Sommarlov

Det är ganska deppigt på skolgården nu. Ensamma kottar, en basketkorg ingen använder, det mjuka bruset från E-4:an långt borta, ett och annat flygplan på väg till Bromma. Nu är det är bråttom att komma i väg. Ingen vill vara sist kvar.

Anders Sparring i ett nötskal

Midsommar är avklarad. Det gick bra. Vi åt bra - ovanligt bra - som vanligt när man hänger med Karolina och Martin. Det är så vackert där uppe i norra Roslagen. Karolina har köpt ett rött hus med vita knutar mitt på Söderön, där vi bodde hela familjen i slutet av 70 talet. Den där ön är en sommarsvensk jubelförställning längs slingrande vägar som rör sig genom mindre byar, betesmarker skuggade av lövträd och bara små pittoreska granskogar istället för de där ångestframkallande kompakta haven av stickiga barr som de tvingas leva med i Norrland. Rävar såg vi också. Flera små rävungar som oblygt lekte runt bilen när vi skumpade fram i 10 på en smal traktorväg som var så vacker att man tappade verklighetsuppfattningen och närapå drabbades av tomhetskänslor eftersom skönheten i upplevelsen blev så abstrakt.

Nu är vi hemma igen. I familjens kamera finns 400 bilder som jag inte ens orkar tänka på att tanka över. Jag tror att det handlar om snålhet. Jag är bottenfrusen av snålhet. Det är en viktig del av min karaktär, för er som tror att ni känner mig. Addera en fränt doftande snålhet till allt det där andra trevliga och gulliga, så har ni Anders Sparring i ett nötskal. Nu vill jag inte tanka in fler bilder eftersom hårddisken blir full då. För ett antal år sen sa syrran att hon får ångest när hon har under 20000 kronor på kontot. Det får jag med. Och jag får ångest när jag har under 10 gigabyte ledigt utrymme på min hårddisk. 10 gigabyte är ingenting. Och vad gör man med allt man har lagrat, sen, när datorn är full? Min enda lösning så här långt har varit att köpa en ny dator och att lova mig själv att aldrig göra mig av med den gamla.

Förra fredagen spelades det tydligen in en kort roast av Mumindalen på mitt älsklingskafé Spuntino. Och med mina älsklingskomiker dessutom: Petra Mede, Johan Sköld och Ola Söderholm. Det har grämt mig lite att jag inte var där. Eller att ingen ringde och sa att jag skulle komma dit. Jag gillar scenframträdanden i udda miljöer; att skapa ett scenrum i ett rum som inte är tänkt för scenkonst. Det är precis det vi gör på El Mundo. Muminroasten finns att höra på p3:s hemsida. Jag har just lyssnat. Ola Söderholm var bäst. Det har han varit ett tag nu. Och på Erstagatan, som ju är hemmaplan för honom, är han oslagbar.

Nu är klockan snart tre på natten. Om några dagar åker vi till Italien och firar semester på riktigt. Jag har skrivit ut våra boardingkort nu. Det var lättare än vad jag hade trott. En liten fadäs bara: Jag har stavat Alexanders mellannamn fel. Han heter "Gustav", jag har av någon obegriplig anledning skrivit "Gusfav". Jag oroar mig för att han inte ska få följa med på resan. Lilla Alexander! Så illa kan det väl inte gå?

Finsk rosé

Vad kommer härnäst? Tysk standup?

Frisyr

En glass före saxen

Mårten ska gå och klippa sig i dag. Han har varit lite orolig för hårtvätt och sånt, så för att hallå moralen uppe tankar vi med jättemycket glass. Vitabergsparken. Sol.

I serien: "Liknelser som blir så precisa att det inte säger någonting"

"Potatis som är som ett samlag."
Vad betyder det?

nu måste jag snart åka på semester

När man flyger med Ryan Air gör man det visserligen billigt, men man gör det med hot om böter i varje moment. Bara incheckningen, som ska ske online och skrivas ut på separata A4-ark för varje passagerare (annars får man böta 40 pund), har hållit mig vaken om nätterna i veckor nu. Är det inte ironiskt att när man är så trasig och utbränd att det inte finns någon annan utväg än att åka på semester, då är tröskeln till själva resan så tuff att den faktiskt kan bli omöjlig att ta sig över?

Jag tror aldrig tidigare att jag har varit så slut i slutet av en termin som jag är nu. Tidigare har den där junistressen varit någon som man har kunnat kokettera med och typ har njutit lite av. I år har känslan varit blytung. Humöret åker ner vid minsta motgång. Katastroftankarna kommer som tsunamivågor varje natt. Självkänslan är körd i botten och högen av oavslutat arbete kastar en grå och illaluktande slagskugga över hela tillvaron.

Jag tycker absolut inte att jag kan skriva längre. Tvivlar på mig själv i varje sekund. I dag satt jag i bilen och lyssnade på ett program i P3 där unga människor får läsa upp sin poesi och sen få de bedömd av något proffs. Jag brukar fnissa elakt när jag hör det där programmet. I dag fylldes jag av djupaste respekt. Så där bra skulle jag aldrig kunna formulera mig, tänkte jag. Motorn var avstängd. Jag satt på parkeringen som vi fortfarande hyr nere på Gullmarsvägen och lyssnade färdigt.

I går grät jag i smyg framför TV:n när Victoria gifte sig. Jag tycket att allt var så vackert och äkta och jag skämdes över min ironiska bloggpostning tidigare på dagen. Senare på kvällen, när jag och Mimmi hade kommit hem från ett kamikazeparty inne i stan, såg jag Daniels tal på nätet och grät lite till. Det var först när jag läste Talibs mörka diss av hela spektaklet som självföraktet tog mig. Jag höll med honom i varje formulering och fattade hur min omtöcknade hjärna kunde missa allt det som han så tydligt hade sett. Att allt var falskt. Att kärleken inte fanns där på riktigt. Att vi är lurade.

Nu ska åka på semester. Och semestern måste bli lyckad. Det måste vara värt varenda euro och jag får inte oroa mig en sekund för hur det kommer att blöda ur våra konton under de där två veckorna. Detta är absolut nödvändigt. Annars vet jag inte om jag pallar ett arbetsår till.
Bra inställning va?

Fruktparken

Detta är fruktparken just i kanten av sjön Trekanten mellan Liljeholmen och Gröndal. Eller fruktans park som den också kallas av oss föräldrar som får ilningar i knävecken när våra barn är för långt upp i någon klätterställning eller har fått för hög fart i gungan. Barnen ville absolut åka hit och jag kände hur jag var på dåligt humör redan innan vi hade satt oss i bilen.

I fruktparken snurrar ungarna runt i jordgubbar, åker rutschkana ner för en banan och klättrar upp på en tre meter hög melon av glatt hårdplast. Här har många föräldrar missbruksproblem. Många barn firar hela sommarlovet här. Frukttemat för snarare tankarna till godis med för höga halter E än till sallad. Fruktparken får mig att längta bort. Ofrivilligt sugs jag ner i en spiral av fantasier kring vad jag skulle göra om jag vann en miljard.

Det här är en annan park, inte långt från fruktparken. Vid entrén till parken finns skylten "naturreservat".

Lycka till Daniel

Önskar fam Sparring i Årsta!

Nu för en stund sedan, jag satt framför TV:n med Stella och fick plötsligt impulsen att ta cykeln ner till Skeppsbron, bryta mig in i fyrans studio och bajsa en stor korv i Daniel Nyléns nyklippta frisyr. Därefter skulle jag ta ett rejält tag om hans runda kinder och trycka ihop hans nyborstade leende till en pussmun, titta honom djupt in i ögonen och väsa "och Madeleeiiine min ssssöte..glöm aldrig Madeleeeeiiine".

När det inte är urusel fotboll ackompanjerad av ångestframkallande vuvuzelor eller vad de heter, är det devot bevakning av bröllopet. Det är sommar ute, men i TV är det vinter, djupaste och mörkaste vinter. Enda lufthålet är "Ingen bor i skogen", humorgruppen Klungan, Måndagar 21:30. Och ja, det är kul. Kuligast på länge.

Varför har ingen väckt frågan om var den där oljan gör störst skada - som klet på Floridas stränder, eller som växthusgas i atmosfären?

Ända sedan jag som mycket liten nåddes av informationen om att x antal fotbollsplaner om dagen huggs ut ur världens regnskogar, har jag levt med latent stress och en svag elektrisk känsla av att det fortfarande går att göra något men att det snart är för sent.

Det måste ha varit redan i slutet av 70-talets som jag först blev medveten om miljöförstöringen. Tidigare var jag knappt ens medveten om att det fanns en omvärld utanför vår lilla familj, men typ 79 slog de vågorna av vetskap in över min idylliska lilla strand. Sedan dess har jag levt genom ett helt 80-tal i passiv vetskap om hur vår smala remsa livsrum blir allt smalare och ett helt 90-tal, där jag till och med fick besöka en äkta regnskog.

Jag har aldrig gjort något. Jag har inte höjt min röst, inte kedjat fast mig vid något träd, inte gått med i Greenpeace, inte ens väckt frågan i det avslagnaste av taxisamtal. Men jag har varit medveten. Hela tiden. Kanske har jag tänkt att det är lika bra att köra skiten i botten. Ungefär som att det när man knappt har några pengar kvar, är lättare att bränna de sista kronorna på chips, folköl och en moviebox än att försöka få dem att räcka lönen ut.

Under 00-talet har ett nytt miljöhot knackat på. Klimatförändringarna. Isbjörnar ramlar i vattnet, halva sydostasien hotas läggas under vatten och fyra femtedelar av Bajkalsjön har redan dunstat bort. Samma känsla där. Varför göra något när det reda är för sent. Vi kör skiten i botten.

Och med accelererande hastighet pockar miljöhoten på uppmärksamheten. Nu strömmar oljan ut i Mexikanska golfen. Volymer motsvarande flera hundra oljetankers om dagen bara liksom sprutar ut från de havererade oljekällorna långt nere på havets botten. Och samma känsla där med. För sent. Skit i´t. Svanberg - åk hem och dra något gammalt över dig, släpp stränder och pelikaner. Stäng av Florida. Det är över nu.

(För övrigt: Varför har ingen väckt frågan om var den där oljan gör störst skada - som klet på Floridas stränder, eller som växthusgas i atmosfären?)

Tack för informationen TV 4

Majonäskvinnan

Jag var i Köpenhamn i går. Det låg förhoppning i luften. Människor gick runt på gatorna med röda och vita peruker på huvudet och stora påsar fulla med öl. Jag kände mig inte delaktig. Hade möte på Danska filminstitutet, vilket är stort för en svensk manusförfattare i periferin. Kortfilmskonsulenten var vänlig, bjöd på ljummet kaffe och rågflarn och hade ritat stora stjärnor i dokumenten. Tydligen är det mycket ovanligt och vår producent var glad och bjöd på lunch på kafé Sommersko efteråt. Sommersko låter vackert tycker jag. Det finns en borgerlig romantik i namnet. Som i något av Torbjörn Egner eller Christofer Barnekov.

På kvällen när jag var hemma fick jag SMS från borsan: "Sätt på TV 2. Nu!". Det var humorgruppen Klungans nya TV-serie "Ingen bor i skogen" som just hade börjat och jag såg första avsnittet nu på förmiddagen. Carl Engléns öppningsmonolog som nyss övergiven lundensisk skönande med fokus på jazz och vackra formuleringar gav mig gåshud och jag ville göra high five med någon. Hela halvtimmen var lysande. Poetisk och snygg och obehagligt mörk.

Och som om det låg en tanke bakom, hittade jag följande i aftonbladet på eftermiddagen. Majonäskvinnan. Det måste vara någon av Klungans karaktärer har brutit sig ur fiktionen och gått vilse i världen utanför.

Jag somnade tungt när jag la Mårten i kväll, vilket innebär att jag lär pigg som en mört nu. Kommer att ligga och vrida mig till långt in på natten. Höra tidningen komma. Höra koltrastarna vakna. Förut tyckte jag om koltrastar, men inte längre. De påminner mig om att tiden går och att jag borde sova för länge sen.
Det var allt. I morgon drar jag till Danmark och eftersom allting är ungefär 10 efter i Danmark, kan man inte blogga därifrån.

Tuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuut!

Nu är det inte min uppgift att bevaka fotbolls VM. Och vore det det, skulle jag förmodligen ta livet av mig.
1) Oj vad tråkiga matcherna har varit i dag?
2) Vad är det med de där tutorna som det tutas med i 90 minuter. Enda gången det blev tyst var i några sekunder efter att Mexiko hade gjort mål, och jag bara: Go Mexiko!

Leverans

regn

Av någon anledning som jag inte förstår fjädrade ungarna iväg i morse med galonisar och gummistövlar som om de skulle på någon slags fest. Inte ett motstånd. Inte ett gråt. Mårten var lite bekymrad över att galonbrallorna var lite för små och det var de verkligen, men han drog på sig dem utan att dra ner mungiporna det minsta lilla. Det pissade verkligen ute. Fåfäng som jag är hade jag en tröja från japan för 1600 på mig och den blåa färgen hade börjat blöda ur när vi var framme vid bilen. Men barnen var torra och varma och glada. Nu är de på dagis. Jag sitter hemma och lyssnar till ljudet från tangenterna på den här datorn. Det låter kanske inte som ett regn, mer som en hagelskur som inte kan bestämma sig. På köksbänken jäser en deg. Jag har bagargigg i dag. Jannes frus son tar studenten och de har beställt baguetter. De kommer att bli grymma, det vet jag redan. Bra bagarväder i dag. Deg jäser aldrig så bra som när det är lågtryck.

Alla ropar "Africa"

Fotbolls VM. Invigning. Ingen tycks ha glömt att vi är i Afrika. Hur var det förra gången?

Livechat

Både Expressen och Aftonbladet hade livechat från Whitney Hustons konsert i Globen i kväll. Rapporteringen handlade om att det inte fanns så mycket att rapportera. Hon svimmade inte av på scen, eller skrattade ihåligt eller smällde i sig mackor med jordnötssmör. Magen såg konstigt svullen ut kunde Aftonbladets utsände reporter chatta från läktarplats. Det var allt. Rösten höll. Hon höll på i en och en halv timme. Jag har en känsla av att de var lite besvikna allihop.

Själv har jag följt en livepicnic från Långholmen via "bambuser" under kvällen. Det gav mig oerhörda tomhetskänslor. Kanske i nivå med de AB:s utsände drabbades av. Jag har en känsla av att jag sitter lite för mycket framför datorn just nu. Men det är roligt på något sätt. Det smakar mer än det kostar.

sommarpratarna

I dag presenterade SR:s sommarpratare och jag har som absolut ambition att lyssna på varenda en. Jag ska höra Eva Dahlgren, Annika Östberg, Andreas Lundstedt, Johanna Koljonen och så vidare och jag ska göra det i en hängmatta, med en väl puffad kudde under huvudet och en karaff blandsaft redo på ett litet sideboard på böjd arms avstånd. Sändningen börjar 13 och dessförinnan har jag klivit upp, ätit en stadig frukost, varierad, men med det stående inslaget filbunke och jordgubbar, jag har tagit ett morgondopp i havet och jag har frotterat mig, rakat mig och klätt mig i lätta kläder i off-white, lösa och eventuellt med ljusblåa ränder. Jag kommer att lyssna med slutna ögon och öppet sinne och jag kommer verkligen att överraskas av det gamla hovrättsrådets gripande historia om hur han spelade tennis med Ted Kennedy 1966. Därefter kommer jag att lämna min hängmatta, kliva upp och med förnyad energi möta sommardagen.

Detta är min ambition. Min absolut ambition.

I dag jobbar vi med hemliga klubben

Det är något av det roligaste vi har gjort. Så här brukar vi lägga upp det: Janne skriver och jag ritar.

avslutning

I går kväll stängde vi ståuppen på El Mundo för sommaren och när jag cyklade hemåt genom natten kände jag mig genuint lycklig. Jag har ingen koll alls på hur många komiker som har passerat under året, men det borde vara uppemot 150 stycken. I går avslutade Dominik Henzel med en lysande kvart, efter en kväll med skimrande Yvonne Skattberg, Bianca Meyer, Mikael Koppelman, Emma Wessleus, Joakim Thörn och Evelyn Mok. Det var fullt som i en alplift inne på den lilla baren under akterna och i pausen blev det ett litet party ute på trottoaren. Jag hade varit på SVT-mingel just innan, och gjort en del reklam, så halva bolibompa satt och skrålade ute på trottoaren under hela kvällen. Jag fick till och med gå ut och hyscha en gång.
Tack alla som kom, och tack alla som har kommit under året.
Och tack Henrik Blomkvist.

Årsta, eftermiddag. Ny hjälm.

varsågod, the Sartorialist, jag bjuder

somliga går det bra för

Huskorset ska vara med i "Starke Man", serien ni har väntat på utan att veta om det.

(Ok, ERROR, spårkpolisen, någon: Heter det "serien ni har väntat på utan att veta om det", eller "serien ni har väntat på utan att ni vet om det"? Jag hakar upp mig på såna småsaker alldeles för ofta. Liksom på stavningen av fascination, recensent och definitivt.)

det kan vara för sent

Stella kräks och jag är hemma och försöker hålla mig lite i bakgrunden. Det låter hemskt, men när man har tre barn och har upplevt kanske mer än 400 kräksjukor, skaffar man sig strategier. Det handlar om att vårda och undvika. Jag går efter och plockar upp tänkbara smitthärdar. Ett barn som mår illa, beter sig ju rätt så planlöst. Torkar sig på mer än en handduk, går ut i köket utan att ha tvättat händerna innan, kräks på golv, såna grejer.

Man får absolut inte banna, inte säga till med hård ton. Det vet alla som har varit där Stella är nu, att hårda ord och pekande med hela handen går fett bort. Samtidigt försöker jag att undvika all form av fysisk kontakt. Det vet också alla som är där Stella är nu, att där vill man inte vara. Så jag går efter med desinfektionsspray och en trasa och talar tröstande till henne. Nyss kokade jag familjens tandborstar. Men det kan vara för sent. Jag har redan en obehaglig känsla i magen.

positivt tänkande

Det slumpade sig så att jag inte läste aftonbladets sportbilaga med spekulationer inför Robin Söderslings stora match, förrän efter att matchen var slut och den taffliga sanningen stod skriven i eldskrift över resultattavlan: 6 - 4, 6 - 2, 6 - 4.

I tidningen talade man om att vädret kunde vara till Söderlings fördel. Att den relativt låga temperaturen och den höga luftfuktigheten skulle göra banan trög och tung och att Söderlings stenhårda grundslag skulle bli utslagsgivande. Man hade ställt de båda spelarna mot varandra och plusbedömt dem utifrån ett antal kriterier och kommit fram till resultatet Söderling 29 +, Nadal 30 +. Matchen var vidöppen. Wilander trodde absolut att Söderling skulle vinna. Björn Hellberg likaså.

Jag undrar hur det hade känts om jag hade läst allt det här innan jag öppnade mobilen, på en trappa på Gröna Lund och surfade in på aftonbladets "uppdatering boll för boll-sida" i princip i samma ögonblick som Nadal slog spiken i kistan. Jag undrar om jag hade känt större tomhet då, än jag gjorde nu. Hade jag trott på spekulationerna? Jag vill tro det. Och vem vet..en fjärils vingslag...profetsiorna hade kanske slagit in.

Nu fnissar jag bara lågt och lite ihåligt. Och tänkte att idrottsjournalist kan vem som helst bli. Det handlar mest om positivt tänkande.

Två nya bloggar som har givit mig livsandarna åter:
Magnus Talib
Petter Holmqvist

män kan inte inreda

I går bjöd miljömininster Andreas Carlgren och Maken Tomas in DN-bostad på ett rejält hemma hos.

Makarna Carlgren har en oreflekterad relation till Marimekko. En oreflekterat relation till textil överhuvud taget. De har ryamattor på väggarna, rätt mörka saker, uppspikade, lite snett i all hast, med bara några centimeters mellanrum så att intrycket blir riktigt klaustrofobiskt. På golvet har de gjort den där sköna 1800-talsgrejen att lägga mattor på varandra. Så där när man lägger en stor som bas och små som accenter här och där. Här har man valt att lägga en rejäld vävd ockrasfärgad sak underst, och så en grågul rya ovanpå. Praktiskt om katten skulle kräkas, eftersom det inte syns.

På köksbordet har en vaxduk från marimekko halkat ner mot golvet, i matsalen dukar Andreas med Stig Lindbergporslin (berså) mot svarta taburetter på träbordet i björk. Böckerna som ligger upptravade på soffans sideboard är alldeles för många och konsekvent placerade med ryggarna mot väggen. Hyllplanen i den öppna bokhyllan i köket där man förvarar porslinet bågnar under tyngden av loppisfynd och travar av oanvända Lindbergserier. Det ser ut som reservlagret på barnens ö. Allt det man tog fram när det var barnens dag och man skulle ha proslinskrossning.

Det är fult, stökigt och jag får hemska flashbacks till det proggiga 80-talet där allt presenterades lager på lager, där överkokta spagettistrån från i förrgår fastnade under strumpan och där en aerosol av fondue mötte en så fort man klev innanför dörren. Inte hemma hos mig dock, men överallt annars om man rörde sig i vänsterkretsar.

Varför skriver jag då detta? Jag vet inte, kanske för att få avsluta med en lite halvtafflig elakhet. Jo för det är ju det man tänker hela tiden: Här saknas en kvinnlig hand.

Det pekas med hela handen

F-skattsedelns baksida. Deklarationen. Efter första mötet med redovisningsbyrån kändes det som att jag hade fått syndernas förlåtelse. Men det är elva år sen nu.
Tonen har blivit kärvare.
...och grammatiken sämre.

cameo

Det här är ganska typiskt för mig. Jag låter lite skämtsamt förstå att jag vill vara med framför kameran, skickar iväg och hoppas på att bli uppringd, (texten ligger för övrigt i ett dokument som blir ett avsnitt av hemliga klubben någon gång i höst. Har ni sett det? Fredagar kl 17:45. Stor underhållning för barn och vuxna) och eftersom jag befinner mig i en yrkesroll som ligger mycket nära regissörens, händer det att det blir napp.

Men jag vet inte.. Janne och jag gjorde ett inhopp i Hotell Kantarell i höstas. En cameo kan man kalla det, ett otvunget infladdrande i bild. En kul grej bara. Hitchcock passerar en bil och eller studerar ett skyltfönster. Något man gör på en halvtimme. För oss tog det två dagar. En replik var hade vi.

Janne: Vi är på övning här i skogen.

Jag: Vi skulle behöva bada. Finns det någon badsjö här i närheten?

Det är svårt det där, att säga repliker och stå upp på samma gång. Vi blev jättenervösa så fort kameran var på. Råkade stå framför eller bakom varandra. Tittade i kameran. Missade märket. Lät sjuka på rösten. Sa replikerna med gråten i halsen. Log och visade bara övertänderna. Kunde inte säga repliken så att den lät som en fråga. La till ett L i ordet bada, osv. Det blev en, två, tre; en kavalkad av omtagningar. Regissören Micke svettades under kepsen. Teamet ville gå hem. Tillslut satt det och vi lämnade studion utmattade. I redigeringen sen lyckades man klippa sig runt oss på ett sätt så att det såg riktigt bra ut. Men som sagt: Två dagar.

En annan gång i höstas skulle jag bli dränkt i havet utanför Sandhamn. Jag skulle ligga i vattnet intrasslad i ett nät och ropa på hjälp. Ganska snart fick jag panik, lämnade allt skådespeleri och skrek på hjälp på riktigt. Det tog en halvtimme. Och blev riktigt bra.

knausgård

Ville skriva en text efter några sidors läsning av Karl Ove Knausgårds "En tid för allt", men snubblar när jag inte vet hur ordet "fascinerad" stavas. I tanken alltså. För nu fick jag det tydligen rätt. OK - han har uppenbart fascinerats av Bibelns änglar och satt snurr på fantasin. Jag är oerhört fascinerad. Av hans uppenbara kunskaper, av hur beläst han framstår och av hur manipulerad man som läsare kan bli av ord. Hur gestaltningen kan få teser som är tunnare än pergament att framstå som absolut sanning. I stycket jag läste klädde han den tunna bibelberättelsen om hur Lot räddar sig från Sodom och Gomorras förstörelse med kött på ett sätt som påminner om den där tekniken när man genom att studera ett kranium kan återskapa människan det en gång var. Ja ni minns säkert rekonstruktionen av Birger Jarl i Svd för några veckor sedan. Ingen kan veta om bilden stämmer, men det excellenta hantverket gör att vi accepterar den som autentisk.

Jag har bara läst några sidor än så länge, men kommer att fortsätta. Det blir spännande. Fascinerande. Hoppas jag.

Hallå där löneslavar!

Jag tar långlunch. Jag är frilans.

Grattis alla vinterhjärtan

I dag börjar sommaren.