Stella är sjuk i dag så jag måste stanna hemma från mitt arbete.

VAB!!!!!!!!!!! Z-tv och facebook hela dagen. TJOHO!

självporträtt

pastellkrita, höst 04

vissa dagar

Vissa dagar. Jag tvångskontrollerar inläggen en gång i halvtimman. Inga kommenatarer. Överspringshandling, brukar en av mina kompisar här på kontoret säga. Jag tog lunch istället. Det är 70 meter upp till korsingen Erstagatan där tobaken med lilla postskylten på dörren ligger. Jag postar tre förlåt-brev och två fakturor. Det är kallt och blött och jag halkar runt i gympadojjor utanför Konsum och försöker göra en inte för snäv sväng in för att skona knät. Jag undrar hur det gick för Mårten i dag? Ny overall hade han och nya vantar, men bara ett par höstskor på fötterna. Jag lämnade honom i stora Blecktornsparken klockan 10.00. Vi kunde se hans dagisgrupp på långt håll genom allén på Katarina Bangata. Som en liten neongrön orm kämpade de sig över vintertullstorget mot parken och värmestugan med saft och mariekex. Det vita guldet, skriver Micke Berg, men jesus, jag vi har inte köpt vinterskor än och snön faller med flingor som blöta handflator över stan.

Vissa dagar. Kastanjen utanför blir ett fult grafiskt raster mot husen på andra sidan gatan. Där inne kostar en trea 4 och en halv miljon. Jag drömmer, men om det ska kunna bli verklighet krävs det mycket mer av mig än en jävligt bra blogg.

manuförfattaren

Jag har ägnat dagen åt ett manus som jag har upplevt som betungande på något oförklarligt sätt. Jag ser att det är enkelt, när jag tittar på det utifrån, men när jag sitter där blir allt så snårigt och rörigt och det känns som att jag gör jobbet för första gången. I början, för snart nio år sen, när jag skrev mina första historier för De tre vännerna...och Jerry, kunde ett 11 sidigt manus ta mer än en vecka att få till. Nu går det i allmänhet på en dag. Men ändå... under vissa perioder glömmer jag liksom bort hur man gör. Och jag känner en underlig stress där framför datorn. Som om något drog mig bort från den. Jag är uppe och flyger och sätter på musik och kokar kaffe och loggar in på facebook och går och käkar lunch. Och när jag läser det jag redan har skrivit, förstår jag inte texten.
Jag vet inte vad som ligger i botten. Det är inte utbrändhet, för jag är inte utbränd, snarare ett slags rädsla för att misslyckas. Som att just det här manuset var sista chansen och måste bli perfekt.
Per-fekt!
Ja, ja. Jag är igenom nu. Perfekt är det inte, men spänningen har släppt.

Galapremiär i går på Lilla spöket laban "spökdags". Stort pådrag. Film nummer 1 som hade premiär förra året har gått för över 100000 besökare. Jag fick gå fram. Det var första gången. Jag var lite oförberedd och Mårten och hans kompis Enzo fick följa med ner. Mårten blev rädd. 500 besökare och en massa lampor i ansiktet. Jag var tvungen att lämna scenen innan Inger Sandberg med en liten kasperdocka föreställande Laban, hade hunnit prata klart.
Men ändå:
Det var tjusigt på något sätt.

Comic sans? Baskerwille?

Vad heter det där typsnittet som Woody Allen alltid använder i förtexterna till sina filmer? Jag såg matchpoint i går. Är det någon annan som har? Det måste vara hans bästa film sen Hannah och hennes systrar. Tveklöst. Och jag tror att han var på gott humör under hela arbetet, trots filmens o-Allenska mörker. Hur han exelerade i koder och rätt möbelval. Och dialogen. Och temat. Och upplösningen!
Jag har tänkt på den mycket i dag. Kommer att tänka länge.

Alla kan läsa

Om jag har lärt mig något under de åtta månader som jag har skrivit i den här bloggen, är det att allting man skriver förr eller senare kommer fram till den man skriver om, vare sig man vill det eller inte. Jag har vid ett par tillfällen tagit bort inlägg sedan den jag siktade på har hört av sig och undrat vad jag menar. Det går inte att skjuta några skott ut i ett anonymt mörker utan att tro att de ska träffa.

JJK skriver om sin otrevliga kändisgranne i ett inlägg och jag vågar satsa pengar på att den där grannen har hört av sig till honom med ett syrligt "jag såg att du skrev om mig, så trevligt" innan den här helgen är över. Budskapet går fram. Folk googlar på sig själva, de blir tipsade av vänner, råkar höra om någon som har läst och blir nyfikna.

Buksvåger är ett äckligt ord, men jag hörde någon gång att alla män födda mellan -55 och -70 och som någon gång har varit sexuellt aktiva är buksvågrar med Gene Simmons i Kiss i maxiamlt fjärde led. Den här världen är trängre än man tror. Någon känner någon som känner någon som tycker att "det här borde jag informera om".

Jag hade knappt hållit på i tre veckor när jag skrev något väldigt elakt om en halvkänd debattör här i bloggen. Jag hade väl max 5 läsare men lika förbannat hittade han hit och lämnade en kommentar bara timmar efter att jag hade publicerat. Man lurar sig att tro att bloggen är ett privat samtal med några utvalda läsare. Så är det inte. Det är en megafon riktad rakt ut i offentligheten. Alla som vill höra, hör.

Jag tänker nu sätta mig ner och skriva vänliga förlåtmig-kort till några personer som förtjänar det. Och ta bort ytterligare en text.

Fredagen den 9/11

Fredagen är slut och helgen har börjat. Det är lördag morgon, klockan är 1 på natten och jag måste gå och lägga mig om jag inte ska sumpa den här helgen redan från början.

Men..nej föresten. Det kommer jag inte att göra. Den började redan i morse och den har börjat bra.
Jag vaknade första gången klockan 4 och trodde att jag hade försovit mig. 2 timmar kvar. Klockan 6 skulle jag gå upp hade jag bestämt, så jag fick somna om. Jag vaknade en eller två gånger till, jag minns inte, men 5 över 6 klev jag upp och gick raka vägen in i duschen. Jag bröt den andra descutanförpackningen och tvättade mig med den baketeriedödande tvålen. Inte en bakterie överlever står det på förpackningen och jag funderade på om de som har patologisk bacillskräck tvättar sig med sånt här varje dag. 95 spänn kostar en förpackning som räcker till två tvättar.

Jag fick bara dricka ett glas juice till frukost, men dukade fram full frukost ändå. Mimmi hade kommit upp och jag hörde hur svag musik strömmade från ungarnas rum. Mårten sa liksom på rutin fortfarande i sömnen att han frös och kröp längre ner under täcket. Tillslut paketerade jag in hela den lilla killen i täcket och bar ut paketet till frukostbordet. Där satt redan Stella, också hon insvept. Vi fick släcka lamporna tills Mårten hade vant sig vid ljuset. Märkligt, det var samma sak med mig när jag var liten. Jag var ljuskänslig som en vampyr på mornarna. Så är det inte alls nu längre. Nu kan jag tända en lampa mitt i natten och sätta mig upp och läsa på sekunden om jag vill.

Klockan kvart i åtta gick jag hemifrån och då var både Mårten och Stella tandborstade och klädda. Jag sprang till Gullmarsplan och höll en DN som hade legat i trapphuset under armen. Jag är inte van vid att åka tunnelbana på mornarna och var absolut inte beredd på att stå upp. Men det funkande och när tunnelbanan stannade vid slussen hade jag redan läst Fredrik Strages text om emokidsens klädstil + recensionen av den där Tilda Swintonfilmen som har premiär nu. Jag irrade runt en stund på plattformen vid Slussen eftersom jag inte visste om det är bäst att åka längst fram eller längst bak i tåget. Förut fanns det stadskartor där man kunde se hur tunnelbaneuppgångarna är placerade runt om i stan på alla stationer, men de tycks vara bortrationaliserade nu. Tillslut lugnade jag ner mig när jag insåg att någon på den trånga perongen kanske skulle börja misstänka mig för den där tunnelbanemördaren som härjar i stan just nu och knuffar ner folk på spåren. 5 över 8 kom tåget till Mörby centrum och jag insåg att jag kanske skulle bli sen. Men jag lyckades i varje fall välja rätt ända av tåget och fick sittplats. När tåget stannade vid tekniska högskolan hade jag precis läst Cronemans krönika om public service. Men nu, när jag närmade mig Sofiahemmet och min resas mål började jag bli nervös och tittade väl mest på texten utan att fatta så mycket.

Jag sprang sista biten för att inte komma för sent och började undra om jag kanske behövde den här operationen. Jag menar, någon som kan springa till sin egen knäoperation utan att känna smärta, borde kanske släppa andra före sig i kön.

Prick 8 och 20, efter att ha irrat omkring en stund på sjukhusområdet, störtade jag in i rätt byggnad, tog hissen upp till plan 4 och betalade i kassan. Jag insåg att om jag inte hade slarvat med högkostnadskortet i början av den här resan, hade det här besöket blivit gratis. Men nu var det bara att betala. 260 kr. Billigt!
Hissen ner till plan 1 och in genom en grå dörr. Nästan omedelbart blev jag vänligt men bestämt hänvisad in bakom ett öststatsskynke medsamma innanför dörren. Jag klädde av mig allt utom kallingarna och fick trä på mig ett par strumpor av gasbina och en blå rock. Därefter skulle jag vänta. Jag försökte ta upp tidningen igen, men läsningen gick allt sämre. Jag kände mig rätt avklädd och identitetslös. Iförd den här könlösa rocken och strumporna var jag fullständigt omklädd från myndig medborgare till omyndig patient.

Bedövningen var värst. Undersköterskan samtalade vardagligt och lyckades avleda min uppmärksamhet när doktorn satte en kanyl i mitt knä och pumpade in lite bedövningsvätska. Han jobbade med en grov spruta, som mest förde tankarna till hästavel, och den skulle in på fyra ställen i knät innan han var nöjd. Jag är inte så värst spruträdd längre, men det sista sticket - om jag hade vetat hur ont det skulle göra, hade jag nog inte sovit alls natten innan.

Jag snabbspolar till operationen. (Det tog 30 minuter för giftet att verka och den tiden ägnade jag åt att försöka sova.) Jag blev inpacketerad som inför en hjärtoperation. Jag skulle själv få följa ingreppet på en skärm, men det som hände där på skärmen kunde lika gärna ha varit en utsänding från utbildningsradion, för jag kände nästan ingenting. Innan hade jag nojjat för att bedövningen inte skulle ha hunnit verka, men det hade den. Men det hörde. När doktorn klippte i minisken, lät det som när man klipper naglarna ungefär. (Väl hemma sen, försökte jag beskriva just det för en hel massa människor på teleton, men alla stoppade mig innan jag hann göra det. Sorry, nu fick ni läsa det istället).

När allt var klart fick jag kaffe och ostmacka och en påse citodon och så tog jag en taxi hem.
Så var det med det. Jag var hemma klockan 11.30 sharp!

Och sen dess har jag i princip legat ner hela tiden, lite lummig på det där citodonet, och läst. Mimmi och Alexander har varit med mig hela tiden, men Stella och Mårten är hos mina föräldrar. Det är skönt. Skönt med tystnaden och skönt att känna att man får sakna sina barn lite ibland också. Mimmi sprang till Gullmars och hämtade pizza. Vi zappade mellan idol och Sonja Åkesson. Idol vann. Men Sonja måste ses. För SVT har väl lagt ut hela dokumentären på nätet?
Och så blev det mer läsning och mer citodon och jag känner mig faktiskt genuint lycklig och tillfreds.

Men det låter läskigt inne i knät när jag böjer det.
Ska det göra det?

SL -91

Sånt här kan man hitta i en gammal låda ibland och det är alltid lika kul.

Jag såg mitt knä i dag föresten. Inifrån. Det ni är vad jag kallar perspekvtiv. Ingenting kommer någonsin att bli sig likt igen.

Söder blöder

I morse mötte jag en mamma på dagis och man såg på långt håll att om man skulle fråga henne hur läget var, så skulle man göra det försiktigt.
-Hur är läget?
-För jävligt. Jag har gråtit hela natten. I går blev lägenheterna i vårt hus bostadsrätter, med tre rösters övervikt.
Hon sa att de hade tänkt bo kvar i lägenheten i hela livet men att det inte kommer att funka nu med 3000 extra i månaden som ska ut.
-Välkommen till oss i förorten, sa jag.
-Ja, vi har inget val, sa hon.
Pang bara. Där dränerades Stockholms innerstad på ännu en arbetarfamilj med vanliga ungar, mamma och pappa i kommunal tjänst och socialistiska värderingar. Jag tänker inte dra några SUV-floskler, men nog har antalet renrasiga hundar, feta bilar och morsor med teutouniabarnvagnar och Filippa K-överrock ökat explosionsartat de senaste 5 åren.
Det var för ungefär 2 år sen. Vi hade samma diskussion som i morse, men med perspektivet att den här mammans lägenhet kanske skulle komma att bildas om någon gång i framtiden.
-Vi får dra till Alby och starta ett nytt Södermalm, sa någon.
Nu är vi där.
Och egentligen finns det bara en förlorare:
Södermalm.

Det vita bruset

Den där högen som låg på golvet när vi kom hem från Gotland, den är genomgången nu. Om det nu var någon som oroade sig. Jag tog tag i hela lasset på en gång i går morse. Allt som skulle betalas är betalt. Allt som skulle skickas in, är inskickat. Viktiga telefonsamtal är ringda och nödvändiga fax faxade. Men det kostade på. Jag satt med yrsel hela förmiddagen. Jag kunde inte lyssna på musik, inte njuta av mitt kaffe och någon gång klockan elva hittade jag en torr cigarill i en gömma på kontoret som jag tvingade i mig ute på gatan. Mårten sa inte ens hej i morse. Att leka är ett grundläggande behov och när han såg sina jämnåriga kompisar genom fönstret från loftgången utanför dagis, tog det där behovet fullständigt över. Han vinkade med en hand bakom ryggen och var därefter förlorad. Och när jag skulle hämta honom klockan kvart över 3 sa han att han inte hade lekt klart. Jag gav honom 5 minuter som jag slog ihjäl ute i hallen tillsammans med en pappa som nog är på väg in i väggen. Jag drog ett skämt som han inte hakade på. Lite plumt kanske, men det var i såna fall inte första gången i dag. Lite tidigare hade jag pratat med han som har hand om min bokföring och efter en liten stunds lirkande kröp det fram att han hade legat på sjukhus och tagit bort prostatan. ”Satan, där rök prostatan”, skaldade jag, för jag hade råkat koppla på autopiloten. Det blev the office-tyst i andra änden, innan han bad mig skicka alla papper och la på. Därefter surfade jag lite blogg och skrev en kommentar på bloggkungens blogg. Lite för sent upptäckte jag att meningsbyggnaden i min kommentar var direkt generande dålig + att jag hade lämnat den med mitt namn som klickbar länk. Jag kopierade länken till inlägget (med min kommentar och allt) och skickade runt den till några för mig strategiskt utplacerade chefer på SVT. Sen tog det vita bruset över.

Är det inte märkligt..

..att Tele2 - som ju är ett företag som huvudsakligen är inriktade på telefoni - inte har lagt ut sitt telefonnummer på hemsidan?

På hallmattan

När vi kom hem från Gotland i går kväll låg följande och väntade på hallmattan:
1 påminnelse om ofullständigt ifylld deklaration.
1 straffavgift för icke inbetald vägskatt från vägverket.
Ungefär 8 brev med svagt skiftande innehåll från nya telefonoperatören Telenor.
2 brev med information kreditupplysningar begärda av SBAB.
4 brev från SBAB med information som jag inte vet vad jag ska göra med.
Om jag vore farsan skulle jag spara allt det här i en pärm. Med det känns som att det är för sent för det nu så det blir liggande i en hög i bokhyllan.

Mårten hade fått post också. 4 glada brev från Enzo, med bland annat ett litet lejon i.

indianer

Det var Tomas som planterade tanken, att alla han umgås med och känner förtroende för i dag, var de som valde att vara indianer när de lajjade cowboys och indianer när de var små. Jag är beredd att skriva under. För det är väl någonstans i elvaårsåldern man gör valet: Indian eller cowboy: att tillhöra jägarna eller de jagade. Eller kanske är det valet mellan att tillhöra okupationsmakten eller gerillan? Jag tillhör ju det fack av mänskligheten som har torskad tid fullständigt på Che och Subcomandante Marcos. Och detta utan att knappt ha läst någonting de har skrivit. Det är bara en känsla jag har och som jag följer. Hjärtat sitter till vänster. På en valvaka för nio år sen sa min kompis Rosse lite tanklöst: "det vet ju alla, att det är vänstern som är de goda och moderaterna som är de onda." Och han fick givetvis ta tillbaka med råge, eftersom halva styrkan hade röstat borgerligt just det valet, men jag kände ändå att jag höll med honom lite (eller ganska mycket faktiskt). Det valet och valet därpå vann sossarna, men nu är det cowboysen som har makten. Tyvärr är det inga Wyatt Earp cowboys vi har att luta oss mot, utan den lägsta klassens bönfjärtande, saloonfightandes, horköpande, känslolösa "stay off my property"-cowboys. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. MUF 1985. Då skrattade vi försiktigt i korridoren när de stegade runt på gymnasier runtom i landet och delade ut flyers till frispritsfester och små syrliga karameller med en mås på. De försvann ju in i någon slags börskraschdimma sen. Och stannde där i 20 år. Nu är de tillbaka. Inkompetentare än någonsin. Det kommer inte att bli mer än 4 år. Sen är indianerna tillbaka.

Fast äh, sossarna är knappat några indianer de heller, när jag tänker efter.
De är King vid gränspolisen.

Och vilken sida mina ungar väljer vet ingen. Men jag noterar att både Stella och Mårten föredrar pilbåge framför pickadoll.

Oh god I miss you

Jag minns en december här på Gotland, hur jag nästan fick panik när jag försökte titta ut och bara mötte min egen spegelbild i rutorna. Det var en klaustrofobisk jul med maginfluensa i ett överfullt hus och ingen snö. Och sol som gick ner klockan 3. Mörker utanför föntrena, inte ens en referenspunkt, ett annat hus, en bil, en aftonstjärna.

Nu är det där mörkret över oss igen. Dagen kommer klockan åtta och blinkar man så missar man den. I stan kan man uppleva ljuset ändå, i skyltfönster och caféer, men här på landet tar mörkret allting med sig. Sju kilometer i bil blir en färd genom det kompakt svarta och när man ser ICA-skylten där borta kunde det lika gärna vara en ny planet någonstans på vägen genom ett nedsläckt universum. Jag är inte mörkrädd, men landsortsmörkret har en förmåga att rubba mina sinnen och skruva upp mitt psyke. Jag minns när jag var liten och bodde långt ute på landet. De där eftermiddagarna när skolbussen släppte av oss uppe i byn klockan fyra och solen hade gått ner för länge sen. Och vi - jag och brorsan - trostade all mörkrädsla och vände blicken in mot skogen för den kilometerånga vandringen hem. Om vi hade glömt ficklampan och det ännu inte hade kommit snö, kunde vi känna hur älgarna stod och nosade på oss på bara ett par meters håll mellan granarna. Det kändes så. Och alla stora stenar som blev troll och häxor. Jag läste Alfons för Mårten i kväll och då slog det mig hur det där med att man tror att kläderna på stolen är en häxa när lampan är släckt, absolut inte är någon floskel. I mörkret ser kroppar och föremål annorlunda ut. Perspektiven förändras. Vårt djupseende försämras. När man är liten, vet man liksom att det inte finns några garantier för att allting är som vanligt där under mörkerslöjan; att det skulle vara samma värld som när det var dag runtomkring en, nu när det är mörkt. Vi gick tätt ihop och flamsade så högt vi kunde för att skrämma bort allt som väntade på oss där ute i mörkret. Och efter 15 minuters promenad såg vi äntligen ljusen från vårt hus där mamma och en lillasyster väntade med mandelkubb och apelsinsaft och vi var efterlängtade när vi kom hem, för ingen förälder i världen står ut med att se mörkret sänka sig utan att ha alla barn samlade.

Nu är mörkret här. 4 månaders säck. Det är vad vi har framför oss. I vanliga fall brukar jag känna mig rustad. Men i år känner jag mig bara kraftlös och orolig. Och jag känner på mig att det kommer bli en ovanligt tung vinter.

Molok

De är jag är med tänker fortsätta kvällen framför "Molok", vilket är namnet på en rysk film, dubbad till tyska, som utspelar sig mellan Adolf Hitler och Eva Braun i Örnnästet under kriget. Filmen ska vara en blandning av Alice i Underlandet och Undergången, säger de som har sett den. En högst märklig film, säger de som har sett den, märklig i bemärkelsen "jag förstod den inte fullt ut, men satt som på helspänn genom hela filmen". Det ligger en diktsamling på dass. Märkliga dikter. Jag förstår dem inte fullt ut, men sitter som på helspänn. Och vi käkar så mycket här så det blir fler än ett besök om dan om man säger.
Men jag misstänker att filmen är märklig i bemärkelsen "man måste ha sett och uppskattat Stalker av Andrej Tarkovskij för att tycka om den." Jag är alltså inte en av dem som kommer att tycka om den.
Filmen heter "Molok", men alla här uttalar den "Mollock", som i "Pollock". Jag har inte sett den filmen heller. Men det har ingenting med märklighet att göra. Jag har bara inte sett den. Den kvalade inte in när jag gjorde mina prioriteringar under den aktuella perioden.

Nu börjar filmen. Jag hör hård, ganska ironiskt hurtig musik skvätta genom rummen. Jag sitter kvar där jag är. Om två timmar kommer mina släktingar stelbent utstapplande ur TV-rummet. Men då ligger jag och sover.