Jag har gått lite som bedövad sedan jag läste Bengt Ohlssons
”när ska det röda rinna ur kulturens fana” i förra veckan. Ja visst, det var
bara en text i en tidning som man kanske inte kunde vänta sig något annat av,
men den här gången tog den mitt i veka livet. Det var som att Ohlsson gav mig
och min självkänsla den sista avgörande sparken.
Eller…hade det bara varit för Ohlssons text, hade jag nog
överlevt. En ensam mobbare är inte farlig, men när mobbaren genom sitt
utpekande väcker andra slumrande krafter till liv, när de man tidigare trodde
var ens vänner också pekar och flinar, när facebook och twitter och bloggar
fylls av hyllande och ryggdunkande kommentarer, då känner jag hur mörkret drar
in.
Men vad har det här med mig att göra? Och varför sitter jag
här, fem dagar senare och ältar samma sak?
På de platser där jag växte upp när jag var liten, var
vänsteråsikter ingenting man skyltade med. Jag berättade aldrig att mina
föräldrar röstade på VPK. Gick aldrig med fnl-märke – eller när den tiden kom:
atomkraft Nej-tack – på jackan. När vi pratade om politik och politiska partier
i skolan satt jag tyst. Blev man stämplad som vänsterunge kunde man säga
goodbye till kompisar och gemenskap. Då var man kommunist och knarkare och bög.
Så jag var tyst. Konstigt. De åsikter som ventilerades hemma
handlade ju knappast om revolution eller åsiktsförtryck. Mamma och pappa tog
mycket tydligt avstånd från Sovjet och Kina inför oss ungar. De berättade
utförligt om arbetsläger och censur, och om hur omöjligt det var att lämna de
systemen för de som levde bakom dess taggtråd. Det var hockeyVM 1981. Sovjets närmast
koreografiskt skickliga förstafemma – Makarov, Larionov, Krutov, Fetisov och
Kasatonov lekte med Tre Kronor och slog oss med 13 – 1 i Göteborg. Jag var lite
smygstolt. ”De är kommunister, precis som vi”, viskade jag. Men pappa höll
emot. De där är knappast kommunister, sa han. Inte frivilligt. Det är ingen i
Sovjet.
Det vänsterengagemang som jag fick med mig hemifrån och som
jag så listigt skylde, var ett engagemang som jag innerst var och är stolt
över. Det handlade om solidaritet med de svaga, att ställa sig på små och
värnlösa staters sida, när USA, Kina eller Sovjet kom dragande och skulle rätta
till den eventuella obalans som uppstått efter att kolonierna hade blivit fria,
det handlade om schyssta arbetsförhållanden
för arbetarklassen – de kapitalsvaga, medbestämmande, om en kritisk hållning
till den kapitalistiska grundtanken - den att den som har pengar kan tjäna ännu
mer på andras arbete (jo för så är det), det handlade om tron på en stark
offentlig sektor, ett socialt skyddsnät, där ingen kan tjäna pengar på andras
vårdbehov, utan där vi solidariskt genom skattsedeln hjälper till att se till
att den som är svagare än oss själva kan få det lite bättre, och detta inte på
grund av vår goda vilja, utan på grund av att vi levde i ett system där detta
var en av grundpelarna. Allt som är gott. Icke egoistiskt. Långsiktigt.
1989 var jag äntligen vuxen och började mitt eget liv. Under
den här tiden gick en vänstervåg genom de kretsar jag umgicks i. Äntligen kunde
jag tala öppet om mina åsikter. När muren också hade fallit slapp man de där
ständiga ”jamen du vill väl ha det som i sovjet”-argumenten som var så svåra
att värja sig ifrån och debatten blev plötsligt mer nyanserad. Jag och många
andra av alla vänsterungar som hade vuxit upp i diasporan, vågade oss äntligen fram, vi sökte oss till
varandra, bildade kompisgäng och skapade våra egna normer - koncensus om man så vill. Och utifrån dessa
försiktigt sökte vi oss vidare.
En av mina bästa vänner sedan 22-år, träffade jag på en
demonstration som var anordnad för alla de som var kritiska till USA:s
inblandning i Kuwait. Vi möttes där, tyckte att det var lite kallt och snårigt
(vädret och frågeställningarna), blev kompisar och har så varit sedan dess. Jag
vill minnas att han inte var uttalat vänster då. Vid valet det året har jag för
mig om att han övervägde folkpartiet. Och jag lyssnade och höll inte med. Jag reagerade
till och med starkt med taffliga argument, men kände mig inte hotad, utan
tyckte att det var roligt med någon som tyckte annorlunda, var beredd att ta
till mig och kanske för första gången få känna att någon som gillar ett
borgerligt parti per automatik inte skulle vända mig ryggen. Detta gjorde mig
lite hög, minns jag.
Samma sak när en annan kompis – Jonas – kom ut som djupblå
moderat. Vi hade på något sätt samma vänliga grundsyn, tyckte bara olika, och i
den tillåtande atmosfär som någonstans ändå rådde i mina kretsar, mitt i det
kalla och ironiska 90-talet, kunde vi också fortsätta att vara vänner. Det var
liksom grundpremissen. Vi kan äntligen mötas. Jag behöver inte skämmas över
mina åsikter, ingen annan ska behöva göra det heller.
Det är mot detta Bengt Ohlsson och hans påhejare i de
sociala medierna slår. De fyller bröstkorgen med luft, pekar med hela handen
och säger ”det där är vänster, det är sovjet (bildspråket i DN), det är vi
klara med nu”. Och plötsligt känner man hur högervinden blåser hårdare och
kallare än någonsin.
I dag skriver Åsa Linderborg
ett svar i Aftonbladet. Jag läste
detta och drog en djup suck av lättnad. Känner mig inte längre lika ensam.