Från nyskapande video, till odödligt humorklipp, utan annan bearbetning än tidens tand.

från i-phone

Jag tankade just över 3 månader bilder från telefonen. Den tar ju inte jättebra bilder den där, men tittar man på hela skörden i en följd blir de en trevlig dagbok.

Här är till exempel jag och min kompis Christer under en sittning nere i Skåne en natt i november. Lägg märke till våra skägg.

Det blev en lång sittning, här är stranden nedanför vid Backåkra, förmiddagen därpå.

Här är Mårten i en mössa han absolut vägrar att bära. Han hade den bara i de fem sekunder det tog för mig att knäppa av bilden, sedan dess: aldrig mer. Och under honom Fritte Fritzsson en av de sista kvällarna före juluppehållet på El Mundo i december.

Här är bokhyllan jag byggde under några dagar i november när jag var arbetslös och hade så mycket ångest över detta att jag måste vara i aktivitet precis hela tiden.

Och är har den blivit klar. Vi kallar nu rummet för "lilla biblioteket", och förstärker så ytterligare vår medelklassimage.

Här är en kudde.

Här är en man som jag träffade utanför El Mundo en kväll. Han var kraftigt berusad och ville prova min keps. Jag tyckte att han såg ut som Anthony Hopkins i kepsen, men på bilden liknar han mest en medelålders New York-bög.

Här nedanför är vår TV. Tjock-TV. Barnen är arga över detta. De säger att vi är en fattig familj. Men jag håller emot. Ny TV är bara dåligt för miljön. Dessutom är det bättre bild på tjockTV. Men den är ful som stryk. Lampan ovanför har jag köpt på återvinnarna i Skanstull. Den är ful men behövs. Hemligheten med heminredning ligger i belysningen.

Här är Mimmi.

..och här är jag. Ett barn håller i kameran. Kanske Alexander.

Här är Alexander, en ruggig kväll lite mer än en vecka före jul.

Här är Stella, bl a, samma dag, fast på morgonen.

Här är en annan morgon. Vilken som helst. Det är samma rutin i början på varje dag. Nej föresten, det måste vara en lördag eller en söndag, eftersom det är ljust ute. Eller så är Alexander sjuk. Jag har för mig att han var sjuk någon av dagarna före jul. Men han klarade sig.

Den här bilden tog jag på Willys två dagar före julafton. Jag tog den för att skicka ett skämtsamt SMS till en kompis. Texten löd: "fan vad jag känner mig medelålders." Annars gillar jag Willys. Ett besök där får mig att känna mig verklig.


Här har julafton redan passerat.

Pepparkakshus.

Glasskiosk i köket.

En grupp kosacker dikterar ett brev till sultanen i Istanbul. Brevet slutar med "och kyss oss där ryggen slutar" och ledde till krig. Det är den 21 januari. Jag och Mimmi har en helt fantastisk eftermiddag för oss själva på Nationalmuseum.

Och detta är utsikten från Djurgårdsbron i går eftermiddag. Stockholm i sol och ingen blåst är så motståndslöst. Så ledigt att röra sig i och så lätt att tänka nya tankar i.

Och detta är Martin Soneby på El Mundo i går kväll. Han var uppenbart också påverkad av den höga kalla luften i stan, för han var lysande. Jag lyckades inte hålla kameran/i-phonen stilla på en enda bild.


Och nu är telefonen tomt. Tack och lov.

Prova Jeans

Jag provade Jeans i dag. Inne i ett trångt provrum. Valde samma storlek som jag alltid väljer. Tog av mig långkalsongerna och klev i de nya. Fastnade på halva vägen med en fot i ena benet. Insåg att jag aldrig skulle kunna knäppa dem, men kämpade mig hela vägen upp. Stod så där och kände hur jag doftade av ålder, avslöjad i min uppenbara gammelmansgestalt. Kvävde en impuls att ropa på hjälp. Lyckades befria mig och tumlade ut på Götgatan igen. Aldrig mer!

Malmö Comedy Festival

Äkta par, Stockholm:

Kanye West och Fredrik och de andra killarna och tjejerna i pojkarnas akvarium.

I går förlorade vi oskulden här hemma och är numer föräldrar till "barn med husdjur". Mårten har fiskar i ett 60-litersakvarium som står ovanpå byrån i pojkarnas rum. Det är samma byrå som de brukar klättra på när de vill ta sig upp till överslafen i våningssängen. Det är också den byrå de brukar träffa med en fot när de med sin hemmagjorda version av parcourrier tar sig ner.

Parcourrier är en sport som innebär att man visa snabba hopp uppåt kan klättra förbluffande högt upp på byggnader och andra hinder som finns i stadsterrängen. Mårten såg ett inslag på lilla sportspegeln och sen dess är han besatt. Han har bland annat lärt sig att klättra upp till taket genom att barfota och med lite fuktiga fötter ta spjärn mot garderoberna i vår trånga hall. Jag hoppas att fiskarna spär ut detta intresse lite nu, för annars ligger de själva rätt risigt till.

Nio fiskar är det än så länge i akvariet. Guppies. (Åh vad jag hatar mig själv för den torrt ironiska och lite vonoben-aktiga tonen i detta inlägg, det passar mig inte alls känner jag, men det är nu det enda sätt på vilket jag kan hantera dessa husdjur som helt mot min vilja nu bor här hemma. De är redan på smällen tror jag, för honorna ser ganska tjocka ut. Jag ser framför mig en befolkningsexplosion där i akvariet. En logaritmisk kurva som prickar miljonen före första mars.) Pojkarna har döpt dem. En av hanarna heter Fredrik. En annan Kanye West. De är tysta och dunsar mot den där glasskivan som skyddar dem mot omvärlden. En tyst hierarki, ett microkosmos med sin egen ordning och sina egna system, som nu existerar och får sin näring av två små gossar - en på fem, en på åtta år, och helt beror av deras goda vilja. Annars blir det toaletten.

Men om detta vet Kanye och Fredrik och de andra ingenting. Nu är klockan snart kvart i elva. Jag gick just in och släckte akvariet. Gjorde natt för de små. De sluter sig nu samman under legoskeppet Mårten byggde och grävde ner i sanden på akvariets botten. Sjunker in i en för dem absolut tidlös sömn, en natt med så många påbörjade ögonblick av medvetande att den blir oändlig. När lampan tänds igen runt halv nio i morgon bitti, börjar livet för dem igen. I ett helt nytt universum.

Uppdatering D'Angelo

Fan, nu har barnen somnat och jag följer konserten på twitter. Den är tydligen lysande.

Tinadee skriver: "D'angelo! Vilken nivå, vilken känsla, rösten är magisk och han lyfter mer och mer. Utan tvekan den bästa soul-spelningen någonsin i Sthlm."

KellyJonesmusic skriver: "D'angelo is apparently blazing the stage in London right now...at this very moment"

Och trots att jag knappt har hört karln' darrar jag inombords av upphetsning. Den här har jag stulit från Twitter:

Och den här från youtube.

Enligt twitter sjunger d'Angelo upp just nu

Konserten på Filadelfiakyrkan bevakas som om den vore månlandningen, eller som att kronprinsessans värkarbete just hade kommit igång. I studion är Albin Gromer bisittare, på plats i kyrkan sitter en reporter och refererar från en knastrig telefon. När som helst kan den nynyktre soulgiganten komma ut på scen, berättar reportern och enligt twitter sjunger han upp just nu. Twittraren hade sprungit vilse nere i ”katakomberna” under Filadelfiakyrkan och genom en öppen dörr sett detta oerhörda. I studion myspratar man och lyssnar på d’Angelos musik. Detta är en verklig HÄNDELSE. Jag får nästan intrycket att han har återuppstått från de döda.

Jag fattar ingenting, förstår inte d'Angelos musik (eller som Knausgård skulle ha uttryckt det: "d'Angelo öppnar sig inte för mig"), men dras med som alltid när det är något stort på gång. Det var samma sak när de Chilenska gruvarbetarna skulle evakueras ur den där gruvan i oktober 2010. Jag satt halva natten och följde den plågsamt långsamma direktrapporteringen via någon webkamera. Hjärtat slog. Två dagar innan visste jag inte vilka dessa ”bergets fångar” – som de kallades i Aftonbladet - var, överhuvudtaget. Eller när den första rymdfärjan skulle skjutas upp en dammig fredag i maj 1981. Jag var i skolan och hade slutat, men höll mig kvar på skolgården och sprang in i lärarrummet där en TV var uppställd, och kontrollerade om den där jättelika silverfisken som stod och glimrade i solskenet på Kape Kennedy hade fyrats av ännu. 

Det är något med direktrapporteringen, sändningen som inte följer något körschema, känslan av att många andra också sitter och väntar på något – d’Angelo eller nästa gruvarbetare, som gör att jag glömmer mig själv. Radion står på i köket. Ännu en rätt så tråkig låt av d’Angelo spelas. Men jag vet att när som helst kan den brytas, och jag kan att höra på Albin Gromer, hur han står upp i studion, hur han håller händerna framför sig i en upphetsad gest och skriker att nu, nu har d’Angelo äntligen gjort comeback.

Om några timmar kommer Mimmi hem, lycklig. Hon är där. För henne är detta mer än en rätt bra direktrapportering.

Juholt

Om jag tillåter mig att vara lite ytlig. Håkan Juholt ser inte ut som en blivande stadsminister. Bilderna av honom för snarare tankarna till Billy Butt än till Anna Lindh. När han dök upp, för mindre än ett år sen, kastade sig delar av vänstern (dvs de 40-talister som finns i min absoluta närhet) över honom med öppna armar. Någon sa sig vara kär i Juholt. Det var efter hans vackra ord om Orionteatern. Han hade kulturella referenser som gick bortom A-teens och Linda Bengtzing. Hade läst Kristina Lugn.

Häromkvällen var jag på ett litet galleri på Karlbergsvägen och hörde en svårt anakronistisk Olof Buckard tala om konstens uppgift. Buckard pratade om Dag Hammarsköld. Han berättade att Hammarsköld krävde av sin innersta krets att man skulle lyssna på vissa partier ur Bachs Matteuspassionen under särskilt krävande och viktiga möten. Händel gick också an. Styckena skulle nötas in ska Buckard - och drog en jämförelse med Reinfeldt och Anders Borg. Och vi skrattade.

Det är väl detta vacuum Håkan Juholt är tänkt att fylla. Det var så han under några veckor förra våren vann mångas hjärtan. Sen rasade allt samman. P3:s tankesmedjan uppmärksammade att han hade refererat till samma invandrartjej, från samma invandrarförort - hon som sa att när hon dansar, är hon fri - minst 40 gånger och när de spelade upp det, lät Juholt som en traditionellt hycklande politiker som har hakat upp sig. Och sen kom lägenhetsaffären och Juholt tappade koncentrationen och började enhandsrädda. Han blev allt mer Hasse Eriksson, allt mer Anders Sparring, och allt mindre den där stadsmannen ur 60-talistgenerationen som man hade hoppats på - och som Socialdemokraterna vid gud behövde.

Snart är han borta och bortglömd. För honom själv måste det vara ett personligt misslyckande i klass med min tid på Knesset. För socialdemokraterna ännu ett bortkastat år. I dag presenterades de tänkbara ersättarna i tidningen. Så särskilt fräscht känns det inte. När jag ser bilden, tycker jag att det är ganska tydligt att man har slarvat med återväxten. Att det som händer just nu, grundlades redan 1985. Men jag kan ha fel. Förmodligen har jag det. Det har hänt förut.

Att Bli Fotograferad - Knesset - 1996

Ungefär 1:50 in i det här klippet dyker jag upp i randig polotröja och något kortare frisyr än vad som ansågs mode 1996. Det är en smal och något hålögd Anders Sparring som tittar in i kameran. Jag hade en tuff höst. Mot all logik hade fått jobb som redaktör för det prestigefulla TV-programmet Knesset och redan dag två insåg jag att det nog var ett av rekryteringshistoriens värsta misstag.

Jag har inte vantrivts så djupt på en plats sen jag var sex år och tvingades gå till en dagmamma som nog var lite alkoholiserad och hatade mig och tvingade mig och brorsan att äta mjukost fast vi fick kväljningar. Jag stod och grät varje dag framför hennes hus och väntade på mamma. Jag kunde stå där i timmar och vänta och speja, bakom en smällbärsbuske, med kärringens köksfönster i ryggen och hennes elaka egna barn stojande uppe på någon övervånging. Jag kände mig som en njure som värdkroppen ville stöta borta. Ensam och hudlös. Efter det kändes det mesta jag var med om rätt idylliskt. Tills jag började på Knesset.

Det går inte att säga att de jag skulle jobba med var otrevliga, nej, de var tvärtom mycket glada och roliga och skämtade hela tiden och kallade varandra för "killen" och diskuterade hur många sprutor man måste ta om man ska åka på semester till Vietnamn osv. Men de var helt olika mig. Och detta i kombination med att jag inte hade någon som helst yrkeserfarenhet eller pondus inom det område jag skulle verka, gjorde att jag kände mig fruktansvärt otrygg.

Någon gång under den här hösten gjorde tjejen jag var ihop med slut. Jag var helt knäckt i några veckor, men på jobbet kunde jag ju inte visa någonting. Vi skulle spela in en kväll. Hela redaktionen satt runt ett bord inne på Z-TV och förde oväsen. Det var Erik Haag, Johan Kling, Johan Renck, Jonas Leksell, Martina Axen och så jag. Det skämtades och skojades och fylldes i varandras meningar och mitt i det här kände jag hur jag var på väg att bryta ihop. Så jag flydde med gråten som en spya i munnen, in på toaletten och satt och grinade där inne i säkert 20 minuter. Jag grät närapå parodiskt mycket. Gråten kom som ett vattenfall och jag minns att jag till slut tyckte att det blev löjligt och försökte säga till mig själv att skärpa mig. Fan om jag till och med inte skrattade åt mig själv mellan skvalen. Efteråt sköljde jag ansiktet med kallt vatten i fem minuter, och så gick jag ut till Johan Kling & Co och försökte komma in i skämtandet igen (jag hade aldrig varit inne).

Jag blev inte kvar på Knesset mer än en säsong. Mina chefer insåg tillslut det jag hade känt hela hösten. Den här killen tillför ingenting i den här miljön. Han måste bort. Så jag fick ett jättefint betyg, en schysst kokbok med "tack för en rolig höst" på insidan av pärmen och ett lycka till ut i livet. Den 20 december 1996 kunde jag äntligen vandra hemåt. Det kommande halvåret gick jag på A-kassa och var lycklig. Sen började jag plugga på DI. Jag började skriva manus redan innan jag hade gått ut skolan, och det gör jag fortfarande. Så på något sätt kan man säga att killen, där 1:50 in i filmen, står inför ett väldigt bra liv. Det är bara det att han inte vet om det än.

Avslutningsvis vill jag säga (för dem av er som var med och som kanske har googlat) att jag verkligen gillade Knesset. Och fortfarande när jag tittar, gör jag det med ett leende på läpparna. Det var 90-talets bästa TV-program. Och under all skam jag känner inför min egen insats på redaktionen, är jag rätt stolt över att ha varit med.

Så här skildrar Tomas Andersson Wij, som också hade jobbat på redaktionen till Knesset, den här tiden:
Jag gick med mitt glas
jag balanserade
bland de tvångsmässigt skämtande
bland ironiker och hämnare
Borde gått därifrån
men jag ville vinna dem
Och jag gav en bit av mig
som jag ännu inte har fått tillbaka
Ur "Kärlek 95", från nya lysande skivan "Romantiken"

Nu släpper jag det här.

Jag har haft lite ångest över nedanstående inlägg under dagen. Tycker kanske inte att det är så på pricken vad jag vill säga. Att det svajar över lite hit och dit. Vad jag egentligen ville säga är: "Fan, när man ängtligen trodde det var OK att vara vänster, är det tydligen inte det längre".

Men jag vet att det inte är det B O vill säga heller. Det är bara det att en massa gammal skit kom upp i samband med hans text. Så, bra med det nu. Nu släpper jag det här.

Vänsterkille på G.

vänsterunge

Jag har gått lite som bedövad sedan jag läste Bengt Ohlssons ”när ska det röda rinna ur kulturens fana” i förra veckan. Ja visst, det var bara en text i en tidning som man kanske inte kunde vänta sig något annat av, men den här gången tog den mitt i veka livet. Det var som att Ohlsson gav mig och min självkänsla den sista avgörande sparken.

Eller…hade det bara varit för Ohlssons text, hade jag nog överlevt. En ensam mobbare är inte farlig, men när mobbaren genom sitt utpekande väcker andra slumrande krafter till liv, när de man tidigare trodde var ens vänner också pekar och flinar, när facebook och twitter och bloggar fylls av hyllande och ryggdunkande kommentarer, då känner jag hur mörkret drar in.

Men vad har det här med mig att göra? Och varför sitter jag här, fem dagar senare och ältar samma sak?

På de platser där jag växte upp när jag var liten, var vänsteråsikter ingenting man skyltade med. Jag berättade aldrig att mina föräldrar röstade på VPK. Gick aldrig med fnl-märke – eller när den tiden kom: atomkraft Nej-tack – på jackan. När vi pratade om politik och politiska partier i skolan satt jag tyst. Blev man stämplad som vänsterunge kunde man säga goodbye till kompisar och gemenskap. Då var man kommunist och knarkare och bög.

Så jag var tyst. Konstigt. De åsikter som ventilerades hemma handlade ju knappast om revolution eller åsiktsförtryck. Mamma och pappa tog mycket tydligt avstånd från Sovjet och Kina inför oss ungar. De berättade utförligt om arbetsläger och censur, och om hur omöjligt det var att lämna de systemen för de som levde bakom dess taggtråd. Det var hockeyVM 1981. Sovjets närmast koreografiskt skickliga förstafemma – Makarov, Larionov, Krutov, Fetisov och Kasatonov lekte med Tre Kronor och slog oss med 13 – 1 i Göteborg. Jag var lite smygstolt. ”De är kommunister, precis som vi”, viskade jag. Men pappa höll emot. De där är knappast kommunister, sa han. Inte frivilligt. Det är ingen i Sovjet.

Det vänsterengagemang som jag fick med mig hemifrån och som jag så listigt skylde, var ett engagemang som jag innerst var och är stolt över. Det handlade om solidaritet med de svaga, att ställa sig på små och värnlösa staters sida, när USA, Kina eller Sovjet kom dragande och skulle rätta till den eventuella obalans som uppstått efter att kolonierna hade blivit fria,  det handlade om schyssta arbetsförhållanden för arbetarklassen – de kapitalsvaga, medbestämmande, om en kritisk hållning till den kapitalistiska grundtanken - den att den som har pengar kan tjäna ännu mer på andras arbete (jo för så är det), det handlade om tron på en stark offentlig sektor, ett socialt skyddsnät, där ingen kan tjäna pengar på andras vårdbehov, utan där vi solidariskt genom skattsedeln hjälper till att se till att den som är svagare än oss själva kan få det lite bättre, och detta inte på grund av vår goda vilja, utan på grund av att vi levde i ett system där detta var en av grundpelarna. Allt som är gott. Icke egoistiskt. Långsiktigt.

1989 var jag äntligen vuxen och började mitt eget liv. Under den här tiden gick en vänstervåg genom de kretsar jag umgicks i. Äntligen kunde jag tala öppet om mina åsikter. När muren också hade fallit slapp man de där ständiga ”jamen du vill väl ha det som i sovjet”-argumenten som var så svåra att värja sig ifrån och debatten blev plötsligt mer nyanserad. Jag och många andra av alla vänsterungar som hade vuxit upp i diasporan,  vågade oss äntligen fram, vi sökte oss till varandra, bildade kompisgäng och skapade våra egna normer  - koncensus om man så vill. Och utifrån dessa försiktigt sökte vi oss vidare.

En av mina bästa vänner sedan 22-år, träffade jag på en demonstration som var anordnad för alla de som var kritiska till USA:s inblandning i Kuwait. Vi möttes där, tyckte att det var lite kallt och snårigt (vädret och frågeställningarna), blev kompisar och har så varit sedan dess. Jag vill minnas att han inte var uttalat vänster då. Vid valet det året har jag för mig om att han övervägde folkpartiet. Och jag lyssnade och höll inte med. Jag reagerade till och med starkt med taffliga argument, men kände mig inte hotad, utan tyckte att det var roligt med någon som tyckte annorlunda, var beredd att ta till mig och kanske för första gången få känna att någon som gillar ett borgerligt parti per automatik inte skulle vända mig ryggen. Detta gjorde mig lite hög, minns jag.

Samma sak när en annan kompis – Jonas – kom ut som djupblå moderat. Vi hade på något sätt samma vänliga grundsyn, tyckte bara olika, och i den tillåtande atmosfär som någonstans ändå rådde i mina kretsar, mitt i det kalla och ironiska 90-talet, kunde vi också fortsätta att vara vänner. Det var liksom grundpremissen. Vi kan äntligen mötas. Jag behöver inte skämmas över mina åsikter, ingen annan ska behöva göra det heller.

Det är mot detta Bengt Ohlsson och hans påhejare i de sociala medierna slår. De fyller bröstkorgen med luft, pekar med hela handen och säger ”det där är vänster, det är sovjet (bildspråket i DN), det är vi klara med nu”. Och plötsligt känner man hur högervinden blåser hårdare och kallare än någonsin.

I dag skriver Åsa Linderborg ett svar i Aftonbladet. Jag läste detta och drog en djup suck av lättnad. Känner mig inte längre lika ensam.

Stor humor

Ur ingressen till DN:s recension (Kerstin Gezelius) av Steve McQueens film Shame: "Steve McQueen lyckas gå långt i exploaterandet av nakna kroppar utan att väcka åtrå". (En stark fyra)

 Ur ingressen till SVD:s recension (Jan Söderqvist) av samma film: "Shame vältrar sig med glädjelös frenesi i just den skörlevnad som filmen fördömer." (En tvåa)

"Vältrar sig med glädjelös frenesi i skörlevnad". Ha ha, det är det roligaste jag har läst sen "Mannen som slutade röka".

Kulturvänster

Bengt Ohlssons "essä" i DN i morse. Det är tur att han inte hänvisar till opinionsläget i stort, DN:s halverotiska skildringar av Anders Borg och Fredrik Reinfelt och det obefintliga trycket på utrikesminister och fd Lundin Oil styrelseledamot Carl Bildt, utan nöjer sig med att hänvisa hur snacket går på middagarna i Enskede och i debatten runt nya slussen. Hade han grävt lite djupare, hade hans teser om kulturvänsterns tolkningsföreträde i debatten fallit som isberg från Grönland, en efter en.
Ohlssons text i DN i morse gav mig bara ont i magen. Det är som brorsan sa, hade den publicerats för tio år sen, hade den kanske varit lite fräck, men i dag? Vad är det han tar spjärn emot? Inte tvånget att vara vänster för att framstå som korrekt i varje fall. Det har för länge sen upphört att gälla.
Jag tror att DN genom att publicera Ohlssons lilla uppkastning, vill betala tillbaka för de eventuella obehag man kan ha åsamkat sina borgerliga läsare genom att publicera Kristin Lundells artikel om spelet runt Lundin Oil i går. Hurra, tänkte jag när jag läste henne. Äntligen händer det något. Men icke. Ställningstaganden åt vänster är helt enkelt inte tillräckligt 2012. Framtiden tillhör Bengt Ohlsson och grabbar som han. Typ Göran Skytte och Ulf Brunnberg.

Uppdatering: Bara för att spä på Ohlsson-kritiken lite ytterligare, skulle jag vilja länka till det här ypperliga inlägget, skrivet av mig själv.

En övervintrad Håkan Hellström?

Sista veckan på jullovet

Sista veckan på jullovet. Julgranen börjar kännas som en partygäst som borde ha gått hem för länge sen. Solen på husen mitt emot stör också. Det var länge sen någon jobbade. Kommer att bli svårt att leta sig upp ur det här igen.
Lyssnar på Tomas Andersson Wijs nya lysande skiva. Han sjunger: "hade ingenting på hjärtat i går, hade ingenting i dag/ men jag har några gamla meriter att leva på ett tag".
Sista veckan på jullovet. Dygnsrytmen ur fas. Trött på julmust. Är gammal, tung och mätt. Har ingenting på hjärtat i dag, men jag har några gamla meriter att leva på ett tag. Om två timmar sitter jag på en SF-biograf med två åttaåringar och tittar på Alvin och gänget 3. Årets första biobesök.

Hemulen

När Stella föddes, den 25 juni 2001, var vi redan på Gotland och det var sedan tidigare bestämt att förlossningen skulle äga rum inne på Visby lasarett. Det blev några tjusiga dagar där inne i sommarstaden måste jag säga. Den kalla försommaren tog slut den 24 och en värmebölja som skulle vara ända in i september det året rullade in. Jag och Mimmi vandrade runt i Almedalen mellan värkarna och tittade på alla bakfulla sommargotlänningar som låg utslagna under kastanjerna och skickade SMS till varandra.

Nedanför lasarettet slingrar sig en mycket vacker strandpromenad. Havet ligger där ute med ett täcke av dis som kommer att förlora kampen mot den allt hetare solen någonstans runt klockan ett på eftermiddagen. Vi gick där fram och tillbaka. Mimmi hade en vit långärmad bomullströja på sig och bruna mjuka plyschbyxor. Till frukost hade hon ätit en rostad smörgås med björnbärsmarmelad och råkat göra en fläck på sin tröja. Nu var fläcken vackert mörklila, men när Stella var ute och låg på hennes bröst 40 timmar senare, skulle fläcken ha mörknat mot brunt och bara vara en bland många andra. Under en så lång förlossning tappar man kanske lite stilen, men det gör liksom ingenting. Det är så mycket liv och kärlek i det som händer.

Jag höll Mimmi under armen, var lite valhänt, hade ingen aning om vad som väntade eller hur jag skulle göra när smärtorna satte in. Ibland satte vi oss på en bänk. Jag tog en glass. Mimmi tog en glass (var det från den fläcken kom?). Visby lasarett är ganska litet och där finns också ett hospice. En sköterska drog en rullstol med en kvinna i sista stadiet längs havet. Jag tänkte att hon och vårt nyfödda barn kommer att finnas samtidigt under så kort tid. Kanske bara några veckor.

Vi fick dubbelrum. Högsta vinsten sa man till oss på BB. Här skulle vi ligga kvar i tre dagar. Allt var okej med vår lilla flicka, men eftersom vi hade vår bostad åtta mil söder om Visby, tyckte man att vi hellre kunde stanna kvar istället för att åka hela den långa vägen upp igen för ett PKU-test. Samtidigt som oss fanns här tre andra familjer. Två var från Stockholm.

Papporna i dessa familjer var särdeles fåniga minns jag att jag tänkte. Inte alls som jag. En av dessa, han var gymnastiklärare har jag för mig, tycktes ha oerhört svårt att förstå detta nya. Han gjorde allt rätt på pappret, men lyckades inte lirka in den där avgörande värmen i hanteringen. En gång passerade jag hans rum. Han låg spikrak på rygg med skjortan uppknäppt och den lilla bäbisen mot bröstet. Det pågick något sportevenemang och han hade TV:n på och Aftonbladets rosa sportbilaga höjd över över den lilla där mot hans bröst. När jag passerade lyfte han huvudet och nickade mot sitt barn. ”Närhet”, sa han. ”Det är viktigt i den här åldern.” Och så frågade han om jag ville följa med honom och den andra stockholmspappan ner på stan sen, och dricka öl på någon terrass. ”Det är så mysigt att sitta där och dricka öl och titta ut över havet”, sa han.

Jag kallade honom Hemulen.

Han var naturligtvis en mycket fin människa. Jag har stött ihop med honom igen. Gotland är inte stort, man stöter ihop med folk förr eller senare. Nu har han flera barn och är till och med bofast på ön. Är älskad och på intet sätt ond. Men han är och förblir en hemul. En mycket fascinerande karaktärstyp. Den där glada, frejdiga, lite ångestdriven men ändå fylld av kreativitet, som sätter igång aktiviteter för att det ska bli lite trevligt, utan att det blir så värst trevligt.

Jag känner mig ofta själv som en sån där hemul. När jag går runt här hemma, stor och mörk och städar och sätter på kaffe och vet att ungarna hör mina steg och tänker att åh, om ändå mamma vore hemma, så skulle alla de där sakerna han håller på med, få ett innehåll.  

Ännu en dag genofluten

Så var ännu en dag genomfluten. Årets första och min bästa dag. Sen jag blev vuxen och fick barn och inte längre kunde vara så förtvivlat bakfull på nyårsdagen, har detta blivit min favoritdag på året. Nu kan man äntligen andas ut. Ännu ett år överlevt, ännu en jul och ett nyår. Denna tid då man slänger i sig kladd och konsumerar i fritt fall - från den första pepparkakan i slutet av oktober via hysterin i Sickla dagarna före jul fram till skaldjuren i går kväll - är äntligen förbi och ett nytt år ligger rent och orört och bara väntar. Jag står på min balkong och tittar ut över Årsta. Stillheten som efter en lång djup suck. Äntligen är det över. Äntligen går det att blicka framåt.

 Gott nytt år på er. God fortsättning! Nu blir det ljusare igen. I början av februari kommer de första flyttfåglarna att siktas vid Skånes sydkust. Semlor ska bakas och vänner bjudas in till provning. I mars kommer det förhoppningsvis att ligga skitig vårsnö runt refugerna och smälta bort timma för timma när solen tittar fram och man kan se med blotta ögat hur våren gör sina framryckningar. Det ska köpas skor, kavajer. Tas promenader och läsas nya böcker.

 Jag har inga specifika förväntningar på 2012. Jag tror att jag kommer att jobba på som vanligt, att jag kommer att oroa mig och drabbas av fullständig hybris med ungefär samma intervaller som vanligt. Karla Brottare kommer ut i maj. Tills dess har jag förhoppningsvis ytterligare ett manus klart. Janne och jag kommer att hitta nya projekt - kanske tillsammans med utmärkta Ditta Bongenhielm, som vi kom att samarbeta med under förra året, och som gled in i vår gemenskap som en perfekt slipad pusselbit.

 Barnen kommer att växa. Stella kommer att sjunga mer, Mårten kommer att bli ännu snyggare och Alexander ska börja i skolan. Och Mimmi och jag kommer att komma iväg på ännu en resa till Paris. Vi gjorde en i maj förra året. Det var underbart. Vi måste göra det i år igen. Men hon vill nog hellre åka till Venedig. Ja, ja, vi har grälat om det där. I-lansdproblem. Jag älskar henne.