Motsatsen till flygrädd måste vara flygmodig. Jag är flygmodig. Åtminstone intalar jag mig att jag är flygmodig. Jag checkar in själv, via en sån där automat där man knappar in sitt bokningsnummer, blir helt fascinerad av att se sitt namn med titeln Mr framför på pekskärmen, och får boardingcardet utspottat ur en liten plastlucka längst ner. I säkerhetskontrollen uppträder jag nonchalant och skämtar mycket och högt, så att folk ska förstå hur löjligt jag tycker att det är med den här säkerhetsHYSTERIN efter 9/11. Drar dåliga skämt som: ”jamen jag ser väl inte ut som en terrorist” eller ”ska jag ta ut pistolen ur väskan, eller är det bara datorn ni vill se”. När vi går på planet, förefaller jag vara någon helt annanstans i tankarna. Jag pratar med mitt sällskap om något som absolut inte har med flygning att göra, diskuterar något viktigt, kanske från tidningen i morse, tittar mig tankspritt omkring efter en plats och ser till att sjunka ner i flygplansstolen så slängigt och vardagligt det bara är möjligt. Jag lyssnar inte på säkerhetsgenomgången, tittar inte, jag stänger av mobiltelefonen så sent det bara går, ibland ser jag till att prata i den, och när planet startar, accelererar och lyfter, tittar jag mig omkring, världsvant, lite uttråkat, och tar upp en bok. Oj vad flygmodig han, den där långa killen verkar, måste folk tänka. Han är nog i luften ofta, kanske är han rent av en flygpendlare, en van resenär, eller till och med anställd inom flyget.
Om man är van att läsa texter, kan en smula om dramaturgi och förstår hur man som skribent vill lura läsaren åt en viss riktning för att sen effektfullt göra en tvärvändning och därigom vinna en komisk effekt, har man redan räknat ut att jag är jätteflygrädd.
Innerst inne är jag jätteflygrädd. Det jag gör är att i sann KBT-anda försöka lära kroppen att inte bry sig om detta, jag agerar som om detta med flygning är lika ofarligt som att åka bil (det är ju ofarligare), och hela min koncentration ligger på att leka leken: flygvan kille flyger i dag igen. Och det funkar rätt bra. Tidigare gick min puls alltid upp när planet lyfte, men under den senaste veckan, när jag har varit med om fyra take-offs, har pulsen inte gått upp, jag har till och med lyckats förstå vad som står i boken jag läser, just när planet lyfter, vartannat ungefär, och flera gånger under de flygresor jag nu har genomfört, har jag kommit på mig själv med att faktiskt glömma bort att jag flyger. Glömma bort på riktigt. Men mina händer är svettiga och varje gång motorljudet förändras vaknar ångesten till. Mitt värsta är när planet börjar närma sig full höjd och styrman drar ner effekten ganska avsevärt. Motorljudet tonar ner gradvis och jag väntar oroligt på att det ska tystna fullständigt, hur vindens sus ska fylla kabinen, innan vi vänder nosen neråt och kraschar. Men så blir det aldrig, utan snart ligger motorsurret på en ny konstant nivå och jag kan slappna av igen. När det plötsligt blir gropigt och turbulent, söker jag flygvärdinnornas blickar, som för att kolla att ingenting ovardagligt har inträffat. Jag äter snällt och dricker tacksamt mitt kaffe, flera koppar, allt som distraherar mig från flygningen är bra, att dra bort den där lilla plastfilmen från juicen, att balansera kaffekoppen, att betala med kortet och skriva mitt namn på en liten streckad linje, allt detta gör att jag för ett ögonblick glömmer bort att jag flyger.
Och varje gång vi landar tackar jag gud. Aldrig mer ett flygplan.
Men detta märks som sagt inte. Det är min lilla hemlighet. För jag har bestämt mig för att jag inte är flygrädd. Jag är flygmodig.
