Blond Swedish Amateur Comedy Club

Jag var riktigt dålig på Blond Swedish Amateur Comedy Club på Soap Bar i kväll. Riktigt dålig på ett sånt där bra sätt som man måste vara ibland för att lära sig något nytt.

Det var tunt med folk när jag kom och de flesta tycktes vara i lägre 20-årsåldern. Just snett bakom scenen satt ett gäng tjejer och skrattade åt allt jag sa. Jag gillar inte när folk skrattar utan att jag känner att jag förstår varför. Jag blir nervös. Från resten av lokalen kom bara tung tystnad. Jag började nog rätt bra, men tappade närvaro mitt i andra rutinen och körde resten liksom i blindo. Värst av allt var kanske att ingen sa ett ljud när jag klev av. Liksom röda havet inför Moses öppnade sig samlingen av komiker hörnet och släppte fram mig till min jacka och min mobiltelefon. Och slöt sig bakom mig, tysta.

Det var inte bara jag som kände mig missnöjd efteråt. Jag tänker inte nämna några namn, men minst en komiker såg på gränsen till förkrossad ut. Det kändes lite som att vi hade varit med om ett krig. Det hade varit vi mot publiken. Några av oss hade vunnit, andra förlorat.

Märkligt: När jag lämnade krogen träffade jag Bogdan, Sara och Carina utanför 7 - 11 vid Nybroplan. De hade suttit av en nederländsk teaterversion av "viskningar och rop" som gästspelar under bergmanfestivalen på Dramaten. Svårt konstnärligt hade det tydligen varit. Rätt dåligt om jag läste mina vänner rätt. Hur som helst, när vi stod där och pratade och jag som värst dissade min egen insats, dök ett par tjejer ur min publik upp och sa att jag hade varit lysande. Bäst i kväll. En av tjejerna la handen över magen och sa att hon hade skrattat så att hon inte kunde andas. Jag frågade om hon menade allvar.
Ja, det gjorde hon.
Och jag tänkte att vi nog inte lever i samma verklighet hon och jag. Och jag hoppas just i kväll att det är hennes verklighet som är den verkliga.

Hemma igen.
Vi har set slutet på Shyfferts föreställning på kanal 24. Mycket bra. Väldigt enkelt och fint. Vidare surfade Mimmi in på SVT-play och visade mig den fantastiskt egensinniga och snillrika kortfilmen "Lidingöligan" av Maja Lindström. Den gjorde min kväll kan man säga. Hatten av för filmkonsten när folk vet vad de håller på med.

jag tror att jag kan skriva nu

Hemmet är i kaos under 90% av vår vakna tid men vi städar och plockar för njutningen att röra oss i det städade under bara någon sekunds bråkdel. Kvällarna blir långa nu. Ungarna vill aldrig gå och lägga sig och när mörkret äntligen kommer känns det nästan för sent att tända lampor. Vi hänger skynken och tyger över fönstrena och missar allt som är på TV och hinner inte se DVD längre. Den smala strimman av barnfri tid blir allt smalare. Det är varmt i lägenheten. På balkongen står en back öl och jag tog mig en för en stund sen. Fortfarande trots att klockan är elva, kan jag se den rosafärgade himlen spegla sig i fönstrena på husen en bit bort. Det är Champions leauge final men vi har inte TV 6. Det är tyst nu. Grannen duschar, men det är ändå tyst. I dag tog jag emot ett förlagskontrakt - mitt första i livet. Ska skriva mer. Det är tyst och jag tror att jag kan skriva nu.

För somliga börjar sommaren tidigare än för andra.

90-talets mörkaste ögonblick

den orörligt vackra vyn

Jag vaknar nästan alltid ledbruten. Så är det att ha en lång kropp med lite för lite muskler. Trots att jag hade sovit i över 8 timmar vacklade jag ur sängen, närapå blind och ouppmärksam på trafik och smådjur längs vägkanten och gav mig ut i jakt på morgontidningen.

Vi är fortfarande på Gotland. Det var en strålande morgon i morse. Jag kände vemod. Vackra mornar och sommardagar innan sommaren har börjat kan framkalla en tomhetskänsla hos mig på samma sätt som den jag drabbas av inför alltför vackra vyer. Att åka bil längs Italienska kusten, norr om La Spezia - jag har gjort det - framkallar tung tomhet. Det är så overkligt vackert på ett ogripbart sätt och bara en komplett omläggning av livstil, en flytt till Italien, skulle kunna svara upp mot upplevelsen.

Jag famlar efter något här. Känslan av att inte vara en del i det som omger en. Känslan av att bara se det som på en ovanligt högupplöst TV eller att läsa om det som i en ovanligt välskriven roman. Jag tror att det finns en anledning till att folk kastar sig ut från Golden Gate-bron. Där uppe, mellan hav och himmel, blir det tydligt hur långt ifrån den orörligt vackra vyn den egna verkligheten rör sig. Det finns en arrogans i skönheten. Ett "du är bara på besök här och detta är inte du".

Vackra sommarmornar innan sommaren är här och man bara har en dag kvar till arbete och stad igen. Sådana mornar föredrar jag stan.

Den som har svar på alla frågor har inget kvar att säga.

Häromnatten när vi satt i bilen från Visby till Vamlingbo och lyssnade på nattradion som vi brukar och försökte gissa på nattjakten, spelades plötsligt en hyfsat ny låt med Tomas Di Leva. Min ovilja mot den mannen och hans musik tar sig närmast fysiska uttryck. Jag får ont i magen och känner hur hela mitt nervsystem bereder sig till försvar.

1990 lyssnade jag nästan bara på Di Leva. Rymdblomma var något helt nytt för mig. Ett elegant sätt att ställa svåra frågor och blottlägga inre tomrum. "Ber om ljus", första låten, kändes som en programförklaring för vilsna själar i en allt hårdare värld. "Vi har bara varandra" var förtvivlad och sökte gemenskap.
Men det var länge sen.

Nu har Di Leva hittat svaren på sina frågor och tomrummen är fyllda.
Och han har ingenting kvar att säga.

Mmmm Gotland

Du vilda karga underbara ö. Du orörda outforskade. Du sagornas ö. Du hantverkens de levande skråernas de jordnära tankarnas ö. Du hav kalk och oxel. Du östersjöns pärla.

på båten

I natt kom vi till Gotland. Överfarten var inget vidare. Ungarna uppspelta och ville ha leksaker och godis från butiken hela tiden. Det fick de inte. Så de bestraffade oss genom att inte uppföra sig alls. Sprang runt och skrek och väckte alla stackars sommargotlänningar som försökte sova i sina vilstolar.

Det ligger alltid en aggressiv förväntan på Gotlandsbåten, sommar som vinter. Många passar på att ta sig ett järn och små och stora barn drar runt som herrelösa hundar mellan lekrummet och filmrummet. En pappa som satt vid ett bord just intill filmrummet blev allt onyktrare och jag såg på honom att alkoholen hade hamnat fel. När hans son gjorde ett språng inne i filmrummet fick han nog och dök in som en varg och skrek åt sin lille pojk att han för i helvete skulle lugna ner sig.

Det är i det läget man fattar att det inte är de spralliga ungarna som gör att det blir jobbigt på båten. Problemet uppstår först när deras föräldrar blandar sig i leken.

Tänkte jag, och lät mina ungar hållas.

rätt dimensioner

I dag var det jag och ena gitarristen från Bob Hund som hängde i parken. Inte med varandra, men med våra barn.

Och vad gör man när man ser en idol så där på absolut nära håll? Undviker ögonkontakt för det första. Hjälper honom att plocka upp sonens sko som har halkat ner för en berhäll, ler och tittar åt andra hållet. Hoppas att man inte framstod som vilken svensson som helst.

Lite senare, när vi skulle gå hem, upptäckte jag att han hade glömt ett av barnens fleece på marken. -Så du, den hänger på gröna staketet runt platsen där slänggungan brukar vara monterad på vintrarna.

-Och du Conny: du e grym! Du och dina polare gav mitt nittiotal rätt dimensioner.

Ingen får bli arg på mig

Teitur Ardal Rosengren som är fotograf och bor i Japan för tillfället har lagt upp ett album på sin facebook, med titeln "ingen får bli arg på mig". Bilderna är vänliga och fulla av kärlek och kopplade till den fantastiska titeln blir de hudlösa på ett sätt som är vackrare än musik.

Jag vet inte varför jag skriver det här. Drabbades bara av det oerhörda i den där titeln. Ingen får bli arg på mig.

Tack

..alla kära älskade vänner kända och okända för de fina gratulationerna och uppvaktningen på min födelsedag.

Och jag måste säga att det är skönt att äntligen ha det gjort. Fylla 40 alltså. Jag känner mig oerhört lätt om hjärtat. Och en hel oskriven ålder ligger framför mig.
30-årsåldern blev bra, om än något nojjig.
Återkommer med recension av 40-årsåldern om tio år.

Bloggar mer senare. Nu ska jag kolla 24.

Kram

NJA-Gruppen - Balladen Om Olsson

inlägg 666

Vet du att det är buss nr 6 och 66 som tar dig från centrala Uppsala ut till Livets Ord? Det är sånt man kan ligga vaken och tänka på under fullmånenätter. Jag tror inte att det är fullmåne nu för jag sov som ett barn hela natten. Försov mig med flit till och med för att det var så skönt.

Har städat hela lägenheten. Det är en liten lägenhet och det går ganska fort, men jävlar vad man drar sig för att sätta igång. Jag kan gå runt som en osalig ande i dagar och bara flytta klädhögar innan det blir gjort på riktigt. Men nu är det gjort och en känsla av att allt ligger rätt infinner sig. Nu känns det som att vara med i en sån där JM-reklam när man glider runt i rummen barfota och bara vill vara hemma. Jag dricker kokkaffe och lyssnar på Tomas Andersson Wij. På skolgården ropar barnen "Frivarv, frivarv, frivarv" och det slår mig ännu en gång hur lätt det är att höra fel och tro att de ropar det där som man brukade ropa i Tyskland på 30-talet.

Jag kör stand-up i kväll på Tiny Comedy. Kommer att skämta om melodifestivalen bland annat. Och om delfiner. Dessa lönnagressiva däggdjur med sina falska leenden. Jag kommer att skämta en del om mig själv också. Det ni, blir nervöst.

Elvis lever

En eftermiddag i augusti 2007 när jag låg med feber och hade tråkigt - jo föresten, det var den 16 augusti, Elvis dödsdag - skrev jag en text som jag tycker är så rolig, att jag publicerar den en gång till:

Elvis dog inte den där morgonen på toaletten på Graceland 1977. När han satt där och krystade kände han hur en våg av mörker drog över honom och han grep reflexmässigt tag i handfatskanten och satt så tills vågen hade passerat och han på darriga ben kunde resa sig upp. Han kände sig yr och illamående och en läkare kallades in. Stroke, kunde läkaren konstatera, en mild stroke, men med tanke på Elvis fysiska kondition hade han nog ändå haft tur. Elvis borde försöka tänka på vad han stoppade i sig, sa läkaren. Han borde motionera lite. För nästa gång vet man inte hur det går.

Elvis hörde inte själv vad läkaren sa. Han låg i ett angränsande rum med en handduk över huvudet och sov. Det var först nästa dag som Priscilla själv tog sig ett snack med honom och Elvis var föresten inte intresserad. Han bara fnös. Motionera? Jag motionerar när jag står på scen, du har väl sett väl hur jag svettas?

Under resten av hösten kände sig Elvis rätt så dassig, men han gjorde som han var van. Han reglerade all fysisk och psykisk obalans med tabletter och sprit och mat och det var inte förrän vid jul 1977 som livet hann upp honom igen. Elvis gjorde en kryssning i Karibien tillsammans med Priscilla och Lisa-Marie. Han hade turnerat hela hösten och det var Priscilla som mer eller mindre tvingade honom att ta semester. Elvis tillbringade största delen i familjens svit, där han låg i sängen och åt och tittade på TV. Sen i augusti hade han gått upp ytterligare 25 kilo och vid de få tillfällen Elvis rörde sig ute bland de övriga passagerarna upplevde han något han inte hade upplevt sen 1954. Folk kände inte igen honom.

Nå i varje fall. När Elvis till slut blev igenkänd, blev han också upptrugad på en liten scen på en av nattklubbarna ombord. Sjung nåt, skanderade man. Och Elvis som var för berusad för att protestera tog ett steg upp på den lilla scenen.

Vågen var lång och tung och Elvis hade inget att gripa tag i. Han slog huvudet i golvet när han föll tillbaka från scenen och blev liggande medvetslös.

Detta blev väckarklockan. När Elvis vaknade upp 7 dagar senare och äntligen förstod hur nära döden han hade varit satte han genast igång med operation sanera Elvis. Han skrev in sig på Betty Ford kliniken och började äta sunt. Han skaffade sig en tolvväxlad cykel och började titta på workoutfilmer på video. När sommaren kom 1978 hade Elvis gått ner 50 kilo och kände sig som en ny människa. Under de två åren som följde avbokade han alla jobb och ägnade sig bara åt sig själv och sin hälsa. han tog upp sitt andliga sökande igen och kunde befinna sig i djup bön i timmar. Han anställde en buddistisk yogalärare och började ägna sig åt meditation. Timme ut och timme in satt han i sitt nybyggda lilla tempel med benen i kors och mässade sitt mantra. Dagar i sträck.

Elvis hade slutat äta kött och 1980 gav han ut sin första helvegetariska kokbok. Detta var till jul och på våren 1981 utkom han också med en workoutfilm. Filmen gick inget vidare. Det tycktes som att Jane Fonda hade större trovärdighet när det gällde jympa än vad the King hade, så i ett desperat försök att nå ut gjorde Elvis en inspelning tillsammans med LL Cool J där han medelst rapping försökte prångla ut sitt hälsobudskap.

Överhuvudtaget var väl inte den nye gröne Elvis någon kommersiell braksuccé. I Las Vegas ville man inte se den här nyfrälste sprattelgubben som dessutom envisades med att ha med sig ett knippe fusion-discomusiker på scen. Elvis ska vara stenad och tjock, sa man allmänt. Det här står vi inte ut med. Så Elvis fick fortsätta på mindre scener i städer som kanske inte hade samma sköna klang som Las Vegas. Det blev många inomhuscentrum för Elvis under första halvan av 80 talet. Försäljningskurvorna fortsatte neråt men Elvis envisades med att fortsätta. Han till och med finansierade en långfilm, där han spelade en miljöaktivist som med hjälp av avancerad kung-fu bekämpade miljöbovar uppe i norra Alaska. Filmen blev ett praktfiasko och under en period skämtade man inte om någonting annat än om Elvis miljöfilm i hela den civiliserade världen.

Elvis var fullständigt bankrutt. Han fick säga upp sin buddistiske yogalärare. Han sålde Graceland, alla bilarna, till och med de gamla scenkostymerna från 70-talet (billigt). Priscilla gick ifrån honom. Det var 1986, Elvis var 51 år och hade ingenting kvar. Han var utskrattad och när skratten dog ut gled han in i glömska.

Inte förrän 1991 dök Elivs upp igen. Det var en musikjournalist på Rolling Stone magazine som ställde sig frågan: ”Vad hände med Elvis Presley?”. Journalisten hittade the King i en trailer utanför Memphis. Elvis hade gått upp i vikt igen. Han hade fallit tillbaka i sitt sprit och tablettmissbruk och vräkte i sig chips och bacon och vad han nu kom över i de lokala lågprisbutikerna. Men det var något som gjorde intryck på journalisten. Tyngden i ögonlocken, den dova erotiska rösten, det statiska rörelseschemat, allt det Elvis tappade under 1980-talet, hade han vunnit tillbaka. Elvis och journalisten talade länge. Elvis pratade om hur mycket han längtade tillbaka till scenen och till sina musikaliska rötter och brast ut i gråt flera gånger under intervjun. Innan journalisten lämnade honom föll de båda på knä framför Elvis illaluktande säng och förenade sig i bön.

Det blev 30 sidor i tidningen. Anton Corbijn fick i uppdrag att göra bilderna och han gjorde ett jättejobb där han fångade Elvis ute i den vindpiskade öknen, trasig och dömd, framför en metallgnistrande trailer. Plötsligt fanns Elvis Presley i det allmänna medvetandet igen. I det unga medvetandet. Kurt Cobain från Nirvana ville jobba med honom. Daniel Lanois gjorde påstötningar. Black Francis från the Pixies åkte till och med hem till Elvis och presenterade ett knippe nyskrivna låtar (som Elvis kom att spela in 7 år senare, när han gjorde uppföljaren till sitt comebackalbum ”the King”.)

Det blev Lanois som gjorde comebackplattan, som sålde i otroliga 7 miljoner exemplar. Och när Nirvana 1995 gjorde sin fjärde platta (en fjärils vingslag ni vet..), gästade Elvis på inte mindre än 3 låtar. Och så rullade det på. Elvis hade aldrig mått bättre. Han köpte tillbaka Graceland lagom till sin 60 årsdag 1995. Han gav sig ut på nya turnéer världen över och åker nu för tiden alltid iväg med två set. Ett folkligt jättearenaset och ett sobrare set för sittande publik i klassiska konsertlokaler, speciellt framtaget för medelklassen i Europas storstäder.

För medelklassen älskar Elvis. Det finns i dag inte en reklambyrå i hela västvärlden där man inte lyssnar på Elvis minst en gång om dagen.

..äh, jag svamlar. (men tänk på att jag har feber)

Jo, föresten, missa inte spoken word inspelningen Elvis gjorde i början av 2007. ”Any topic” heter den och den är jättetänkvärd.

bra på fotboll

Jag märker hur viktigt det är för mig att Mårten blir bra på fotboll.

Fortfarande, fast det är närmare 30 år sen det var aktuellt, har jag dagdrömmar om hur jag kommer ner till fotbollsplanen med fotbollsskor och korviga strumpor och en boll under armen och frågar de andra elvaåringarna om jag får vara med och spela. De har givetvis inte sett mig förut. Jag är ju nyinflyttad, men eftersom de är en man kort i ena laget, får jag vara med.

Och som jag är med. Jag är tyst och sammanbiten, fast på ett reko sätt, tar inte åt mig äran för någonting, utan lägger passningar rätt, tar ner bollen snyggt, och missar inte ett friläge. När mörkret kommer krypande börjar killarna (ja för det är bara killar med i den här drömmen) dra sig hemåt. En efter en droppar de av, och till slut är det bara jag kvar. Jag och bollen under en skarp halogenlampa, där jag finslipar på tekniken ett par kvartar till.

Redan dagen därpå ringer det på min dörr. Det är killarna från igår, allihop. De undrar om jag vill hänga med ut. Om jag vill spela fotboll med dem i dag igen. Och jag känner hur mycket det gillar mig. Känner den där kamratliga kärleken som strömmar från gruppen. Inte bara för att jag är bäst på fotboll, utan för att jag håller så låg profil. Och för att jag verkar vara en så skön snubbe.

Men så var det alltså inte men det har ni redan fattat. Jag var en sopa på fotboll, och jag höll definitivt inte låg profil. Så nu skjuter jag mina förhoppningar på Mårten. Skön snubbe är han redan. Nu är det bara tekniknötningen kvar.

humor ingen färskvara

Själva skämtet är inte hälften så roligt som detta att någon faktiskt har genomfört det. Det har tagit låång låång tid kan man tänka. Det har ansats och klippts och väntats. Och så gradvis växer det fram. Skämtet.

Det måste ha varit en mycket stark vission. Jag hoppas att den som gjorde det fick rejält med skratt.

om en kall solig förmiddag

Det är en kall, blåsig, solig förmiddag i Stockholm. Det är lite det vädret som jag föreställer mig att det var under inspelningen av Göran Genteles "fröken April". Är det någon som har sett den? Gunnar Björnstrand spelar en förminskad kamrerstyp som av misstag råkar hamna på en audition på Operan och lyckas sno huvudrollen och flickan från den stora divan, spelad av Jarl Kulle. "Mamma, var är mina tofflor!" - den kommer från "fröken April". Dundersuccé någon gång i början av 60-talet. Sin tids "så som i himmelen".

Göran Gentele var väl operaregissör och jag vet inte så mycket mer om honom än att han skrev ihop med sin hustru, regisserade på Metropolitan i New York och dog i en bilkrasch vid medelhavet för 40 år sen.

I dag är det i varje fall kallt och - faktist nu gick solen i moln. Jag har moccaskor på fötterna, så jag håller tummarna för att det inte blir regn. Då får jag cykla hem i strumplästen.

Kastvindarna som kommer som pärlor längs ett radband här nerför Duvnäsgatan, stjäl alla energi. Det är svårt att jobba när man måste. Jag har nyss kommit in efter en lång fika med mannen i inlägget nedan. Fick gå på toaletten omedelbart när jag kom in. Satte på musik för att dränka alla eventuella ljud där inifrån. Skivan rullar fortfarande. Tom Waits, Rain Dogs.

Anders Worm animerar tyst på andra sidan av lokalen. Jag har skjorta, tröja och jeans i dag. Och moccaskor. Känner mig nöjd med mina kläder. Borde klippa mig dock. Förmodligen är jag lika gammal nu, som Gunnar Björnstrand var när han gjorde "fröken April". Förmodligen är jag vår tids version av den mannen. Jag vill tro det. Nu ska jag ta ett grepp om mitt arbete.

Gissa bloggaren

Gissa fiket.

Vem skrev det här?

Anonym sa...

Det är snarare en tv4fiering som pågått de senaste tjugo åren. Våra hjärtan blir högerförflyttade utan att vi märker nåt. Martina Haag, Martin Timell, Steffo Thörnqvist och Bert Karlsson får berätta historien om vår samtid och göra Brommavillorna till norm. Dessutom låtsas de att det är public service de gör. Tacka vet jag Kanal 5. Och Urbildningsradion.

Det är ju inget att skämmas för, så varför vara anonym?

king cab

Martina Haag hatar familjens king-cab. Det kunde man läsa om i DN-motor i dag. När Erik har varit ute och jagat luktar det blod i den och en gång hade hunden ätit vildsvinsinälvor och spytt i baksätet. "Han berättade det som om det vore den naturligaste sak i världen."

På senaste tiden känns det som om motorbilagorna har dansat jenka med brommamorsorna. För ett par veckor sen satt Katerina Janouch uppflugen på sin Dodge och såg pillemarisk ut. Hon har fler fräsiga bilar. Det har inte Martina, men hon har en fet Nissan till. King-Caben skäms hon över. Den tar hon aldrig barnen i. Den tar hon bara när hon har bråttom och har missat tunnelbanan. Martina vill ha en röd sportbil med äggskalsfärgade lädersäten som luktar gott. MEN KÖP EN DÅ - FÖRSÖK INTE LURA I OSS ATT DU INTE HAR RÅD. ALLT JAG KÄNNER NÄR JAG LÄSER OM DIG (OCH DET VET DN-MOTOR) ÄR "OJ VILKET UNDERBART OCH RIKT TV4-LIV HON LEVER DÄR BORTA I ÅLSTEN, JAG VILL OCKSÅ HA DET SOM HON OCH HENNES SORGLÖSE JAGANDE MAN".

Det koketteras den del från det där hållet - Äppelviken/Ålsten. Anne Söderlund, Martina Haag - de små problemens mästarinnor, i-landsproblemens drottningar. Har de någonsin upplevt ett vanligt kargt helvete, döljer de det oerhört skickligt.

För övrigt körde jag Stand Up i kväll igen. Det gick bra.

det känns som att bloggtoppen fortfarande håller på och skjuter in sig:

Om du gillar denna blogg kanske du även gillar...
finnjonna
frktjatlund

Jag är i Årsta i dag. Åker runt och gör praktiska saker. Det ska vara 2,5 (någontings) tryck i alla fyra däcken. Det vet jag nu. 4 nya kostar 1100 styck, det är det billigaste "men då får du jävligt bra däck". Hur bra är de som kostar mer? Nu lurpassar jag på tvättstugan. Om inte de som har bokat den är igång om 29 minuter dyker jag ner, och sen är det vi och bara vi hela kvällen. Det är mycket snusk när man har barn. sand och kiss och mask och löss och en miljard små små organismer jag inte vet namnet på. Om 8 dagar kan jag inte säga att jag är i 30-årsåldern längre. Det har jag i och för sig inte gjort på många år. 30-årsåldern säger man inte längre har jag upptäckt. Det är ett brott mot ungdomskulten. Eftersom jag tillhör en så tongivande generation, misstänker att man inte kommer att kunna säga 40-årsåldern heller. Vi kommer att skjuta ungdomsgränsen framför oss tills vi dör. Schyffert skämtade om hur det kommer att vara i äldrevården om 40 år. Gamla tanter med svanktatueringar och gubbstruttar som kissar snett på grund av piercing i snorren. Vi kommer att lyssna på gamla godingar av Moby och Bob Hund och Marit Bergman kommer att göra storkovan på att åka runt mellan enheterna och ordna allsång. Det är inte långt kvar nu. 40 år ungefär. Vi kommer att åka skateboard som dagens pensionärer åker motorcykel och vi kommer inte att sluta säga "fett" när vi tycker att något är bra eller "suger" när något är dåligt. Man skyfflar sin ungdom framför sig. Och bakom oss skjuter nya generationer upp, men om dem vet vi ingenting. Nu är det 19 minuter kvar.

Jocke med kniven

I det sorgliga mörker som heter Astrid Lindgren-filmatiseringar i regi av Olle Hellbom lyser Martin Ljungs karaktär Jocke med Kniven som ett klart lysande bloss för alla oss som älskar finstämd humor i den högre skolan.

Ja visst, Allan Edwall som Emils pappa är också lysande, men han når inte upp till samma sköna lite lätt påstrukna nivå som Ljung gör i Pippi på de sju haven. Vi tittar på den nu. Alex är en mycket inbiten pippiälskare. Från köket piper klockan och vill säga mig att degen är klar att bakas ut. Kommer snart. Måste bara blogga färdigt först. Nu sjunger Martin Ljung Merja morja kajsikum. Det är mycket vackert.

Kiosk kultur.

Vad fan! Jag som skulle lämna in tipset.

farmors trapphus

Nu är det natt igen och alla i hela världen utom jag sover. Det är fina grejjer egentligen, om jag vore romanförfattare på heltid utan krav att gå upp och skyffla ungar till skola och dagis, skulle jag uteslutande jobba på natten. Om man bor i en stad är det så många ljudintryck och energier som läcker in i rummet, och det känns som att 25 % av koncentrationen går åt till att sortera dessa. Nu är det bara kylskåpet som brummar och det är ett ljud jag kan vid det här laget, så det kräver ingen koncentration alls.

Ljudet från ett kylskåp på natten och doften i vissa trappupphus, är sinnesintryck som kan få mig lung. Trapphusdoften är nästan starkare. Det ska vara hus, gärna höghus, byggt på 40 eller 50 talet. Det ska bo många äldre i huset, som steker fläsk med fönstena stängda. Hissen ska ha ståldörr och det ska finnas sopnedkast. Trapporna ska vara i slipad och lackad betong - inte marmor, betong och porten ska vara av trä. Stämmer allt detta kommer trappuppgången att lukta på ett visst specifikt sätt. En söt, lite oljig, vänlig doft, precis som det luktade i min farmors trapphus, Lodvägen 4 i Edsberg. När jag klev in där som barn kände jag mig alltid lung och välkommen. Och när någon gång hamnar i hus som luktar så, går jag i barndom och skyndar fram till hissen med förväntan i stegen, utan minsta tanke på nuets och vardagens träiga tafflighet.

gonatt

hemma i dag med ungarna

Nu är det tyst i barnens rum. Det är planeringsdag på dagis. Förmodligen ritar de där inne. Förmodligen ritar de varandra. Enzo är här. Han kom klockan tio med uppdraget att hjälpa Mårten att vinna fler gubbar till sitt DS. Enzo - legosoldaten - spelade under djup koncentration i över en timme. Han är 5 år. Sen var det klart och grabbarna lekte karate i vardagsrummet en stund. Jag borde gå ut med dem. Alex vill. Han har velat gå ut sen han vaknade i princip. "Gå till dagis?" säger han. Vårt dagis är fullständigt på fallrepet, men Alex älskar det. När vi kommer dit på mornarna, vänder han sig in mot avdelningen och försvinner utan en vinkning. Aldrig har han gråtit. Aldrig har de ringt och sagt att han är lessen.

* * * * * *

I lördags var jag på Bob Hund som bekant och i fredags invigdes Komediklubb Haga. Det kommer att bli grymt bra bara publiken hittar dit. Men redan i fredags var det helt okej med folk och när de sista komikerna kom på scen var publiken så uppvärmd att de skrattade åt precis vad som helst.

Nästa tillfälle blir den 12 juni och då kommer bland annat Johan Sköld, Sandra Ilar, Karin Adelsköld och Henrik Blomkvist att uppträda.

* * * * * *

Nu kom Alex ut med en teckning till mig. Teckningen föreställer eld. Och Alex är aldeles blå runt munnen.

allt på ett kort

Jag minns när Thåström fyllde 40 och han ställde upp i en Nikeintervju och fick reflektera över påståendet att han var gammal nu. Thåström sa ingenting (det gör han iofs aldrig), men jag minns att jag tyckte synd om honom. Att bli 40 var ju på den tiden lite av ett brott mot ungdomskulten. Och allt en 40-årig rocker gjorde kunde tolkas som febrila försök att kasta av sig det där fula märket. Samma sommar såg jag Thåström på någon utomhuskonsert i Liljeholmen (Lee Hazelwood uppträdde samma kväll) och jag tyckte att han var bra, men lite patetisk. Den där mössan han hade nerdragen närapå över ögonbrynen hade han väl för att dölja gråa hår. 30 var inte heller helt okej.

Själv var jag 28 och rökte två paket cigg om dan och hade ingenting som band mig och levde ur hand i mun och lyssnade helst på Bob Hund. För de var unga som jag och hade converse och uppmanade oss att göra egna T-shirts med deras logga.

I går utanför Cirkus stod en kille och sålde Bob-Hund tröjor ur skuffen från en gammal Dodge. De i barnstorlek var slut, men kunde beställas via hemsidan. Själv hade jag svart kavaj och rosa näsduk i fickan. Och runtomkring mig minglade 40 -45 åringarna med sina runda magar. Vi hade sittplatsbiljett och innan gick vi ut och tog bilder av varandra utanför Hasselbacken. Och jag drog mina slutsatser och tänkte att oj vad tiden har gått och oj vad vi är gamla och oj vad Bob Hund också är gamla.

Bob Hund promenerade in på scen. Ingen av dem är under 42 år. Vi var alla 42 år i går kväll. Och det var helt okej. Thomas Öberg hade ingen mössa på huvudet (inte förrän i sista extranumret, då den gamla trafikkonen åkte fram), men han hade mask för ögonen. Och redan under första låten vända han en av medhörnignarna på högkant och sen var allt precis som förut. Efter åtta låtar hade han ställt ytterligar en medhörning på den första och jag orkar inte tänka på vad som hade hänt om det hade blivit obalans där uppe. Micstativet gick sönder. Sladdar trasslade ihop sig. Öberg klättrade runt på publiken. Bandet stod still och spelade. Öbergs skjorta åkte av och på. De spelade "mer än så kan ingen bli" och "allt på ett kort" och "hörlurar" och en kvinna framför mig sträckte sig efter dem som efter frälsaren och det var allsång hela tiden för alla kunde alla sånger.

Jag såg Bob Hund 1993, på den där spelningen på Hultsfred på stora dansbanan, efter vilken Silence signade dem, och fan i mig, de låter precis likadant i dag. De är precis samma band. Fast i en större lokal. Jag undrar hur de har lyckats hålla formen så bra. Det är som att de inte har åldrats alls. I varje fall inte som vi i publiken.

Hurra!

Nu går vi på Bob Hund Mimmi och jag.

Det är nog på något sätt rätt så typiskt mänskligt att aldrig koppla ihop det senaste nyhetsflödet med den egna situationen. När jag läser om den där mexikoinfluensan blir jag nyfiken men absolut inte oroad. Detta trots att jag har influensasymptom. Klockrena. Ont i kroppen, låg feber, dålig ork och rinnande näsa.

I går kväll var det valborg och det var ett fint evenemang nere vid Årstalidens festplats. Kön till fiskdammen var väl 100 meter lång med å andra sidan fick ungarna ett kilo godis när de väl kom fram. Alexander orkade inte bära sin påse, utan att ställde ner den på en klipphäll i tallskogen och bevakade den i cirklar som ett rovdjur bevakar sitt nyss nedlagda byte.

Mats och Tomas var där med familjer. Jag träffade båda två på exakt samma gång. De kom gående mot mig från varsitt håll glada och välklädda båda två. Jag kände stor värme. De här killarna har jag kännt i 20 år och de har varit mina allra närmaste genom 90 tal och 00 tal. De har påverkat mig så pass att jag har dem att tacka för i princip allt det jag är i dag. Och nu stod de där på varsin sida om mig, glada, oneurotiska och i allra högsta grad levande. Det var en mycket värdig stund.

I kväll inviger vi komediklubb Haga på Hagagatan 48. Biljetterna kostar 75 spänn och det är ingenting ju, så kom dit och se er favoritbloggare prata om manliga sexuella tillkortakommanden, hundskräck och lite till. Kl 19.

Salve