Aha! Det är därför?

skarpt läge i dag

Just nu pågår budgivningen på vår lägenhet på Gullmarsvägen. Fram till i går kväll ägnade jag inte den eventuella slutsumman en tanke - konstigt nog eftersom jag periodvis kan vara ganska så besatt av pengar.

Men nu, på förmiddagen när de där SMS:en från mäklaren börjar droppa in - och droppar in allt för sällan - är det som att giftet har kickat in och jag dubbelkollar telefonen varje halvminut, och annonsen - där man också kan följa utvecklingen, var femte.

Jag undrar hur det är att vara mäklare. Hela den där gemytliga relationen som bygger på ett fast handslag, ett samtal över en kopp kaffe, lite enkel pappersexersis och detta att man eventuellt bjuder på flyttstädningen, reduceras på en förmiddag till att endast handla om vad det blir för slutsumma i försäljningen. Förr i tiden kunde man höra om folk som fick köpa en lägenhet för att de verkade trevliga och att säljaren gillade dem, trots att de inte hade lagt högst bud. Jag har mycket svårt att tänka mig att något sådant händer i dag.

När jag går in på Svensk Fastighetsförmdelings hemsida, ser jag att vår mäklare parallellt med vår budgivning även håller två andra i luften. Tre familjers ekonomiska framtid på en förmiddag. Så även i morgon, och nästa dag, och nästa.

Han har ett förtroendegivande leende, vår mäklare. Fast handslag. Snygg kostym. Är inte för påflugen, men känns inte heller distanserad. Kör förmodligen en Audi A6. Jag undrar vad han har för blodtrycksvärden. Jag undrar hur han bor. Förmodligen i hyresrätt.

Alex 1,5 år - då fick man inte tappa fokus

Man måste påminna sig hur det en gång har varit för att fatta hur soft det är i dag.

peter settman med hepatitbesvär

Ibland, när man har skrivit något, kan man eventuellt vilja lätta upp passager eller småord som känns lite hårda, eller verkligen stryka under det som är positivt laddat i texten.

Tidigare fanns inga grafiska hjälpmedel för detta, så läsaren tvingades själv att tolka texten.

Så kom hjälpen, och spred sig. Redan 1945 såg USA nödvändigheten i att lätta upp sitt redan ganska hårda budskap till Japan, och målade en gul liten gubbe med glad mun på den atombomb som skulle fällas över Hiroshima.

Det skulle dock dröja ända in i våra dagar, med SMS, mejl och blogg, innan den gula axelklappen med glad mun fick spridning på riktigt.

Själv använder jag den inte, men många som jag har djup respekt för gör det ibland, så den måste väl anses som helt ok kan jag tänka mig.

Här har det däremot gått för långt. Ett stycke text som skulle kännas skönt och kärleksfullt och loose blir istället en ganska träffande gestaltning av skribentens inre bara ögonblicken före ett nervsammanbrott.
:-)

Jag gick och spelade bowling med Stella och Mårten i kväll. En trevlig liten parentes mellan dagis och middag, 200 snömoddiga meter hemifrån. Stella och Mårten spelade med såna där sarger. Själv slog jag strike på direkten. Mårten missade hela banan ett par gånger. Stella kom med tekniktips: "håll klotet med bägge händerna och liksom rulla det mot de där vita grejjerna långt där borta, ser du dem".

Jag fick en spärr på andra försöket och tänkte att jag kanske är ett ämne för landslaget. Men på tredje hamnade jag i diket. Och även i fjärde. När första rundan var över låg jag sist, men tröstade mig med att ungarna spelade med kanter. Försökte flamsa bort det. Försökte att inte tänka på vad alla andra bowlare tänkte om mig. Typ: "den där långa pappan med skoghuggarteknik borde också spela med sarger." Det var flera klubborganiserade bowlare där i kväll. De hade egna klot som de vaxade och torkade av med en för ändamålet medhavd trasa. En gång i tiden var jag rätt bra själv. På 80-talet. Men ikväll, allteftersom mina klot hamnade i diket började jag distansera mig. Tänkte att den där filmen "plötsligt i Vinslöv" lika gärna kunde handla om bowling.

På banan intill oss bowlade ett ungt par, två snygga 23-åringar med electro T-shirts och mjuka kläder. På killens tröja stod det "I´m from Korea" och han var nog mycket riktigt från Korea. Men Mårten refererade bara till honom som "kinesen". Högt och ljudligt. Han hade en rätt ovanlig stil den här killen. Han använde inte de små hålen som man stoppar in fingrarna i, utan lät klotet ligga i handen och så skruvade han väg det, nästa slungade iväg det och slog väl en strike varannan gång. "kolla hur Kinesen gör", sa Mårten. Ganska högt.

Då bestämde jag att vi skulle gå hem.

Vid kassan när vi skulle betala för vår bana erbjöds vi en utskrift av resultaten från min och ungarnas bowlingomgång. Poäng och vem som hade kommit först och så. Jag tackade nej.

I drömmarnas trädgård

Jag är hemma med Alex i dag. Han sitter just nu som klistrad framför "i drömmarnas trädgård".

Jag tror att man skulle kunna visa "i drömmarnas trädgård" på Guantanamo, när man ska knäcka de allra tuffaste fångarna. Mer än en kvart i detta konfliktbefriade helvete, kan driva vilken vuxen, reflekterande människa som helst till psykos.

Det är provocerande oprovocerande och det låter som att Björn Gedda, den gamla proggaren, har svept en coctail på dessertvin och valium innan han gick in i speakerbåset. Pinkeponkerna sitter och dricker pinkeponkjuice - lungt, det är bäst, annars kan man spilla.

Kanye West: "Can't Tell Me Nothing"

Dagens glädjepiller. Zach Galifianakis vs Kanye West. Jag lyssnar på den här låten om och om igen som jag inte har gjort sen 800 grader.

Olles skidfärd, bland annat.

Äntligen har vi en utetermometer som funkar hemma. Den sitter på norrvägg och är fastskruvad i fönsterbläcket. Den förra - i den förra lägenheten - var fastlimmad på utsidan av fönstret och dessutom placerad i väster. Den visade aldrig under - 1, så enda sättet att få rätsida på hur man skulle klä sig var att surfa in på yr.no eller att öppna balkongdörren och sticka ut huvudet.

Nu tittar jag på min termometer varje morgon. I morse visade den -8 och trallarna utanför var vackert vita. Inte bara tallarna. Allt är insvept i vitt och jag tänker på Olles skidfärd och farbror Rimfrost. "Du är en duktig pojke som inte grinar när det biter lite i kinderna", säger han och sedan han har andats rimfrost över Olles mössa, rock och ögonbryn. I morse var det en kille som ville ta med sig sina slalomskidor på bussen. Han fick inte åka med. Jag tänkte på Olles skidfärd då också. "Åk skidor", tänkte jag. "Grina inte!"

Vi har städat på kontoret. All den där sanden som följer med fotsnön in på mornarna är bortstädad. Vi har druckit kaffe och delat en av konsums ambroisakakor på tre. Klockan är halv 12. Nu ska jag försöka jobba. Önska mig lycka till.

Sesame Street: Michelle Obama and Elmo - Healthy Habits

Jag är oerhört kluven till det här:
Å ena sidan mår jag illa.
Å andra sidan är det en rätt så klockren parodi på paret Obamas positiva, snudd på messiala image.
Å tredje sidan är amerikaner rätt feta, så alla medel att vända den trenden borde vara helt OK.

Se även: Sesame Street: Mrs Obama Plants Garden.

Grattis sötnos

Mårten fyller 6 år den 13 januari. Det står en deg i kylskåpet som ska bli till småbröd i morgon bitti. Mimmi och Alex (han sov 3 timmar direkt efter dagis) slår in den "tunga" presenten i köket. Mårten vet redan vad det är. Han har vetat länge. Man kan säga att han har bestämt åt oss. Den som känner till uttrycket "vid vite" fattar hur han jobbar.

Själv har jag varit på coctail och köpt en väckarklocka, några läskiga klistermärken, en mekanisk robot som man skruvar upp genom att vässa en penna i magen och ett paket plåster med tryck som av fel betraktare kan tolkas som en smula bögiga. Regnbågsapor är det. Allt på coctail är regnbågs..

flyttsynpunkter

Sorry för den glesa uppdateringen på denna "blogg". Korta youtubeinslag i för hög tonart och deppiga bilder från McDonalds - jag försäkrar att mitt liv är mer än så. Vi har flyttat i jul. Fick ju lägenhet i mitten av december och den andra januari flyttade vi in. Eftersom avståndet mellan lägenheterna bara är 120 meter, valde vi i princip bort flyttbil och flytthjälp och jag har kört volvon fram och tillbaka som en skottkärra med lådor och bokkassar och allteftersom tiden har gått, mer och mer planlöst nerpackade föremål. Ur stressynpunkt överträffas flytten bara av det hemska att förlora en nära anhörig, har jag hört. Och ja, man går igenom en sorgeprocess. Man är hemlös för ett tag. Det nya hemmet, hur välplanerat det än är, känns inte alls som hemma. Man går runt i känslan av att ha hamnat på ett bättre lägenhetshotell, vilket kan upplevas som en smula meningslöst eftersom det knappast är någon semester som utspelas runt omkring en. Barnen är stirriga. De åker runt runt på enhjuling och hoppar i soffan. Vi har inte fått upp väggklockan än och jag är tidsdessorienterad på ett sätt som jag är ovan vid. Grannarna är ansiktslösa och det luktar IKEA i vårt sovrum. Jag hittar inte vispen när jag ska vispa, stekpannan när jag ska steka och den lilla blåa dosan från plusgirot när jag ska in och tanka trygghet på kontot. Vi har ingen internet utan snor från grannarna, tidningen har vi inte ställt om, posten kommer fortfarande till gamla lägenheten.

Men om 4 veckor är allt vardag igen, vi käkar semlor i vårt kök, ljuset är på väg tillbaka och jag längtar dit.

Tv kväll

Tittar på "på spåret". Efter första ämnet hade jag lett med stor marginal. Kände bara att jag ville säga det.

Barn TV

Jag har ju jobbat den del med barn TV. För att förstå hur ungarna reagerar på det de ser, har jag filmat dem när de tittar på sina favoritprogram.

Alla vill till Narnia

Vi har ju flyttat. Här är ett klipp från nya lägenheten.

Av någon anledning

känner jag mig som värsta söndagsfarsan i dag.