under. Nu kände jag hur len och slät glasdisplayen var. Hur fingret nästan helt friktionslöst rörde sig över den, när jag låste upp och manövrerade mig runt. Telefonen kändes lättare och äntligen fulländad i sin form. Det var som att den där halvmillimetertjocka plastfilmen hade stört proportionerna och dragit ner helhetskänslan några procent.

Men så tappade jag telefonen och fick vänja mig vid att fingret stötte i en kant varje gång jag använde den. Snart slutade jag att gräma mig. Vande mig. Gillade patineringen som min telefon genomgick. Jag tappade den igen och igen och nya sprickor bildades både på framsidan och på baksidan. Telefonen fungerade fortfarande lika bra. Inga problem, ens med de allra finaste små justeringar. Den kirurgiska I-phonepresissionen var intakt.

Men så i dag, det var eftermiddag och jag hade just laddat ner ep 7 av Petter Bristavs och Martin Sonebys briljanta EM-podd till telefonen, åkte den i golvet. En gång för mycket skulle det visa sig.. Stora sjok av glas föll ur och landade på golvet. Det var som att huden åkte av och blottade en mörkare, lite fuktigare snittyta.

Under det skyddande glaset ligger en tunn hinna av något nästan levande, kladdigt material. Silikon eller liknande, säkert i syfte att hålla glaset på plats. Det är genomskinligt och ändå svart. Snart har damm och andra partiklar letat sig ner där. En gråaktig nyans kommer att sprida sig över den blottlagda ytan.  I kanterna av det skadade området är glaset fnasigt och skört, som kanterna på en sårskorpa. Jag vet att jag inte kommer att kunna låta bli att pilla på den. Och smuts och främmande organismer kommer långsamt att leta sig allt längre in i min I-phones sinnrika, gåtfulla inre.Telefonen kommer att dö. Och jag kommer att tvingas skaffa en ny.

Men just nu fungerar den fortfarande exakt lika bra som innan skadan inträffade. Och jag tror att jag för första gången sen jag skaffade mig en I-phone, faktiskt älskar den på riktigt. Som en tråkig gammal huskatt, kvällen före avlivning.

Några bilder

Kanske är det den tomhetskänslan som twitter skapar som måste jagas på flykten, kanske är mötet med Pelle nere på Mamma Xu, eller kanske rent av just det faktum att jag är inne i en skrivperiod just nu. I vilket fall känns det plötsligt roligt och viktigt att blogga igen. 

Och jag inser att jag ligger efter en smula. Det var länge sen jag var kontinuerlig. Mycket har hänt. I dag (när jag skulle få loss den där bilden från branden) tankade jag in 500 bilder från telefonen till datorn. Bilderna är från mars och framåt. Här är några. Håll till godo.

Pojkarna tävlar om vem som kan sitta längst framför öppna spisen. Jag tycket att det var gulligt och lite roligt. 

De kändes som två klassiska gossar, bröder, som utmanar varandra på en stenhård kamp. Tyvärr visade det sig att det fick lättare brännskador på ryggen båda två. Pojkarna grät och folk här hemma var arga över att jag inte hade sagt ifrån. Och jag högg givetvis tillbaka. Det blev dålig stämning i hela lägenheten.

En kväll när jag kom hem från El Mundo låg det en smörgås med ett brev i hallen. Det var Mårten som på detta sätt ville sträcka ut handen till mig en sista gång innan han somnade. Jag åt smörgåsen med tårar i ögonen minns jag.

Detta är när Alexander är hemma pga kräksjuka. Vi gjorde kokosbollar den dan.

Och detta är en marsipanros som Mårten gjorde helt på egen hand. Han är bra med konditorivaror den pojken. Kommer att bli något inom fältet "socker".

Nu är det nog april. Alexander är hos tandläkaren och fick ta på sig solglasögon mot de starka lamporna. Han verkade inte förstå allvaret i situationen.

Janne och hans hund Lyckra när vi jobbade en sväng på Bobfilm i april (Janne till höger - hö hö).

Moa Svan var en av de största utropstecknen för mig på El Mundo under våren. Så jävla kvick, intelligent och rolig.

En tisdag i slutet av april åkte jag och barnen ut till Hellasgården. Alexander blev bajsnödig och vi hittade en perfekt och helt naturlig natur-toalett att gå på.

Det här är en del av Hammarby sjöstad. "Där livet levs lite som en hobby."

Den här bilden tog jag bara för att visa hur enormt skicklig jag är på att fickparkera.

Det ska visst tyda på att man har en ovanligt god spacial förmåga, har jag hört. I vilket fall som helst är fickparkering det enda stereotypt manliga som jag är riktigt bra på. Jag vet faktiskt inte någon annan som är lika skicklig på det.

Alexander hann både börja och sluta spela fotboll i Enskede IK. Han är grym på boll, men inte på att vara i en stor grupp.

..och så byggde vi en utedusch på Gotland. Här syns Stella. Konstigt nog den enda bilden av 500 där hon är med. Fan, det var inte meningen alls. Men hon har å andra sidan en egen telefon och finns på 2000 bilder i min photo booth.

Duschen färdig.

Detta är Mårtens skor som han tog slutgiltigt farväl av den första maj. Vi köpte dem f ö i Mjölby i somras, i en butik som låg vägg i vägg med Dressman XL (där Magnus Samuelsson köper alla sina kläder).

Den 5 maj fick jag äntligen hålla den här i handen för första gången.

Några dagar senare såg jag den här ringen på ett finger i Enskede. "Sam tar över" har premiär på Barnkanalen i höst och då kommer ringen att spela en stor roll. Adrian som har den på sig på bilden, spelar huvudrollen.

En död råtta. Nu är det maj. Någon har lagt dit ett kors och råttan låg kvar i flera dagar.

Alexander hatar att borsta tänderna och vill att det ska gå dubbelt så fort.

Detta är den fulaste byggnad jag någonsin har sett. Byggd typ 1920 av någon idiot i Roslagen. Ett tingshus är det, kanske fem mil norr om Norrtälje. Numer ett fallfärdigt ruckel, där det är loppis ibland.

Den här skärmdumpen gjorde jag för att knåpa ihop någon roligt på twitter. "Unikt varkfynd fullt med sprit", jag tänkte: Thortsen Flink. Men nu är det ju mest det där med fotbolls-em som är roligt. Vad då "drömresa".

Detta är den 27:e maj. Karla Brottare kommer ut i bokhandeln och jag har tagit på mig min blåa tröja och krupit in i en lekstuga. Firar väl tror jag.

Utsikten från ett berg i Årsta. Alla husen på bilden ska rivas och ge plats åt nya bostäder a la Hammarby Sjöstad.

Helsingfors är en märkligt bortglömd stad. Men den finns där, 40 minuters flygresa bort. Jag var där den sista maj.

Det här är en stol av kaplastavar som Mårten har byggt. Han är kanske inte medveten om det, men hans mormorsmor hette Lena Larsson.

 Ovar i sin pyjamas.

Och det var visst sista bilden. Jag tog den i går kväll mest för att retas med Mårten, som älskar Orvar. "Snygg klänning", sa jag och såg ut som att jag inte hörde honom när han protesterade och sa att det faktiskt är en pyjamas. "Ja ja", sa jag. Typ.

Första dagen på sommarlovet i dag.

Grattis på den stora dagen!

Här om kvällen när jag var inne på mamma Xu, vår lokala thairestaurang, och beställde hämtmat, hörde jag en glad röst som ropade typ: ”nämen Sparring”. Jag vände mig om och kände absolut inte igen mannen som stod framför mig. Det visade sig att han heter Pelle och är läsare (och gillare) av denna blogg. Oboy vad glad jag blev. Pelle tyckte dock att jag slarvade med uppdateringarna, och jag lovade att genast gå hem och skriva en text. Detta var nu två dagar sen, så Pelle, du kanske redan har gett upp och slutgiltigt raderat mig från din RSS-feed. Om inte -här är den nu:

Ännu en av dessa juniförmiddagar, när man plötsligt har glömt bort hur intensivt man längtade till lövsprickning och blommor, och bara är så helvetes stressad över att allt snart är över. Har lämnat barn på fritids och dagis. Jag var på dåligt humör när jag kom till fritids och avreagerade mig på en av fritidspedagogerna efter att hon med väl trist tonfall hade talat om för Mårten att han måste anmäla sig i köket innan han börjar leka med sina kompisar. Mårten hade brutit ihop och jag kände hur allt det arbete jag hade lagt ner på att få honom till fritids, i ett slag spolierades. Jag ringde upp efteråt och pratade med honom. Han var glad igen, men jag tror att den där fritidspedagogen har ganska ont i magen nu. Vilket ger mig dåligt samvete.

På väg hem igen (jag jobbar hemma i dag) blev jag omkörd av både brandbilar och ambulanser och snart upptäckte jag att hela gatan där vi bor var avspärrad. Eftersom Stella ligger hemma med hög feber drabbades jag i ett slag av panik och ryckte tag i första bästa polisman, så där som man gör när polisrespekten får ge vika för katastrofrädslan, och frågade var det brann. ”I tvåan”, sa han på djupaste stockholmska, och jag blev genast lugnt, eftersom vi bor i fyran. Jag ställde mig på andra sidan trottoaren tillsammans med ett gäng nyfikna som redan stod där med sina i-phones och tog bilder. Det låter ju hemskt att säga det, men omskakande katastrofer kan ha en renande effekt på mitt psyke. Lite som en omstart av systemet. Man slungas ur sina närmast tvångsmässiga tankemönster och får plötsligt upp ögonen för vad som verkligen är väsentligt. Jag vet att liknelsen haltar, men jag tänker: ”lite som elchocker inom psykiatrin”.

Som man ser på bilden är detta en våldsam tragedi för de som är inblandade. Eftersom jag stod ute på gatan och hängde med alla andra nyfikna och tjyvlyssnade på ambulanspersonal och polis, kunde jag dra slutsatsen att det inte hade varit någon i lägenheten. Men ändå. Hemmet är ju en stor del av den egna personen och jag kan bara föreställa mig hur det skulle kännas att komma hem till en utbränd lägenhet. Så det kändes lite skitigt att stå där ute och tanka sensation, ungefär som man klickar på nyhetsklipp på aftonbladet.se.
Men jag tog i varje fall en bild.

När jag äntligen kom hem lyssnade jag på de sista 12 minuterna av Filip och Fredriks podcast. Filip Hammar for ut mot bl a Marcus Birro och jag kände hur den gamle mobbaren i mig vaknade till liv. Googlade upp Birro på twitter och såg att han dessutom fyller 40 år i dag, så jag skrev något elakt som jag sen raderade, kokade kaffe och slog på datorn.

Nu ska jag inleda slutspurtsarbetet med ”Karla och Boris” som kommer ut i Maj 2013. Håll tummarna!

Och grattis på den stora dagen Marcus Birro!

Det är ju nationaldag i dag, men jag tänker på något helt annat

Ibland tänker jag att vårt djupaste högmod ligger i relationen till den egna kroppen. Hur vi tar varje rörelse för givet, hur vi flyttar fötterna utan att tänka på det, hur vi lyfter pappmuggen från snabbmatskedjan och sätter sugröret till munnen utan att tänka på det. Och sugröret träffar munnen på exakt rätt ställe. Vi behöver inte titta efter, vi bara gör rörelsen, och som resultatet av en flyktig tanke fylls munnen plötsligt av den där söta, kolsyrade, kanske goda vätskan, vi är knappt ens medvetna om det. Sexton timmar efter att vi har ätit måste vi gå på toaletten. Det kan göra ont om vi har ätit något starkt, det kan gå trögt om vi har ätit för mycket vitt bröd, men det fungerar av sig själv, utan att vi tänker på det.

Nyss såg jag en man på TV som hade fått en stroke. Med största möda lyfte han muggen och satte med stor koncentration sugröret till munnen och läskade sig. Bilderna var tagna i lätt motljus, gammelmanssiluetten, den där profilen som vittnar om att döden inte är långt borta. Nästippen helt utan rundning eftersom huden smiter åt runt näsbenet, den insjunkna munnen med läppar över den tandlösa gomen, hakan som aldrig tycks sluta växa, ett hårigt ögonbryn som långsamt slöts sig och öppnades i en blinkning som bara för några veckor sedan var en självklarhet, men som nu, efter stroken, inte sker utan viljeansträngning. Tröttheten i hans profil. Kroppen som inte lyder längre. Stroke. Det är något banalt. Något som alla kan räkna med förr eller senare. Och kroppen vill inte längre. Den har blivit ett fängelse, där det som tidigare var självklart nu är ofattbart svårt.

Jag tänker mycket på det där just nu. Är 43 år gammal. Stressar ibland, snusar mycket. Blir arg och lugnar ner mig. Oroar mig och tappar modet. Äter chips. Och jag tänker att blodet som rinner runt i min kropp förr eller senare kommer att stöta på hinder. När jag tog en tupplur på kontoret i går, kunde jag känna hur det rusade runt i mitt huvud, i mil efter mil av artärer och kapillärer, och plötsligt slog mig tanken att det mycket väl skulle kunna ta stopp där uppe, när som helst.

Deppig tanke va?

En annan grej:

I morse läste jag sista sidorna i "Stål" av Silvia Avalone. 

Ryktet om romanens död är betydligt överdrivet.