071129

Jag hade maginfluensa här om kvällen och utan att gå in på detaljer kan jag säga att jag känner mig märkvärdigt renad. Som efter en primalskriksweekend ungefär. Det kan ha att göra med att jag alltid skriker när jag spyr, men det handlar också om erfarenheten tror jag. Att ha gått igenom det där helvetet när man faktiskt på riktigt tror att man ska dö och sen plötsligt, som genom ett trollslag, må bra igen. Man värderar om lite grejjer då. Och så den välsignade mattheten efteråt. Det där tillståndet när man inte kan göra någonting annat än att bara vila. Ligga på rygg och lyssna på svag bra musik och låta medvetandet flyta bort på en spegelblank sjö av belöningshormoner.

Lätt är man också. Snygg i speglen. Skärpet in ett hål till. Måste försöka hålla den stilen nu.

I dag är det möte. Nytt spännande projekt. Hemligt, men det kommer att låta höra om sig, var så säkra.

Annars är det november igen. I går blev det ju vinter helt kort. Men i dag är vädret brittiskt igen. Mårten gruvade sig hela vägen till dagis. Vill inte skiljas åt. Men jag tror ändå att han känner en slags lättnad när jag äntligen går och han får gråta ut i frökens famn. Ungefär som att...
...ja ni fattar.

Svenska akademien

Jag tog mig en bloggrunda och tänkte visa mig på styva linan, så jag lämnade en snajdig kommentar på Peter Englunds väldigt fina - det måste jag säga - blogg. Så när kommentaren var oåterkallerligen publicerad, upptäckte jag att jag hade lyckats peta in ett rätt så jävla pinsamt stavfel. ELLEGANT. På akademieledarmotens blogg.

Antagligen har han redan printat ut det och lagt det i sin mapp med roliga klipp till lunchen på torsdag. Jag kan se framför mig hur Kjell och Horace och Katarina och grabbarna sitter där, lite på fyllan och fnissar åt mig. "Ellegant. Vem skrev det? Anders Sparring? Det ska vi lägga på minnet. Honom ska vi mota ut i kylan, när han väl har kommit in i värmen."

Äh, men jag skämtar. Men Svenska Akademien är, som grupp betraktat rätt kul att tänka på tycker jag. När jag gick på DI och det där med dokusåpor var nytt, planerade jag och en klasskompis en fejkad dokusåpa där hela Svenska Akademien levde inlåsta i en stuga på Skansen. Eller om de rent av bodde där frivilligt, jag minns inte. I varje fall ägnade de dagarna åt rätt så låga intrigspel. Horace var kär i Katarina, kommer jag ihåg. Han hade skrivit hennes namn i handen, och tvingades till brottning när Lars Forsell försökte bända upp hans fingrar för att se vad han hade skrivit.
Lite såna grejjer.

Ett par år senare hade jag en motsvarande idé om den socialdemokratiska regeringen. Någonting i stil med grabbarna på Fagerhult, tänkte jag, men med bara en grabb. Och femton dovhjortar.

gore tex

Det blev en väldigt bra helg det här trots att det är i mitten av november och att november är en månad som liksom inte uttrycker någonting annat än att det inte längre är löv på träden men att det ännu inte har kommit någon snö, typ. Och att det inte är jul än. Men av någon anledning blev helgen bra. Det är som woodoo det där. En helg blir bra utan att man förstår varför. En resa blir usel trots att man gjorde allt rätt. Man är utlämnad till makterna. Högre krafter styr. Helt klart.

Men den blev bra. Kanske berodde det på Cronemans TV-krönika i DN i morse. Kanske berodde det på middagen i fredags, eller på filmen vi såg efteråt. Vi har varit inne mesta tiden. Två av ungarna har haft maginfuensa och kolla, jag blev nerspydd två gånger natten mellan fredag och lördag, men inte ens det lyckades dra ner helhetsintrycket. När man har småbarn gör inte en en sprinkelfestival som den som utspelades i barnens rum just då så mycket om man inte ska jobba dagen efter. Kraven på livet är rätt basic på något sätt. När man har bytt lakan och tvättat av sig själv och barnet, somnar man om och försöker att inte tänka framåt så mycket. Magsjuka barn är också lite slöa och lugna barn som ritar eller tittar på film. Det värsta är väl är den dova oron över att man själv ska vara smittad och kanske känner man sig lite psykoillamående, men något större obehag är det inte tal om. Inte en helg som denna.

Farmor köpte vinterskor till S och M i dag (de är friska nu). Sånt måste göras och vi borde väl ha gjort det för 3 veckor sen, men nu är det problemet ur världen. Gore Tex till båda två. Snygga är de också. Hoppas det blir svinkallt snart, så att de får testa dem.

TV-n står på och skränar i bakgrunden så jag tappar koncentrationen hela tiden. Jag såg inte Jennifer Fox i kväll. Hon är bra, filmerna är jävligt bra, men det är något med hennes röst och tilltal, ett drag av extrem självupptagenhet och ett intellektualiserande in i minsta pausering, som gör att jag faktiskt inte orkar med henne varje söndag. Och de där männen hon har relationer med - Kai från sydafrika, Peter från Schweiz - de känns så parodikst knepiga och man förstår på något sätt att hon har valt just dem för att det aldrig kommer att kunna bli någon av dem på riktigt. Hon klarar inte av att leva utan en bakdörr öppen. Det står rätt klart tycker jag. För mig är alla bakdörrar stängda. Just nu känns det bara skönt.
Kanske var det därför helgen blev så bra?

ny desajn

Tillräckligt svart som det är ute. Bloggen byter utseende.

danscenter

Jag hämtade upp Stella på danscenter på väg hem från jobbet och det är häftigt på något sätt hur man förflyttas rakt in i fame så fort man har passerat skogränsen där. Folk - mest kvinnor - skyndar mellan salarna i olika danskläder beroende på vilka klasser de tar och jag får intrycket att de aldrig någonsin går ut därifrån, utan att de rör sig som i ett blodomlopp där cafeterian är hjärtat. Här tar de igen sig i någon halvtimma och gör läxorna uppflugna i en skön fåtölj på hjul med en pastasallad i knät, eller om de är riktiga hardcoreballetissor - inget annat än en sesamkaka och en kopp vätskedrivande té, innan de ger sig ut på nya varv igen. Små barn leker mellan stolarna medan deras mammor stretchar på golvet. Det finns en butik också, där man köper streetgrejjor. Kepsar och lösa jackor och sånt. Det är som ett gettho nästan. Ett glatt och positivt och svagt svettdoftande sådant.

Och så alla 94:or till 01:or som kommer och går på sina streetdancekurser och deras söderföräldrar som också uppehåller sig där i caféet. TV-producenter, radiojournalister, kända formgivare och bloggare. Om jag plötsligt stod utan arbete, skulle jag förmodligen ha större chanser om jag hängde några dagar i cafeterian där, än på AF-kultur.
Men jag skulle ta med mig eget käk.

Jag hämtade upp Stella på danscenter. På trottoaren utanför visade hon mig några rörelser. Hennes kusin Wilma, som hade hämtat upp henne på skolan och följde henne dit, och jag applåderade. Stella gick en bit före oss på trottoaren med jackan uppknäppt och armarna löst hängande utmed sidorna. Hon gick i takt till musik som hon förmodligen fortfarande hade i huvudet. På 7-11 runt hörnet tryckte hon i sig en mer och en lussekatt. Jag tror att hon snart är en del av det där blodomloppet på riktigt.

mormors katter

De här bilderna har Mimmi tagit. Alexander och mormors katter. Han är fint sammanhållen tycker jag i sin lilla särk. De blir ju så kompakta och koncentrerade på något sätt när de är så där små. Upp till en viss ålder. Sen börjar armar och ben spreta åt alla håll och man får sig både danska skallar och armbågar i ögonhålan om man kommer i närheten. Jag har för övrigt försökt slippa leka sagan om ringen i flera veckor nu. Jag brukar försöka ta mig ur genom att föreslå att jag kan vara Gandalf som sitter här och vaktar eller att jag är Boromir som redan har dött. Det är Mårten som vill leka. Lek med Alexander, säger jag. Han kan vara Gollum.
Men så bra inlevelseförmåga har inte ens Mårten. Och det kan man kanske inte klandra honom för.

Deckarnöten

En vän till mig som brukar lämna meddelanden här på min blogg och som jag brukar lämna meddelanden till, på hans blogg, skickade just ett SMS med den kryptiska texten: Sumons fläta - vilket visade sig leda till en text med just den titeln.

Eftersom bloggsurfande... eller vafan, det där allmäna klickandet på fetstilta länkar på internet, kan vara dränerande i längden, bjuder jag er nu på den stimulerande deckarnöten att på egen hand googla er dit så att ni kan läsa den.
Gör det.
Läsvärd!



I övrigt. Grått, mörkt, dimmigt, man blir trött. Barnen med. De sover i allmänhet före 9 nu. Jag pratade med syrran i telefon. Hennes barn sover i allmänhet före halv 8. Jag diskade och sprang då och då ut för att följa EM-kvalet. Lyckades missa båda de svenska målen med bara någon minut. Men det lettiska såg jag. Fulmål. Självmål.
Men Sverige är i EM och nu knäpper i varje fall jag händerna och faller i knä för att Lars Lagerbäck ska ta sitt förnuft till fånga och avgå i god tid före EM.
Så att det kan hända något när vi väl är DÄR också.

frescati

I går tillbringade jag avsevärd tid ute på Frescati med att dra barnvagn i novemberdimmorna medan Mimmi träffade sin handledare. Jag har inga erfarenheter av universitetsliv alls. Min högskola var liten som ett dagis och kåren bestod av tre blivande teaterregissörer med sinne för det organisatoriska. När vi skulle ha julfest hela skolan, blev det så glest att vi fick öppna dörrarna till Valhallavägen och slussa in flera ungdomsgäng som utfyllnad. Det höll på att gå överstyr totalt. Barkassan försvann och när jag kom tillbaka på annandan låg det krossat glad och rödvin över alla golven. Jag försökte städa själv, men det gick så där, så efter lovet mutade jag en av städarna som gick dit och röjde upp och lovade att inte säga ett ljud till skolledningen.

Jag har som sagt inte någon erfarenhet av Frescati och i gårdagens novemberdepp visade hon knappat upp sig från sin skönaste sida, men jag har ändå svårt att tänka mig att man kan hålla någon slags mål vid liv där ute. Allt är så slitet och tillfälligt på något sätt. Ungdomar mellan 20 och döden drar runt i emmauskläder, röker cigg och styr upp tentamiddagar och pluggaftnar. Uppe i kårhuset luktar det fis efter alla pubar de har haft där och i matan står en fårad dandy med kritvitt axellångt hår under baskern och beställer dagens vegetariska.

Äh, jag svamlar. Jag har ju som sagt aldrig gått på universitetet, men på parkeringen såg jag två män i 50 års-åldern, hastandes mot en sliten citroën.
Den ene:
"Jag har faktiskt inte under min livstid haft såna problem med likviditeten som nu. Jag förstår inte hur det har kunnat köra ihop sig så här."
Just så. Universitetet. Män med dålig ekonomi och basker. Och en nerkörd, tejpad citroën.

Bilden tog jag där på parkeringen. Schysst extraknäck?

Ställtid

"Nu har vi ändå fått fason på alla rutiner inför hösten", kom jag på mig själv med att tänka för en stund sen. Barnen sover före 22 andra dan i rad och jag har kommit igång och jobba riktigt bra. Men så inser jag att det är den 19/11 i dag. Om en månad är det slut och sen börjar en ny säsong med ny ställtid. "Nu har vi äntligen kommit igång med vårterminen", det brukar man väl tänka någon gång i slutet av april va?

Och jag tänker att det är där någonstans felet ligger. Just den där ställtiden, insteget, när jag väntar på att något ska dra igång på allvar och inte ser hur tåg efter tåg rullar förbi den där lilla perrongen som är just mitt liv och mina möjligheter. Det blir aldrig något stort av mig om jag ska tänka så där hela tiden. Det är de som kan köra i 110 redan den 25 augusti som vinner. Vi som går och känner in hösten tills första snön redan har kommit, kommer liksom aldrig längre.
Det ni.

Jag träffade för övrigt en god vän som hastigast i dag och under den korta promenad vi fick tillsammans tänkte jag hela tiden: "Jag vill klaga, det känns som att jag borde klaga, för helt nöjd är jag faktiskt inte, nu jäklar ska jag klaga, nu ska han få höra." Men hur jag än rullade runt orden i munnen, fick jag det inte att stämma. Och jag hörde hur min beklagan lät som ingenting i hans öron. Jag startade om, släppte inte taget, försökte börja på ny kula, men det blev inget. Och jag märkte hur han var inne på samma spår, men att jag bara blockade honom med fraser av typen: "Ditt liv är grymt. Du bor i våning. Du har fast anställning. Titta på mig istället."

Bilden är tagen någon gång runt den 14 juli. Stella äter frukost i Skåne. Jag tänkte: "snart är det sommar på riktigt", och en vecka senare: "nu är snart hösten här."

Måndag - novembersol

I dag skriver vi nya avsnitt av Hotell Kantarell med novembersol på kontorsväggarna. Kan funka bra...

en timme senare...

Jag sitter här och känner en svårtåtkomlig oro i kroppen och kommer plötsligt ihåg vad det stod på griffeltavlan på dagis i morse: "4 nya fall av kräksjukan i helgen, kom ihåg att barnen ska stanna hemma 24 timmar efter sista kräk/diarré". Jag har en känsla av att jag inte är den enda föräldern i vår grupp som sitter på jobbet med en obehaglig känsla i magen just nu.
Men - oddsen är väl rätt låga på att det bara är psykiskt.
Eller hur??

Wow

Klockan är nio och 2 av 3 barn sover redan sött. De stora.
Lilleman klättrar runt i soffan och ser sammanbitet pigg ut. Mimmi spelar en skiva som brukar få honom trött. "Congo to Cuba", det är en inspelning med afrikanska artister som har åkt till Cuba och jobbat med cubanska musiker. När jag hörde den i somras, tyckte jag att den var fantastisk, men nu tycker jag att den är ungefär lika intressant som ett stycke trä. De där gungiga basgångarna och det där eteriska pianostpelet har blivit liksom synonymt med en ganska seg läggprocess. Alexander brukar somna när han hör den. Men på senare tid spelar vi den mest på slentrian medan Alexander springer omkring med ett långt rör i hårdpapp som han stöter i golvet så att jag tror att tanten under kommer att banka i elementen snart.

Nu har skivan tystnat och medan Mimmi väntar på att den där dokumentärserien av Jennifer Fox ska börja, zappar hon runt mellan de tvåsiffriga kanalerna på TV:n. Discovery, CNN och TV8. Det är mest reklam. Alexander fortsätter att bearbeta tanten under och jag börjar undra om det har hänt någon där nere.
Jag hör inga knackningar i elementen.

Tummen upp för Laban

Vid en snabb översyn ser jag att nya Labanfilmen "spökdags" har fått fina recensioner överlag.
Fyror i DN, Svenskan och Göteborgsposten och treor i AB och Expressen.
Alla refererar till det genuina hantverket och att filmerna har en innehållslig tyngd.
Jag blir väldigt glad och känner nu att alla de där omskrivningarna och den där noggrannheten från manusredaktör Malin Nevander verkligen har betalat sig.

Och Per och Lasse och alla andra på Pennfilm: Ni är grymma!

Högaktningsfullt

Sunes Jul

Ny VAB dag. Tänkte jobba, men barnen tittar på Sunes Jul på min dator och eftersom allt material ligger där får jag vänta.
Sunes Jul.
Jag har inte hjärta att störa dem.

Det har ju ältats och tjatats om Fem myror sen mitten av sjuttiotalet men är det inte dags för ett annat gammalt mästerstycke att kliva fram nu, för Sunes Jul är ju något av det roligaste som har gjorts i barnkommedigenren. Jag hyllar gärna Tårtan och Skrotnisse och Allram (där jag f ö var med och skrev manus) och en massa andra barnprogram där man kan sägas ha uppnått konstnärlig verkshöjd, men jag skrattar aldrig så genuint som åt Peter Habers gestaltning av Pappa Rudolf. Denne urman - urpappa. För han är ju precis så uppblåst och sönderstressad och prestigefylld och rädd för katastrofer som till exempel jag.

Som när vi skulle iväg till Gotlandsbåten här om veckan. Jag - Pappa Rudolf - furiös av stress, talade med bruten röst och sprang omkring inne i lägenheten i toppluva och överrock högröd i ansiktet medan familjen lungt och metodiskt packade ihop sig och gick ner till bilen.

Vi kör för övrigt samma bil, han och jag. Och lika för fort och tvärsäkert om att vi är ensamma på vägen och att ingen ser oss. Jag har till exempel kört hela vägen fram och parkerat just utanför portarna till katedralen i Sienna. Det gör bara såna som vi, Sunepapporna

Eller som jag nu har haltat runt med ett bandage om knät senaste veckan ojandes och oroandes över läkningen och hur jag har hållit barnen i ett järngrepp av frukan över att pappa aldrig ska bli fullt återställd igen. Precis som Sunes pappa.

Faktum är att det är ren terapi för mig att titta på Sunes jul.
Jag mår redan mycket bättre.

Jag beklagar det pubertala i detta

...men kan man ha sämre koll?

Telenor och tele2 dansar jenka

De där telefonoperatörerna lyckas göra en mör tillslut. 99 av 100 påringningar säger man bara nej, men så svarar man med garden nere för en gångs skull och tackar ja. Nu senast tackade jag ja med några förbehåll.
Nämligen följande:
-Jag ska inte behöva göra ett dyft. Inte lyfta ett finger.
-Ni tar alla kontakter med den nuvarande operatören och säger upp mitt abonemang med dem pronto.
-Ni ordnar så att jag får behålla mitt nummer.
-Ni ordnar så att jag knappt ens märker att jag har bytt operatör. Den enda skillnaden för mig kommer att vara att räkningarna kommer i ett annat kuvert och att de är betydligt lägre.
Eller hur?!?!?!
Och han i andra ändan sa bara ja ja ja inga problem visst. Och så kopplades jag vidare för att spela in en sån där ljudfil som gäller som kontrakt (om man skulle ångra sig, vilket jag redan har gjort). Ny kick-ass telefon skulle jag få också och den kom efter bara ett par dagar, tillsammans med de nya kontouppgifterna och MITT NYA TELEFONNUMMER.

Men vänta nu!

Jag skulle ju få behålla mitt gamla. Ni skulle ju sköta överflyttningen. Jag skulle ju inte ens märka att jag bytte operatör. Näe, men detta är bara ett tillfälligt nummer tills dess PORTERINGEN är genomförd. Ja men genomför den nu då.

Äh, det här kommer att bli ett tråkigt inlägg känner jag om jag ska dra allt som har hänt sen dess. Kontentan är i varje fall att jag nu tre veckor senare sitter med två olika abonemang kopplade till två olika telefoner, detta trots att jag redan vid tre tillfällen har faxat till Tele2 och bett dem lösa mig och skicka en slutfaktura. I dag skickade jag ett nytt fax. Personligen till en handläggare som lovade att omedelbart stänga ner mitt nummer så att det kunde flyttas till de nya. Eftersom jag var hemma och vi inte har någon fax, fick jag fotografera min namnteckning och mejla den till Anders Worm, som i sin tur fick förfalska den och skicka faxet från tobaken 70 meter upp i backen.
Faxet gick iväg klockan 14:28 med min namnteckning.
Hjälpte det?
Jag har fortfarande två abonemang.

Och sen, lite senare, ringde det på hemtelefonen.
-Hej jag heter Laura, jag ringer från Glocalnet.
KLICK!