lika som bär

Wikileaks grundare Julain Assange


Björn Gustafsson

Tillbaka på skolgården.

Just under våren brukar det vara rätt bra fart på skolgården utanför vårt hus. Men just nu är det tomt och öde. Mina ungar har allt för sig själva och jag tror att de njuter.

Det är varmt ute. Klockan är över sex. I lägenheter runt om i Årsta äter mammor och pappor middag med sina små barn. Bolibompa har redan börjat. Jag är plågsamt medveten om att vi inte har någon självklar middagsmat hemma.

Barnen leker lite som på undantag. Tre barn i tre helt olika åldrar. De skrattar och jag hör hur de små låter den äldsta bestämma hur leken ska trådas.

Det skulle vara så enkelt att sitta kvar men nu måste vi gå hem.

Kulturkrabaten

För ungefär två år sen förvärvade Lena Ström, då förskolechef i Årsta, ett antal förskolor genom så kallad "avknoppning" och bildade aktiebolaget Kulturkrabten. Hon fick tre eller fyra förskolor för en krona styck, och betalade 600 000 kronor för inventarierna.

För lite mindre än ett år sen blev det ett ganska rejält rabalder då det kom fram att Lena Ström hade sänkt personaltätheten och i syfte att ytterligare dra ner på utgifterna, bett föräldrar att ta med sig leksaker och inventarier hemifrån, parallellt med att hon genom styrelsearvoden, lön och vinst plockat ut närmare 4 000 000 kronor ur sitt aktiebolag.

Folk här i Årsta var skitförbannade och krävde svar och ändring. Men Lena Ström vägrade tala med någon, varken föräldrar eller medier - utan hänvisade bara till att hon inte hade brutit mot några lagar. Man får alltså göra så.

I dag träffade jag en förälder som har barn på en av de här förskolorna. Hon berättade att sen förra året har Lena Ström höjt sitt styrelsearvode med 50 %, och att hon nu har plockat ut närmare 9 000 000 ur Kulturkrabaten.
Så där bara.

Visst får man lite ont i magen?

skottlossning

Det är skottlossning i rummet intill. Men man vänjer sig. Nu har även Alexander hittat fram till Mårtens Playstation och han väljer gärna spel där det smäller. Det tycks nästan inte spela någon roll vem han skjuter på. Han tömmer magasin efter magasin in i väggar, mot lådor med bananer eller direkt mot självaste Indiana Jones. Det där LEGO-figurerna är obehagligt passiva när de blir beskjutna från fel håll. De står kvar och hjärta efter hjärta uppe i hälsoraden släcks tills de inte har något liv kvar och faller isär i LEGO-bitar på marken. Det tar tre sekunder innan de återuppstår och sen kan Alex börja skjuta igen.
Jag undrar vad det ska bli av den gossen.

Om Tom av Finland hade jobbat i LEGO.

Jonas Bergström

Nu är luftrummet över Sverige fritt från aska, så nu kan Madeleine diskret eskorteras ombord på ett flygplan och listigt slinka iväg till New York. Hon har gjort slut med Jonas, eller tvärtom.

Jag tycker att den där Jonas Bergström påminner mycket om TV-sportens Chris Härenstam. Men med tillägget att någon har fört upp en rundstav av hickory i stjärten på honom. På de bilder av den fd blivande hertigen av typ Medelpad jag har sett, är det som att övertrycket runt honom pressar honom till marken. Som att han vore avatarlång om han lämnade sin sfär. Han ser ut som en i grunden rätt ADHD:ig treåring som har tvingats in i en sjömanskostym till ett dop där han vet att han kommer att få smaka kroppsaga om han rör så mycket som en näsvinge. Kanske har någon medicinerat honom med sobril också, så att inget oförutsett ska inträffa.

När jag ser bilder av Jonas - Madeleines ex - undrar jag vad han hade för uttryck när han bedrog henne. En svag skiftning mot det vilda bara, som onda dockan om nätterna. Samma välfriserade hår, samma himmelsblå skjorta, men med ögonen aningen uppspärrade. Och så de där fladdringarna i näsvingarna.

Nu kan han låta dem fladdra hur de vill.

jag rodnar

Det är ganska typiskt mig att fara ut reflexmässigt utan att riktigt ha på fötter. Men jag ser det som ett sundhetstecken; ett tecken på liv, högmod som en 19-åring, och bildning som en som just fyllt 9.

UD avråder oss att åka till Thailand.
Tacka fan för det! Thailand är ju en diktatur.

Det ska böjas i tid.

På 6-års.

jag

Till hösten ger Rabén&Sjögren ut en bok där jag är en av tre författare. Nu har förlaget bett oss om en presentationstext av oss själva som författare. Oj vad svårt. Det finns ju en del att ta av. Detta valde jag att lyfta fram om mig själv.

När Anders var liten kurade han helst ihop sig vid farmors radiogrammofon med ”Lindeman gökar ånyå” snurrande på skivtallriken. Där och då trodde han att han skulle bli någon slags aktör, men efter en krokig bana på diverse källarteatrerscener debuterade Anders 1999 som manusförfattare för TV.

Vad tror ni? Spännande? Vill man veta mer, eller är allting redan sagt?

tog bilen till jobbet

Cykelvägen tar det 30 minuter att ta sig till Frihamnen från Årsta. Bilvägen tar det trippla. Men i morse när det snöblandade regnet föll utanför köksfönstret, tänkte jag att va fan..

Det är ju trevligt med Kodjo, Hanna och Moa på mornarna. De hade bjudit in en spökguide och läste upp läsarmejl. ”Mejla in och berätta om dina spök-upplevelser.” Det hade kommit en hel del. En plötsligt kall tyngd i sängen, doften av liljor, lillebror som vaknar under lakanet, istället för över, natten efter att morbror Torsten mystiskt försvann på finlandsbåten – såna grejer. Jag har fortfarande dubbdäck på bilen, så jag lyssnade dåligt, kunde inte släppa tanken på att om jag blev stoppad i en poliskontroll skulle den här mysiga radiostunden kosta mig 1800 spänn.

Det var mycket bilar ute i morse. Efter tjugo minuter hade jag kommit över Skanstullsbron. Efter ytterligare tio var jag vid Tjärhovsplan, men här stod trafiken absolut stilla. Kanske berodde det på en poliskontroll nere vid slussen, jag vet inte, men jag vände och valde Folkungagatan och Söderleden istället.

Nu tänkte jag att jag skulle prova någon av de kommersiella kanalerna istället och letade mig fram till Mix megapol med Adam och Gry, men tvingades leta mig tillbaka sedan Anders Timell hade dragit en vits som var så låg att självaste Loffe hade fått tomhetskänslor om han hörde den. Så det blev åter till spökguiden.

Femtio minuter efter att jag hade åkt hemifrån, när jag var vid Norrmalmstorg och just hade tvingats till ännu en u-sväng pga vägarbete, skrämde spökguiden arslet av Hanna Hellqvist. Kodjo Akolor skrattade sitt patenterade Eddie Murphyskratt och stämningen var riktigt hög i studion. Bra radio, tänkte jag att de tänkte. Kort därefter fick spökguiden hänvisa till sin hemsida och jag låg bakom två gatsopningstraktorer på Strandvägen.

Polisen dök inte upp förrän jag skulle svänga in på Jarowskijs parkering (en timme och tio minuter efter att jag hade åkt hemifrån). En piket full med stöddiga snutar. De stoppade mig inte, men jag hade bestämt mig. Jag tar aldrig mer bilen till jobbet.

Bilden tog jag vid NK:s Norrlandsgatsentré. Terrakultur. Tråkigt namn.

Det ligger en hög apelsinskal och en snusdosa bredvid mig i soffan. Klockan är jättemycket och jag har lagt upp bilder till El Mundos facebookgrupp. Så nu antar jag att det sitter komiker i singellägenheter runtom i Stockholms förorter och taggar sig.

Det har varit en lång dag i dag. En fin dag på många sätt, men också just en sån dag man helst vill glömma. Motvind på väg till jobbet. En obehaglig känsla av att något - man vet inte, men något är det - inte är som det ska. Snöblandat regn och inte en solglimt. Är allt över nu? Blir det inte mer? Är det november nu igen. På gatorna nere i Frihamnen dånar långtradare förbi så tätt att man är nära att blåsa av cykeln. Trött stämning på eftermiddagen, cykel i snålblåst hem igen. Åter den där känslan. Något är inte som det ska. Middag. Diska. Läggning. Ett barn vill aldrig somna. Vill byta säng, ligga inne hos mamma, blir mörkrädd, kommer ut igen och kan fortfarande inte somna. Jag sitter i soffan med min dator och min kamera och tycker inte att jag har tid med barn längre. Inte efter klockan tio. Tillslut somnar han. Sover nu. Lillbrorsan har svettats så att det nästan känns som att han har kissat på sig. Men det har han inte. Jag sitter i soffan. Har ätit en apelsin. Snusat en påssuns. Bloggat en blogg. Gonatt.

grattis på födelsedagen

I dag är det Hitlers födelsedag. Det gläder mig på något vis att en av mänsklighetens absolut värsta och minst älskade representanter trots allt fick ett första halvår i solljus. Det hade känts ännu värre om han vore född i november.

Min svåger Palle fyller också år i dag. 40. Grattis! Och animatören Magnus Carlsson, och min bästa kompis i högstadiet, Fredriks, brorsa Max. Grattis Grattis (och tack facebook för informationen).

Jag hade en vacker resa till jobbet i morse, nu är allt grus borta från cykelbanorna. Det var vindstilla när jag följde strandlinjen från slussen hela vägen bort till Berwaldhallen för att sen vika upp och snedda över Gärdet ner till Frihamnen. Himlen var blå och jag tänkte att DN:s meterologer inte är något annat än ett gäng kvalificerade gissare. Nu hänger dock Mordormålnen tunga över oss. Under promenaden till lunchrestaurangen nu för en timme sen drog jag rocken närmare runt kroppen, vek upp kragen och försökte undvika att höra alla taffliga askmolnsskämt som haglade runt mig.

Apropå taffliga skämt, satt jag uppe sent i går och såg kanal 5:s roastning av Babben Larsson. Problemet var att Babbens fetma inte riktigt svarade upp mot alla tjocksisskämten. Hon är ju rund, men när 4 av 6 komiker uteslutande pratar fetma känns det mest som dålig research och en viss lättja i skämtskrivandet. Jag har hört av några som var där på inspelningen att det förekom annat också, så okej, trött redigering då.

Det är uppenbart viktigt att folk ska fatta. Att skämten inte flyger över huvudet på publiken. Och tydligen anses inte kanal 5:s publik kunna sträcka sig längre än till att en kvinna som är runt 50 och har ett något förhöjt BMI, kan vara något annat än en tjockis.

Okej, nu ska jag skriva frågor på en känd höjdhoppare till ett känt TV-program. Min höjdhoppare rökte visst en del på höjdhoppsbanan. Kan det vara ett spår?

Biff Butler

I går hittade jag en bloggare som på äkta "Julie & Julia"-manér skulle laga och blogga sig genom - sitter ni ner - Carl Butlers kokbok; Ceasars köttpaj, grönsaker a la Greque och pepparbiff. Ytterligare ett exempel på när verkligheten överträffar ståupp-komiken.

Balkongen

Det är långt kvar till drömbalkongen. Många dyra investeringar. Handlade grejer - jord, blommor, krukor för över en tusenlapp i dag, ändå har vi inte en bråkdel av allt vi behöver. Gamla slitna fåtöljen fick en värdig plats i hörnet. Nu ska vi montera upp hyllor och invänta mildare väder så att pelargonerna kan sättas ut.

projekt balkongen

Vissa saker kan man inte skjuta framför sig hur länge som helst. I dag ska vi åka till Plantagen och köpa växter till balkongen. Jag hade nog sett framför mig hur jag tillbringade den här dagen i något slags lounge-mode, men när Mimmi kom med förslaget var det något inom mig som sa att "det finns saker man måste göra, annars är man bara en liten lort".

Vår balkong känns lite socialgrupp 3 i dag. Gammalt embalage, vinflaskor, ett par förstulna fimpar, leksaker som inte får plats i barnens rum. Men den har potential, tre våningar upp, västvänd och med ett spännande husbygge i fonden.

Nu ser jag framför mig hur vi bygger oss ett uterum för umgänge och rekreation. Balkonglådor med vackra blommor och kanske smultron, en korgmöbel, filtar och en bänk med dyna och smart förvaring under locket. Här ska vi samlas, familjen, på eftermiddagarna när vi kommer hem från jobb, dagis och skola, samtala, äta, skratta. Vi hör inte telefonen härifrån, inte TV:n heller. Enda kontakten med yttervärlden är genom dem som ropar till oss nerifrån marken.

Är ni med? Processen har startat. Här är vi i dag:

Sommaren 2005

Sommaren 2005. Vi är på gotland och det är en av alla de där somrarna då det var absolut livsnödvändigt med ett staket för trappan. Sen dess har vi haft en sån sommar till, sommaren 2007 när Alexander var tio månader. Jag minns inte om vi hade det när han var ett och år och tio månader också. Jag tror inte det. Som förälder blir man oförsiktigare för varje sommar som går. Här är det Mårten som ska hållas vid liv. Bilden är ursprungligen en dia som blev digitaliserad i dag. Mimmi påstår att det var hon som höll i kameran. Själv är jag nästan säker på att det var jag.

Vad tänker han på?

Han har suttit så där med datorn från Valhallavägen och nu är vi i Hornstull. Nu stiger han av. Killen som satt intill fortsätter prata i telefon. Nu avslutade han samtalet med 'puss puss' och det lät på något sätt autistiskt. Jag sitter på 4 an på väg hem genom stan. Stora moln syns på himlen men solen hittar ner ändå. Jag undrar var all den där askan är. Finns den där uppe? Gör den det blåa bakom molnen svagt grått? Det känns lite spännande tycker jag. Men knappast något man tar på allvar.

Nu börjar allt om. Jag känner det på mig.

En vän frågade varför jag inte bloggar längre. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag har tappat lusten, tror jag att jag sa. Men det är inte sant. Jag har visst lust och jag bloggar visst, det är bara det att jag inte kommer mig för att logga in. Ju äldre man blir, ju kortare blir dagarna och det kommer alltid något emellan. Under våren har jag arbetat mer än någonsin. Petra Mede show är något helt nytt för mig och på kvällarna har jag somnat som en 4-åring. Hemliga Klubben på barnkanalen har också krävt sitt. 20 kvartar har jag och Janne skrivit. Och Hotell Kantarell. Och så El Mundo. Jag känner mig lycklig. Nöjd med mitt liv. Jag oroar mig inte så mycket och tycker att jag fyller ut kostymen äntligen. Och kolla: jag bloggar igen. Äntligen.