2011, goodbye

Nu är det så äntligen nyårsafton igen. På bloggarna och i tidningarna sammanfattar man året som har gått. Det är årets bästa hit och dit och jag kan inte komma på någonting. Javisst, Knausgård höll mig fjättrad i halva hösten, men jag har läst alldeles för lite för att kunna säga att han var bäst i år. Förmodligen inte.

Det finaste som har hände mig under 2011 var att Natur och Kultur hörde av sig början av året och äntligen ville ge ut Karla Brottare. Så här i efterhand svindlar det en smula när jag tänker på att jag faktiskt inte ville först. Att jag inte orkade ge mig in i arbetet en gång till. Men de lyckades övertala mig med kärlek och smicker (tack Caroline Bruce, du anar inte vad du betyder i det här), så under våren och början av hösten skrev jag utav bara satan och nu är boken färdig och kommer ut i maj. Nu går jag här och dagdrömmer och lägger upp olika tacktal och planerar för en uppföljare. En skön känsla inför 2012. En känsla av att för en gång skull ha lite kontroll över vad som ska hända.

Annars var väl 2011 mest bara skit? Eller hur? Den 22 juli i år var vi hela familjen hos min syster Jenny på hennes sommarställe i det vackra Östergötland. När dagens sommarpratare hade tackat för sig, gick jag och Mimmi och grabbarna ut i skogen för att plocka bär. När vi kom tillbaka satt resten av sällskapet som klistrade vid radion. Jennys man Rikard berättade om en bomb i Oslo. Terrordåd förmodligen. Jag minns att jag sökte bra mottagning för mobilen och gick upp på en liten kulle för att hitta mer information. Eventuellt hade några ungdomar blivit skjutna på en liten ö söder om Oslo. Det var sommar. Lite dåligt väder. Vi gick in och bakade bullar har jag för mig. Lyssnade på radion hela kvällen. Tomas Tengby höll i karlavagnen. Han hade telefonväkteri om terrordåden och trampade i precis vartenda klaver man kan trampa i. Försökte till och med lätta upp stämningen med några små skämt som föll platt som nedstörtande grodor till marken. 5 eller 6 ungdomar döda på Utöya. 7 döda i Oslo. Det var vad man visste då. Det räckte gott och väl. Folk ville verkligen prata.

Morgonen därpå väckte Mimmi mig och berättade att över 80 barn och ungdomar hade blivit mörade. Just när vi var ute i skogen och plockade bär. Ungefär 40 mil fågelvägen från där vi hade varit. Märkligt att vi inte hörde skotten, minns jag att jag tänkte. Det var resdag. Bilen skulle packas och vi skulle åka tillbaka till Gotland, via Oskarshamn. Jag vet inte om jag var så värst berörd. Mest uppspelt på ett obehagligt sätt. Vi hade inte sett några bilder än. Inte läst några egentliga tidningar. Det blev ganska varmt framåt eftermiddagen. Bilen var packad, och vi körde söderut, mot Boxholm och tog sen vägen mot sydost förbi Malexander. Och där, just efter att vi hade tagit oss genom det lilla vackra samhället, just innan hårnålskurvan som tar den förbipasserande ut ur Malexander igen, såg vi minnesmärket. En sten och några nyplockade blommor. Förmodligen ditlagda under dagen. Rånarvägen, så kallas den ju, bakvägen mellan Kisa och Boxholm. En ond väg, tänkte jag. Mörka åskmoln drog ihop sig, jag gasade på så gott jag kunde på den kurviga vägen. Ville bort från den. För mycket död här. Vi sa inte mycket i bilen. -Usch vad obehagligt, på sin höjd. Barnen hade frågor. Om skotten i Malexander och om skotten på Utöya. Jag tänkte på Knausgård, minns jag. Hade precis börjat läsa den första av de två som fanns på svenska. Tänkte på Fredrikshamn, där det finns en nöjespark, som jag har skrivit för en gång för länge sen. Allting kändes så nära. Kropparna låg fortfarande kvar på marken då. Jens Stoltenberg hade ännu inte gjort sina uttalanden.

Vi åkte vidare. Vid Hulstfred hörde vi att Amy Wienhouse var död. Vi lyssnade på henne hela vägen till Oskarshamn. Det kändes konkret och bra. Lätt att fatta.

Jag pratade med Ingeborg om det som hade hänt. Ingeborg är mamma till några barn som Mårten och Alexander lekte med på Gotland och hon är klok och beläst. Ingeborg pratade om hur vi som samhälle reagerar när något som det som hände i Norge den 22 juli, händer. Hur vi försöker göra oss starka. Hur vi enas bakom en bredbröstad ledare. Hur vi sträcker på oss stärkta och fastslår att detta inte kommer att hända igen. Och så gör det det. Om och om igen. Hon undrade om inte en sundare reaktion hade varit att acceptera vår bräcklighet. Att inte slå fast att detta inte får hända igen. Utan istället leva med en möjlig förlust alltid finns där, att leva med att vi i grunden är sårbara. Vi kan inte skydda oss.

Usch, jag vet inte om jag återger henne rätt nu, förmodligen inte, Ingeborg är väl typ professor, och jag kan knappt läsa, men jag tyckte i varje fall att det hon sa var så jävla bra. Hon sa det som jag bäst tycker sammanfattar hela det här året, och alla andra år också. I grunden är vi sårbara. Vi kan inte skydda oss. 22 juli

Patti Smith - "Rock 'N' Roll Nigger"

Lassgård

Jag tycker verkligen om Rolf Lassgård. Han är Sveriges bästa filmskådespelare i genren "kriminal".
Rolf Lassgård är som ett urberg. Han kan få vad som helst att låta naturligt och fyllt av smärta.
Ta bara den klassiska repliken: "varför har ingen informerat mig?" När Persbrandt säger den, tänker man: åhå, där kom den klassiska repliken - en gång till.
När Lassgård säger den tänker man: Ja, varför i helvete har ingen informerat honom, fattar ni inte att det lilla misstaget kommer att leda till katastrof och försvåra utredningen på ett sätt att ytterligare tre baltiska flickor + en lätt utvecklingsstörd flakmopedist kommer att mista livet innan den här historien är över.
Eller repliken: "vi kan väl ta sovmorgon" (Jägarna 2): jaaa, det måste ni göra, han behöver det, han kommer att dö annars.

Så bra är Lassgård!

Jag har plockat fram den lilla gråvita dosan från Nordea och flyttar pengar mellan mina olika konton. Sparkonto, företagskonto och lönekonto, de är som kommunicerande kärl de där tre. Nivån står i ständig relation till varandra, med den starkaste gemensamma nämnare att den ständigt tycks sjunka. Det är inte intressant att prata om pengar. Det är oerhört privat, jag vet, men den där lilla halsbrännan och känslan av att just ha varit arg och skrikit, som brukar hänga kvar sedan jag har loggat ut från Nordea, den är för stark och en alltför stor del av mig, för att jag inte ska ta upp den.

Jag har som en ständigt pågående parallell tanketråd uppe. En tråd där jag räknar, och räknar om mina tillgångar. Där debet och kredit liksom per automatik uppdateras mot varandra varje gång jag drar kortet. Det finns ingenting i mitt liv som pekar på att vi kommer att bli ställda på gatan, att vi inte kommer att kunna åka på semester, eller att ungarna kommer att packa upp trasiga leksaker ur paketen nästa gång de fyller år. Det går rätt bra och jag är i princip skuldfri. Så den här oron måste vara tecken på något djupare. Något grundläggande. En rädsla för katastrofer som jag antagligen har gått med under hela mitt liv, och som äntligen kunde flyttas in i det trygga och relativt lätthanterliga plånboksfacket så fort jag blev vuxen och fick ekonomi.

Alldeles just nu avslutade Hans Rosenfeldt sitt småtrevliga och småkloka vinterpratarprogram. Hans R tycks vara en hyfsat sorglös och trevlig prick med några halvmörka episoder i sin bakgrund som håller honom uppe konstnärligt. Det går bra för Hans. Han tar sina uppdrag och genomför dem habilt och med en blick för det folkliga utan att det blir buskis (buskis är f ö inte särskilt folkligt längre) som gör honom framgångsrik på lång sikt. Han berättar levande och intressant om sitt liv och kan avsluta med att konstatera att han har det bra, att han har fina barn, en hustru som han älskar, uppdrag han tycker om - och pengar så det räcker.

Han drar detta med pengarna exakt i samma ögonblick som jag loggar ut från nordea.se, just som jag har konstaterat att pengarna kanske inte räcker på det sätt jag hade tänkt mig, den här månaden heller. Och som i ett trollslag är all min ångest återigen fokuserad på en liten punkt. Alla de goda tankar jag hade tänkt under förmiddagen är också som bortplåsta. De onda med. Utom en då. Grundtanken.

Klockan är 01:14 och det är inte julafton längre. Två av tre barn är fortfarande vakna och de pågår med vad de nu har för sig med en slags trög målmedvetenhet. Det finns ingen av den där plötsligt uppflammande aggressiviteten i deras framfart, den där som brukar visa sig vanliga fredagar och lördagar när de är uppe för länge. 01:16 är hon nu. Alexander leker med bilbanan som han fick. Mårten spelar Wii. Stella sover. Hon gav upp frivilligt för en timme sen. Men pojkarna bara mal på. Lugnt, ganska stillsamt, utan kamp vänder de på dygnet. Jag undrar hur långt de kommer att gå under det här jullovet. Om de kommer att röra sig bakåt, genom alla 24 tidszonerna, och pricka normal läggtid lagom till måndagen efter trettonhelgen?
Oj, nu hörde jag någon gråta till inifrån pojkarnas rum. Det är kanske läggdags ändå. 01:19. Gonatt.
..och god jul.

Är det inte märkligt..

..att det är just när man befinner sig mitt inne i alla sociala medier, som man känner sig så oerhört vid sidan om allting?
Jag känner mig, utan någon som helst synbar anledning, väldigt utanför.

Förmodligen är det mitt eget fel. Platons grotta, det är en bra bild tycker jag. Den fattade jag verkligen - den där soliga hösteftermiddagen 1986 då min religionslärare Bertil Ultin, presenterade den för oss i en kvav lektionssal högst upp i Brännkyrka gymnasium: idén om att vi står med ryggen vända mot ljuset och strävar in mot de skuggbilder som det verkliga livet kastar mot grottväggen. Men det var först med facebook och twitter, som den perfekta gestaltningen av Platons grotta dök upp i våra liv.

Det kommer att krävas en revolution av icke tidigare skådat slag, för att vi ska hitta ut ur den.

Nu är det mysigt

Nu är det mysigt. Det är som i en film av Astrid Lindgren. Mimmi sitter här mitt emot och riktigt knåpar med färgade band och glas. En skomakarlampa lyser över köksbordet. Utanför är det alldeles svart och mitt i denna årets längsta natt är det bara hon och jag som är vakna. Vi lyssnar på First Aid Kit och det låter bra. Skir stämsång på klingande amerikanska, från Svedmyra. Det är trygghet 2011.

I morgon tar jag bilen till Willys och köper julmat. Vi försökte göra en lista, har försökt i tre dagar nu, men blir liksom äcklade när vi tänker på allt salt och halvsyrat vi ska slänga i oss till jul. Jag vet inte. Det kanske bara blir julklappar och risgrynsgröt i år. Och gran. Och glaskulor med färgade band i.

sorry, ännu en skärmdump

http://damnyouautocorrect.com/13603/the-25-funniest-autocorrects-of-dyacs-first-year/

till er som är på väg att ge upp, till er som har glömt bort, till er som ser mörkret som en spegling av ert inre, era relationer eller er ekonomi

nu är det jävlar mörkt ute

Nu lever vi i det mörkaste av helveten. Vore det så här året om skulle vi alla dö. Vi skulle alla vilja dö. Jag vaknade sent, vid halv 11-tiden och inledde dagen med att tända alla lampor i hela lägenheten. Allt, myslampor och taklampor. Det gick nästan inte att härda ut. Jag lutade huvudet mot köksbordet. Tittade på bokstäverna i DN utan att förstå någonting. Ute föll blötsnön från det miltjocka molntäcket. Detta är Mordor. Det är som att någon har droppat bly på ögonlocken. Det går inte att se någonting. Vi tog bilen till tekniska musieet. Körde med vindrutetorkarna på intervall. Då och då gnisslade de till irriterat mot torr ruta, och jag upptäckte att vi hade åkt in i en tunnel. Inte ens julhandeln såg ut att fungera normalt. Det var bara halvfullt inne i stan. Folk gick och bar sina dyngvåta NK-kassar, stod och huttrade vid övergångsställena. På kungsgatan har man applicerat extra mycket belysning just i år (100 år), men allt jag såg var ett grått mörker. Från mörker till mörker. Asfalten på parkeringsplatsen vid tekniska museet var svart, den glänste inte ens. Utanför oss låg Gärdet som ett svart hål. Kaknästornet som en billig fackla en bit bort. Barnen pratade om att de ville åka upp. Men det hade varit lönlöst. Finns ingenting att se, sa jag. Vi tar det till våren. Om vi överlever det här.

snart börjar kvällen

Den här dagen hinner inte vakna förrän den sakta börjar tyna bort. "Åh, när börjar kvällen", klagar Stella. Hon är orolig. Tycker att det är omysigt. Det är kväll i rummet fastän klockan bara är en bit över 18. Vi har ätit hämtmat till McDonalds i dag, ingenting mer. Jag lyssnar på musik och halvslumrar i hörnsoffans hörn. Pojkarna leker någonstans i utkanten av synfältet. Då och då märks en förändring av luftströmmarna i lägenheten. Det slutar dra från fönstret och en kall vind smeker ansiktet. Jag och Stella rusar oroliga upp. Har pojkarna öppnat ett fönster någonstans?

Stella försöker konversera mig. Undrar vad jag har för syn på kvällens avsnitt av "så mycket bättre". Undrar hur jag tror att duetterna kommer att bli. Säger att hon inte gillar Laleh längre, sen hon såg Jalla Jalla. Jag lyssnar nästan inte alls. Svarar trött och kort. Vi har ingen mjölk i kylskåpet (måste gå och handla, men hur? - jag har ju tänt en brasa i öppna spisen vi inte kan lämna). Jag stänger av musiken och Stella slår på TV:n. Den där avtrubbande tryggheten fyller rummet och kvällen har börjat.

Julklappstips

Jag gör som Richard Dinter och rekommenderar å det varmaste den här boken: "De välvilliga", där Jonathan Littell ger röst åt en SS-officer, som från en sen 60-talsutsikt berättar vad han var med om under krigets tre sista år.

Littell är själv född 1967 och uppvuxen i Frankrike och USA. Han är själv jude, och lär ha sagt att han skrev "De Välvilliga" för att han ville undersöka vem han skulle ha varit, om han hade varit med om kriget på tyskarnas sida. Man kan verkligen säga att han har gjort hemläxan.

Boken är något av det grymaste (och bäst researchade) jag har läst. Det finns ingen nåd här - i varje fall inte så långt jag har kommit, det är c a 200 sidor kvar och jag tycker mig förstå för allra första gången vad människan egentligen är för varelse. Köp denna. Läs den eller ge bort den.

Eller om jag ska citera Richard: "Läs den och skippa alla twittrare ett tag, alla bloggar ( inklusive denna), statusuppdateringar, facebookdebatter."

Varför?

På radion just nu: "Love in an elevator", Aerosmith.
Varför?

farbror blå

Jag blev stoppad av polisen i kväll. Han stod i mörkret på Gullmarsvägen, just vid farliga skymda kurvan vid Etsarvägen med sin varselväst och vinkade in mig. Spännande, tänkte jag, äntligen händer det något. Jo, för jag tillhör ju typen som får lite extra puls när jag hör sirener, som gärna vrider på huvudet om jag ser blåljus, och som gärna stannar upp och tittar lite nyfiken om jag ser ambulans och polis runt en trafiksituation.

Jag gillar poliser. Väldigt mycket. Jag känner att jag måste komma ut med det nu. Men när jag var liten var jag så oerhört rädd för dem. En gång, under en demonstration utanför spanska ambassaden 1974, då jag, mamma och pappa och kanske ytterligare 70 vänstermänniskor hade samlats för att protestera mot Francoregimen, blev jag vittne till ur en grupp poliser, ganska brutalt, tryckte ner en kille som försökte ta sig över sängslet, in på ambassadområdet. Hans kind trycktes ner mot asfaltsgruset och kinden såg så naken ut där mot marken, pappa höll för mina ögon och mitt hjärta slog. Jag kände hat den gången. Trodde att poliserna hade dödat killen. Ville någonstans djupt inom mig springa ner för den korta backen till ambassadgrinden och poliserna och spraka på dem, slå och gråta så att snoret rann. Men jag stod kvar, och lät hatet verka inåt.

Under hela min tonår var jag rädd för poliser. Eftersom jag fortfarande var lite vänster och inte höll på med idrott eller musik, kunde det hända att jag hamnade i de stora grupper av punkare och skinheads som drog runt i centrala Stockholm med folkölskassar och illaluktande frisyrer. Polisen var ofta med och höll ett öga på oss. En gång, det var valborg och vi hade gjort upp ett stort bål på Hötorget, blev situationen kravalliknande. Poliserna tog till batongerna, och mina hatkänslor var nära att spränga mig.

Men jag gjorde inget. Jag drog mig undan, ner på en sidogata. Ingenting kunde vara värre än att bli arresterad och få en prick i registret. Det bara fick inte hända. Trots att jag var 17 år och ganska intelligent, kunde jag inte se någon framtid alls bortom en sådan kontakt med polisen. En prick i registret. Inga jobb. Ett liv i misär och missbruk. Det visste alla.
Nu är jag äldre. Nu är jag samhällsbärande. Nu har den fina lilla försvarsmekanismen som kallas för reaktionsbildning, och som är en ovanligt aktiv mekanism i mitt psyke, vänt mitt hat till ren och pulserande röd kärlek.

Jag var givetvis väldigt nervös när jag blåste och jag darrade lite på både hand och röst när jag sträckte fram körkortet och försäkrade att bilen var både skattad och försäkrad. Eller som jag lite skämtsamt uttryckte det: "Ja det hoppas jag verkligen".
Polismannen var säkert 12 - 13 år yngre än mig. Jag skulle typ ha kunnat vara hans kolloledare i början av 90-talet, men när han stod där utanför min bil i det kalla vintermörkret och ställde sina frågor, tedde han sig som en mycket gammal och mycket sträng och rättvis magister.

Jag var spik nykter visade det sig. Och allt annat var i sin ordning. Han bekräftade detta, och jag ville bara kliva ur bilen och ge honom en kram och tacka för allt. Ville inte att situationen skulle vara över.
"Ha en bra kväll", sa han.
"Detsamma", sa jag.
Och jag menade det. Det var länge sen jag menade det så mycket.

Skrivövning

Jag har skrivit en dialog, ursprungligen var den tänkt för två personer som absolut inte kan spela teater, något att läsa upp vid ett speciellt och skämtsamt tillfälle, men så ville jag bara fortsätta.

Jag tycket mycket om den. Jag vet inte vad den handlar om än, vet inte var den kommer att ta vägen, men det är njutbart att bara skriva repliker utan riktning. I mitt jobb finns det ju alltid en mall eller en uttänkt väg att gå och det improvisativa flödet måste hejdas gång på gång för att texten inte ska skena iväg och falla utanför ramarna. Här har jag lagt alla sådana hänsyn åt sidan och bara låtit karaktärerna prata på.

Efter ett tag märker man, tycker jag, att en historia börjar växa fram, och då känns också replikerna lite märkligare, lite plattare och det blev svårare att skriva, så jag tog paus.

En skön skrivövning var det i varje fall. Väldigt rolig. Rekommenderas.



Han:
Du?

Hon:
…

Han:
Är jag mörkhårig?

Hon:
Nej.

Han:
Är jag ljushårig?

Hon:
Ja

Han:
Är jag ung eller gammal?

Hon:
Du är i medelåldern.

Han:
Är jag i yngre medelåldern eller övre?

Hon:
Du är i övre medelåldern. Man kan nästan säga att du är gammal.

Han:
Är jag en gammal man eller en gammal kvinna?

Hon:
Du är en man.

Han:
Jaha.

Hon:
Ja.

Han:
Är jag en vacker man eller en ful man?

Hon:
Många skulle nog säga att du är en vacker man.

Han:
Vad skulle du säga?

Hon:
Att du ser bra ut.

Han:
Är det samma som vacker.

Hon:
Det kan man säga.

Han:
Är jag lång?

Hon:
Nej, det är du inte.

Han:
Är jag tjock?

Hon:
Ja, lite på mitten, men du smalnar av både upptill och nertill.

Han:
Uttryckt som en form är jag..

Hon:
..

Han:
Det var en fråga. Uttryckt som en form är jag?

Hon:
…

Han:
Ett klot?

Hon:
Nej inte ett klot.

Han
En romb?

Hon:
Ja, snarare en romb. Du har en normal kroppsbyggnad för en man i din ålder. En snygg karl i din ålder.

Han:
Och det är?

Hon:
Din ålder..

Han:
Vilken är min ålder.

Hon:
Runt 70.

Han:
Åfan. 70.

Hon:
Ja.

Han:
För män i 70:årsåldern är det normalt att ha kroppsformen av en romb?

Hon:
Ja.

Han:
Är jag normal tycker du?

Hon:
Ja, kan vi äta nu?

Han:
Är du normal.

Hon:
Ja, det är jag väl.

Han:
Är du man eller kvinna?

Hon:
Kvinna.

Han:
I?

Hon:
I? I vad då?

Han:
I vilken ålder?

Hon:
Samma som du min vän. 70.

Han:
Din kropp har formen av en romb.

Hon:
Ja, det är normalt även för kvinnor i den här åldern.

Han:
Men med tyngdpunkten förskjuten något uppåt.

Hon:
Det är nog brösten som gör att du tycker det.

Han:
Brösten…

Hon:
Kan vi äta nu?

Han:
Brösten...

Hon:
Vill du ha kolsyrat vatten eller tar du en lättöl till?

Han:
Är du vacker?

Hon:
Tja, vad tycker du?

Han:
Vad är vacker?

Hon:
Det vet jag inte. Det som ögat upplever som harmoniskt, icke anstötligt eller kanske direkt tilldragande.

Han:
Jag kan inte svara på det. Är du det?

Hon:
Många tycker nog att jag är vacker, men själv…när jag ser mig i spegeln ser jag bara mig. Något äldre, något mer rombformad, något torrare mellan ögonen, har du sett här… vad torrt det är.

Han:
Ja, det är torrt.

Hon:
Men jag tror att vi är ungefär lika vackra du och jag. Relativt sett.

Han:
Vad betyder det?

Hon:
Att vi förfulas i ungefär samma takt.

Han:
Vem är vackrast.

Hon:
Det har nog alltid varit du.

Han:
Vad har vi den?

Hon:
Vad letar du efter?

Han:
Titta sig i.

Hon:
Spegel.

Han:
Spegel.

Hon:
Här.

Han:
Ja kanske. Titta, jag är ljushårig. Jag har alltid känt mig mörkhårig. Tror jag. Har jag det?

Hon:
När du var yngre färgade du ditt hår ibland. Du var naturligt cendrefärgad men valde gärna något åt hållet kastanj.

Han:
Är det en färg?

Hon:
Kastanjebrunt. En varm brun färg med en nyans av rött i. Titta här.

Han:
Ja titta. Vad är det där?

Hon:
Ett fotografi.

Han:
Är det du och jag?

Hon:
Och Erik.

Han:
Är det han den lille där i mitten?

Hon:
Ja, det är han.

Han:
Och vilken relation har vi till honom?

Hon:
Du får gissa.

Han:
Någon rådgivande funktion kanske?

Hon:
Rådgivande!? Vad menar du?

Han:
Mäklare? Kuratorer?

Hon:
Men ser du inte?

Han:
Jo det är klart att jag ser. Det är ett barn.

Hon:
Det är vårt barn. Vår son. Erik!

Han:
Å fan! Erik…Är jag..barnets far?

Hon:
Det förvånar mig att du frågar en sån fråga.

Han:
Är jag det?

Hon:
Du brukar inte bryta in med så…enkla frågor. Jag tycker att du har förenklats, fördummats i ditt sätt att resonera. Har du inte det?

Han:
Är jag dum?

Hon:
Snälla älskade vän, det är klart att du är pappa till vår Erik.

Han:
Så det är jag alltså. Där ser man.

Hon:
Nå, skall vi äta då? Jag börjar bli riktigt sugen. Känner du inte vad gott det luktar. Ska du ta kolsyrat vatten eller lättöl, jag skulle föreslå lättöl, jag föreställer mig att det gifter sig bäst med såsen här, till fisken. Jag tror att jag tar en lättöl själv. Det gör sitt till mättnadskänslan också har jag hört. Öl innehåller väldigt mycket kalorier.

Han:
Inte lättöl. Kalorierna sitter i alkoholen.

Hon:
Åja, det har du minsann koll på.

Han:
Lever han?

Hon:
Vem då?

Han:
Barnet. Erik?

Hon:
Vad är det för slags fråga?

Han:
En fråga bara. Lever Erik?

Hon:
Ja det är klart att han lever.

Han:
Ser man på. Jag är verkligen mörkhårig och det är snyggt på mig. När är bilden tagen?

Hon:
Åh, det är miljoner år sen..

Han:
Miljoner år sen?

Hon:
Det är så man säger bara. Vad kan det vara? Erik ser ut att vara sju, det var hans 39:onde födelsedag nyss, så det är över 30 år sen.

Han:
Var jag med på hans födelsedag?

Hon:
Nej, du var inte där?

Han:
Varför inte det? Varför var jag inte på hans 39:onde födelsedag?

Hon:
Det minns jag inte.

Han:
Ville han inte ha mig där?

Hon:
Jo, det hade han säkert velat.

Han:
Så varför?

Hon:
Jag har för mig att det var du som inte ville gå dit. Titta på bilden igen.

Han:
Ja..

Hon:
Är du säker på att du inte minns?

Han:
Vad då?

Hon:
Erik.

Han:
Nej. Honom minns jag inte.

Feliz och Stella

Vintern har börjat

Mårten hade ont i halsen när han vaknade och lät som Lemmy på rösten, men när han slog ett getöga ut genom fönstret och såg snöflingor stora som ostmackor (tack för den bilden Ida Forss) singla ner mot marken klarade han strupen och fick på sig långkallingarna på tre röda sekunder. Han stod och hoppade i hallen och manade på mig och Alexander. Skynda er för helvete på, fort ut nu innan snön försvinner! Och vi klädde svettiga på oss snabbare än jag någonsin har upplevt. Vi var så snabba att vi inte ens han rota fram vinterskor, utan fick nöja oss med vanliga sneakers. Dumt skulle det visa sig. Farligt nästan. För ute hade snön redan börjat smälta och låg nu som ett decimetertjockt lager av trögflytande vatten över trottoarerna.

Alexander grät och ville bli buren. Jag ville inte bära honom pga min svindyra rock som säkert skulle bli förstörd av fotsnön från hans genomblöta gymnastikskor. Mårten kastade snöboll och verkade fullständigt obekymrad. När han kom fram till skolan och fick av sig skorna lämnade han plaskiga spår där han gick i strumplästen. Vi får se om han har halsfluss i morgon. Han började ju som sagt dagen med halsont.

Stackars Alexander. Han grät hela vägen till dagis sen. De små gymnastikskorna försvann under snön och jag tackade gud att hans vattentäta vinterkängor redan står på hyllan på dagis. Väl framme gaskade han upp sig. Strumporna in i torkskåpet och overallen med. Upp för trappan till avd Lingon, där vi möttes av beskedet att hela skocken ungar skulle ut snart. De måste öva på Luciatåget, sa man. UTOMHUS! Jag sa ingenting. Lommade ner igen. Fick av mig skodskydden och klev ut i helvetet igen. Skorna kippade. En man kom cyklande på Gullmarsvägen. Något barn grät. Solen var på väg upp bakom det miltjocka molntäcket. Vintern har börjat.
Stackars barn.

Slutar man simma sjunker man

Vi fick nej på ett projekt som vi var övertygade om att vi skulle få ja på, nu för en stund sen. Det är lika ofattbart jobbigt varje gång. Man undrar varför man håller på. Varför man inte kör buss istället? Fast inkomst, möjlighet att planera framtiden, allt sånt, ibland känner jag att jag skulle ge vad som helst för att ha det så. Nu blir det tillatt jaga igen. Klistra fast ett självsäkert leende på läpparna och ge sig ut där. Försöka tänka på alla som gillar en och bortse från de som inte gör det. Det är ju så det fungerar. Slutar man simma sjunker man …

om att koppla spotify till facebook, bl a

Vanlig dag. Ingen sol. Inte regn. Inte snö. Inte is på marken. Inte barmark. Jag gick till jobbet i för tunna skor, men svettades om händerna. Skanstullsbron tog dubbelt så lång tid som vanligt. Varje gång mina skor mötte marken halkade jag tre centimeter framåt och kompenserade rörelsen genom att spänna de där små musklerna längst ner i ryggen, just under svanken, de där musklerna som det är så förtvivlat svårt att komma åt, som man helst skulle vilja massera inifrån. Jag lyssnade på musik. Vanliga spellistan, gammal musik som var spännande när jag var ung, -88 till -97, Radiohead, PJ Harvey, Pulp, Bob Hund, Union Carbide, 80 % män, 100 % vita. Jag tycker att den är så bra den där musiken. Den får mig att vilja ta nya tag. Den får mig att känna mig som en kung. Den får mig att känna att inga problem är svåra nog att hantera. Den gör en halkig promenad över Skanstullsbron till en fantastisk inre resa.

När jag kommer fram till jobbet kan jag se resultatet av mitt lyssnande på facebook. ”Anders Sparring har lyssnat på”..står det så att alla kan se det. Och så en lång rad låtar. Och så där i skrift ser det bara taffligt ut. Jag skäms lite. Ute både regnar och snöar det. Det luktar kaffe runt mitt skrivbord. Janne och Anders Worm är redan på plats. Anders har cigaretter.

Jag tog en cigarett, gick ut på gatan och försökte få överblick över de 42 år jag redan har levt. Och de kanske ytterligare 45 jag har kvar. Gick in igen. Kopplade äntligen bort spotify från facebook. Och rev av en låt av Stefan Demert.

Elle inter-fucking-iör

När vi kom hem hela familjen från simhallen såg jag att Elle interiör låg i köket och jag blev sugen, ungefär som man blir sugen på Chips när man ser påsarna i butiken. Så jag drog med mig henne in på toaletten och snart var jag illa berörd, ungefär som efter en påse chips.

När jag snabbläddrar genom ett nummer av Elle interiör drabbas jag alltid av känslan att de kör ut exakt samma nummer månad efter månad. Förändringarna sker med så oerhört små förskjutningar att det är omöjligt att skilja ett novembernummer från ett decembernummer. Vi har flera årgångar som ligger i bokhyllan och det har säkert hänt något med innehållet över tid, men ett är säkert: Elle interiör går inte före. De tänjer inga gränser. De ifrågarsätter ingenting, ställer aldrig några motfrågor. De söker inga nya vägar, letar inte efter bakomliggande strömningar eller orsaker. Det finns inte en journalistisk fiber i tidningen. De problematiserar aldrig, söker aldrig det som gör ont (om det inte handlar om att plocka ut törnen ur vaderna efter en robust genomgång av rosenrabbaten).

Elle interiör skildrar exakt samma försiktigt goda smak som skildras i DN-bostad eller Sköna hem. Det är samma fullständigt ointressanta och småborgerliga designers och stylister som visar upp sina hem. Hemmen ligger alltid i kvarter som är attraktiva på ett tröttsamt förutsägbart sätt, Skeppargatan på Östermalm, Wiliamsburg i New York, Docklands i London eller Montparnasse i Paris. Har man varit hemma hos en konstnär, är det hos en konstnär som inte har sagt något intressant sen arbetsproverna till mejan, men som har sålt desto mer och tjänat enorma summor pengar. Om man har besökt någon som är född efter 1980 är det i 9 fall av 10 Elsa Billgren.

I varje nummer har man också hälsat på någon rik kreativ person som bor i ett land med mycket stora klassklyftor, i detta nummer bor hon i Sydafrika, i det förra Uruguay, som fullständigt vräker sig i exklusiv och diskret smakfull lyx. Det är fönsterpartier som öppnar upp mot Pampas, eller simbassänger som reflekterar det sista ljuset innan solen går ner bakom Taffelberget. Och man tänker: måtte det finnas beväpnade vakter.

Jag hatar Elle interiör så djupt och så mycket. Jag känner att det de håller på med är nazism. Tidigare sökte man renhet i ras, i dag gör man det i konsumtionsmönster. Det är bara en viss typ av överkonsumenter som existerar. Människor som är blonda, vackert solbrända, lever i kärnfamilj (eller chica gaykonstelationer), har funnit vad de söker och har råd att köpa ett industrigolv från ett tryckeri i Bremen, luta av det och frakta det hela vägen upp till norra Gotland, och lägga in det i en gammal lada i Stenstugutrakten bara för att det är det enda golv som speglar det gotländska ljuset och lyfter fram blåelden som breder ut sig framför de på vid gavel uppslagna stalldörrarna under kvällarna i juli.

Tack vet jag norrskensflamman.

Hå-hå, ja-ja, livet..

Jag lyckades lägga beslag på en SVT/Radio-julkalender i sista ögonblicket. Den första december fem i fem på Åhlens sickla. Där uppe bakom en pelare pyntad med rött glitter var de. Mårten var med mig. Han var arg och ville köpa chokladkalender istället. Han ville köpa ett PS2-spel också. Men jag höll emot. Sa att vi inte hade råd. ”Men ett billigt då?” Jag höll emot hårdare. ”Det handlar inte om pengarna”, sa jag. ”Men du och Alexander spelar för mycket.”
Och så sa jag att vi inte tänkte köpa några spel alls den här julen. Att det får räcka på ett tag.

Han var tyst. Gick och nöp mig elakt i handen. Jag såg inte hans ögon under skärmmössan, för han gick med blicken i golvet. Jag tyckte synd om honom, det är ju taskigt ju, att komma med utfästelser om att det inte blir några spel till jul tre veckor innan det smäller, och lät honom ta en sväng in på Game Stop som kompensation.

Game Stop ligger just vid dörrarna ut till friheten från den kvalmiga inomhusgågatan och här är spelandet upphöjt till konst. En vegeterandets och den inåtvända tystnadens konst. En svag doft av svett ligger över butiken, men de som jobbar här hanterar sina kunder med samma initierade entusiasm som den man kunde hitta hos försäljarna på till exempel skivfönstret innan skivbranchen gick åt helvete. Det är oerhört okysst och finnigt och piercat, men också trevligt och ombonat.

Visste ni att man kan köpa ett X-box 360 ink valfritt spel för bara 2590? Det vet Mårten nu. Han har just knäckt läskoden och jävlar vad han stavade sig genom olika prislappar. Och spelkataloger och stora skyltar. Jag blev stressad ganska snart och ställde mig demonstrativt utanför butiken, med ryggen mot och försökte hitta något intressant att titta på i foodcourten mitt emot. Efter en stund kände jag hur Mårten smög in sin hand i min, och vi kunde gå upp till parkeringsgaraget och åka hem.

Han kändes lugn och något nöjd på vägen hem, Mårten. Som att han hade förstått att det nog trots allt blir TV-spel till jul. Han hade en katalog med sig från Game Stop, som han tyst bläddrade i. Bara han inte bli åksjuk, tänkte jag. Men det blev han inte.

När vi kom hem, presenterade jag julkalender för Stella och Alexander. De var måttligt imponerade. Mimmi hade också köpt något till dem: Chokladkalendrar. Mårten och Alexander åt upp sina på tio minuter. Stella tog en bit, och gömde kalender i sitt rum. I dag har hon tagit fem bitar. På julafton tar hon den sista.

Hå-hå ja-ja, livet…

Bert Ljung Årsta

Besöksstatistik är ett knark när man väl har tryckt på den knappen. Blogger la till den för något år sen, jag upptäckte den för ungefär tre månader sen, och oj vad jag har kollat.

Jag har inte många läsare alls - och jag räknar inte med annat heller, men jag kan inte låta bli att surfa in där och gräva ner mig i mina läsare ur olika aspekter: vilka länder de kommer ifrån, vilka plattformar de har surfat in via, vilken maskinvara de använder (det kan man se), vilka sökmotorer de har använt (google) och vilka sökord eller fraser de har sökt på.

En av dessa fraser var "Bert Ljung Årsta". Jag känner inte honom trots att vi bor i samma stadsdel. Har ingen bild av hur han ser ut, eller hur han går klädd, om han åker buss 160 till Gullmarsplan på mornarna eller om han promenerar. Eller om han rent av stannar hemma och rullar ner till Lidl i Årsta centrum på eftermiddagarna med rollatorn och en drickafuktig plastpåse i rollatornkorgen.

Jag såg en karl för en tid sedan, som sökte genom de där glasbubblorna vid återvinningsstationen uppe vid Vättersparken med en ficklampa, fiskade upp de flarror som kunde ge någon pant med ett specialverktyg som mest liknade en blindkäpp (jag trodde först att han var blind) och listigt lät dem falla ner i just en sån där drickafuktig plastpåse från Lidl.
Bert Ljung?

Antagligen är det någon som har sökt efter ett telefonnummer och valde att googla istället för att gå in på Eniro. Det kan också vara en gammal flamma som har googlat på sitt ex. Eller någon som har googlat på sig själv. Jag hoppas verkligen det. Hoppas han gör det igen.
I såna fall:
Välkommen hit Bert Ljung, Årsta. Du finns!
Bert Ljung, någon?