självbilden

Sandra passade följande frågor vidare till mig. Tack för det!

Vad jag lyckats med:
Att skaffa mig ett liv trots allt. Jag är väldigt stolt över mina barn och över att jag har lyckats fånga Mimmi. Jag har lyckats etablera mig inom mitt yrke och jag har flera vänner som jag litar på och som betyder mycket med. Vidare har jag lyckats lära mig köra bil, baka och snickra. Tre saker som jag inte trodde att jag skulle kunna bli bra på – om man hade frågat mig innan.

Vad jag misslyckats med:
Jag har misslyckats med så oändligt mycket – det gör alla som vågar försöka, men här tänker jag bara räkna upp detta: Jag går fortfarande och hetsar upp mig över gamla oförrätter som jag inte borde ägna energi åt längre, men som ibland tar allt mitt fokus.

Vad jag låtsas:
Att jag är storlek 50, fast jag är 152. Att jag kan fotboll. Att jag kan laga mat. Att jag är Aragon (under tvång, dock) och att jag är Karl Oskar i ”Utvandrarna” (absolut frivilligt och väldigt diskret).

Jag skickar frågan vidare till Magnus , Ingela och Micke

EM-guld

För att inte vara så där jätteintresserad av fotboll måste jag säga att jag blev överraskad av min egen eufori då det det tillkännagavs att Henke är tillbaka i landslaget.
Allt är som förr igen och sommaren är räddad.

Mimmi och Alex har någonslags mor-son kontakt inne i badrummet. Jag hör en rinnande kran, plasket från ett bad och hans skratt. Hon jobbar på det rätt hårt tror jag. Det brukar jag också göra. Man vill höra honom skratta mycket. Hans skratt är av det slaget att man skulle vilja spara det på burk att ta fram under alla de mörka dagar som väntar sen. Det kommer en tid när barnen inte är barn längre. När man kommer att sakna allt det här. Alex skratt till exempel. Det kommer långt inifrån och bubblar ur obehindrat bara man petar på honom.

Jag går kurs i stand-up den här veckan. Det är faktiskt rätt skönt att få vara dålig på något för en gångs skull. Vi fick skriva varsin rutin som vi sen körde för varandra. Åtta fullvuxna och en proffskomiker i ett litet rum. Alla var högröda av nervositet. Jag med. Min röst darrade. En kille började nästan gråta. Vi fick hemläxa också. Ska göra den nu.
Återkommer.

11 maj 2008

När bloggen funkar som bäst är den ett slags tankeflöde bara. Ofta när jag sätter mig vet jag inte vad jag ska skriva om, utan jag låter fingrarna göra jobbet. Ofta när jag skriver så blir texterna förvånansvärt koncetrerade och fyllda med mening. Som ett tankeflöde som vill sig själv väl - som strävar mot en slutpunkt, ett ihopknytande av säcken. Jag tror att det är därför jag tycker om att skriva här i bloggen.

I dag är det ett år sen min farmor somnade in. Oväntat frågade Mårten mig just i dag om min farmor är död. Vi satt på familjeläktaren på Råsunda och såg AIK vinna över Malmö. De båda målen hade ännu inte fallit och Mårten ville väl mest gå hem. Jag hade fullt sjå med att hålla honom borta från popcornpåsen som han redan hade ätit mer än hälften ur - han var rätt så spattig och sparkade killen som satt framför oss i ryggen hela tiden - när han plötsligt lugnade ner sig och kom med frågan. Ja, sa jag, det är ett år sen i dag. Tiden går så fort.

Jag har fotfarande inte riktigt förstått att hon inte finns mer. Hon hade altzeimers och var väl borta i varje fall i 5 år innan hon dog. Sista gången jag hade ett samtal med henne, var när Stella var nyfödd. Hon var en av de första jag ringde till. Farmor frågade vad flickan vägde och hur lång hon var och jag berättade. Det var en duktig tös, sa farmor och så la hon på. Det var sista gången vi talades vid och det är snart sju år sen.

När jag var liten och när jag var i tidiga tonåren var hon min bästa vän. Vi hade alltid något att säga varandra, och jag tycker att hon hade en bra förmåga att styra in på sånt som var lite jobbigare att prata om. Hon ville gärna lyssna och försökte inte komma med råd. Vi umgicks nästan varje vecka. Spelade kinaschack, lyssnade på Lindeman och pratade om hur det var förr. Det var mysigt. Hon var en sån person som gjorde att det blev mysigt. Hon spred trivsel omkring sig.

När hon dog kunde jag inte känna så mycket. Hon hade ju som sagt varit borta så länge. Jag intalade väl mig att det bara var bra att hon fick dö äntligen, men nu känner jag hur jag saknar henne. Och jag önskar att jag hade släppt loss lite mer då, när hon dog. Framför allt önskar jag att jag hade hälsat på henne oftare på slutet. Hon bodde på ett demensboende norr om stan. 20 minuter med pendeltåg. Jag åkte i princip aldrig dit.

I dag är det alltså den 11 maj 2008. Mycket snart är det den 11 maj 2009 och det är två år sen farmor dog. Och sen rullar det bara på.

Zetas

Får vi in allt det här i bilen?

En vanlig svensk man

Jag tog de här bilderna i dag för att se om jag passar i solglasögonen jag har på mig. Men strunta i det, det är inte intressant. Vad som drabbade mig (faktiskt redan under själva sessionen) var hur taskig hållning jag har.

Idén jag har är att jag är rak som en fura och sträcker mig absolut upp mot skyn. Jag ser mig själv med armarna ledigt utmed kroppen och med axlarna sänkta. Men så är bevisligen inte fallet. Kroppen är spänd på flera ställen. Armarna vill inte lita på att axlarna ska hålla dem, utan är böjda lite som i beredskap för att falla av. Axlarna har farit upp, säkert på grund av någon slags katastrofberedskap, och vill inte, hur jag än försöker, falla mot jorden. När jag ser bilderna inser jag att hela min kropp jobbar mot gravitationen. Att jag jag inte är kompis med naturlagarna. Och jag tänker att detta är inte bilden av en man som är helt i sig själv. Det är bilden av en man som gärna ser sig själv lite utifrån.

Jag är ensam i rummet när bilderna tas, ändå är det som att jag posserar för en tänkt fotograf. Som att jag inte är bekväm i det sällskap jag befinner mig. Bilderna är inte tagna för att publiceras, de är tagna för att jag ska se om jag passar i ett par solglasögon. Ändå står jag där och spänner mig. Och jag tänker att detta är bilden av den svenske mannen. Spänd inför allt, till och med sig själv.

Amen.

PS: jag vill inte intresserad av vad ni tycker om solglasögonen.

PS 2 (något senare) när jag ser bilderna inser jag att min dåliga hållning kan bero på skorna.

Fredag 18:31

Ur Mårtens vardag: Bolibompa har börjat för länge sen men vi är tyvärr inte hemma än.

I dag tar jag frukost med Christoph. Det blir trevligt.

nån slags bloggtext

Nu sover Alexander äntligen. Klockan är 22:33 och vuxenlivet kan börja. Jag brukar vilja skriva mina bloggar på förmiddagen, det är då tankarna far som bäst, men på sista tiden har det mest blivit så här på nattkröken. Synd tycker jag. Det är ingen som läser på kvällarna, så när det äntligen blir av, är det redan lite gamla nyheter över mina texter.

Bra dag i dag. Vi fick en hel del struktur på vårt arbete. Uppdraget är ju att skapa nära 6 timmar fungerande drama och vi har i princip sommaren och en bit av hösten på oss. Många postitlappar har det blivit, och strukturen har fått växa fram långsamt. Jobbigt på ett sätt, man måste ha is i magen, lita på att postitbygget inte bara faller samman. Men nu så. Snart kan vi börja skriva på riktigt.

Och det är mest det just nu. Det här jobbet fyller mig rätt bra ska jag säga. Inga koncentrationsproblem, men inte mycket över för annat. Livet rullar på. Det har blivit sommar plötsligt. Barnen är sandiga om strumporna när de kommer hem och det är ju trevligt. Efter middagen går man ut, och läggningarna blir lättare, eftersom de inte har så förtvivlat mycket överskottsenergi när de går i säng. Men Alex är pigg den lille gangstern. Sov gott hela vägen hem från dagis i dag, och låter man honom somna då, får man nästan skylla sig själv.

Äh, det har går inte. Nu lägger jag ner för i kväll. Det blir en cigg på balkongen och sen Norén.
Gonatt.

i utkanten

Det är sen kväll igen. Katten kom just in. Katten går snart ut igen. Han när en velande själ. Skrapar på dörren med tassen när han vill in, äter och sover lite. Mycket diskret. Ibland glömmer jag bort att han finns. I 14 år har han rört sig så här, mjuk, tyst, alltid i periferin. Han kanske är ensammast i hela världen, vår katt. Och jag tror att han trivs med det.

Det har varit en fet nyhetskväll i kväll. Vi råkade se kvällens uppdrag granskning och jag är principiellt emot att bli upprörd över sånt jag ser på TV, men visst känns det taffligt. Vuxna män som trycker ihop nyligen gravsatta kistor, så att de spricker och tar in jord. De gör det för att undvika sättningar i marken, och för att de är ensamma, obevakade, tomma i anden och bortom sådant som kallas social kontroll.

Rödebymannen är frikänd. Olyckligt tycker jag. Jag står på hans sida, absolut, men att bara liksom säga att han inte har ansvar för det som hände och skicka hem honom och dessutom ge honom geväret åter, måste vara uppslitande till och med för honom. Jag föreställer mig att han har overklighetskänslor i kväll. Han sitter där i sitt kök och borde känna sig lättad. Men på hans gårdsplan har någon dött. Hur då? Har det ens hänt? Han har varit i absolut centrum länge nu. Nu flyttas han långt ut i utkanten igen. Snart sluter sig skuggorna kring huset och allt kan börja på nytt.

Kläder

När barnet själv får välja.

Det här är inlägg nummer 400

Solen skiner in i köket hela förmiddagen. Det är den tiden på året nu. Vi tvingas hänga olika tygsjok framför fönstret för att inte smöret ska skära sig och barnen spricka i den aggressiva morgonsolen. Alex brukar vakna som en vampyr där inne i den mörklagda sängkammaren och när han kommer ut hit är det som om någon stack honom med ett litet svärd. Men vi har laddat med kangas och mörka tyger, så vi klarar oss. Jag föreställer mig att vi lever lite arabiskt, bak draperier, skyddade mot solen.

I går kväll såg jag babel special med Lars Norén. Jag gillade inte intervjun. Den kändes som en kärleksakt mellan två personer som inte älskar varandra men som inte har vågat säga det än. Norén slet med sig själv. Jag uppfattar att han står för sin bok och att han faktiskt kan försvara den, men i en intervjusituation, där svar måste vara korta och sanningen blir det som man väljer att visa, framstår han som undanglidande och lite kokett. Han grät en gång, det kändes fint, inte alls påklistrat, ändå har jag hört tusen röster oja sig över just den sekvensen. Men jag ångrar att jag såg intervjun. Den saboterar läsningen. Tar udden av magin. Så om ni har möjlighet, se den inte.

Nu har jag jobbat mig igenom en hög praktiska saker. jag är hemma. Barnen är i skola och på dagis. Mimmi är uppe på KF-huset och studerar deras takterass. Om en stund ska jag cykla in till stan och ta en fika. Men först ska jag.
JOBBA.

L N

Norén har blivit lite som en låssaskompis här mitt i vardagslivet. Som någon som pågår i andra ändan av en telefonlinje och som är där närhelst man lyfter den. Det är en monolog alltså. En lång härlig monolog. Det är nu i slutet av januari 2001, Norén har just varit nära döden, och om några dagar blir ha närapå psykotisk under ett gräl med sin fru. Jag bläddrar framåt ibland, först sökte jag efter kända namn, men nu gör jag det för att se var brytpunkterna ligger. Texten är så massiv att man kan missa dem, de kan dyka upp som en bisats bara: "Cecilia ringde. Sa att hon hade talat med Kirstis man. Han känner till hela historien. Hon sa att jag inte får ringa henne mer." Han lever ett helvetes liv Norén. Röker, jobbar, tränar, shoppar och tar hand om sina kvinnor. Och han visar en slags narcesistisk omsorg om sina nära. Det är som att han vårdar gräsmattan så att han, närhelst han har lust, ska kunna sträcka ut sig på den. Någon skrev att boken handlar om kamp. Ja, herre Jesus vilken kamp. Och den bara pågår.

För övrigt läste jag det här inlägget i en annan blogg. Jag tycker att det är fantastiskt bra. Jag tycker att det säger allt om vårt förhållande till de stora genierna.

Dramalabbet

Man ska inte ta ut några segrar i förskott, men det känns ändå som att jag håller på att vinna mot mot min sjukdom. Besegra den. Känner mig fortfarande sjuk, men på ett bra sätt. Det är inte status quo den här gången. Det är det värsta. Dagar läggs till dagar då man vaknar med samma sega känlsa varje morgon. Ungefär som en regnig sommar då man drar upp rullgardinen bara för att upptäcka att himlen är grå i dag också.

Talade med Martin G för en stund sedan. Han hade varit på Dramalabbets 10-års jubileum i går kväll och var glad. Hade fått en krona på huvudet och blivit vederbörligen hyllad för sina insatser. 10 dramatiker hade fått skriva varsin scen om varsitt år. Min vän Mats hade bidragit med en monolog som tydligen var en av de bästa. DN och Svenskan hade varit där. Det här kan bli Mats år känner jag. I höst har han premiär på Dramaten också. Det trodde man inte för 15 år sen, där i baren på Kvarnen.

I dag har jag eskat 2 timmars arbete för julkalendern, så jag ska inte sitta här och blogga mer. 2 timmar varken mer eller mindre har jag. Så..so long.

hals f-ing fluss

Beklagar tystnaden. Vi har varit bortresta i några dagar och nu, hemkommen, ligger jag åter med halsfluss. Jag vet inte hur det funkar, men jag tänker mig att man kan besegra den även utan penicilin. Om jag ligger blixt stilla och bara koncentrerar mig, kanske det går? Eller? I vilket fall som helst är det vad jag gör just nu, och kommer att fortsätta med tills det har blivit resultat.
Så jag lämnar er för nu med några bilder från i går. (Kolmården, Mimmis snälla kompis Kalle visade oss runt och fixade biljetter till precis allt, vi fick till och med klappa en elefant.)