tisdag 27 januari 2009

Och nu:

Lite förnyelse så här när våren är i antågande.

Jag tar nu mitt bloggpick och pack och flyttar hit.

Ses där!

Grynnan

apropå inlägget nedan

..så måste jag säga att jag befinner mig i långt mycket bättre kontext i dag, än vad jag gjorde för 10 år sen.

nu blir jag äldre

Nu blir jag äldre. Jag har haft det på känn det de senaste veckorna. Att det är nu det sker, det är nu jag tar klivet in i medelåldern. Borde kännas deppigt, men det gör det inte. Känns självklart. Jag fyller 40 om fyra månader. Det är ingen ålder, men jag är inte ung längre. För två år sen blev jag superstressad när jag var tvungen att lägga ut skärpet ett hål. Nu skiter jag i det. Det finns viktigare saker att oroa sig för. Hälsan ska man ju sköta. Cigaretter är inte okej på något sätt när man är 40 (det bestämde jag mig för redan när jag var 20 och jag har inte ändrat uppfattning i den frågan). Vill jag bli riktigt gammal måste jag hålla mig borta från dem. Och inte stressa och på något sett se till att jag är hyfsad lycklig och tillfreds med mig själv. Det går ju upp och ner med det där. Ibland är jag glad. Ibland inte. Men jag är inte lika känslig för min omgivning längre. För 10 år sen var kontext allt för mig. Befann jag mig i fel rum med fel personer kunde jag fullständigt döma ut mig själv och väggarna runt min självkänsla var så tunna. Så är det inte längre. Jag har upptäckt att jag har ett inre rum dit jag kan söka min tillflykt. En plats där jag mår bra och där jag känner mig 100% nöjd med mig själv. Även efter ett taffligt gigg på BB. Jag är inte så jävla känslig längre. Jag dömer inte mig själv efter dagsformen. Och jag tror att det är det som är att bli äldre. Det är det som är poängen.

måndag 26 januari 2009

I kväll var jag med på Big Ben igen. Det gick så där om jag får säga det själv. Jag känner mig alltid så märkvärdigt tom efteråt och kan inte riktigt förstå varför jag gick upp.

Inför ett uppträdande brukar jag försöka se på publiken som på ett slags kraftfält som jag ska kunna falla mot. Men känslan infinner sig aldrig när det blir min tur. När jag står där framme känns det mest stumt och lite ihåligt och jag upplever att energin faller så fort jag inte säger något.

Nervositet säkert. Men också en känsla av att jag inte har något riktigt bra att säga. Att jag inte riktigt brinner. Och kanske är det som med ilska (som jag skrev om i inlägget nedan) att en övertro mycket energi får ersätta verklig passion. Jag menar att jag kanske kör över publiken på något sätt. Skriker i för hög tonart.

Nu har jag tre nya gig inplanerade. Inför det här sa jag till mig själv att jag skulle steka av dem om jag det inte kändes bra i kväll, men någonting säger mig att jag ska kunna bli bra på det här med stand up. Och jag tror inte att jag kan lägga av innan jag har dragit det ett varv till. Innan jag säkert vet att det inte är min grej.

Jag fick i varje fall ett snällt mejl när jag kom hem, från någon som hade sett mig i kväll och tyckte att det var bra. Det vore förmätet av mig att inte ta in det och bli glad, så jag väljer att se det som ett gott tecken.

Nu är klockan snart 1 på natten. Alexanders envisa hosta har lagt sig och det är skönt att slippa höra honom plågad i sömnen. Däremot ligger Mårten och hostar. Han låter inte bra. Låter som en gamma rökare. Som en gammal sjöman med för mycket dimma i luftrören.

söndag 25 januari 2009

Jag sitter här mitt i natten och försöker få ihop till 6 minuter på BB i morgon. Tycker att jag får mig själv att framstå som så arg hela tiden. Klagar och häcklar och står i. Känner mig inte alls arg. Ibland kan jag tänka att ilska kan vara något man visar upp istället för engagemang. Som när man har lite för bråttom för att tänka efter på riktigt.

fredag 23 januari 2009

i telefonkö

Jag bloggar med telefonluren fastkilad mellan vänster axel och öra. Det är två personer före mig i kön och det har det varit ett bra tag nu. Alex vill inte sluta hosta och på förmiddagarna har han feber. Ibland på natten också. De säger ju att man ska vara försiktig med penicilin men va fan, inte jag, inte längre. Nu vill jag ha friska barn så att vi kan jobba och tjäna pengar och fortsätta med vår rätt så dyra livsstil.

I går satt vi i bilen hela dagen på väg hem från Sälen. Vi föll rakt ner genom ett Dalarna i lågkonjunktur. Kinalunch på en krog i Malung och sen var det Vansbro, Björbo, Grangärde, Ludvika, Fagersta, Västerås i ett deprimerande pärlband genom ett gråblaskigt sverige där hastighetsbegränsningarna är alldeles för snälla.

I Sunnansjö, mellan Grangärde och Ludvika, stannade vi till och tog några bilder på Johannesgårdens barnkolloni där jag jobbade på somrarna under första halvan av 90-talet. Jag hade några av mina roligaste stunder i livet där. Nu var det vintrigt och bebott och inte alls mitt längre. Och det fina bergsmanshuset där vi sov och hade alla våra rätt så blöta fester var bortforslat eller nerbrännt. Kvar var bara murstocken och den gamla spisen som man inte fick elda i ens på den tiden. Men det sket vi i.

Nu står jag först i kön.

Nu kom jag fram.

Salve.

tisdag 20 januari 2009

Bildbevis


Den här bilden skickade jag till en kompis för några timmar sen, med texten "bildbevis". Frågan är vad jag ville bevisa.

måndag 19 januari 2009

Backen stänger 4


Nu är hon 1. Jag är redan trött på barnkanalen.

Vi har hyrt ett rum med utsikt.


Och i går hörde jag mig själv säga att det tillhör god uppfostran att låta barnen åka till fjällen ibland. Det är något med luften här som gör oss alla till borgarbrackor. Men slit samma - i eftermiddag är det min tur att åka. Nu är jag inne med Alexander. Sjuk. Kollar pippi. Också bra uppfostran.

torsdag 15 januari 2009

If they move - shoot 'em

Detta är kärlek. Man är borta från bloggen i ett par dagar och då börjar vännerna fråga var man har tagit vägen.

Jag är här. Lite trött. Lite avslagen. Bloggar efter förmåga. Känner mig lite missnöjd med flugan på galan i måndags. Den satt för långt ner. En cm närmare hakan hade varit perfekt. Annars utvecklades den där tillställningen till värsta alkofesten, vilket väl var vad rätt många hade hoppats på - jag menar: vad förväntar man sig om man serverar fri sprit på en branchfest i en branch där över 40% är alkoholister. Nyhetsfotograferna hade det stressigt på Café opera efteråt kan jag säga. De visste väl inte vem de skulle bevaka hårdast. Så många potentiella skandaler på uppseglande. Så många skrymslen och vrår att gömma sig i.

Själv var jag hemma klockan 2 och 08:00 dagen därpå stod hela familjen och sjöng runt Mårtens säng. Han fyllde 5 år. Jag tror aldrig att vi har varit tvungna att ta i så hårt för att få ett barn att vakna på sin födelsedag. Jag menar, jag skrek ut ett fyrfaldiga hurra tre gånger innan han vaknade och kisade mot födelsedagsljusen. Men sen var han vaken.

I går kväll var det Bruno K Öijer på TV. Skyskrapans behov av ensamhet, det är en fras jag kommer att minnas ett tag till kan jag säga.

Jag tror att det är många som stör sig på Öijers manér och lite tillgjorda uppläsningsstil, men på mig fungerar det varje gång. Hur han liksom väntar in nästa våg, hur han pauserar och håller takten med höger hand
- jag säger: även sorgen har
armar
-
söker med blicken mot himlen efter ny kontakt, slår av dikten som om det vore en tung blueslåt och gör en segergest efteråt. "Ja! Den Satt!"

Angående min måndagsutflykt, Guldbaggegala, fotografer, programmledaren från trean, eller om det var femman - jag vet inte så noga - med ful smoking och fluga, en brud vid armen och en annan i huvudet, hela den där grejjen, glitter och glam-stockholm, sade han följande:
If they move, shoot 'em.

måndag 12 januari 2009

Vad är oddsen?



Och nu:


Guldbaggen

Lite av lämningarna efter nyår. Den här är tagen dagen därpå tror jag. Vi gick upp på berget bakom huset och höll på att frysa arslet av oss. Men det är kul med tomma magnumbuteljer och utbrända raketer. När jag var liten samlade jag och skulle starta museum i mitt rum. Det var jättekul tills jag kom på att jag snart skulle fylla 14 och nog borde vara ute och jaga tjejer istället. En annan gång (samma vinter) tog jag och min kompis Fredrik Brante på oss täckisar och gick med våra Snowracers till slänten bakom parkleken Vippan i Fruängen. Och så gjorde vi en bana med gupp som vi åkte i (på tid) tills klockan var över tio på kvällen och det var dags att gå hem och lägga sig. Vi drog kälkarna bakom oss minns jag och var rosiga om kinderna och lite snoriga och hade snö överallt. När vi hade passerat vägtunneln under Fredrika Bremers gata mötte vi Maria Kullberg och Annaqi Rickman, som var de snyggaste tjejerna i klassen. De var ute och tog en cigg bara och hade inte ens vantar på sig.
Vi sa "Tja!".
De sa ingenting.
Jag har inte åkt snowracer sen dess.

fredag 9 januari 2009

Frozen River

Lyxproblem: Jag kunde inte sova i går kväll eftersom jag inte får tag på en svart skjorta till guldbaggegalan på måndag. Hade tänkt mig fluga till den men det funkar ju inte om man inte bär svart. För man vill ju inte se ut som Martin Ljung.

Men åh detta är lyxproblem om man jämför. Vi såg den där Frozen River innan sänggåendet. Bra film. USA är ett jävla skitland. Man får aldrig glömma det. Den som inte orkar simma sjunker. Jag känner att jag inte orkar leva i en värld som är konstruerad på de premisserna.

Filmen handlar ju krasst om att skaffa pengar för överlevnad. Vi snackar inte någon lyxkonsumtion här, inga svarta skjortor till guldbaggegalor, utan ett hus där inte vattnet fryser på vintern och något annat än popcorn till middag. Två kvinnor smugglar illegala invandrare över isen från Canada. De lägger dem i bagageluckan och kör. Otäck sekvens när den ena av kvinnorna inte kan slappna av för att de två där bak är pakistanier. Hon tror att de är terrorister och att väskan de har ställt i baksätet innehåller en bomb. Så hon dumpar den på isen. Men när de kommer fram visar det sig att väskan innehöll något helt annat. Jo, ni fattar.

onsdag 7 januari 2009

Att vara grundlig

1970 fick Per Sundberg - han som spelar Tommy i Pippifilmerna - en halskedja med ett guldhjärta av självaste Astrid Lindgren. Instruktionen var att han skulle skänka halsbandet vidare till någon som betydde extra mycket för honom.

År 2002 hade Per Sundberg fortfarande inte hittat någon som han tyckte var värdig hjärtat.

Mystiska 2:an

Jag är lite knackig i kistan i dag, om uttrycket känns igen. Vi var ju på badhuset för ett par dagar sen och jag fick en rejäl kallsup i barnbassängen. Jag svalde säkert 2 dl kissvatten och nu är hela systemet utslaget. Ni vet när man kallsvettas på toaletten och inte vågar gå ut, när man är hungrig hela tiden, men inte kan tänka på mat. Så känns det i magen.

Och som för att understryka detta började jag lyssna igenom en massa gamla skivor från tidigt 90-tal. Kat Onoma bland annat. Weezer. Kommer ni ihåg dem? Eller den där riktigt mögliga plattan med John Parich och PJ Harvey "Dancehall att Louispoint". Jag lyssnade sönder den när den kom 96. Nu fick jag stänga av efter en halv låt. Jag skämdes nästan inför barnen. Vad ska de tro om pappa? Mårten stängde av när jag lyssnade på Weezer. Och nu sprider sig ett musikfritt lugn i lägenheten. Weezer var ju töntarnas frontfigurer där i det skateboardåkande 90-talet. Och jag och ett gäng andra riktiga urmesar hakade på. Köpte för stora nylonskjortor på UFF, bar dem utanpå brallorna. Slumrade in till den vassa musiken och lät oss svepas in i ett drömlandskap där vi var ena halvan av mystiska 2:an. Innan de blev homosexuella.

Måste kolla bara


Hur många är det som minns Kat Onoma?

tisdag 6 januari 2009

Jag gick upp tidigt i morse. Tänkte börja jobba igen. Det är i grevens tid faktiskt. En grej ska vara inne på torsdag och jag har knappt börjat än. Men givetvis fastnade jag i bloggvärlden istället. Hamnade hos Suziluz och blev kvar i säkert en timme. Vilken bra blogg! Långa personliga texter, välskrivet och vemodigt. Och givetvis börjar jag spekulera i vem som döljer sig bakom en där signaturen. Är hon någon jag känner?

Klockan tio började började min mobiltelefon slita i familjen. Jag hörde det här utifrån vardagsrummet men brydde mig inte om att gå in och trycka på snooze. Väckningssignalen ljuder bara i 30 sekunder och sen är det automatisk snooze i 9 minuter. Så 18 över stapplade Mimmi upp med Alexander på armen. Han hälsar inte på mornarna. Han är den ende i vår familj med genuint dåligt morgonhumör. Det är först 3 tallrikar fil senare man kan få någon kontakt med honom. ”Nej” är allt han säger. Med gråten i halsen.

Granen måste ut nu. Två veckor är lagom tycker jag. Först är man noga och vattnar den var sjätte timme, men sen glömmer man bort den alltmer och nu står den och ser ut som en kompis från förr där i sitt hörn. Släckt och barrande. Den ska ut i dag. Det brukar vara en av årets starkaste upplevelser. Att slänga ut granen och upptäcka hur stort rummet ändå är och börja planera för semlor.

Nu bråkar Alex med Mimmi i köket. Tekokaren brusar på spisen. Snart kommer det att lukta rostat bröd i lägenheten. Det är ett kallt lite blaskigt ljus ute. Snön som låg som en tunn slöja över träden på skolgården utanför har blåst bort under natten. Det är nakna gråa grenar mot vit himmel.

Dagens stora upptäckt är Suziluz. Den stora uppgiften att få fart på jobbet.

Den här bilden tog jag på morgonen den 3 juni förra året. Den föreställer kaffestället Spuntino givetvis. Det lilla hålet i väggen på Erstagatan som så många har blivit förälskade i.

Tänk att kunna sitta på en pall där utanför och dricka sitt morgonkaffe. Tänk att kunna gå klädd i bara skjorta. Tänk att vara i början av sommaren.

Det är långt kvar dit. 5 månader. Men för var dag rycker vi närmare. Och vintern är fin just nu. Livet känns helt okej när man tänker på det.

Och jag har just köp vårskor. Snygga. Storlek 48 och en halv.

måndag 5 januari 2009

Samtidigt i Årsta.


Jag fick ett SMS precis: Dette sterke ropet kommer fra Mads Gilbert, den norske legen som hjelper til ved et sykehus i Gaza : De bombet det sentrale grønnsakmarkedet i Gaza by for to timer siden. 80 skadde, 20 drept, alt kom hit til Shifa. Hades! Vi vasser i død. blod og amputater. Masse barn. Gravid kvinne. Jeg har aldri oppleve noe så fryktelig. Nå hører vi tanks. Fortell videre, send videre, rop det videre. Alt. GJØR NOE! GJØR MER! Vi lever i historieboka nå, alle! Mads G,

söndag 4 januari 2009

Eden Lake

(Heder åt Fristorp. I förrgår fick jag ett trevligt mejl från henne och i går infördes en rättelse i DN.)

Vi såg Eden Lake i går natt. Jag är rätt lättsuggererad och brukar ryckas med även om det jag ser är taffligt gjort, men inte som i går. Jag darrade och hackade tänder genom hela filmen. Eden Lake är något av det otäckaste jag har sett. Och med ett slut som är så snyggt och på samma gång obarmhärtigt grymt att filmen aldrig kommer att lämna mig känns det som. Jag vill inte förstöra för någon genom att avslöja för mycket, men det är ett slut som verkligen skiljer ut Eden Lake från vilken annan film i genren om helst. Fullständigt genialt. Oj, oj, oj, jag skulle vilja prata om det med någon. Känner att det inte duger att sitta här och blogga om en film som ingen har sett än. Så se den, den som har nerver.

Och bara för att jag sitter och skriver detta, mitt i natten klockan halv 4, så dånar ett ungdomsgäng (monstren från filmen alltså) in i porten och strömmar uppför trapporna till lägenheten över vår. De sliter i dörrar och skriker i trapphuset. Jag blir livrädd och får puls. Släcker lampor och kikar ut genom titthålet men ser inget. Det är bara ljud där ute. Någon skriker vad fan, någon skrattar. Jag kollar på framsidan och på baksidan. Överväger att ringa polisen, men lugnar mig efter ett litet tag.

Nu spelar de typ jazz där uppe. Jag hör tysta skratt. Någon spolar i toaletten. Jag är som sagt rätt lättsuggererad