Jag delar ju som bekant lokal med en dansk animationsregissör, och alla ni andra som också har turen att dela lokal med en dansk animationsregissör vet säkert att med varje dansk animationsregissör kommer också en doft av hela det danska filmundret.
Film i Danmark = världsklass. (Det vet alla, utan att egentligen ha sett så värst mycket mer dansk film än möjligtvis "festen" och "idioterna".)
Film i Sverige = helt okej.
Varför är det så?
Detta är naturligtvis en oerhört komplex och djup fråga, en fråga som kanske till och med är fel ställd, eftersom det faktiskt inte alls är så att svensk film är så värst mycket sämre än den i Danmark, det är bara det att det känns så.
Varför känns det så?
Jo, därför att i Danmark behandlar man filmarbetare som rockstjärnor.
Och filmarbetarna i Danmark tycker om det.
Varje månad får min danske animationsregissör en tidskrift som ges ut av det danska filminstitutet (som bara det är ett under av självförtroende, där det ligger i ett ruffigt 60-talshus på andra sidan gatan från Kongens Have, där man fortfarande får röka inomhus, där kaffet smakar gift och där konsulenterna går runt och ser ut som Iben Hjejle eller Mads Mikkelsen). Tidskriften heter Ekko och ser ut och känns lite som tidningen Pop. Tjock, välmatad på glansigt papper och med lysande fotografi och fylliga recensioner.
Tidningen kan för visso kännas en smula sexistisk (i förra numret porträtterades bland andra Jørgen Leth över tio uppslag, här och var luftade med bilder av lättklädda 22-åringar från tredje världen. Texten var lång, tät och Jørgen fick verkligen komma till tals. I novembernumret (som är det senaste vi har fått) görs en motsvarande lång och genomträngande intervju med David Lynch.), men den måste verkligen ge råg i ryggen till den som läser den och känner sig som en del av Det Danska.
Ekkos uppdrag tycks vara att skildra branschen för folk i branschen. Lite som resumé alltså. Och i varje nummer presenteras olika nya aktörer på den danska marknaden. Det kan vara fyra unga (ofta oerhört snygga och välklädda) producenter på något genomhäftigt produktionsbolag, eller nyutexaminerade regissörer från den danske filmskole. Alla fotograferade av proffsfotograf, stylade i smakfullt grått och nyligen sandblästrade vid Skagen, arrangerade på ett sätt att även de som själva inte känner sig toppsnygga, blir toppsnygga.
Ekko kanske är fåfäng och lite ytlig, men åter: oj vad den andas självförtroende.
I varje nummer presenteras till exempel en lista, en "tio i topp", och i novembernumret var rubriken kort och gott: SELLOUT. Och så tio namn på folk som enligt Ekko är sellouts, med Robert de Niro i topp. Andra namn var Luc Beson, Lasse Hallström, Jane Fonda och Billie August. Iskallt och väldigt roligt. Inte särskilt vetenskapligt, en känsla redaktionen på tidningen Ekko hade bara, och som de vågade lufta, eftersom de är bäst i världen.
Eller åtminstone tycker att de är bäst.
