Beach 09 goodbye

Tricket den här sommaren var att jag sträckte på mig. Ville jag slappna av eller andas med magen gick jag in bakom någon rauk eller så.
Jag såg det som ren service.

"Din gata" i P3 - det kanske sämsta radioprogrammet som någonsin har producerats

Det är varmt ute. En vacker kväll på något vis. Jag var ute en sväng för någon halvtimma sen och nattluften känns som en mild kräm mot armar och ansikte. Borde sova nu, men det är alltid någon som håller mig vaken. Måste kolla mejlen bara. Måste tagga några bilder från El Mundo, måste snacka med syrran i telefon. Borde gå och lägga mig.

Tidigare i kväll när jag lagade mat lyssnade jag på "Din Gata" i P3. Fy helvete vilket skitprogram. Två unga människor snackar gällt och utan timing med varandra om aktualiteter på ett sätt som man kan ana är tänkt att vara lite kul. Men med udd då. Lite elakt. Lite våga-säga-obehagliga-sanningar-på-ett-avväpnande-sätt Skön standupig satir liksom.

Chaplin lär ha sagt att hemligheten bakom hans framgång var energi och charm.
Energi har de så att man får ont i magen i "Din Gata", i varje fall när de sitter i studion. Jag vet inte hur mycket energi de har när de skriver manus. Mitt tips är att de är ute på facebook mest hela dagarna och snor ihop någon sista trekvarten innan de går in. "Vi tar det på uppstuds som vi brukar" - jag gissar att de säger så till varandra varje dag.
Charm saknar de fullständigt. Och omdömme.

Både i kväll och i förrgår har den manlige programledaren uppehållit sig vid bråket i Rosengård, där de boende tydligen har jagat bort ett gäng aktivister från reclaimrörelsen, så att de tillslut fick ta sin tillflykt till McDonalds. Och han tycker att det är så kul. Oj vad han skrattade i kväll. "Tänk, de fick fly till McDonalds..Hua, hua, hua. Det är sååååå bra."

I förrgår satt han till och med ett telefonväkteri där han ställde frågan: "Varför gör man inte sånt lite oftare här i Sverige - går man ur huse när folk inkräktar i vårt område? Är det för att vi är fega? Vad krävs för att vi ska göra det?"

Och folk ringde in. Och de var glada att någon äntligen tog upp frågan. För alla vill ju gå ut och dra ett basebollträ i skallen på de där jävlarna som kommer och stör friden då och då, oavsett om de är klottrare eller reclaimare.

Programledaren satt och nickade och sa "stå på dig" och "ha det braaaa" till sina telefonisar och jag bara tänkte att: Va fan, sen när är det OK att man sitter i P3 och propagerar för att folk ska starta medborgargarden? Hur kan man ens prata om fenomenet att människor ibland tar lagen i egna händer, utan att ens problematisera frågan?

Men sånt ägnar de sig inte åt i "Din gata". Här problematiserar man inte. Här plockar man enkla populistiska poänger och lockar fram svettiga skratt som inte kommer från magen.

Man blir ju upprörd.

Premiär på El Mundo.

Johan Sköld avslutade i går på El Mundo. Jag gillar verkligen Johan. Han utstrålar en vänlig värme både på och vid sidan av scenen och trots att han är en hårt arbetande komiker känns det aldrig ansträngt när han står där framme.

Det var ju premiär och jag tror att en 70 - 80 pers hade trängt ihop sig på de få kvadratmetrarna mellan baren, scenen och det stora panoramafönstret ut mot gatan. Många komiker var där för att titta, men också en hel del rätt svårflörtade söderstammisar. När jag klev ut som konfrencier klockan fem över åtta och drog igång, kändes det som att jag for upp i för hög tonart på en gång. Jag äskade skratt och applåder och fick dem, men publiken var inte med mig. Det tog några varv innan de hade vaknat och jag kände att jag var i mig själv igen. Henrik Blomkvist (som driver klubben tillsammans med mig), Mike Räsänen och Karin Fagerlund fick dra ett tungt lass i första akten, men de gjorde det bra och när lysande Ola Söderholm klev upp började det hända grejjer.
I pausen vällde folk ut på trottoaren och det blev liksom ett litet party där ute. Folk var vänliga och glada och Björn Sjöö som driver El Mundo och matkultur såg glad och trygg ut (han hade varit fruktansvärt nervös innan, sa han till mig efteråt).
Och sen var det Yvonne Skattberg, Sandra Ilar, Tomas Bonderud, Cecci von Strokirch och så Johan Sköld och så var det party på trottoaren igen.

Tack alla ni som kom. Det var över på en sekund kändes det som. Men det är inte långt kvar till nästa gång.
Tomas Bonderud

I skogen sydost om Källtorspssjön - Hellas

Benny Sonja 88
Vad gör de i dag? Lever de ihop? Älskar de varandra? Eller någon annan?

Hösten börjar arta sig

Skön dag i dag. Fint i morse och trevligt med farsans hund som vi är hundvakter till över helgen. Mårten gick så rak i ryggen med kopplet i fast hand hela vägen till dagis. Stolt och glad var han och jag tänkte att vi kanske borde skaffa oss en egen hund. Men va fan, då måste vi flytta till villa eller jättevåning och det har vi knappast råd med.

Hösten börjar arta sig dock. Har en massa möten som lovar gott inför framtiden.
Och på måndag är det premiär på El Mundo. Affischen (som Victoria Bergmark har gjort) kom i dag.
Nu på måndag presenterar vi följande komiker:

Henrik Blomkvist
Sandra Ilar
Mike Räsänen
Karin Fagerlund
Tomas Bonderud
Cecilia von Strokirch
Ola Söderholm
Johan Sköld

Och jag är MC och det är jag jättenervös inför. Så kom och stötta. Erstagatan 21. Kom i tid så att ni får plats längst fram.

kulturellt evenemang 1987 (eller 6) - senare på kvällen

foto: Romina Capasso
Det var som sagt jag som spelade bas. Mycket koncentrerad var jag. Har aldrig varit så värst musikalisk. Men va fan, det var ju fortfarande bara punk (och borde så ha förblivit).

kulturellt evenemang 1987 (eller 6)

foto: Romina Capasso

Ultrahuset våren 1987 eller hösten 1986. Vi hette RAF och skulle göra vår första spelning. Vi hade fem låtar och körde varje låt två gånger utom hiten ("farsor")som vi spelade tre gånger. Jag spelade bas, brorsan trummor. Chrille och Jonas gitarr och Johan sjöng. Något senare kickade vi Johan under former som jag än i denna dag skäms över och bildade ett pretentiöst popband, influerade av kombinationen Midnight Oil, Mission och Yes (70-talsupplagan). Sen blev jag ihop med en tjej och sket i alltihop.

OK, men vem är jag? (på bilden alltså)

12 menlösa kryss i almanackan

(Jag vet att jag borde ha publicerat det här inlägget i går men det hanns absolut inte med.)

I DN:s kulturbilaga i går klev Maria Schottenius fram med vågad helbild och kryssade 12 kulturevenemang som hon absolut inte tänker missa under hösten. Med bland evenemangen fanns bland annat Killinggängets premiär på dramaten och Louise Bourgeois på Galleri Andersson/Sandström. Och Klas Östergrens nya roman. Tänka sig.

Dålig kulturjournalistik. Dålig! Inte ett oväntat val. Inte en gång går hon före och introducerar oss för något nytt, något vi inte redan visste, något som kunde anfalla oss bakifrån och ta andan ur oss, på det där sättet som bara riktigt bra konst kan göra.

Om inte Schottenius kan komma upp med något intressantare/något som folk ändå inte kommer att springa benen av sig för, kan hon lika gärna låta bli.

DN kultur avslöjar sig ännu en gång som den mainstreampublikation-med-fingret-i-medelklassluften-annonsbilaga-för-de-ljumt-kulturintresserade den har varit under hela mitt vuxna liv.

Tacka vet jag Galago.

hundra meter på 5 sekunder

9:58 är ju ett resultat som det liksom inte går att förstå. Det är på gränsen till ångestframkallande. Går inte att omfatta i tanken. TV-sportens Jonas Karlsson hade svårt att hålla tårarna borta när han skulle kommentera bedriften. Radiosporten skrek så att det bör ha kommit en droppe i brallan. Jag har sett loppet 7 gånger nu. På TV i morse och på webben. Jonas Karlsson jämförde bedriften med månlandningen.

Stella däremot var inte så imponerad: "När kommer man att springa 100 meter på 5 sekunder?", undrade hon. Jag försökte få henne att förstå att det aldrig kommer att hända. 100 meter på 5 sekunder innebär att man måste springa i typ 80 hela vägen. Som en gepard alltså. Men Stella var kallsinnig. "Det kommer inte att ta lång tid", sa hon, "det ska jag bevisa."
Sen gick hon ut i vardagsrummet och började träna.

Duvorna på Duvnäsgatan

Det är någon som matar duvorna på Duvnäsgatan. Någon lägger ut en sträng av äckligt frö vilket gör att duvorna fyller trottoaren och virvlar upp som spyflugor när jag tar min sväng ner till tobaken på hörnet för att köpa frukt/mandel. Hon har lagt upp ett lager av just den chokladen, vår tobakshandlare. Hon har öga för vad kunderna vill ha och under vissa perioder VILL JAG HA just frukt och mandel. Jag har misstänker att det är hon, tobakshandlaren, som har sett vad duvorna vill ha också.

De blir allt fler, duvorna, för varje dag har ett par nya anslutit sig. Vid tretiden på eftermiddagen är frösträngen borta, men nästa morgon klockan nio är den där igen. Och duvorna med den. Vi har en del rätt slitna alkisar på Duvnäsgatan också. Det är väl typ de och jag som trafikerar just den där trottoarsnutten. Många går med kryckor. Ibland stannar de utanför vår dörr och skäller lite på varandra. Men aldrig har jag hört dem säga ett ont ord om de här duvorna. De tar ett par kliv ut i gatan och passerar försiktigt, för att inte störa flocken. Det är bara jag som älgar rakt igenom. Jag undrar om det finns ett underförstått band mellan stadens duvor och stadens alkoholister. En känsla av solidaritet. En fredlig samexistens i rännstenen. Jag tror det. I den värden är jag en främling. Ett väsen som då och då uppenbarar sig och tar mina hänsynslösa steg rakt igenom alltihop.

Så kan det vara. Eller också inte.

Anders och Janne

Janne och jag har jobbat ihop och skrivit barnprogram i ganska exakt 10 år, och nu har äntligen Janne tagit tag i detta med att ordna en hemsida. I morse var det fotosession. Vi skulle ha fina kläder på oss hade vi bestämt och så fick Anders Worm ta bilder. Det var fint i morse. Lite disigt och fortfarande varmt. Den här bilden är tagen i trakterna runt Borgmästargatan på Södermalm. Här är lägenheterna dyra, kaffet bra och ljuset alltid vackert.Jag tycker att vi ser bra ut båda två. Jag har sjunkit ner en del mot väggen, annars är jag ett halvt huvud längre. Det blev en del sol i sommar ser man och vi är båda över 40. Det ser man också. Prestigen har varit högre men nu är den låg. Livet är hårt och man slipas av på något sätt. Just nu har jag knappt några pengar på kontot och inga direkta jobb i sikte heller, men trots detta mår jag rätt bra. Vilket jag tycker syns på bilden. Och jag tror att detsamma gäller för Janne. Vi är två män som har lärt oss att det nog ordnar sig den här gången också. För övrigt är det ju alltid kul att bli fotograferad. Det syns också tycker jag.

efterktankens kranka blekhet

I natt satt jag uppe i fyra timmar och skrev skämt till kvällens framträdande på Big Ben. Gick och la mig vid fem och somnade med ett leende på läpparna, trygg i förvissningen att jag hade material som kommer att hålla länge.
Det är märkligt hur en sån känsla nästan alltid har dunstat av när man vaknar. Nu känns det som att jag kommer att vika ner mig fullständigt i kväll. De i natt så briljanta resonemangen om kopplingen kropp/hjärna känns riktigt taffliga så här i förmiddagens hårda ljus.
Men jag måste våga testa. Kl 20 i kväll. Big Ben alltså. Kom dit.

Det är sent och jag sitter uppe och skriver skämt till kvällens Big Ben (kl 20 00, kom dit!). Nu börjar himlen bli rosa mellan tallarna utanför vårt köksfönster. För någon stund sen hörde jag hur en ung tjej skällde på någon utanför porten. Jag tänker på Sturebymordet och plötsligt blev jag orolig att något hemskt skulle hända. Men nu är det tyst igen. Himlen blir allt rödare. Mimmi kom hem för en stund sen från syrrans möhippa. Mårten kom upp och drack vatten och konstaterade att mamma är hemma igen. Han somnade trygg och sover i sin egen säng. Klockan är 04:19. Vi ses.

Ur led är dygnsrytmen - ve att jag är satt att vrida den rätt igen

Det är natt i Årsta. Jag har en kladdig men god känsla i munnen efter ett glas maskrosvin och en rejäl bit creme caramel som Mimmi har kokat ihop till en grej i morgon. Barnen har inte sovit så värst länge men klockan är nästan halv 2. Från våra fönster ser man hur lägenheterna i Årsta somnar en efter en och i de fönster det fortfarande lyser, brukar det alltid lysa.

Jag läste i tidningen i dag om en 16-åring som enligt lagen om vård av unga hade placerats på ungdomshem bland annat efter att ha vänt på dygnet. Det var inte hela hans brott, han hade varit strulig också, spelat för mycket data och så, inte velat gå till skolan, men enligt tjänstemännen som hade placerat honom, var tydligen det här med att dygnet var vänt värt att nämna framför mycket annat. Och ja visst - det är förtappat att sova på dagen, men knappat att vara vaken på natten. Jag känner mig sällan så ledig och ångestfri som när klockan börjar närma sig midnatt och under timmarna därefter. Det är tyst nu på natten. Det är mörkt och få intryck som stör. Ungarna uträttar sitt sömnbehov och det är det minst påfrestande av deras behov, ingen som pockar på uppmräksamhet, tiden står stilla och den där pulserande känslan av att tiden bara går har lättat som en dimma.

I dag sov jag till klockan var tolv på dagen. Jag åt frukost till ett och lyckades pressa in en lunch klockan halv 4 innan jag och barnen gick till en park. I går däremot tvingade jag upp lille Mårten klockan sju på morgonen. Vi hade ett gemensamt uppdrag som krävde att vi stod i givakt på ett kostymförråd i Värtan klockan 0800. Mårten var groggy och när vi sen satt i en bil från Värtan ut till Stavsnäs brygga klockan 0900 sov han som en gris i baksätet. Hela dagen sen var vi i Sandhamn och blev fotograferade i alldeles för varma kläder. Mårten fick fyra glassar och började strula långt innan vi hade kommit till halvtid. Klockan 1200 grät han över skavsår i fötterna. Klockan 1400 var vi klara. Klockan 1630 sov han i ett baksäte igen, fortsatte med det hemma och vaknade inte förrän klockan 1800. Sen var han vaken till långt över midnatt. Och jag ännu längre.

I morgon och på söndag får han och hans syskon göra som de vill med dygnet. Jag med. Men på måndag ska han och Alex gå till dagis igen. Och Stella ska till fritids. Och dygnet ska en gång för alla vridas rätt igen.

I går kväll mellan 11 och tolv

Inget att hetsa upp sig över i kattvärlden. Inte i näbbmusvärlden heller. Den hänger där, fortfarande vid liv, men matt och resignerad. Katten tittar tomt på mig, vänder ryggen åt och försvinner in i mörkret.

Namnet

I går satt jag i juryn vid drakfesten på Holmhällars raukfält här på Storsudret. Det var absolut vindstilla, snudd på kvavt på fältet när tävlingen skulle starta. Ett tiotal drakar kom upp i varje fall och i princip alla fick någon form av utmärkelse.
Vinnaren har jag legat vaken över i natt. "Negerslavar" hette den och applåden när vi tillkännagav vinnarresultatet var minst sagt lam. Den föreställde dessutom ett mariuanablad och när publiken såg den blev applåden ännu lamare. Folket här nere är ju inte så street, om man säger, men det där namnet, titeln, känner till och med jag stark avsmak för. Så man undrar hur vi tänkte. Den flög bra, måste man säga till vårt försvar. Den steg rakt upp i luften trots att det var absolut ingen vind, den var snygg. Man kan också säga att det var väldigt varmt och att vi kanske hade behövt dricka lite innan vi sammanträdde i juryn. Tävlingens tema kan också anföras som ett försvar. Temat var "kitch" och mariuanablad på en drake är svårt kitchigt. Men namnet. Namnet!



Annars var vi i juryn rörande överens om att den här draken var en vinnare. Om den hade flugit vill säga. Nu kom den trea.

Ja, det var en liten historia ur min vardag här nere på Gotland. Sommaren är slut nu. I morgon åker vi hem. Sen väntar en tuff höst, där mitt främsta mål är att hitta nya knäck och så att jag kan fortsätta tjäna pengar. Det kan bli kärvt. Det är alltid kärvt.