Paul Giamatti

Jag har varit ensam med barnen i kväll och plötsligt förstår jag hur alla halvtidspappor som skymtar där ute i bloggmörkret har det. Jag går fram och tillbaka, eller runt i cirklar och släcker små bränder, påbörjar projekt som hinner dö innan jag är tillbaka igen. Ingenting blir ordentligt gjort. Barnen försöker göra något. Stella vill träna streetdance i vardagsrummet och hon har verkligen hittat känslan.

Hon vill att vi ska stå i en ring, Alexander 11 månader också, alla ska vara med, annars funkar det inte. Och så ska vi dansa en och en medan de andra håller takten och gör något slags grundsteg. Stella börjar. Jag känner mig allt nervösare för hur jag skulle göra när det blir min tur. Precis som jag alltid gjorde under alla olidliga rytmövningar jag tvingades delta i när jag höll på med teater, och kunde känna doften av medlidande i rummet så fort jag var i centrum. Stella bjuder inte på något medlidande. Pappa, du har ingen känsla, säger hon bara och trycker handen mot hjärtat: Det måste kännas här! Och jag, 38 år, 201 cm lång, 95 kg tung, iförd en fruktansvärt jönsig hemmatröja, ser min egen spegelbild i balkongdörrens glas och känner bara antirytm. Tur att man är farsa och har lite pondus, för nu bryter jag och tar ett nytt varv i lägenheten. Hon spelar Kanye West och när jag kommer tillbaka börjar skivans bästa låt och jag rycks med ofrivilligt och börjar dansa. Nu har du känsla, NU HAR DU KÄNSLA, skanderar hon och ser ut som världens snällaste dramalärare, 6 år. Och jag, glad och lite berusad av berömmet jazzar på utan att bry mig om den frukansvärda spegelbilden längre. Mårten kommer också igång. Han är ju bara 3 år och något av ett naturbarn, tycker jag, men Stella sätter ner foten igen: Du har ingen känsla, säger hon till honom och han börjar gråta och stänger in sig på rummet: Jag har visst känsla, snyftar han. Säkert 10 gånger. Så är det slut på dansskolan. När Mårten lugnar ner sig kör de lite limbo med sopskyffeln och allt börjar flyta igen.

Jag går mina varv. Har slagit på en film - Robotar (med manus av Maud Olofsson - jo för den handlar ju, liksom alla de där pixaranimerade filmerna, om hur småföretagaranda och finuligt entreprenörsskap i slutändan vinner över storföretagens rovdrift) och serverar barnen glass med melon. Det luktar kiss på toaletten, vilket beror på att piratlocket vi köpte på IKEA inte sluter tätt, så att när barnen kissar rinner kisset ner på utsidan av toaletten och hamnar under kattsandlådan. Det luktar uteliggarkallisong där inne, hur mycket WIM man än strösslar på. Glassen tar slut, filmen tar slut, barnen börjar stampa i golvet och jag borde verkligen släppa ut katten. Han står vid dörren och skrapar och jamar, men jag kan inte röra mig ur fläcken. Jag har ett barn hängande från varje ficka. Överallt ligger leksaker och små barnrelaterade plastföremål som en gång låg i ett kinderägg eller i en happy meal-låda. Jag småplockar. Kör ner näsan i ett par underbyxor för att avgöra om de är nytvättade eller nyanvända. Just det här paret hamnar i smutskorgen innan jag rusar in på toaletten och tvättar nästippen med jättemycket tvål. Alexander får en snyting och gråter, Jag tänker att snart börjar jag skälla. Jag tänker att filmen som rullar på TV:n nu sen vi stängde av DVD:n förmodligen är väldigt bra och förmodligen skulle betyda väldigt mycket för mig i mitt yrkesutövande som manusförfattare om jag bara fick chansen att slå mig ner och titta på den. American Splendor, starring Paul Giamatti.

Och jag skulle vilja skriva om Paul Giamatti. Hur han bär upp sitt looserskap och nästan gör det till något vackert att se på. Hur han konsekvent utstrålar värme. Om hur han kan få en att både skratta och gråta i samma scen och hur han, bara han, kan leverera en öppningsreplik på en blinddate som "jag vill bara att du ska veta att jag är steriliserad", utan att den blir Woody Allenlustig. Vi såg Illusionisten här om kvällen. Medioker film, dåligt skådespeleri, trist foto och en lysande Paul Giamatti. Men nu handlar inte det här inlägget om honom. Det handlar om mig. Gullmarsvägens egen Paul Giamatti. Fast mycket längre. Och inte lika bra skådespelare.

Ibland brukar jag tänka att det finns ett paralellt universum där allt är nästan som här, men ett snäpp tråkigare. Färgerna är lite gråare där, ungdomarna ser lite älder ut, snygg är ett vidare begrepp där och spänning behöver nödvändigtvis inte betyda att det är spännande. Och i mitt paralella universum gör de film, som till och med visas här hos oss ibland.
På Hallmark.

Kretsloppsekonomi?

Den där röda tröjan jag bar i går, den var från HM; made in China.

Burma

Minst 30 döda i Burma i dag.
Jag såg rubrikerna när jag öppnade datorn. 30 stycken. Och här har vi lallat runt med röda tröjor hela dan och liksom släppt resten.
Snygg tröja, har man sagt, köpte du den dagen till ära eller.
-Nej, nej, jag hade en redan. Kul att kunna ha den ibland.
Där har ni mig.
I Burma. Nu är säkert fler än 30 döda.
Jag ska fan ta mig åka dit och stoppa fingret i de där jävla gevärspiporna.

I dag bär vi rött för Burma.

Min enda röda tröja är skrynklig, luktar garderob och har ett tryck som jag inte har en aning om det passar sig i dag. Jag bär den ändå. Men nästa gång kanske SMS:et kan komma lite tidigare?

På väg hem, på Götgatan, jag har tagit en annan väg än vanligt och blivit stoppad på vägen säkert 5 gånger av bekanta som jag inte har träffat på länge. Tillslut tröttnar Mårten och somnar, sittande på barnvagnens yttersta hörn. Bilden är tagen vid Ringens köpcentrum. På andra sidan gatan väntar 4:ans buss som ska ta oss över Skanstullsbron. Den har han aldrig passerat i vaket skick. Åtminstone inte på väg hem från dagis.

Nu sover han igen. Jag kan höra barnens andetag genom den stängda dörren hit ut till vardagsrummet.
Det känns tryggt.

mellan istider

Rökruta, Lindesbergs kommun, höst 2007

Rune?

Oj vad äpplena är goda i år! De svenska, ja visst, men smaka de där som kommer från Sydamerika! De borde väl kosta ett halvt barnbidrag styck bara i utsläppsavgifter, men i förrgår åt jag ett argentinskt äpple hemma hos Janne som fan i mig måste ha varit själva idé-Äpplet. Äpplets idé i en skål på Jannes soffbord. Jag tog ett till.

Mimmi säger att jag har övergett böckerna för bloggarna. Fint! Så länge jag läser så bra bloggar som jag läser nu, är det helt OK. Men de smyger sig in i en mer än man tror. I dag har jag vid tre tillfällen varit övertygad om att det är Anders Rune som kommer gående där borta. Han lämnar ett ganska luddigt signalement på sin blogg. Lång och med skägg. Det är allt jag har att gå på. I går var jag nästan övergygad utanför en port på Gotlandsgatan. Det var nära att jag gick fram och sa "fan vilken bra blogg du skriver", men jag hejdade mig. Det kunde ju ha varit vem som helst - Holger rent av. Märkligt ändå att man upplever sig så nära människor man aldrig har träffat, eller ens vet hur de ser ut. Flera av er som lämnar kommentarer här och som jag aldrig har sett, har fått ett ansikte av mig. Jag har en exakt bild av hur ni ser ut. Men bara i svartvitt än så länge.

väl använda skattepengar

Nu, klockan 23:18 hör jag hur några spelar fotboll på den inhängnade planen på skolgården här utanför. De kanske är fulla, men de spelar i varje fall fotboll. Tidigare i kväll var vi ute med barnen och for runt där nere. Jag försökte röka cigarill samtidigt och det gick bättre än jag hade trott. I dag har jag varit hemma en hel del och den där fotbollsplanen har varit bespelad precis hela tiden. Det har legat som ett sorl över kvarteret. Ett konstant spelande och ropande och hejande. Klockan 08:30 i morse spelade tvåorna brännboll när vi gick förbi på väg till sexårs. Ungarnans kusin gjorde frivarv precis när vi passerade. Det gör man en gång i livet. Vi var där. Vad är oddsen för det? Den där fotbollsplanen. Den måste vara belagd med ett supermaterial. Vissa ungar spelar med inlines. Morsorna drar sina barnvagnar. Ettåringarna kryper runt vid sargen och dräglar på den. Hundarna kissar där. Katterna slåss. Vid nyår och påsk samlas ungarna och drar av sina smällare på den. Den är mjuk och ändå så hård. Till och med vid tretiden vissa nätter spelas det fotboll där nere. Utan annan belysning än gatlyktorna utanför.

svar på en rak fråga

Vem är du?

Jag är Anders Sparring, 38. Jag bor i Årsta med min flickvän, 3 barn och en katt som nog inte har så långt kvar. Varannan morgon cyklar jag med mitt mellanbarn till dagis över skanstullsbron och eftersom jag just har pumpat däcken går det riktigt fort. Han i barnsadeln brukar skratta, men själv tänker jag bara på att försöka klå rekordet på 12 minuter.

Jag är bra på att laga mat, bra på att köra bil men usel med en boll. Jag tycker om att skriva och gör det alldeles för mycket på den här bloggen och alldeles för litet i de dokument som ligger på min hårddisk i mappar märkta med "idéer" eller "arbetsbok" eller "uppslag". Jag jobbar som manusförfattare och då skriver jag alltid ihop med min vän Jan Vierth.

Jag beundrar min flickvän och älskar henne djupt. Tillsammans kämpar vi på med ungarna och ibland känns det som att hon håller mig under armarna. Ibland känns det som att jag håller henne under armarna. Jag har en stor familj, 3 syskon och vi håller oss så nära varandra vi bara kan. Mina föräldrar bor bara 100 meter från mitt hus och vi ses flera gånger i veckan.

Jag älskar AIK men tycker inte om att gå på fotboll längre. Jag har några få vänner som jag hoppas att jag alltid kommer att ha kvar.

Ofta drömmer jag om ett annat liv. Om ett bekvämare liv, ekonomiskt oberoende och med någon slags ryktbarhet. Högmod kanske. Så jag försöker ligga lågt på den fronten.

Jag läser rätt många bloggar och känner mig ofta berörd av dem. Ibland så pass att jag måste gå några varv runt i lägenheten och bara trampa ur mig energin.

Ibland lyssnar jag på riktigt bra musik, men jag har en dotter som kan haka upp sig på en låt så pass att hon måste höra den 50 gånger på raken. Jag är trångbodd. Ibland lägenhetsporrsurfar jag på hemnet. Det finns för få fyror i Årsta.

I dag ringde jag för första gången till SVT:s klagomuren. De hade slängt in hockey istället för bolibomba (igen). Sånt kan göra mig förbannad. Och jag gillar inte hockey.

Nu ska jag sova. Gonatt!

blogg

Jag tror att jag har länkat förut, men jag gillar verkligen den här bloggen.

sjuttitalet

Nyårsnatten 1980. Alla är spik nyktra. Mamma och Pappa dansar tryckare till Mikael Wiehes "Titanic" samtidigt som vi ungar sitter med pappas bror och hans fru och lägger ett pussel föreställande kungaparet. En rätt träffande bild av 70-talet, just när det drog sin sista suck.

I mitt barndomshem var det politiska möten en gång i veckan. Skäggiga män som hette Göran satt i köket och rökte pipa och planerade spelmansstämmor till förmån för typ nordkoreas folk eller albaniens bönder. Mamma och Pappa var klädda i Mah-Jong och gick demonstrationer och delade ut flygblad på torget i Väsby centrum. De hade en bekant som hade samrörre med RAF - Röda Armé Frakrionen och pappa kände en kille som hade suttit i fängelse för vapenvägran.

Trots detta, trots att min tidiga barndom är en enda lång vänsterkliché, är mitt bestående minne av 70-talet något helt annat.

För mig är 70-talet först och främst en explosion av Astrid Lindgrenfilmatiseringar. Parallellt med den progressiva verkligheten med alternativ jul och svartvita barnböcker som predikade solidaritet med en liten ungen som hette Tjabo och bodde i Sydvietnam, översköljdes vi av romantiska återblickar till ett sent 1800-tal helt utan klassmotsättningar, där inget problem var större än att Emil hade hissat upp lilla Ida i flaggstången. Och när man satt där i Ikeasoffan och skulle sortera bland dessa bilder av verkligheten, vann Astrid Lindgren alltid över de andra. Jag minns också att mamma och pappa smygbeundrade Karin Larssons heminredningsidéer, som de skildrades i Carl Larssons akvarellserie "ett hem". Så skulle det se ut. Bondskt och med snickarglädje. DET är mitt 70-tal. 70-talet är längtan tillbaka till landet. Men inte till Skogsnäs, utan till just Carl Larsson eller Emil i Lönnerbergas Småland. Det är långa cykelutflykter till landet där kor betar i hagarna mellan de faluröda gårdarna. Det är 40 mil på E4:an ner till en gård i Småland där man föder upp hästar och där det doftar så starkt av jasmin att jag fortfarande inte kan känna den doften utan gå i barndom på sekunden.

Fram till 1977 bodde vi i ett nybyggt radhusområde i Upplands väsby och där var vår familj den enda som låg till vänster om sossarna. Här var också 70-talet något annat. Det var deceniet "furu" och vi blev serverade uppvärmda bullar i en korg av flätade furuspån, sittande vid ett furubord på furustolar i ett kök med furupanel på väggarna. Mammorna blandade saft och papporna hängde ute i garagelängan och tvättade bilen. Tage Danielsson levererade tänkvärdheterna och man skrattade åt Hasse Alfresson och Gösta Ekman. De lite fräckare föredrog Lasse Åberg och Ardy Strüver, i regi av Lasse Hallström.

Och soundracket var inte "Träd gräs och stenar". Soundtracket var Abba - "When I kiss the teacher" i regi av Lasse Hallström och med Magnus Härenstam som objekt för Agneta Fälstkogs gryende tonårssexualitet. Sexigare än så blev det inte på 70-talet. För de allra flesta.

efter fest

Klockan är halv ett på natten till söndag. Barnen sover och mormor och morfar övernattar i hörnsoffan. Vi har just kommit hem från fest på södra stationsområdet, södermalm. Fullvuxna par, några skilda, ombildade par, några strävsamma, har hållit ihop sen -91. Alla vill prata och bjuder till. Rödvin och chips. Jag snor flera cigg av sällskapets enda rökare. Många gör det. Varmkorv vid elva. Godis och ungar i lägre tonåren som kutar omkring och nätverkar.
Det är så livet ser ut nu. Man blir bara lagom full. Pratar om sånt som angår en men med perspektivet att man befinner sig snäppet utanför. Som man brukar. Ett par singelmän finner till slut varandra och börjar diskutera Larry David.

Hemma nu. Har tagit av mig jeansen och sitter i jympabrallor men har fortfarande på mig skjorta och kavaj. I morgon klockan sju vaknar ungarna.

Det är så livet ser ut nu. Jag gillar skiten. Bra lördagkväll i entrén till lägre medelåldern. Bra fest!

This is hardcore

Vi gjorde E20 i dag igen. Jag låg i baksätet och hade tänkt sova bort eländet, men Janne valde att spela så fruktansvärt bra musik på stereon, så att jag blev liggande liksom stenad där bak. I fickan på min kavaj som jag hade i knät låg digitalkameran och efter en stund började jag ta bilder ut genom fönstret. Jag kände mig som en unge på skolresa som fotar upp hela minneskortet innan lägerskolan ens är anträdd. Bilar och det septemberfula Sverige, Eskilstuna och den ännu inte färdigbyggda McDonaldsresaurangen vid avfarten till Strängnäs svischade förbi utanför fönstret och slöfotograferades av mig. Vi småpratade om hur bra till exempel Johnny Casch sjöng, eller om hur bra Chris Cornell sjöng (Jannes åsikt). Jag låg där med min tomma mjukglasskopp från McDonalds i knät och tog bilder och kände mig underligt lycklig. Så tröttnade han plötsligt på sitt eget musikval och slängde över i-poden till mig. Jag bläddrade runt en stund och kände mig lite stressad. Valde jag fel musik nu, skulle kanske den loosa stämningen i bilen brytas. Vi kanske skulle börja prata jobb eller familj eller något annat som triggar stresshormonerna. Men så hittade jag en öppning: Pulp - "this is hardcore". Jag la tillbaka i-poden i framsätet och sjönk tillbaka mot baksätet som om jag just hade tagit knark. Redan när de vackra pianoackorden fyllde bilen hade vi lyft från E20. Jag höll blicken stint mot trådgallret som ska hindra stenar från att falla ner från vägrenen på vägbanan, men var någon helt annanstans och när låten nådde sitt crescendo och Jarvis Cocker skrek ut den oundvikliga titelfrasen "THIS IS HARDCORE" kändes det som att giftet äntligen verkade på riktigt. Vi kan dö nu, tänkte jag. Jag skiter i om bilen far av vägen här. Detta är allt. Nu väntar bara tomhet. Tänkte jag. För hur tar man livet vidare efter en sån skjuts?

Tja, det fanns mer i Jannes i-pod. "This is hardcore" var bara prologen till vad som komma skulle: Entombed. Wolverine Blues.

Animation

I morse när jag kom till kontoret satt det 5 animatörer där och skulle just dricka kaffe och äta bullar från 7 - 11. Det blir alltid väldigt trevlig stämning bland animatörer. De är eftertänksamma av naturen och lyssnar noga på varanda och tar en liten paus innan de svarar eller kommer med ett nytt inlägg. Jag har aldrig hört animatörer som pratar i munnen på varandra. Ofta talar de olika språk och är som ett slags filmbranchens förtappade själar som drar från projekt till projekt mellan EU-land till EU-land.

Jag minns en kille från Lituaen som satt i studion på Happy Life när jag jobbade där. Han satt ensam i ett hörn av studion som var inrymd i en källare på Döbelnsgatan och renritade sekvenser iförd en ärmlös T-shirt luktade armsvett så pass att inget ritbord stod mindre än 5 meter från hans. Han var som ett troll, som slamkryparen i ett bortglömt akvarium, som Gollum innan han tappar ringen - fullständigt i sig själv och i sin koncentration. Hans uppgift var att fylla i blyertsstreck med tusch och på hans skrivbord låg betingen utspridda i kaotisk oordning. Om man kom fram och hälsade och visade intresse för hans arbete, flödade han över av entesiuasm och for upp från sin stol och ville snacka eller visa någon av sina egna skisser. De låg i en mapp under allt arbete. Mörka Wiliam Blakeliknande undergångsbilder, nedbrutna superhjältar och kvinnor med jättestora bröst. Det blev aldrig mer än 2 minuter vid hans bord. Det gick inte att stanna kvar på grund av lukten och när man gick sjönk han tillbaka på sin stol och återgick till arbetet. Han var rätt stor hemma i Litauen tror jag. De har en stolt animationstradition där och han lär ha varit en av de bästa. Vår serie var rätt bra, men ur animationssynpunkt tror jag att han upplevde den som milt sagt frustrerande. Dessutom hade han ett skitjobb.

Tre vänner och Jerry, så hette serien. Den handlade om fyra barn som vantrivdes i en liten håla någonstans på landet och riktade sig till ungar i mellanstadieåldern. En dag fick vi höra att polisen hade hittat teckningar i en container någonstans utmed Drottningholmsvägen, där karaktärerna ur serien hade används i prornografiskt syfte. Teckningarna låg i en stor prydlig bunt med snöre om och var uppenbarligen dumpade av någon som inte ville ha med dem att göra längre. De var välgjorda och dessutom utförda på den rätt udda typ av papper som användes i studion på Happy Life.

Alla misstänkte vår litauiske animatör och slutligen visade det sig att det (nog) var han som hade gjort dem. I ren frustration förmodligen. Eller som ett utslag av rätt så tröttkörd humor. Det är tålamodsprövande att vara animatör. 12 sekunder om dan gör man om man är exellent. I allmänhet gör man 6 sekunder. Vår litauisken vän skulle nog inte ha gjort mer än 3, men det hade blivit 3 väldigt bra sekunder om han hade fått styra själv. Nu är han en legend. Alla vet vem han är och jag tror att det är rätt många som beundrar honom i smyg. Animatörer kör man gärna över. De får dåligt betalt och kommer ofta långt ner i eftertexterna, som dessutom rullar jättesnabbt.

I kväll såg jag femmans nya animerade serie myggan. Filip och Fredrik tar credit för den, men bakom står en kader animatörer som har piskats att animera ofattabara 1 minut om dagen. Det är jättemycket. Men det blir billigare så. Tyvärr kommer ingen bli chockad om man hittar nakenskisser med Myggankaraktärer (den dörren sparkade serien in själv redan i första avsnittet). Så vår litauiske vän får hitta på något annat.

För övrigt var inte problemet i Myggan animationen. Inte manus heller. Det var rösterna. Röstarbetet var uselt och gjort helt utan humor eller timing. Dålig göteborska och billiga imitationer. Jag fattar inte hur de tänkte. Här har man animatörerna kämpat sig ner till utbrändhet för att bli klara i tid och så kvaddar man alltihop genom ett helt värdelös röstarbete.
Jag fattar inte!