nu blir det semester

Nu är det natt igen. De fyra senaste nätterna har jag varit vaken när solen går upp. Det är i och för sig ingen bedrift just nu, men jag njuter på något sätt av mörkret när det äntligen kommer. De punktvis upplysta hörnen när man tänder lampor skapar en koncentration som inte alls vill infinna sig när solen är uppe. Allt det här ljuset är ju underbart men man kan bli ganska orolig också. Och hemmet är inget hem utan elbelysning. Nu är vårt vardagsrum mest ett uterum där varenda fläck syns i ljuset av miljardwattslampan som dånar in genom panoramafönstret varje eftermiddag. Och i köket kan man knappast äta frukost om man inte täcker för fönstret med stor omsorg. Filen skär sig och blir jolmig på några minuter. Min morgonrock är alldeles för varm. Jag får äta frukost i kallingarna. Ringer det på dörren måste jag ropa "ett ögonblick".

I morgon far vi på semester och jag kommer inte att kunna blogga på ett par veckor. Det finns ju inget internet på landet och det är bra, för jag behöver internet som man behöver ett hål i huvudet just nu. Tjenare vilken webbpundare jag har blivit de senaste åren. Det är till och med så att jag kan bli abstinent och lite stingslig om datorn är avstängd för länge.

I kväll har jag i alla fall gjort datafinal för vårterminen genom att starta en facebookgrupp. Gå gärna med. Vi syns och hörs i juli.

Kram

Istället för Eriksdal

Många av de här fina dammarna har fått gro igen och vissa har tagits över av skateboardåkare. Den här - i Vättersparken i Årsta - är dock fortfarande i bruk. Det tackar vi för.

It better be good!

Kön till Eriksdalsbadet.

När det fortfarande inte riktigt har sjunkit in.

jag tänker:
Michael Jackson är död.
Vad blir nästa steg?

Michael Jackson är död

Overklig känsla. I vardagsrummet sitter Mimmi och tittar på Nausica med ungarna trots den sena timman. Jag såg just på aftonbladet.se att Michael Jackson har avlidit efter en massiv hjärtattack. Mimmi lyssnade på honom så sent som i dag. Hon kollar film nu. Jag vill inte berätta det än.

Trots att Michael Jackson under de senaste femton åren har sett mindre levande ut än zoombiesarna i Thriller-videon, är det fullständigt ofattbart att han är död. Han som sov i ett syrgastält för att leva i 120 år. Han som var så neurotiskt rädd för döden och baciller, att han lät testa sig för svininfluensan flera gånger om dagen tidigare i våras när den drog över världen.

Han var ju galen. Galen och extra allt. Och trots att man inte direkt lyssnade på Michael Jackson, gick det inte att undgå att ha en relation till honom. Han var som oväntad nakenhet på offentlig plats - man kunde inte låta bli att titta dit. Och det blev alltmer freakshow ju längre tiden gick, men han skrev bra låtar också.

Jag tänker på Thrillerplattan. Michael Jackson är redan trasig efter sin uppfuckade barndom. Han är redan en påpassad världsstjärna. Han spås blir nästa riktigt stora. Nu kommer hans andra soloalbum och alla som hade hört den innan den släpptes måste ha stannat upp och bara "jävlar vad bra". Det finns ju plattor där man kan föreställa sig stämningen runt mixerbordet. Hur alla bara måste ha myst och tänkt att detta kommer att bli en skräll som ekar länge. Jag tänker att det nog var så flera gånger när Bowie spelade in. Eller för den delen Jakob Hellman. Thriller är så full av charm, energi och briljans att alla inblandade måste ha gått hem från jobbet i brygga när den var klar.

Oj, oj, oj, vad han satte dit den då, den gången. Inte en siffra fel. Har ni sett videon från Motowns 20 årsjubileum? Jackson five har kört ett medley, och Michael stannar kvar på scenen när de andra går av. Och så kör han Billie Jean, dansar och sjunger (playback) och Diana Ross och alla andra de andra i lokalen står upp och applåderar långt innan han är färdig. Kolla den på youtube. Ska Michael Jackson bli ihågkommen, är det så.

50 år. Det är ingenting. Ändå känns det som att Michel Jackson alltid har funnits. Kanske för att han var varit offentlig person under hela min livstid. Kanske för att hans utslocknande blev så långdraget. Och Michael Jackson var så bra att trots alla kinky rykten kring hans person, trots de alltmer bizarra bildreportagen som skildrade hans ruttnande näsa, slutade man aldrig riktigt att tro på hans hundraprocentiga come-back. Har man liksom skrivit Billie Jean en gång, kan man göra det igen. Jag undrar vad han tänkte själv?

Någon har sagt att Michael Jacksons hade en störning som gjorde att stod på en elvaårings nivå emotionellt. En slags autism alltså. Och ja visst, han var nog bara elva. Han ritade teckningar av enhörningar och byggde ett tivoli på tomten. Och dog av en hjärtattack.

Det är djupt tragiskt. Stackars Michel Jackson. Stackars, stackars Michael Jackson, vilket jävla skitliv han fick. Trots att han skrev Billie Jean.

Mimmi vet nu. Hon kom ut här i köket när jag skrev. Overklig känsla. Killen som sov i ett syrgastält för att bli 120 år, blev bara 50.

barnen

Visst är det lite halvnördigt att lägga ut bilder på sina barn hela tiden, men när de är så här jävla söta, kan man inte låta bli.

Allvaret är nedärvt. Mårten har dessutom bränt sig på nässlor.

"..jag såg stora havet i dag/jag förstod hur stort det var"

Familjen sov på vägen hem från syrrans land i går. Två timmar genom uppländskt landskap, först roslagsskogar, sen jordbruksbyggd runt Uppsala och så slätt och motorväg. Det var som att åka från den lyckliga sommaren, genom vemodet och in i förtvivlan. Uppland blir bara fulare ju längre söderut man kommer, men Stockholm är en oas i det depressiva landskapet. När vi stod vi rödljusen vid Tegelbacken med huven mot Riddarfjärden och Södermalm kände jag att jag var hemma igen, på ett bra sätt. Jag kommer aldrig att lämna Stockholm. Jag kommer att bo här tills jag dör. Allt annat är nervösa ryckningar från ett understimulerat nervsystem.

Under hela bilfärden lyssnade jag på Jakob Hellmans "..och det stora havet". Den undgick mig nästan fullständigt när den kom och under de 20 år som följde, men jösses vilken skiva. Konstigt nog gillar jag den mest daterade låten bäst. Titelspåret "och det stora havet" har en produktion som luktar både Glennmark och Imperiet, men när refrängen kommer och Hellman klämmer i med "jag såg stora havet i dag/jag förstod hur stort det var" känner jag hur jag bara måste trycka gasen lite närmare botten.

I dag såg jag Youtubeklippet som skildrar hur en ung kvinna sjunker ihop och dör på en gata i Teheran, träffad i bröstet av en kula. Jag orkade bara se klippet en gång, men vad jag minns uttryckte hennes blick snarare förvåning än någonting annat. Hon lär ha talat i mobiltelefon och hamnat lite på efterkälken från den grupp hon var i sällskap med när hon träffades av kulan. Några korta ögonblick senare var hon död. Livet är så meningslöst skört.

En lucka i golvet

Under den här luckan förvaras bland annat pilsner. När någon är där nere hålls luckan öppen. Om det är mörkt ser man inte det. Som i går kväll när jag skulle bära in Stella i sovrummet. Stella vaknade i fallet. Jag fick mitt livs chock och ett svullet knä. Och jättemycket sympati.

Jag är hemma i dag.
Städar, plockar, sköter lite pappersgrejs. Går mest runt och petar än här än där. Känner mig lugn. Jobbångesten som red mig för några dagar sen har tagit midsommarledigt. Snart ska jag åka till JYSK och köpa inflyttningspresent till syrran.

Lyssnar på hårdrock på hög volym.
Hoppas att grannarna ska höra hur tuff jag är.

Pippis pappa var kung i söderhavet

Så här skriver Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman i förordet till samlingsvolymen "Boken om Pippi Långstrump":

[....] På 1940-talet var neger det vedertagna svenska namnet på människor med svart hudfärg som levde i andra världsdelar än vår. Det bodde just inga svarta människor i Norden, mycket få svenska barn hade sett några i verkligheten, och TV fanns inte än. "Negrer" var exotiska.
På 2000-talet har ordet neger kommit att uppfattas som så förolämpande att utgivarna av Pippi Långstrump-böckerna har tvingats fråga sig om det bör rensa bort ordet ur texten, överallt där det förekommer. Byta ut det, skriva om. Pippi skulle då exempelvis inte säga "min mamma är en ängel och min pappa är en negerkung" till Tommy och Annika, utan - ja, vad tycker vi att hon skulle säga?
Saken är inte riktigt så enkel som man kanske kan tro. Pippi kan förstås aldrig göras till ett 2000-talsbarn. Och det har alltid varit en omöjlighet att få henne att uppträda lämpligt. Själva vanvördigheten rår ingen på. Däremot kan vi inte se att hon någonstans i böckerna uppträder fördomsfullt.
Vi som är Astrid Lindgrens rättighetesinnehavare efter hennes död har inte velat medge en modernisering av hennes Pippi Långstrump böcker.

Man kan fråga sig varför? Är sankt Astrid så helig att inte ens dessa hennes tidigaste dumheter får korrigeras. Pippiböckerna är lysande högläsning för barn, mina ungar älskar Pippi, men jag måste alltid korrigera när jag kommer till avsnitten som behandlar Pippis pappa eller kurrekurreduttön. När jag läser är Pippis pappa "kung i söderhavet" och jag tycker inte att det på något vis gör att texten tappar magi eller att den blir missvisande.

För övrigt är just de avsnitt av Pippi Långstrump när hon är i Söderhavet, de fattigaste Astrid Lindgren skrev under hela sin karriär. Här tappar Pippi hela sin anarkism och blir istället en kolonial liten missionärsflicka som ska lära de stackars mörka barnen en smula demokrati:

Nu försökte Momo förklara för Pippi varför de låg på knä för henne.
-Du vara micke' fin vit prinsessa, sa han.
-Jag ingalunda vara micke' fin vit prinsessa, sa Pippi på bruten kurrekurreduttiska. Jag vara i stort sett bara Pippi Långstrump och nu jag giva absolut katten i det här tronandet.

Jag undrar hur det är att läsa Pippi om man själv kommer från låt säga Gahna, eller om man läser för en dagisgrupp där två av barnen kommer från Nigeria. Smyger sig då inte en känsla av overklighet in i dessa barn? En känsla av att de aldrig riktigt kommer att slippa undan det där fula koloniala uttrycket, hur mycket de än vill och intalar sig att det bara är ett ord?

N-ordet känner de nog igen, det har de hört, men vad känner de här barnen när det kommer från fröken, när hon läser om den av alla barn och gamla så älskade och 100% godhjärtade Pippi Långstrump?

Det finns facebookgrupper som förfäktar vår rätt att säga "negerboll" (över 100 000 medlemmar i Sverige). "Negerboll är ett bakverk och det ligger ingen ondska i det", säger man. "Ordet neger syftar på att bakverket är svart och inget annat."

Jag håller inte med. N-ordet är ett mobbingord, ett statusänkarord, ett ord som vill placera in en fjärdedel av jordens befolkning i ett fack som det är lätt att tycka synd om men lika lätt att trycka ner. Det är ett ord som för länge sedan borde vara raderat ur vårt språkmedvetande. Ett ord som är en rest från den tid då man startade rasbiologiska institut i Uppsala och då ingen svart man eller kvinna fick sitta längst fram i bussen i Georgia. Den tiden är förbi nu.

Kan inte Karin Nyman inse det, förpassar hon Pippi till en av historiens fulaste sophögar.

Den 24 augusti blir det kul

I höst öppnar jag och Henrik Blomkvist en ny stand up-klubb på Björn Sjöös underbara bar El Mundo. Vi startar den 24 augusti och återkommer sen varje måndag.

Så komiker: Boka in er. Vi har en hel höst att fylla. Facebookgrupp startar inom kort.

mannen på bilden

Mannen på bilden har inte somnat än trots att klockan är närmare 11. I min dator finns ett nytt avsnitt av True Blood. Vi har väntat på säsong 2 sen i julas och nu är det bara en svårsomnad unge mellan oss och Sookie Stockhaus nya äventyr i vampyrvärlden.

Alexander blir större nu. Han pratar bra och kan uttrycka sig väldigt rakt och koncist. Det är en häftig tid som förälder, den när barnet kommer ut ur sitt stumma skal och börjar nyansera sig. Alexander vill äta sin frukost i vardagsrummet. Han säger det klart och tydligt. Han vill gå ut också. Och han gillar sin pippidocka och han tycker att pyjamasen är en klänning. Några små gluggar in i en föreställningsvärld och ett kynne som har varit stängda fram till nu.

Bilden tog jag för ungefär två veckor sen. Det är mormor i andra änden av luren. Hon är rätt bra på att prata länge för man måste prata länge när man pratar med Alexander. Man måste ha tålamod, men det är det värt, för när han är klar kramar han och pussar luren. Sen vill han spela fotboll. Han säger det.

sorry för att det inte bara blir uppdatering varannan dag

Oj, jag märker att min blogg har blivit en varannadagsblogg. Det var inte bra. Jag vet inte vad som händer, men jag glömmer bort den ibland. Den är som en diskret katt som ligger och sover i soffan hela dagarna och bara jamar till när den vill ha mat eller vill gå ut. Den här katten är ganska gammal nu. I bloggsammanhang. Två år och några månader. Det går 25 bloggår på ett människoår, så nu är den en 50-årig gubbe - lite trött och ganska proppmätt. Lite som Bengt Ohlsson.

I kväll är jag glad. Jag har varit nere på Big Ben och gjort sista gigget inför sommaren. Som vanligt var jag kräkfärdig av nervositet innan. Jag drömde faktiskt i natt att jag stod där på scenen och inte fick ur mig ett ord. Lite så kändes det att det skulle bli också. Jag memorerade och memorerade utan att något fastande. Till slut tog jag ett varv runt kvarteret och körde rutinerna högt för mig själv och sen släppte jag skiten den sista halvtimmen som var kvar innan jag skulle upp.

Fredrik Andersson som var MC i kväll är lysande. Det finns ett enkelt sammanhang mellan honom och mina bättre Big Ben-framträdanden: varje gång han har varit MC har det gått bra för mig. Han lyckas luckra upp publiken på exakt rätt sätt. Före mig var det en kille som inte hade samma tur. Publiken satt mest tyst och ville inte svara på hans skämt. Så innan jag gick upp, värmde Fredrik upp dem ytterligare lite till. Sen var det bara för mig att hoppa i och simma. Och jag kände mig lugn och trygg och till och med de skämt jag hade tänkt att utelämna för att de var för taffliga eller svåra, gick hem med råge.

Efter mig klev Sandra Ilar på och nu var jag äntligen så pass närvarande att jag kunde lyssna och ta in. Hon är lysande. Hon är fullständigt egen och följer en mycket svårknäckt men briljant kod när hon skämtar. Hon kanske inte kommer att kunna försörja sig på företagsgigg, men redan nu, trots att hon bara är 19, har hon blivit en komikernas egen favorit.

Taskigt ordval

Forsgrenska badet 2009. Hjärnan jobbar per automatik. Gruppomklädning, vad sägs om det?

onsdag

Jag tog hela förmiddagen på Spuntino i dag. Det visade sig vara ett toppendrag. Fick fantastiskt mycket att gjort och med bra resultat också tror jag. Det var ett skönt flöde av folk också. De avbrott jag brukar göra i arbetet för att surfa, gjordes istället för att prata med bekanta. Jag har pratat en del om Skåne bland annat. Det är ju den tiden på året då man börjar längta dit. I juli far vi, och sen blir det Haväng, Mandelmann och Backåkra för hela slanten (tror jag nu alltså, det regnar väl in som vanligt men det stora med en semester är inte upplevelsen utan drömmarna om..).

Micke Berg dök in och var glad och förbannad på samma gång som han brukar. Snygg karl måste jag säga. Fyller 60 år i år och har fortfarande större delen av livet framför sig känns det som. Han skulle till Naxos och Sörmland sa han. Vi pratade en del pengar och livets praktiska förutsättningar, sen blev jag tvungen att gå.

Och nu är jag här. Det regnar utanför kontoret. Min cykel står utanför och blir allt blötare. Jag har ätit en varma koppen och en halv frukt och mandel. Anders Worm hade cigg. Nu ska jag fortsätta jobba.

mellan 18 och 19

Nu är det Bolibompa på TV. Äntligen är det Bolibompa på TV. Ungarna kommer förhoppningsvis att vara fokuserade på kvalitetsbarnprogram i ungefär en timme och jag kan plana ut efter den här rätt så trötta dagen.

Vi har ätit mat redan. Rester från igår. Till maten lyssnade vi på Kalle Lind och Freja Hallberg när de presenterar gamla humorinslag i P3. Jag känner mig gammal. "Kompisar från förr" heter programmet, men det äldsta vi får höra är återkommande snuttar av Latin Kings låt med samma namn (1994), annars är blir det mest radiohumor från 2004 och framåt.

De är roliga de där humoristerna från Malmö, men de tycks slipade mot samma sten allihop. Jag kan inte riktigt höra skillnad på t ex Kalle Lind, AndersochMåns-Måns eller Jesper Rönndahl. De låter som sockerstinna 11-åringar hela bunten. De är som en slags omvända AC/DC, unga vuxna som de som är något äldre inte står ut med. Som AC/DC utan könsdrift kan man säga. Det luktar inte precis sex om humorkillarna från malmöradion. Men som sagt: de är kul. Man skrattar.

Det är barn som sover i soffan här intill mig. Om jag inte har fått dem att vakna inom 5 minuter, kommer vi att få en helvetes natt, Mimmi och jag. Vakna barn långt efter midnatt.

Så: MÅÅÅÅÅÅÅRTEN VAKNA NU!

anonyma kommentarer

Usch, jag hittade just en rätt så obehaglig och i förtäckta ordalag hotfull kommentar under inlägget nedan. Jag vet inte om det är en Sverigedemokrat som hotar mig, eller om hotet kommer från Nationaldemokraterna. Det spelar kanske ingen roll. Jag tänker inte luska vidare. Men obehagligt är det, och det öppnar ögonen för hur det skulle vara att leva i en diktatur.

Anonyma kommentarer är överhuvudtaget jobbiga. Faktiskt också om de är positiva. Den här bloggen bygger ju på att jag publicerar mig med namn och ansikte och så känns det inte mer än rätt att de som vill kommunicera tillbaka också bjuder någon liten ledtråd. Jag vill inte ta bort möjligheten att kommentera anonymt, eftersom det gör kommenterandet krångligare, men i fortsättningen skulle jag vara väldigt tacksam om ni som kommenterar här tackar för servicen genom att lämna er signatur.

Typ så här:
/Anders

valet

Vart jag än vänder näsan har folk röstat på Gudrun Schyman eller Piratpartiet. Inte mindre än 6 av mina närmaste har lagt sin röst på Schyman och åtminstone tre har röstat på piraterna. Så ser min skyddade värld ut.

När vi var på väg ut från vallokalen plockade jag med mig valsedlar för Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna. Det är intressant med högerextremister som väljer att publicera sina namn på en valsedel. Något rejält och rakryggat på ett obehagligt sätt. Vanligt folk som står upp för intolerans och främlingsfientlighet har alltid skrämt mig långt mer än skinheads och nazister i uniform. De där hyggliga människorna med sina obehagliga åsikter. De finns. De heter saker. De har en bakgrund och kanske en familj.

Mitt eget val är inte så upprörande: MP, Carl Schlyter. Vi gick samma teaterkurs hösten 91, se där en anledning så god som någon.

Tack Benny

Som gammal kommunistunge klappar mitt hjärta alltid lite extra varje gång vänstersympatier visar sig från oväntat håll.

Som i dag, när det gjordes officiellt att Benny Andersson har skänkt en miljon kronor till Feministiskt Initiativ.

Så å alla gamla vänsterungars vägnar: Tack Benny.

geometrisk figur med tungt vemod

Det var i höstas och jag skyndade upp för trappan till Stellas hemvist för att plocka hem henne. I trappan hade man hängt upp barnens senaste alster. Geometriska figurer, färglagda med pastellkrita. Riktigt snygga var de. Jag har ju ingen koll, jag tänkte att det kanske var 6:orna som hade någon utställning i trappan. Särskilt en figur fångade mitt intresse. En elev hade lagt ihop de geometriska figurerna till en gestalt. Dessutom hade eleven lyckats fånga något slags febrilt vemod. Utsträckta armar och påsar under ögonen. Ett ben i luften, liksom i frusen i tvekan på vägen fram till en kram.

Stella var inte på hemvisten när jag kom upp dit. Ungarna hade redan gått till bibblan, som är utlämningstation för de som blir hämtade sist. På vägen ner tog jag en noggrannare titt på bilden.

Och på signaturen av konstnären:
Stella.

Och så var en till född: En stolt förälder som ser sitt barns teckningar som konst.

Bengt Ohlssons sista - om jag fick bestämma

Om jag hade skött min blogg lite bättre, hade jag haft 300 läsare om dagen, istället för de cirka 30 jag har nu. Jag brukar inte fundera så mycket på det där nu längre. Tycker att mina glesa, rätt så personliga och ofta korta inlägg passar en liten publik.

Men i dag önskar jag att jag hade skött bloggen liten bättre - att åtminstone 300 fick läsa detta:

Jag läste Bengt Ohlssons krönika i dag och blev arg. Hela dagen har jag gått runt och varit arg och nu i kväll när jag diskade hörde jag närapå röster. Och rösterna sa: "använd bloggen. Se till att få bort den där karln från DN-på stan. Det kommer både han och hans läsare att må bra av. 105 år som krönikör räcker. Det finns andra som ska ha hans plats nu."

I sin krönika i dag skrev Bengt Ohlsson i milt förtäckta ordalag att den som är EU-kritisk inte bör kandidera till EU-parlamentet. Bland annat gjorde han följande liknelse:

"Varför inleda en relation med någon över huvud taget om han eller hon har en massa sidor som är mindre tilltalande - kanske en ful dialekt, eller en burkig andedräkt.."

Lite tidigare i texten har han gett dessa EU-kritiker röst. Så här:

"Rösta på oss, säger de, så att vi får åka dit och negga."

Alltså: det här är argumentation som jag får ont i magen av. Jag minns när jag var tio och hade ett "atomkraft? nej tack!"-märke på jeansjackan och var hemma hos en kompis och lekte. När min kompis mamma såg märket, sa hon till mig att hon kunde tänka sig att åka hem till mig och slå av strömmen i mitt rum. Eftersom jag inte gillar kärnfraften.

Jag fick ont i magen då med. På exakt samma sätt. Hon sa det med ett elakt leende och helt utan värme och med en undertext som osade rågat mått och djupaste förakt för mig och min typ.
Sen fick vi saft och bullar och sen gick jag hem.

Bengt Ohlsson spottar ur sig sina antiintellektuella och ickehumanistiska åsikter på samma sätt som den där mamman. Han är sur, har fått nog, har blivit äldre och dörren som tidigare stod på vid gavel stänger han nu en liten bit varje gång han publicerar sig.

Men, för att vara på den säkra sidan, för att inte tappa alla sina södermalmsläsare på en gång, låter han oss förstå i en bisats att han omhuldar homoäktenskap och gillar miljön. Om jag vore redaktör skulle jag ta uppdraget ifrån honom innan det är för sent. Innan 2 bögar råkar kyssas mitt framför näsan på honom och han får nog. Eller innan han börjar lufta sina åsikter om invandrare. För jag är rädd att långt inne i Bengt O börjar tålamodet ta slut. Med dem också.

Till sist. Här är mina argument för att även den som är motståndare till EU bör kandidera till EU-parlamentet:

Om man lever i ett EU-land påverkas man av de beslut som fattas i Bryssel oavsett om man är för eller emot EU. Om man har problem med dessa beslut har man tre vägar att gå.
1) Man arbetar aktivt för at Sverige ska lämna EU.
2) Man kandiderar till EU-parlamentet (eller röstar på passande kandidat).
3) Man arbetar aktivt för att Sverige ska lämna EU OCH kandiderar till EU-parlamentet.

Ja, det finns ju en väg till man kan gå, och jag misstänker att om Bengt Ohlsson fick bestämma vore det den väg alla EU kritiker fick ta:

Man lämnar EU och flyttar till Norge.

tung nostalgi

I går kväll vid 20-tiden var det nostalgifest i både SVT 1 och 2. Hammarkullen från 1997 låg mot dokumentären "Tennisprinsarna", som handlade om svensk tennis storhetstid under 80-talet: Wilander/Edberg-eran. Dålig tablåläggning, eftersom jag misstänker att båda programmen attraherar i stort sett samma målgrupp.

Jag tittade en stund på Hammarkullen, men föll inte för det Kousterica-skitiga anslaget utan zappade över (det var när Reine Brynolfsson skulle spela full och vädja till en securitasvakt som förmodligen var castad ur "verkligheten" som överspelet blev allt för tydligt och det blev svårt för mig att stanna kvar).

Tennisprinsarna höll ton och stil rakt igenom. Förvisso en rätt så lam ton och en inte alltför experimentell stil, men en trygg och saklig genomgång av det där fantastiska som hände för 18 - 27 år sen när Sverige var bäst i världen i tennis.

Alltså Björn Borg-eran är ingenting mot vad som hände på 80-talet. Jag minns själv hur tydligt som helst när Mats Wilander gav bort den där matchbollen mot deClerc 1982. Jag hade just kommit hem från stan och hade magen full av billig glass. Balkongdörren stod på vid gavel och trastarna skränade ikapp med E-4:an utanför. Jag minns att Wilander redan hade vunnit matchen när han lät matchbollen spelas om. Allt annat hade varit otänkbart. Samma kväll spelade jag och Peter Wallin tennis på parkeringen utanför.

Ivan Lendl och John McEnroe var äldre och tyngre och bättre. Genom hela 80-talet slog svenskarna ur underläge. Jag upplevde det så. 1985 mötte Willander Lendl i final i Franska öppna och vann med 3-6, 6-4, 6-2, 6-2. Jag var ensam hemma och följde matchen med ett rutat collegieblock i knät. Det var sommar och trastar och trafik i bakgrunden, men jag hade fokus på TV-n. Franska Öppna betyder fint väder för mig. Wimbledon betyder regnavbrott. Jag satt där i soffan med kortbrallor och glass och antecknade varenda boll, varenda liten 0-15 - poäng. Allt för att farsan och brorsan som var någon annanstans också skulle få uppleva matchen i efterhand.

Ivan Lendl var tydligen illa omtyckt av hela tenniscirkusen på den tiden. I filmen berättar John McEnroe hur han en kväll bjöd in Mats Wilander och Anders Järryd på en liten brainstorming om hur de skulle knäcka Lendl. "Vi tog ett par öl så att vi skulle slappna av lite också", sa han. Lendl var ju som han Ivan Drago i Rocky IV. Skulpterad i granit, iskall och från öst. Jag beundrade honom smyg, men när Wilander vann finalen 1985 gjorde jag vågen framför TV:n.

Det var en lycklig tid. Att komma från världens tennisland nr 1 ger en del råg i ryggen. Och så de här mattematiska ekvationerna som handlade om hur ett så litet land som Sverige kunde ha så många spelare på top 10 (5 när vi var som bäst), det adderade något till min självkänsla som jag inte har känt sen dess. Och detta trots att jag var punkare och var motståndare till pengar och fysisk aktivitet och att Stefan Edbergs matchkläder såg ut som något som hade blivit över när Style spelade in videon till "Dover/Calais".

1992 var jag i Spanien och pluggade spanska. Stefan Edberg spelade final i Australian Open. Jag var ute och drack varenda kväll, men just denna kväll ville jag vara hemma. Jag delade lägenhet med 5 irländare och en tjej från Belgien och alla satt med framför TV:n. Det var som att de genom mig ville få uppleva det svenska tennisundret och alla höll på Edberg. Tjejerna tyckte att motståndaren Jim Courier var ful och pratade om det under hela matchen, lite med en blick på mig.

Edberg förlorade. Efteråt var det tyst i lägenheten. Alla tassade in till sitt under vänliga och deltagande suckar riktade åt mitt håll. Och det svenska tennisundret var över.

Tills nu, kanske. För just nu spelar Robin Söderling kvartsfinal i Franska öppna. Matchen sänds inte på SVT, så jag måste kvista över till någon webbsite. So long.

Karl-Axel Björnberg på Skrattstock 2009 - jag var där

Det var en av planerna inför den här helgen - att gå på Skrattstsock på Lågholmen. Jag kunde ju inte bara lämna familjen så där i sticket en lördagsförmiddag, så Alexander fick följa med. När vi kom dit blev det paus precis och vi köpte en glass och hittade en ledig bänk i skuggan av ett träd. Mycket folk var det, måste som jag kände och jag tänkte att det här blir nog kul. Men så tog pausen slut och Özz Nujen klev på och tog micen.

Alex blev jätterädd. Han skrek som en nyfödd och det gick inte att stanna kvar en sekund. Så efter en kort stunds zig-zackande mellan alla lättklädda sommarstockholmare där framför scenen lykades vi hitta en flyktväg därifrån. Titta på klippet här. Mellan sekund 45 och sekund 55 ses jag passera bakom scenen, men litet barn och solglasögon. Alex har vid tillfället lugnat ner sig, men det finns ingen väg tillbaka.

Mycket nöje.