Skåne

Nu är sommaren snart här. Då vill jag åka hit igen.
Stenshuvuds nationalpark. Vyn söderut.

Nyårslöfte

Någonting jag läste fick mig att tänka på hur man planlöst liksom rör sig över en mycket liten yta när man är på landet och går ut ensam för att röka. Och hur man då utan att tänka på det plötsligt befinner sig i ett utforskande av just den platsen. En stenläggning där gräs har pressat sig upp mellan plattorna blir som ren bonus ett landskap och man flyger över det.

Mitt löfte inför år 2008 blir att hitta dit oftare.
Utan att för den skull röka mer.

2008

GOTT NYTT ÅR!

gamla band

Bilden föreställer mig själv under ett skypesamtal med en kompis i skåne, avfotograferat av kompisen och mejlat tillbaka till mig. Modern digital teknik i sin prydno.

Ungarna sitter och tittar på gamla DV-band som jag och Mimmi spelade in under en rätt märklig semester med Mimmis släkt på Teneriffa under jul och nyår 2000 - 2001. Barnens storkusiner är spädbarn och S finns bara med som en svag antydan på Mimmis mage. Jag minns att jag frågade mig varför vi hade fyllt 3 timmar band med till synes meningslösa middagar och familjeutflykter till ingenstans, när vi kom hem och jag skulle kolla igenom resultatet. Men nu är det guld. Och ungarna kan inte sluta titta. Lite tidigare på det förtsa bandet har jag dessutom lyckats fånga några sekvenser med min gamla farmor. Hon är pigg och glad och sjukdomen har ännu inte fått grepp om henne. Nu är hon borta, liksom tre av de äldre personerna som var med på Teneriffa. Och jag känner att jag måste göra rejäla back ups.
Frågan är hur. Såna här gamla band blir ju bara mer värdefulla ju längre tiden går. Om 30 år är de familjens bidrag till minnenas televison.

Och så kan jag inte låta bli att tänka på alla gulliga filmsekvenser av världsartister när de var små och stuffar framför familjens videokamera. Det finns några sköna sekvenser av S när hon har dansuppvisning sommaren 2005. Jag tror att jag ska skicka dem till TV4 på direkten.

Julklappsböckerna

De ligger på ett litet sidobord och tittar vädjande på mig.
-Ta mig först!
-Ta mig!
-Nej mig!
Och vi vet, allihop, julklappsböckerna och jag, att det bara är den jag tar först, som jag med säkerhet kommer att läsa ut. Jag åkte bil med en kille häromdan som ondgjorde dig över att han bara hade läst 7 böcker under 2007, varav 3 var Steig Larsson. Jag tror att jag läste ut 5 (varav 3 var Steig Larsson). Eller var det kanske 4? Jag kan bara komma på en titel förutom Milleniumtrilogin, och den var också rätt lättläst.

Jag kan inte läsa ut längre. Maja Lundgren och hennes "Pompeji" ligger rätt risigt till. har jag inte tagit upp den igen inom 3 dar, kanske jag aldrig gör det. När jag väl sitter där med min bok, är det inga problem, men på vägen fram dit är det tusen andra saker som pockar på min uppmärksamhet. Under de 2 egna timmar jag har varje dygn, vill jag hinna med allt och en långfilm vinner alltid över att plocka upp en bok.

Håller jag på att bli trög?

Min lillasyster gav mig "Strändernas Svall" av Eyvind Johnson. Den lär vara Alex Schulmans älsklingsbok och då tänker man ju att kan han så kan jag. Den ligger där nu på sidobordet. Jag har redan fingrat lite på den.

Jag tittar på omslagsbilden som föreställer en välklädd Eyvind. Han ler den mobbades leende mot kameran. Kanske tänker han att koskitlukten känns genom tweedkavajen? Jag har en känsla - utan att ha läst mer än max 100 sidor litteratur från hans penna - att han drogs med underlägsenhetskänslor och att han aldrig riktigt kände sig bekväm i den possition han tillslut uppnådde. Han blev ju både akademieledarmot och nobelpristagare tillslut. Han ler kanske inte den mobbades leende, men den överhövan tacksammes.

Jolo förde bok över sina tweedkostymer. Jag såg hans bild i tidningen i går. Kavajen kunde man inte klaga på, den var snygg och brallorna var smala och med eleganta pressväck som pekade rakt ner mot de glänsande dojjorna. Men man kunde se på hans händer, på hur han med långfingret strök baksidan av manchetten, att han inte var riktigt säker på om det verkligen var okej att han gick runt så där, i stans snyggaste stass.

Jag vet inte vart jag vill komma med det här. Jag har inget av Jolo som ligger där och ber att få bli läst. När han dog skrev Alf Henriksson den kanske vanligast förekommande dikten i svenska dödsannonser...
..nej men vad håller jag på med, Jag glider ifrån ämnet igen. Vem tror jag att jag är? Magnus Florin? Jag har ju bara läst ut 4 böcker i år, varav 3 var Lisbeth Salander. Och nu ska jag alltså välja ytterligare en.

Här är de jag har att välja mellan (julklappsböckerna alltså):

"Strändernas svall" av Eyvind Johnson
"Mig äger ingen" av Åsa Linderborg
"Sirenerna i Bagdad" av Yasmina Khadra
"Konvoj" av Thorsten Jonsson
"Svensk maffia" av Lasse Weirup och Matti Larsson

En bra blandning. Högt och lågt om vartannat. Och jag känner att vafan, det är ju jul nu. Jag är ledig ju.
Så jag tar "Svensk Maffia".
Mums!

Youtube

Lägg upp dina egna filmer. Sänd egen teve.
Tjenare.
Hur gör man om filmen inte ens vill lämna kameran då? Om datorn vägrar att ta emot den?
Jag blir gaaaaaaaaaaaaalen.

Tredje dag jul

Tredje dag jul. A sover. Mimmi och storbarna är på bio. Guldkompassen. Jag fick inte följa med.
Lyssnar på musik i nya julklappshörlurarna och enda komplikationen är väl att jag är totalt avskärmad nu. Alexander kan få vakna hur mycket han vill, jag märker det inte.
Poem, ballader och lite blues - återkomsten. Jag skrev ju om originalet för någon vecka sedan. Nyinspelningen är mest snömos. Det känns som att ytterst få av de medverkande har något att säga. Visorna är vackra, med tjusiga Goran Kajfes arrangemang, men känns tomma.
Några undantag dock: Christian Kjellvander, Sofia Karlsson, Nina Ramsby och Jaqes.
Jaqes sjunger "En viss sorts samba" och tjosan, vad den suger tag. Sofia Karlsson gör "Ett gammalt bergatroll" och jag tror att Fröding äntligen ler i sin grav. Han lär ju ha legat där med mungiporna neråt i över 90 år nu, den gammla fulgubben.

I går for jag med Tomas till Edsbyn och tittade på Bandy. Tomas sjöng "Hälsningland" inför en fullsatt inomhusarena och hälsningarna på läktarna mös nog i sina toppluvor. Edsbyn vann med 11 - 2 i en match utan nerv. De åkte bra skriskor grabbarna och bollen såg jag inte mycket av. Men Hälsingland - guds altan (som Tomas utropade när han såg Cinque Terre i Italien), jag tänkte det ett par gånger i går.

I Pakistan har någon skjutit Benazir Bhutto till döds och därefter självmordsbombat ihjäl över 20 människor. Brutaliteterna fortsätter. Riddar Kato tycks styra hela den där regionen från sitt mörka slott. I bröstet skaver stenhjärtat. Fler kommer att få sätta livet till.

Och här på min blogg härjar Holger igen. Han gillar inte barn.

Det finns en tradition i min (stora) familj att sätta barnen i absolut centrum, som jag bara måste få hylla lite. För klockan 22 satte ungarna igång med en stor dansuppvisning och då slår sig precis alla vuxna ner och tittar på. Och applåderar mellan varje dans. Och menar det.
Sånt gillar jag. Ibland när jag känner mig låg och tycker att S har det lite för trångt runt sig, kan jag tänka på den absluta stjärna hon får vara när hon träffar farmor och farfar och sina fastrar och farbröder.
Det är så en slipsten ska dras, när det gäller barn.

(Julen är) en av årets godaste måltider

Edvard Persson lär ha sagt att julen är en av årtets godaste måltider. Go och tjock och anfådd och glad var han. Grisfötter och paté på grislever och späck nersköjlda med iskall sprit i immiga glas. Och så ris a la malta, ett glas porter och en cigarr. Så skulle livet levas förr. Man kan säga att E P uttryckte en snäppet sorglösare inställning till blodfetter, BMI och plötslig vuxendöd, liksom hela den där generationen. Kaloririk mat var fortfarande en statusgrej. De som växte upp i fattisverige där spanska sjukan härjade och små barn fortfarande tvingades ut på vägarna när det knep, smällde nog i sig allt de kunde när de väl fick chansen och långt in på 50-talet fungerade midjemåttet som en klockren klassmarkör. Fet nacke: Rik. Mager om bena, tillika om armar och hals: Fattig.

Ja, ja och nu lever vi i ett klassamhälle där den där måttståcken är vänd precis upp och ner. Stenbeck var väl den siste knösustjockisen och när han dog förpassade han Edvard Persson och hans fyllda buk till Willys i Arninge eller Kungens kurva och ut bland chipspåsarna och falukorvsringarna där. Fint folk är smala och måttfulla och äter aldrig ett fullmatat julbord utan att be lite om ursäkt för det.
"Ja, jag har ju inte ätit på en vecka."
"Nu har jag bara klarat av sillen och är redan mätt. Ibland önskar man att man hade större mage."
Det känns som om vi går in i julen med en känsla av skam över allt det feta vi ska äta redan innan vi har satt oss till bords just för att vi står i begrepp att göra någonting mycket skamligt. Äta fett och dricka öl och brännvin. Och RÖKA.

I går åt vi gott och aldeldes för mycket. I dag sitter jag här med lite ont i magen och en obehaglig känsla i njurtrakten och har lite ångest. Det skulle aldrig Edvard Persson ha nedlåtit sig till. Han skulle ha tagit en återställare och en ålamacka och sen var det inte mer med det. Julen är en av årets godaste måltider.
En av.

Nå ja. Gott var det i varje fall. Jag har lyckan att tillhöra en familj där precis alla är grymma på att laga mat. Vi var hemma hos syrran och det var knytis. Och jag kan säga att ingen direkt hade sparat på krutet. Alla hade gjort sitt absolut yttersta och vårt julbord hade mycket väl kunnat mäta sig med, tja vad ska jag dra till med...Villa Källhagens.

God Jul

Det har blivit lite glesare mellan inläggen och glesare lär det ett litet tag till. Men sen, govänner, är det nytt år och det vänder och jag kommer att komma tillbaka som en uppgraderad Gandalf. Lita på det.
God jul.

Rör inte vårt flyg.

Aftonbladet är som alltid på tårna.
Läsarna: "Rör inte vårt flyg"
Julens väder bjuder de också på.
Det blir milt och regn.
Och Marie Picasso.

Glennside tror jag att den hette

Jag åkte tunnelbana och när jag kom upp på Swedenborgsgatan och kände mig som i en film när kameran gör en tilt upp mot taken och himlen som tittar fram där uppe över den smala gatan. Det är fina kvarter det där, intima och omslutande på ett ovanligt ostockholmskt sätt. Som gjorda att julpromenera i. Jag gick mot södra stationsområdet och var snart framme vid de röda tegelhusen som byggdes i början av 80-talet och där min kompis Fredrik bodde. Hans mamma var inte hemma så ofta, så vi brukade sitta i hans och hans brorsas hobbyrum och dra i oss häxblandning bara för att få känna den där sköna värmen och lättheten när alkoholen spred sig i våra tunna kroppar.

A har en ny egenhet. Han stoppar fingrarna i halsen och skrattar när den första kräkreflexen kittlar honom i magen. Ungefär så såg vårt smygdrickande ut. Vi blev aldrig fulla för vi fick aldrig i oss mer än ett par centiliter. Vi hade förmodligen inte lyckats få tag på mer än ett par centiliter, dessutom är sprit oväntat äckligt om man inte är van. Den är inte alls så där mustig och god som den verkar när Kapten Haddock slurpar i sig glas efter glas. En gång hade jag en flaska wiskey minns jag. Polsk wiskey. Den drack vi några korkar av. Vi försökte dra i oss den med hjälp av äppeljuice. I varje fall fick vi i oss kanske 5 cl var. Då gick vi ut och gungade. Vi var 16 år. Det var dan före Luica och de här Mariatorgskvarteren var lika omslutande som i dag. Men vi var inte här än.

Deadline coming up

Jag gillar att se på Julafton som en deadline. Hur sent man än börjar arbetet, så kommer man att möta den. Hur många år har jag svurit på att vara färdig med alla julklappar för den sista oktober, ta mig fan? Och hur många år har jag ens börjat köpa före den 19/12? För det spelar ingen roll. När den 24 december randas är allt klart. Det är måste vara ännu en naturlag. Förvisso, man är trött där på morgonen, för man har just gått och lagt sig, men man är färdig. Och nöjd med sig själv som efter en lyckad leverans.

Jag brukar drabbas av post production depression rätt ofta och ganska lätt. Det händer nästan alltid efter större jobb och när det gäller julen, kommer den smygande någon gång på annandagen. I år ska jag åka upp till Hälsingland och titta på när Tomas inviger årets stora bandyderby, så jag hoppas mota den på det sättet. Sen är det bara 5 dagar kvar och så börjar året igen. I år vet jag ingenting om vad som kan hända. 2008 kan bli ett legendariskt år men det kan lika gärna bli ÅretDåAlltGickÅtPipan. Så har jag i och för tänkt förr. Men åt pipan går det aldrig riktigt.
Ännu en naturlag?

Nu är klockan halv 12. På skolgården utanför ligger frosten och det är fotspår efter några vilsna tonåringar som irrade runt därute för en kvart sen. De brukar hänga där på nätterna och öva sparkar mot ungarnas gungor och röka cigg och hångla eller prata högt med varandra. För ett par nätter sen såg jag en ensam kille som jabbade runt där ute och såg nästan påtänd ut. Så stannade han upp framför glasdörren in till RH-elevernas hus. Han mätte dörren med blicken och intog någon slags pose. Nu kickar han in dörren, tänkte jag och greppade telefonen, samtidigt som killen där ute började dansa. Jag fattade att han hade fått syn på sin egen spegelbild och i en 5 - 10 minuter säkert rörde han sig där nere till stum musik.
Vackert.

Just det..till saken. Vi köpte julklappar i dag. Den 18/12 redan. Det kommer att gå bra i år med.

Nu ska jag gå och lägga mig med Maja Lundgren. "Pompeji".

Mårran

Det är inte Manu själv jag har något emot, utan detta att han är så omtyckt. Det väcker mörkret i mig.
Nu är det den mörka årstiden. Jag minns i början av juni, hur jag och flera andra höll på och klagade och ondgjorde oss över hur tung försommaren är, med sina krävande solnedgångar och sin eteriska energi. Vad snackade vi om? Nu är det mörkt. Nu är det Mordor utanför föntstren. Jag längtar till sommaren så att det ilar i skelettet.

Kameran, vår digitalkamera, ligger i köket och väntar på att tömmas på bilder. I natt kom Mimmi hem och visade bland annat en lång filmad sekvens där hon och hennes väninnor dansade zombiedansen från Thriller. Åtta svartklädda kultrubruttor i en övningsal på danshögskolan. Det såg bra ut. Men där, i natt, blev jag sur över att hon hade filmat så mycket. Rörliga bilder studsar i datorn, vill inte in och blir liggande i kameran. Sånt bekymrar mig. Det är mörkrets fel. Jag är Mårran just nu.

Karin Stensdotter slutar blogga. Jag skrev för några veckor sen om hur bloggvärlden alltmer känns som en söndag efter Roskilde. I dag känns det så igen och jag har inget annat party att dra till.
Jag kommer att sakna Karin. Hon behöll lugnet och utstrålade en slags värme genom sin blogg som fick hela den här grejjen att kännas skönare och mindre skitnödig. Men nu ska hon lägga av och till och med ta bort sin blogg. Så jag bryr mig inte om att länka. Jag lyfter på hatten och önskar henne lycka till i framtiden istället.

Nu ska jag sätta mig och leta bilder som vi kan lägga på en CD och få framkallade på papper. Det lär bli en djupdykning i sommaren 07.
So long!

Jag gillar inte Manu Chao.

Jag har tänkt på det hela dagen och det känns skönt att få formulera det i text:
Jag gillar inte Manu Chao.

Manu Chao får mig att känna mig ensam. Jag kan känna det när jag hamnar i sällskap och man börjar prata om Manu Chao. Ibland känns det som att alla gillar honom, utom jag. Och för mig är det liksom självklart att han inte är bra. Jag får svettiga kulturamavibbar när jag hör honom. Han känns som en teaterfest där folk sitter i ring och masserar varandra till extas, eller som en grupp människor som äntligen vågar bada nakna på kommunala badplatsen och är så glada över det att de gör propellern uppe på hopptornet. Och att deras genuina glädje över detta sprider sig tills alla rumpor är bara. Utom min.

När Manu Chao förs på tal känner jag mig som Mårran. Jag vet att nu ska jag hålla käft, annars kommer marken under mig att frysa till is. Lägerelden vi sitter runt kommer att slockna och tystnad kommer att sprida sig. Det kommer att bli evig vinter. Men aldrig julafton.