En dag med Bergman

Det har varit pissväder i dag igen och det kanske var rena turen, för nu har vi kunnat knarka Bergman framför TV:n hela dagen utan dåligt samvete. Extrautsändningar från rapport, samtalsporgram nyinsatta repriser - allt har jag sett. Allt utom Jungfrukällan och Smultronstället, som bjöds i 4:a och på SVT. De är ju lite långsamma. Inget vidare underhållningsvärde. Nä, för när man har suttit en hel dag och sett lättuggade porträtt och skådisuttalanden om en älskad just avliden kändis, pallar man inte riktigt med något så tungt som en Bergmanfilm.

Börje Ahlstedt skötte sig riktigt bra i dag tycker jag. Annars blev jag lite orolig när jag såg honom där i rapportsoffan, och tittade mig lite om efter en kudde att hålla i knät om jag skulle behöva skämmas. Jag minns när Astrid LIndgren just hade gått bort. Ahlstedt var nog inte spik nykter och började lägga ut texten om hur han blev erbjuden gratissex av en lyxprostituerad i Moskva, när han berättade för henne att han hade spelat Karlsson på taket på Folkan i Stockholm. Ahlstedt la ut texten och tystnade inte förrän han mötte Margareta Strömstedts blick. Den var minst sagt tillrättavisande.

Annars gillade jag Jörn Donners korta kärva utlåtande: "Varför var du och Bergman vänner?" Donner: "För att vi behövde varandra. Jag kunde hjälpa honom och han kunde hjälpa mig." "Hur vill du beskriva Ingmar Bergman?" Donner: (kort tankepaus) "Han var en krokodil. Gav man honom lillfingret tog han hela handen." Tystnad. Inget mer. Donner hade inte rört en min.

"Bergman var störst. Han var den störste." "Ingen annan svensk kan mäta sig med Bergman i fråga om internationell ryktbarhet." "Han var vår störtste svensk internationellt." osv.. Under hela kvällen bedömdes och skildrades Ingmar Bergman genom hans mätbara storhet. Det kanske är en sjuka i denna ekonimisktiska tid - att allt som är värt något ska kunna placeras på en kvantitativ skala. För mig är det inte Bergmans storhet som är det intressanta. Det är hans litenhet. Hans minimalism. Koncentrationen inåt. Framförallt koncentrationen.
Och Gunnar Björnstrand.

Jag såg solen gå ner. Mitt livs första solnedgång utan Ingmar Bergman slog det mig.



Nå, en dag har gått och i morgon hoppas jag att vi får behålla det allmängods i fråga om kändisar vi har kvar intakt. För jag kan inte sitta framför TV:n en dag till.

I morgon ska jag betala räkningar, just det - skit också.
Men det ska väl alla?

Ingmar Bergman

Det kom ju knappast som en chock, ända var min försa tanke: "oh shit vad sorgligt!"
Ingmar Bergman var en person som man ville ha fått träffa åtminstone en gång i sitt liv, fått äga om så bara under en 5 minuters audiens. Att bli sedd av Bergman, kanske bedömd av honom. Han var liksom vår högste censor. Ett godkännande från honom. En klapp på axeln, ett: "Ja fy fan Anders, kör på bara så ska du se att det ordnar sig för dig.".

Jag minns några rader - dagboksutdrag - ur "Bilder" (eller var det "Laterna Magica"?). Fritt - mycket fritt - citerat: "Vaknar klockan fem, ont i vänster testikel, förmodligen cancer." Det var under inspelningen av Fanny och Alexander. Ingmar Bergman med sin starka dödsångest, var övertygad om att han inte hade långt kvar att leva. Han fick ytterligare nästan 30 år. Jag undrar om han var tackasam över de åren, eller om de blev en plåga? En väntan på döden han trodde skulle komma så mycket tidigare.

Äh, jag svamlar väl. I dag regnar det. Väderkartan: Ett moln har suddat ut hela Gotland (och Fårö). Resten av landet badar i sol. SMS-trafik. Extrautsändningar på TV. Kanske borde man ladda upp med ett batteri oinspelade VHS-band.

Tack ändå Ingmar Bergman, du vår störste, du vår siste riktigt stora, du koncentrationens och ljusets mästare, du vår stränga no-bullshitdetektor. Tack!

Och du vår genom tiderna allra främste manusförfattare för tusan. Tack!

längst in i juli

Pang! över nejden.
"Längst in i Juli hör du skottet", sjunger Tomas Andersson Wij.
Nu är det snart höst.

Vila i frid

Jag såg en dödsannons i tidningen i morse. En gammal klasskamrat från DI. Efter en stunds efterforskningar kom jag fram till att hon hade hängt sig, 38 år gammal.
Och det är ju som att allt det hon har försökt döjla, allt det man kunde ana om man var någolunda intelligent, nu ligger blottlagt i öppen dager.

Hon tog livet av sig. Hon gjorde det på det obehagligaste och mest effektiva sättet man kan genomföra en sån akt på. Hon knöt en snara, trädde den om sin hals och lät kroppstyngden göra jobbet. Det var inget rop på hjälp. Det var inga vägar kvar. Här tar det slut. Nu ger jag upp.

I mitten av Juli 1997, vi hade just fått reda på att vi var antagna och tidningarna publicerade en lista över våra namn och ett av dem var hennes. Jag tror att det var den 6 juli. Hon hade ganska exakt 10 år kvar att leva.

Det var 6 år sen jag träffade henne senast. Vi hade ingen kontakt längre. Inget att säga varandra. Det blev ett slentrianmässigt hej och en lös kram. Nu tänker jag att hon hade dragit sig tillbaka, djupt in i sig själv, där ingen kunde komma åt henne på riktigt. Runtomkring oss pulserade "branchen". Ingen visste. Ingen frågade.

Vila i frid.

Det här är mitt inlägg nummer hundra

...och det är väl ingen bedrift. Det är bara att skriva, som Micke Berg säger: "Jag ligger kvar i sängen på mornarna och skriver medan kaffet puttrar på spisen." Det är den där typen av beskrivningar som kan få en att vilja vara i någon annans kläder. Jag minns faktiskt inte när jag låg kvar i sängen och skrev senast. Jag undrar om jag någonsin har gjort det. Det är en unge var man än sätter ner foten. Nu sover Mårten i mitt knä. Klockan är kvart över ett i på natten och vi har varit på teater.
Ardelius teater.

Jag tror att Ardelius teater är en sån där företeelse som skulle få Marcus Birro att på allvar börja starta medborgargarden. Jag tvivlar på att det händer, men jag skulle ge vad som helst för att få se honom där, när PC Jercild står framme vid scenkanten och småskämtar och får applåder av Ingela Lind, Rebecka Tarchys, Johan Cullberg och Sverker Åström. Den är så svårt sekteristiskt finkulturell att man blir glad bara man tänker på den.
Och ändå så buskis.

Lars Ardelius är författare och någonslags småplanksskulptör som har ett hus här i byn. På sin tomt - som är en vacker, lite fuktig äng inramad av lummiga lövträd och en vinkelbyggnad från sent 1600-tal har han byggt flera fantastiska små hus, lekhus, labyrinter, lusthus och till och med ett litet torn. Allt är lekfullt, konstnärligt och precis så spjuveraktigt som man kan kosta på sig att ha det när man är aktad och respekterad och det är högt till tak för en vart man än vänder sig.

I ena flygeln har Ardelius inrymt en teater. Det är en fin liten teatar. Rummet är inte mer än högst 40 kvadrat, men gradängerna klättar ända upp till taknocken, så att delar av publiken kommer att hänga nästan 4 meter över scenen. Barnen sitter och dinglar med benen på bjälkarna där uppe och man önskar att någon hade delat ut hjälmar innan föreställningen började.

Den sista lördagen i juli är det fullsatt, för då ska sommarfamiljerna här på storsudret samlas och spelar teater för varandra. Det är ofta enkla små stycken. Många håller (givetvis) mycket hög klass, medan andra ligger på en buskisnivå som skulle få till och med Stefan och Krister att skrika ner i skämskudden. Många visar sig ha en oväntat komisk begåvning - PC Jercild tiill exempel, eller Johan Cullberg, medan andra bara gör det i kraft av det självförtroende deras civila ställning har gett dem - Sverker Åström när han redan 2001 i en skämtsam scen outade att han bara ville ha karlar. Barnen är får gärna vara med, och de är ofta bäst. I kväll tror jag att jag såg en stjärna födas när lilla Timon 11 år spelade arslet av hela familjen Törnqvist som svår italiensk mansgris. Han till och med svor på klingande napolitanska.
Men mest är det bara småkul och man skrattar liksom så här: He he heeee. Och så en golfaplåd.

Ja, ja, vad vill jag säga med det här då? Jag var där i kväll. Det var spännande. Ovant. Det låg något intimt i luften. Naket nästan. De flesta som var där är ju ganska så till åren komna och inte så lite högborgerliga, ofta med visiret knäppt ända upp till adamsäpplet. Och teater, det är ju den nakna människans konstart. Den frigjorda. Den som inte tycker att något är pinsamt. Och kan det bli mer naket när ett sällskap som i vanliga fall är så igenknäppt, för en kväll bestämmer sig för att släppa alla hämningar? Jag tror inte det. Intimt var det. Naket. Lite trevande, men härligt. Jag önskar att Marcus Birro hade varit där.

Och sen då?
Ja sen blev det rödvin och disco och jag tror att om gotlandspolisen hade satt upp en vägspärr lite söder om Vamlingbo i kväll, hade halva DN:s kulturredaktion suttit och skallrat med fotbojor när semestern var slut.

Annars har jag längtat till Västergötland i dag. Jag har aldrig varit där, men jag föreställer mig en ful sportstuga tätt omgiven av blandskog. Där sitter jag på altanen under det korrugerade plasttaket och röker cigaretter och lyssnar på regnet och tänker på hur grönalgerna sprider sig i vattenrännorna. På spisen puttrar kaffet och i skafferiet har jag en torr kardemummalängd. Jag reser mig upp, går in. Och postar min blogg.

Gonatt.

inte så oväntat

Alex Schulman ger sig på popgruppen Kent, varpå Marcus Birro kastar sig över Schulman och kallar honom amöba - ett skeende som skulle kunna fungera som illustration för uttrycket: "inte så oväntat".

Är det någon som har läst Schulmans "påhopp"? Gör det! Det är ganska roligt och riktar sig mot den humorlösa och gravallvarligt poserande popgruppen Kent. Det handlar om att Schulman inte kan ta deras sorgsna ansikten på fullt allvar. Att de är ganska tomma där bakom pierrotmaskerna. Och detta - återigen roliga och välskrivna inlägg - föranledde il dulce själv - Marcus Birro - att fara ut och kalla Schulman för bland annat amöba. Som om det vore krig.

Om det är något som retar MIG så är det denna reflexmässighet när det gäller stockholmsföreteelser, som t ex Schulman. Så fort någon inte har sina rötter i arbetarlitteraturen eller nationalteatern, blir det väldigt enkelt för Birro att fara ut i okvädningsord och börja gapa om tomhet.

Pretentioner - jag högaktar pretantioner och är själv oerhört pretentiös. Jag avskyr tomhet. Jag avskyr ytlighet.
För mig står Marcus Birro för en slags ytlighet som jag har extra svårt för. De inlärda reflexerna. Agerandet utifrån på förhand påklistrade etiketter. “Aha - Stockholm, Stureplan! Det känns som tomhet. Nu jävlar blev jag förbannad igen. Vad skönt.”

Sommaren 07

Så här är det hela tiden. På väg till havet, och så ligger det bara där: Molnet.

Strömmen har gått i 120 hushåll härifrån till Öja.
Allting upphör att fungera. När man vrider på kranarna hörs bara ett ansträngt väsande. I kylskåpet är det mörkt och tyst. Kaffemaskinen har slocknat

Mårten och Stella skulle storrengöras i dag. Mårten har inte tvättat håret på hela juli tror jag. Han lyckas slingra sig varje gång. Jag tror fan inte att han har klippt naglarna heller. Borstar tänderna gör han i varje fall nån gång ibland, men själv.

Äh, jag ska inte klaga. Han är ju mitt barn, alltså mitt ansvar, men hans lättnad när strömmen gick just när han stod i begrepp att hamna under duschen gick att ta på. Och den smittar av sig. När man inte kan borsta tänderna, eller diska, eller göra sitt morgonkaffe, eller gå ut på internet (ja det här publicerar jag ju självklart efter att strömmen har kommit tillbaka) är det som om något av vardagslivets tvång lämnar en. Man glider runt i sin gamla skjorta och kommer plötsligt på sig själv med att tänka nya tankar som inte nödvändigtvis leder någonstans. Blicken glider upp bland molnen. En skrothög blir en skulptur.

Nu spelar Mårten Nintendo DS. Han får det. Den går på batteri.

Inte för att jag har någon större koll, men visst är det bara en tidsfråga innan den här killenblir antagen?

Tornerspel på Kattlunds i Grötlingbo i kväll. Det var väl fint, men när riddarna sitter och käkar korv med räksallad och dricker Jaffa direkt ur flaskan efteråt, dör illusionen till och med för Mårten, 3,5. Välbesökt dock, Gotland är kallt som i oktober. Vi tyr oss till varandra. Samlas i grupp, insvepta i grovstickat, växtfärgad ylle. Hoppar på stället. Tjoar när man ska tjoa. Sätter på värmen i bilen på väg hem.
Kan man grilla inne?

24/sekund

Jag läser: "om det är något som är tråkigare än personer som berättar sina drömmar så är det personer som berättar om sina dataproblem" och blir upprymd över hur mycket jag håller med.

För ett par dagar sen skrev jag om en av mina drömmar här på bloggen och kände liksom redan när jag gjorde det - i skrivandets stund - hur banalt det lät och hur dåligt inlägget skulle bli.

Drömmar låter sig inte berättas. Drömmar är inte ett skeende som fungerar linjärt från A via B till Ö. De är något annat. Drömmar är intima budskap från det sovande jaget, som är så sinnrikt konstruerade att de inte, hur man än anstränger sig, kan återskapas av det vakna. Konstnärer och filmare och förtattare har försökt i alla tider. Ingen har någonsin lyckats. Allt vi har när vi vaknar är sängvärmen, kroppen ihopknuten i fosterställning och en känsla kopplad till en serie undflyende bilder.

Men så fort vi försöker få fatt i dem - bilderna - och pressar in dem i den berättande mallen, dödar vi dem. Det är som med Gud, något större, bortom vår fattningsförmåga. Något som inte låter sig begripas.

Detta gäller självklart också för dataproblemen: Något större, bortom vår fattningsförmåga. Något som inte låter sig begripas.

I övrigt var den bloggande delen av familjen Schulman på omslaget till DN-kultur i morse. De är säkert svin hela bunten, men när jag ser dem känner jag inget annat än värme. Jag vet inte varför, men det är en känsla som jag inte orkar värja mig emot längre.

I övrigt 2: I DN-kultur fanns också en essä om han filmaren Haneke, som jag inte begrep mer än hälften av. Den var lite skitnödig så där och kanske gäller mina tankar om drömmar även här; När någon försöker få fatt på vad en briljant filmare har att säga med inga andra verktyg än sitt eget intellekt och 120 poäng på universitetet, blir det lätt skitnödigt, eftersom inte ens Haneke själv med ord kan berätta vad hans filmer handlar om. Om man verkligen vill veta finns det bara ett sätt som fungerar: Att se filmerna, lämna biografen och försöka tänka på något annat.

I varje fall, i ingressen stod att läsa "...24 lögner per sekund". Det där "24 per sekund" ska ju gälla för film har man lärt sig och det är en floskel jag har väldigt svårt för. För den oinvigde är det kanske hisnande att rörlig bild består av stillbilder som följer på varandra med en hastighet av 24 per sekund, men när etablerade filmare och filmessäister försöker ta ner mediet till "det är inget annat än 24 bilder per sekund" blir det bara - kokett är fel ord men jag hittar inget bättre nu - kokett, eller förminskande kanske. Det är sjävlklart att film är något mer än 24 vad som helst per sekund. Jag skulle vilja säga att film är allting UTOM 24 bilder per sekund. För det är ju det som är vitsen med hela den här konstformen, att man inte ser bilderna. Så kom inte och döda illusionen tack, bäste herr essäist.

Dessutom har essäisten (och Haneke, för det är från honom just det här citatet kommer, om än modifierat) fel. Film är inte 24 lögner per sekund. Film är det antal lögner per sekund som man uppfattar. Det kan vara en det kan vara två, men ofta är det nog långt färre än en.
En sekund är ju som bekant rätt kort.
Och alla filmer består inte bara av lögner.

I övrigt 3: I dag är det sol. Jag vaknade redan 07:20 och har hunnit 1. äta frukost helt själv, 2. läsa hela tidningen 3. blogga.
Nu tänker jag gå ner och väcka famijlen och vara världens snällaste man och pappa hela dagen. I kväll klockan 19 ska vi dessutom gå på torne(stavningen?)spel på Kattlunds i Grötlingbo. Mårten lär dåna.

I övrigt 4: Grattis på födelsedagen i dag Micke Berg.

I övrigt 5: Citatet överst: Bodil Malmsten.

Jag har aldrig varit någon som det är lätt att tycka om.

När jag var liten väckte jag inte någon reflexmässig sympati. Jag gjorde mig obekväm; lät min röst höras och krävde min rätt. Jag var en dålig förlorare och tolkade mitt utanförskap som ett tecken på upphöjdhet. Jag bar på den korrumperande känslan – det var och är min grundkänsla - av att vara speciell och riktade min frustration mot dem som inte kunde se det.

Jag har aldrig varit den där lilla killen som blir illa behandlad av sina jämnåriga, men som genom sina tysta tårar väcker de äldre barnens rättskänsla. Jag skrek mig till respekt och när jag inte fick den skrek jag ännu högre och de äldre barnen hamnade tillslut i ringen runt de som gav mig stryk. Och där stod de och kände väl med varje moralisk cell i sin kropp att det var på tiden att någon lärde den där Sparring att hålla käft.

Jag bodde i Tuskö, 2 mil från närmaste asfalterade väg. Skolan låg i Långalma, inklämd mellan en dyngstack och en allmänning, skog, sten och myrstackar. Här slog den svage den starke, som Tomas Andersson Wij sjunger. Här var känslan av att eventuellt kanske bar man på något som var speciellt och avvikande, en dödssynd. Här stod lärarna också i ringen och bad för min stjäl när jag fick stryk. Per Strömmer var en av två, men vi kallade honom rektor och han rökte ett paket rulltobak om dagen. Hans evangelium var att man skulle hålla käft tills man hade lärt sig nåt (dvs tills man hade gått ut skolan) och att det var gott att skölja ner en sked lingonsylt med ett glas lättmjölk. Han var tyst men kunde harkla sig om det blev för stökigt i matsalen. Då blev vi också tysta. Vi lärde oss psalmverser, bad bordsbön och tackade gemensamt husmor för maten varje dag. Hon hette Siv och var gift med Per. Min mat, som självklart var specialbeställd från Östhammar eftersom jag inte åt fisk, brydde hon sig sällan om att värma upp. Om man grät och snoret rann kontrollerade Per om man blödde eller om något var brutet. Så var det sällan, man var kränkt, men något sådant kunde inte Per hantera. Man fick gråta klart medan han såg på ihop med tjejerna i femman. Gunvor var Pers dotter, den andra tjejen i femman hette Pernilla Mattson. Hon kunde inte läsa.

I klassrummet satt vi tre årskurser tillsammans. Fyrorna vid fönstret, femmorna i mitten och vid väggen satt sexorna. Året då jag gick i fyran, bestod sexorna av fyra brudar i medelåldern som redan hade stora bröst och långt blankborstat hår ner på ryggen. Sara, Annika, Elisabeth och Helena. Jag tror inte att någon av dem någonsin sa ett ord till mig. Om man i dag skulle försätta dem i trance i syfte att plocka fram varje minnesfragment ur deras barndom och fråga om de minns Anders Sparring, skulle de sannolikt svara nej. Med metallisk röst och på grov uppländsk kustdialekt. ”Näääj, ja komme inte ihåg han!”

Fast, näe, där har jag fel. Vid närmare eftertanke är det nog jag som har förträngt dem.

Jag vaknade klockan 10:15 av att jag drömde att den var 8:20. Vad säger det om mig? Det där glappet på en timma och 55 minuter, hur ska man tolka det? Jag minns bara svagt vad jag drömde om precis innan 8:20, men det var också något fullständigt vardagligt och opsykadeliskt. Att jag var på Västmannagatan, typ, inget mer. Vad säger det om mig? Antagligen ingenting. Eller? Någon sa att vad man än drömmer om, så drömmer man om sig själv. Eftersom det inte fanns något subjekt i drömmen om Västmannagatan, måste det betyda att Västmannagatan var jag. Det tål att tänkas på. Den är ju rätt så lång, så det det skulle kunna stämma.
Men å handra sidan, jag är inte säker på att det var Västmannagatan. Det kan ha varit Birger Jarlsgatan. Slutet av Birger Jarlsgatan, alldeles i närhten av Wennergren center. Vad säger det?

Resten av familjen ligger fortfarande och sover tots att klockan är närmare 11 nu. Lille Alexander var i full gång fram till klockan halv 2 i natt, Stella låg på sin madrass och spelade DS och Mårten lekte med riddare. Och jag bara låg och läste deckare. Lite avtrubbad blir man så här på semestern. Som det där med dataspelsspelandet. Några av ungarna här i huset satt mellan 12 på dagen och i varje fall fram till halv 2 på natten och spelade, i princip utan avbrott. Och vi bara: Ska ni ha middagen här eller vill ni komma ut till oss?

I dag har vi i varje fall lite väder igen, så nu kan de inte skylla på det.

Everybody wants to rule the world

..of warcraft




Datakollo?

Nu har Stellas älskade kusin Feliz åkt hem till Stockholm igen. Stella är nog lite orolig över hur det ska gå, men vi får ge oss ut på en social runda tror jag. Hittar vi en familj med en tjej på 6 och en liten kille på 3,5 blir det våldgästning. Vi har överhuvudtaget haft lite otajming på den där fronten i sommar. Stella och Mårten har varit hänvisade till varandra mest hela tiden. Visst är det fint med syskon, men åldersskillnaden är fortfarande rätt stor och Mårtens svärdslekar passar inte riktigt Stella.

Frank är här. Han är 12 år och Stella älskar honom, men den här sommaren älskar Frank bara World of Warcraft. Stella far runt och är rätt kul just nu. Hon vill ha uppmärksamhet tror jag. Hon står här vid min sida och försöker stava sig genom texten, ser sitt namn. MEN VAD SKRIVER DU PAPPA. ÄR DET EN BOK. Tyst! Pappa skriver. Den gamla klyschan har man ju läst i en och annan ungdomsroman. Dåliga män som stänger in sig i arbetstrummet för att få vara ifred med förevändningen att de måste skriva. Är det jag? Hur många livskrisromaner har man läst som är skivna under de förhållandena. "En gift mans dagbok" av Sven Lindqvist? Det kan jag slå vad om.

Nu sitter hon i mitt knä. Hon vill komma åt datorn tror jag. Datorn är ju fönstret mot värdlen, det märkte man inte minst i Skåne, där vi fullständigt saknade uppkoppling. Hela familjen blev liksom deprimerad. Ungefär som en broms som sitter fångad bakom en fönsterruta. All aktivitet avtar. Tillslut dör bromsen. Kvävs av sin egen passivitet.

Mårten vill gå ut till djuren. Det finns några gäss och en flock höns och tuppar här. Men vinden står på från havet och det regnar in från sidan. Det är lera på marken.

Är du färdig nu?

Det surras en hel del om Stieg Larsson märker jag efter en bloggrunda. Varför då? Det är han inte värd.

Min sommarhjälte heter Carina Rydberg som rakryggat står upp mot radioteaterns och Jasenkos snåla tolkning av begreppet dramatik. Och så började jag läsa "Den högsta kasten" i ett hus i Skåne. Tio år för sent kanske, men öppningskapitlet är bland det vackraste jag har läst i svensk samtidslitteratur.

Sommar?

Det är en sömnig sommar i år. I går gjorde vi resan upp från Simrishamn till Oskarshamn och båten till Gotland via väg 22. Man brukar kunna se på väg 22 att det är juli, man brukar kunna känna adrenalinet mellan husvagnarna, vägrenarna brukar vara svettiga och bajsiga och här och var pyntade av någon semesterfirande familjs tragiskt kraschade bil. Den som har sett filmen om Woodstock - frustration, förväntan, avföring, katastrofvarning, död - precis så brukar 22:an vara i juli.

Men inte i år.
Jag blev omkörd två gånger tror jag. Husbilarna och husvagnarna syntes knappt till. Vi åkte inte fortare än 110 och ända gick resan fortare än vad den brukar. 3 timmar och 45 minuter. Framme vid Oskarshamn hann vi till och med gå upp på Stora torg och köpa take away till båten. (för den som inte har åkt till Gotland förut, men står i begrepp att göra det, ta med egen mat, destination Gotland må vara bra på att köra båt, men matlagning ska de inte hålla på med). Det var sömnigt lungt i den småländska lilla köpingen. Det var lördagskväll men ingen festade. Över torget strosade några uppklädda kvinnor i min egen ålder hemåt med dagens shoppingskörd i plastiga JC kassar. Vi tog vår mat och rattade oss ner till färjan. Vi fick åka ombord nästan med en gång och fick sittplatser längst fram. Jag skickade ett SMS till Kai att nu passerar vi snart blåkulla. Han bad mig hälsa. Jag gjorde det.

Det är en sömnig sommar i år. Kanske beror det på vädret. Kanske beror det på världsläget. Det är som om att det är svårare än vanligt att fokusera och njuta av semenstern när polarisarna smälter och en sommar som denna kommer att räknas som vinter om bara 20 år. Folk njuter bara så där lite lagom. Ingen berusning. I dag är det den 22:a juli. Här i rummet sitter två bleka 17:åringar och spelar World of Warcraft. Vid horisonten anas hösten.