Rökning, klotter, kärlek, sex

I kväll läste jag Stellas UIP högt för henne som godnattsaga. Det kan låta känslokallt, men hon har verkligen velat att jag ska ta upp det där pappret.

UIP - individuell utvecklingsplan - är ett dokument som tas fram i samråd med eleven efter terminens inledande utveklingssamtal. Enkelt kan man säga att det är ett dokument där Stellas goda sidor finns listade på den ena sidan, och det hon behöver utveckla på den andra.

Jag läste stolt (och förstod nu verkligen varför Stella hade tjatat om den där UIP:n så länge) om hur bra självkänsla Stella har, om hur hon tar för sig, spelar gitarr i skolan, tecknar och tar ansvar. Hon har varit elevrådsrepresentant och tagit uppgiften på största allvar, hon är rättfram och öppen i sin kontakt med vuxna och hon är en bra kompis.

På den andra sidan fortsatte, kan man säga, lovorden och jag läste dem högt för henne. Hon har inte så stora problem alls tycks det, femmans tabell sitter som den ska läste jag, men hon borde ha uppnått LUS 14 vid det här laget, dvs hon måste lära sig sökläsa och hon måste träna på tj-ljudet.

Stella började gråta.

Varför måste man kunna ett nördigt tj-ljud för, snyftade hon. Varför måste man kunna fucking sökläsa? Jag sa att det inte är någon fara alls, men att hon kanske skulle börja läsa böcker istället för att titta så mycket på TV. Åtminstone en halvtimma varje kväll? Men Stella grät på: Det är nördigt med böcker, sa hon. Det är bara nördar som läser.

Nu kände jag mig lite angripen själv (i och för sig är och har jag alltid varit en ganska töntig person, men jag har aldrig kopplat detta till läsning) och sa ifrån att där har hon i varje fall fel.

Men Stella stod på sig: Förresten finns det inga böcker att läsa, grät hon. I skolan finns det bara töntiga barnböcker och böcker för NÖRDAR.
Okej, tänkte jag, det är utbudet det är fel på, för jag vet att det inte bara är nördar som läser - parallellt med detta försökte jag komma på och namnge någon dokumenterat icke nördig person som läser böcker, men det gick inte i stridens hetta - nu gäller det att hitta rätt litteratur.

Har du läst "dårfinkar och dönickar"?
Stella typ nästan hånskrattade.
Men okej, sa jag, hur ska en bok vara då? Vad ska den handla om?
Stella behövde inte fundera länge alls, svaret kom nästan som per automatik:
-Det ska handla om rökning, klotter, kärlek och sex!

Förslag? Någon? (för en nioåring som inte riktigt har uppnått LUS 14)

Mårten på El Mundo

Stella och Mårten hängde med till El Mundo i måndags. Jag fick en impuls och frågade dem innan jag hann ångra mig. Det var roligt. Jag körde själv fem minuter och häcklade dem lite försiktigt från scenen. Svor ovanligt mycket gjorde jag, och styrde tvångsmässigt in mina ämnen mot sängkammaren. Efter mig klev bland annat Erik Löfmarck på och körde en rutin om ordet FITTA, Fredrik Lord pratade svensexor och Elina du Rietz sex i största allmänhet. Jag tror att det var en lyckad kväll för ungarna.

Det är natt och jag sitter och knåpar med ett synopsis som ger mig magknip. Hårddisken på Mimmis lilla mac surrar hemtrevligt och Alexander som somnade framstupa i soffan tidigare i kväll rörde sig nyss för första gången på över en timme.

I morgon jobbar jag hemma. Janne ska regissera och jag ska skriva. Men det är något i det som ligger framför mig som ger mig magknip. Jag har en stark känsla av att ha missat något avgörande. Eller kanske snarare att jag inte till fullo behärskar hantverket. Det är en oro som drabbar mig ibland: Tänk om jag har lyckats ta mig fram under dessa elva år av manusförfattande bara på ren charm och roliga formuleringar? Tänk om det är så att jag inte är bättre lämpad än kranförarna på bygget här utanför (som i och för sig kanske är grymma manusförfattare, vem är jag att bedömma det) att sätta ihop 22 minuter dramatik för TV?

Självkänsla är A och O när man sitter och skriver. För man kan inte stanna upp en gång i kvarten och få arbetet okejat. Man måste våga lita på sina impulser och tro på att det man tänker fram är bra och hållbart. Man måste ha lite stake också. Våga stå för att man tycker det man har skrivit är bra och försvara sina grundidéer. Det är nog just det jag saknar. Jag är för känslig för kritik.

Nu ska jag sova. I morgon skriva och förhoppningsvis bra och med ett lugn i kroppen. Det viktigaste är trots allt att det känns lustfyllt. Annars kan man lika gärna skita i alltihop.

folkfest

Tjocka fullisar som vankar över Skanstullsbron med fruar och flickvänner i mobilen. Fyra polispiketer modell rusar förbi dem i riktning Globen. Därborta är visst redan folkfesten igång. En polishelikopter hänger långt där uppe över nynäsvägen. Det är spännande ute. Pillertrillarna på Gullmarsplan är för ovanlighetens skull inte prioritet nummer ett. De är också åskådare. Någonting skulle kunna hända, men kommer förmodligen inte att göra det. Aftonbladet.se är redan på plats med twittrande reporter och fotograf. På bussen från Skanstull luktar det korv med mos och någon har släppt sig. I kväll är det hockeyderby för första gången på nio år. Det kommer att bli rafflande.

Erika Jong

Jag har inte läst "rädd att flyga".

Idol 1973

Redan 2004, när Idol gick första gången var det många som indingerat frågade sig vad som hade hänt om till exempel Håkan Hellström hade sökt. Han hade inte kommit vidare, det verkade de flesta vara överens om. Jag är inte så säker på det. Och jag tycker inte att frågan är så värst intressant heller. Scenariot är liksom inte tillräckligt skruvat.

Däremot är det kittlande att tänka sig hur det vore om sångaren i Blå tåget, Torkel Rasmusson, gick på en sån där audition.
Det är Torkel som sjunger den högre stämman.

soft dag

Den här morgonen var verkligen välsignad av vädergudarna. Redan när jag steg ut genom porten kände jag att just exakt så här ska det vara. Alltid. +15 på väg mot +18, soldis och absolut vindstilla.

Trots all strävan, allt man kämpar med på jobbet och i familjen, alla planer man gör upp, alla förbättringar man skissar på, är vädret den överlägset viktigaste faktorn när det kommer till välbefinnande. I varje fall för mig.

Det var kanske lite synd att det stod ett tunnelbanetåg parkerat mitt på Skanstullbron och skymde utsikten över Årstaviken, för dagar som i dag, med milt släpljus och dis, är trädtopparna och det blanka vattnet bort mot Liljeholmen något av det vackraste jag vet. Och det är en vy som, till skillnad från till exempel en vacker utsikt på Gotland, eller en andlös vy i Toscana, fyller mig med en känsla av sammanhang, att höra till, närvaro.

Dörren till kontoret är öppen nu. Det är varken varmt eller kallt här inne. Bilarna nere på bondegatan susar förbi med sina miljömotorer. Soft dag.

Bajsfesten

I kväll har vi läst Alex Schulmans och Emma Adbåges fenomenala bok "Bajsfesten" för barnen tre gånger. Det är den bästa bilderbok jag har tittat i på över ett år. Emmas bilder är så fulla av liv och infall och intelligens (vi som är vuxna och har lite smak bara dreglar över färger och textila mönster i illustrationerna och jag fick till och med en impuls att köpa ett par röda jeans) och texten är fint och finurligt skriven och dessutom ovanligt humoristisk med en speciell timing som gör den till en dröm för högläsning. Mårten som snart är 7 år skrattar ihjäl sig åt de små förskjutningarna och de sköna pauseringarna och när historien tillslut fullständigt exploderar i bajs...
..så vad väntar ni på? Köp skiten!

Levi Klausen

Levi Klausen är Sverigedemokraternas starke man i Filipsstad. Han är väl så där 27 år, före detta nazist och ägnar sig åt att göra partymixar av Nordmanlåtar som han lägger ut på egen hemsida. Han har gjort en version av Idas Sommarvisa också och den är något av det smärtsammaste jag har hört.

Levi Klausen är milt sagt långsam, den perfekte representanten för SD om man vill häckla dem och avfärda dem som ett parti av idioter. Just nu cirkulerar ett klipp på youtube från en intervju i vintras där Levi pratar om sin politiska övertygelse. Levi tänker noga mellan pratorna. Det är viktigt att bevara den svenska kulturen, säger han på djup värmländska. Till exempel vad då? undrar reporten. Levi är tyst en stund. Ja, fornminnen, säger han, som Julafton. Och midsommar.

Och vi här hemma i Stockholm skrattar och länkar på facebook och tänker att de där Sverigedemokraterna är bra dumma. Är det bara vi som ser det, tänker vi. Det borde vara uppenbart? De är ju hillbillies, på gränsen till inavlade. Kan de ens läsa?

Jag tror inte att Sverigedemokrater är dumma. Jag tror däremot att de känner sig dumma. Jag tror att mycket av deras politiska energi eller vad man ska kalla det kommer från en känsla av att vara bortglömda, illa sedda, i underläge. Om jag och mina sköna medelklasskompisar från Stockholm av en händelse skulle stanna upp i Filipstad, kanske för att köpa en korv eller tanka bilen, och fick syn på en kille av Levi Klausens kalliber, skulle vi titta på varandra och fnissa utan att ett ord behövde yttras. Vi vet att vi är i överläge. Vi vet att vi har en framtid någon annanstans och vi finner kontrasten mellan oss och Klausen så ångestfylld att vi måste skämta om den.

Klausen och hans politiska bröder finns nästan alltid i den periferi av tillvaron som snart är bortglömd. Det är de som blev kvar när bruket las ner, och med den fritidsgården, idrottsplatsen och biografen. Det är inga kramade killar. De är killar som har fått stryk. Hemma och i skolan. Och deras självkänsla är så låg, så obefintlig, att enda sättet för dem att känna att de verkligen är värda någonting, är genom att trycka ner de som är ännu svagare.

Det spelar ingen roll hur mycket jag skrattar åt klippet med Levi Klausen å youtube, eller hur många av mina vänner som klickar ”gilla” efter under mina syrligheter om honom på facebook. Så länge det finns folk som inte känner sig älskade eller värda ett skit i vårt samhälle, finns det grogrund för Sverigedemokraterna. Hur löjliga deras företrädare än framstår i våra ögon.

Jag tänker inte länka till klippet med Levi Klausen, inte heller till hans hemsida. Och jag rekommenderar ingen att surfa in och fnissa åt honom. Det leder bara neråt.

bloggtext

Nyss dånade ambulans, polisbil och akutbil ner för Bondegatan och försvann i riktning bussgaraget. Jag undrar vad som har hänt? Undrar om någon har dött?

Septembersolen skiner och Micke Berg skriver att gatorna glöder. Det är vackert ute. Åt just lunch på Matkultur. Jag satt ute och kisade mot solen och tänkte att det löser sig nog ändå tillslut, det hela.

Det är en fluga som flyger runt här inne på kontoret. Varv efter varv flyger den, med fallande entusiasm, den där stadiga lite enerverande tonen blir allt lägre, kursen allt snävare. Snart är den tyst igen.

Nu är det tyst.

Det blev en helt fantastisk kväll på el Mundo.

Ville bara säga det.

Blue Monday

Kom till El Mundo i kväll kl 20 och bearbeta valutgången med mig.

att få stryk

I lördags kväll fick jag en snyting. Vi firade Mimmis mamma som fyllde 70 år i en enkel festlokal i Midsommarkransen. Jag stod utanför och pratade med en av mina barns kusiner när två kraftigt berusade män kom fram och undrade om de fick komma in och "ta en bira".

Nej, det fick de inte, "det är en privat fest", sa ungarnas kusin. Den ene av de två var så full att han knappt syntes, men den andre stod kvar. "Då vill jag att ni stänger dörrarna här", sa han, "ni stör de boende på gatan här, stäng dörrarna omedelbart." Och så sa han att han var åklagare.

Han såg inte ut som en åklagare. Liten, kraftig och full. Ganska trasig faktiskt. Men detta att han sa så om sig själv, skapade en oerhört komisk effekt och jag kunde inte åta blir att skratta. "Du ska hålla munnen stängd" sa han och så kom smällen. Det var inget hårt slag, en örfil bara, med öppen hand mot örat.

Det gjorde inte särskilt ont eller så och jag blev mest förvånad. "Aj, det där gjorde ont", sa jag, men det var som att han inte hörde mig. Han hade väl väntat sig att jag skulle slå tillbaka, och när jag inte gjorde det, var jag liksom inte värd någonting.

Mer folk strömmade ut från lokalen och snart var han bortjagad. Någon frågade varför jag inte slog tillbaka och jag svarade att jag inte gör sånt. Men nu hade chocken och förvåningen släppt. Kränkningen i hans slag hade sjunkit in och la sig som ett täcke över mig och min upplevelse.

Jag hade velat döda honom, kände jag. Strypa honom, slita av mig skärpet och hänga honom i det, sparka omkull honom och hoppa på hans huvud, släpa upp honom på E-4:an och kasta ut honom framför en bil.

Det är rätt jobbigt att känna så där. Och det obehagliga är att jag fortfarande känner så. Jag skulle fortfarande vilja misshandla den där mannen. Han slog mig utan anledning, han inkräktade på mitt rum, mitt space.

Jag hade en skön rolig kväll, var nyklippt och finklädd och allt det tog han ifrån mig med en ynklig lite örfil. Ett slag så hade han klätt av mig, ner till en skraj liten skit på skolgården 1982.

I dag ligger Fredrik Federley på sjukhus med svår hjärnskakning och valspurten spolierad. Fyra män kastade sig över honom utanför hans port i går kväll och försökte i princip döda honom. Hur naken känner inte han sig nu?

I dag går mina tankar till honom.

Angående Johan Hakelius kläder

Johan Hakelius är tänd på Tweed och mode a la Bondstreet. Han är också färgblind.

Angående liberlismen och kommunismen

Kommunismen och liberalismen har det gemensamt som ideologier att de ser riktigt bra ut i teorin, men att ingen av dem kan praktiseras utan att de allra svagaste stryker med.

återkoppling, tandläkaren

Det gick fantastiskt bra hos tandläkaren. Hon inledde med att fråga hur det stod till med tänderna och jag svarade att "så där". Men efter undersökningen fick jag mest beröm. Tandhalsarna börjar synas dock, måste byta till ett mjukare tandborste. Ett litet hål hade jag också och jag har fått tid för lagning den 4 oktober. "Är inte det kanelbullens dag?", försökte jag och hoppades att hon skulle hitta en tid någongång in i november istället. Men näe, det var det tydligen inte. Den 4 oktober är lekens dag. Så stod det i min tandläkares filofax. För övrigt kan man äta kanelbulle med nylagat hål nuförtiden sa hon. Oj vilken menlös blogg. Känner tomhet.

Månne en renäsans för ett gammalt hederligt verktyg i debatten - skämtteckningen

Det är dåligt med det politiska skämttecknandet nu för tiden, sen alla gamla PO Ultvedtar, Ströyrar och EWK:ar har gått ur tiden. Men jag anar en ny morgon..

I morse satt Anders Worm tyst och pysslade i sitt hörn. Efter någon halvtimme såg jag hur han sköt kontorsstolen bort från datorn, så att han nöjt fnissande kunde betrakta sitt verk: Anders Worm alltså.

Prognos över åldrandet

I morgon ska jag gå till tandläkaren. Jag tycker inte om att gå till tandläkaren. Tycker att det gör ont, att det är dyrt och att det alltid är för tidigt på dygnet. Dessutom har min tandläkare de senaste gångerna noterat att mina tänder har blivit dramatiskt sämre än vad de var tidigare. "Det bekymrar mig", sa hon sist jag var där. "Vad kan det bero på?"

Jag minns att jag försökte svara, komma med en egen teori, men det var svårt för jag hade munnen full av slangar och såna där uttorkande katt-tamponger under både överläppen och i kinderna. Tre hål lagade jag förra året. Och det var flera obetydliga på gång, såna som tandläkaren ville "spara till nästa gång".

Tidigare om åren har jag bara behövt gå till tandläkaren vartannat år, men nu är det nog bara nio månader sen jag var där sist. Jag äter inte sämre än förut, äter inte mer godis, använder tandtråd och tandborste regelbundet och suger till och med på såna där små smultronsmakande flourtabletter när jag ska somna.

Min enda slutsats är att jag åldras och att förloppet accelerar. Jag har snart funnits i 42 år, min tänder i ungefär 35. På 1700-talet levde inte en vanlig karl som jag längre än kanske till 50, och jag tänker att det är tänderna som visar hur gammal man verkligen är.

I lördags var jag och klippte mig på Sivletto. Jag fick en ny fräsch frisyr och kände mig ung på riktigt när jag rattade Volvon hem över Skanstullsbron. Men det var då. I morgon bitti kl 08:30 sitter jag där och får ytterligare en prognos över mitt åldrande.

Håll tummarna.

I kväll blir det burlesk

Fredag, hemma tidigt med barnen. Steker pyttipanna. Mimmi jobbar sent på Lima deli. Om en stund åker jag över till syrran och lämnar barnen till henne för att senare träffa Mimmi. Vi ska gå på burlesk i kväll. Jag är osäker på mina känslor inför det. Varför går man på burlesk? Gör man det som en kulturpolitisk gärning, eller gör man det för att få se litet naket. Jag har filat på ett skämt ett slag, typ: "Burlesk är som vanlig striptease, men med tjejer som har högskolepoäng." Vi får se, man ska inte döma innan man vet vad man snackar om. Bogdan Szyber kommer för övrigt att vara där.

I går kväll var Scott hemma hos oss. Scott bor på Alexanders dagis, han är deras maskot och barnen får turas om att ta med honom hem. Alexanders engagemang var väl så där, men vi lyckades ta några bilder att leverera tillbaka till dagis. I dagboken som följde med Scott skrev jag: Det var jättekul att vara hemma hos Alexander. "Jag var blyg som sjutton, men Alexander kramade mig hela tiden."

appropå bröstpump

Är det bara jag som tycker att Lars Ohlys uttalande om bröstpumpen var ett ovanligt bra uttalande? Jag menar, varför ska en mamma inte kunna jobba bara medan hon ammar? Ohlys min och ton när han gjorde uttalandet visar att han tyckte att den ställda frågan var för dum för att ens tas på allvar. Att han tycker att det är självklart. "Så, kan vi gå vidare nu?", liksom.

Det retar mig att löjligheten i själva ordet bröstpump, tillåts överskugga Ohlys ideologiska ställningstagande, och att medarbetarna i SVT:s "I elfte timmen", har så tung idétorka att de väljer att blåsa upp det i en dålig sketch med Soran Ismael, att TV-krönikörer och andra hungriga röster, sugna på att hugga snabbt och rappt för att synas och höras, väljer att sätta clownnäsa på ett uttalande som i grunden är riktigt jävla bra.

Sverige just nu känns som en klaustrofobisk skolgård i en mindre betydande småstad någonstans i periferin, och vi som lever här är rör oss som oroliga högstadieelever med dålig självkänsla, med blicken ängsligt på jakt efter den som sticker ut, har löjlig tröja, frisyr eller råkar säga bröstpump. Och då hugger vi som en man. Skrattar gott, dunkar varandra i ryggen och går vidare.

Jag har ändrat mig. Nu tänker jag följa DN:S personliga rekommendation till mig och rösta på Vänsterpartiet.

Mig lurar ni inte.

Fick ett utskick. Inte seriöst alls.

Positiv målbild, Mårten för ganska exakt ett år sen:

-Vad coolt du kan dansa
-Tack!

jag släpper aldrig sargen

Vad roligt med så många reaktioner på mitt förra inlägg. Det har gjort min dag lite faktiskt.

Jag kommer inte att rösta på FI i år, Malinka, hur mycket du än bönar och ber. Jag kommer aldrig att släppa sargen. Sargen har varit min ideologiska kompass och trygghet så länge jag kan minnas och kommer så att förbli.


Men jag kommer att rösta på Miljöpartiet. Så ser sargen ut i år.

2014 kommer FI in i riksdagen

Det är tyst och oerhört milt runt mig. Jag kan höra det oerhört låga surret från datorn tydligt nu. Då och då hörs fraset från duntäcken när någon vänder sig i sängen i rummet intill. Mimmi hade somnat med alla barnen runt sig när jag kom hem från El Mundo för en timme sedan. Lite uppe i varv som alltid efter en kväll med Stand Up. Farlig sport det där. Det är nog lätt att plocka fram flaskan om man inte har karaktär. Jag minns mitt första gig den 17 augusti 2008. När jag kom hem drack jag ett sexpack folkis på balkongen, rökte ett paket cigaretter och gogglade på mig själv tills solen började gå upp.

Det är val snart. Första valet sen den här bloggen föddes. Jag hejar på vänstern, det är ingen hemlighet, det tror jag att de flesta har fattat redan. Men trots detta skiter jag i om Mona Sahlin och hennes luddiga allians förlorar. De har inte visat att de står för någonting alls i det här valet. "Jag kan inte vänta", "Håll ihop", slagorden låter som något pinknödiga tonåringar ropar till varandra under en segeltävling mellan Sandhamn och Vaxholm. Riktigt dålig copy är vad det är. Och hela stan är nedlusad med den. Jag träffade en gammal kompis på eftermiddagen och han berättade att han hade gett Lars Ohly mediaträning (gratis). Ohly är tydligen oerhört trevlig privat, men vi kom överens om att han inte går genom något av alla de medier han ska synas i. Jag känner lite likadant med Mona. En av komikerna i kväll, Marcus Johansson, sa att om Mona Sahlin blir stadsminister, skulle Sverige för första gången styras av allas vår pinsamma morsa.

Den 19 september kommer jag att gå till Värmdö gymnasium och rösta på Miljöpartiet för första gången. Men det kommer inte att hjälpa, Fredrik Reinfeldt kommer att få regera i ytterligare fyra år, till 2014. Då kommer jag (och många med mig) att rösta på FI. Det vet jag redan nu.

Det är fortfarande milt och tyst omkring mig. Klockan är snart halv tolv och nu ska jag sortera ut ungarna i deras respektive sängar, krypa i säng, ge Mimmi en kram och sova. Gonatt.