vädret

Mitt under brinnande presidentval och finanskris är plötsligt vädret nyhet nummer 1 på löpsedlarna. Aftonbladets Robert Collin har till och med kört sträckan Malmö - Stockholm endast i syfte att liveblogga från olika punkter utmed vägen. Jo då, det kom en del snö, men något besviket kunde Collin konstatera att det var tur att han inte valde vägen över Småländska höglandet, för där var det visst faderullan.

Oj vilka tomhetskänslor. Robert Collin i sin lilla röda golf. I morgon styr han kosan norrut. Kanske passerar han någon maffig skolbusskrasch så att han får användning av lilla digitalkameran också.

Nu känns det här inlägget lite obehagligt plötsligt. Jag kommer att tänka på att jag känner folk som är ute och kör bil i värsta snöovädret i denna stund. Och i morgon ska jag packa in min familj i volvon för färd mot gotland. Så man kanske ska vara tacksam att Collin är ute och känner av vägarna trots allt. Det är bara det att han gör det med sånt evenemangsflås. Kunde han inte göra det till något mera av sin resa. Intervjua folk på vägen. Prata livet. Stanna till lite?

I kväll gick sista delen av "tell me you love me". Det kommer ingen fortsättning, vilket har diskuterats rätt flitigt på IMDB.com. Nästan alla som deltar i diskusionerna är arga och anklagar HBO för att vara fega; att det skulle vara för mycket sex och att de har gett efter för kritik från höger.

Det mest gripande inlägget i forumet var det här:

I never got to finish the first season. It sucks that the show was cancelled. (My husband turned HBO off when The Sopranos and Entourage ended.) I've never seen a show like it. Could someone please tell me how it ended? I've been waiting to see if it will be back On Demand. But so far no luck.

Maken sa upp kanalen när Sopranos och Entourage slutade. Vilken tönt. Visste han ens att hon följde serien? Eller var det just därför han sa upp den?

I vilket fall som helst har serien betytt oehrört mycket för mig. Vad som än har snurrat runt i mig, har jag alltid mått en smula bättre efter ett avsnitt.

Grymt!

Däremot har jag svårt att se hur en fortsättning skulle se ut. Det lämnades inte något direkt utrymme för en sådan.

Jag vurpade för övrigt på cykeln i morse. Jävlar vad tung man är när man inte har kontroll över kroppen. 95 kg människa blam rakt ner i asfalten. Och ingen hjälm hade jag.

Det märkligaste är hur ogärna man visar att det gjorde ont inför alla som rusar till och undrar hur det gick. Hur man liksom viftar avvärjande med händerna och försöker le förtroendeingivande, fast man fortfarande ligger på marken. "Ingen fara med mig, allt är bra".

Efteråt ångrar man sig lite. Jag skulle ha passat på och tankat medkänsla tänker man. Gråtit ut i den där medelålders mellanstadielärarinnans famn. Låtit dem skicka på en ambulans och tagit igen mig på akuten i några timmar. Skapat lite turbulens. Men det gör man alltså inte.

Man håller stilen.

I serien "den sista bilden"

E 4an. Påfarten vid Södertälje. Eller var det avfarten?

Känns det här igen? Att man går och ältar val man gjorde för många år sen och undrar vad som hade hänt om man hade valt annorlunda?

För 17 år sen vägde jag mellan att gå teaterskola eller att gå målarskola. Jag valde teatern, och så här i efterhand känns det som ett ganka grovt felval. Jag hade förmodligen inte varit konstnär i dag ändå, men jag hade sluppit de 5 år av konstant dåligt självförtroende och känslan av att inte riktigt förstå eller gilla koderna, som jag känner att teatern förde med sig.

Å andra sidan, en fjärils vingslag...om jag hade valt konsten, hade jag inte träffat Mimmi, i varje fall inte exakt då, och jag hade inte haft de barn jag har i dag. Dem vill jag inte ha ogjorda.

I bakgrunden sjunger Stina Nordenstam på en skiva från 2004. "The end of a love affair." Jag undrar vad hon hade sjungit om jag hade valt konsten. En fjärils vingslag...

Det är tidsdag i dag. Bra. Bra dag, tisdagar. Man har fortfarande ingen sömnbrist (den kommer på torsdagarna) och Spuntino har öppnat igen. Jag tittade också en snutt på Dixie Chicks i går. Fan vilken obehaglig värld de lever i. Det där raseriet de drar på sig efter ett kort halvt skämtsamt uttalande under en konsert, det saknar fullständigt proportioner. Folk som på allvar demonstrerar utanför konsertlokaler och säkerhetsmän som går med bombhundar på arenan inför konserten. Det måste krävas stort mod att exponera sig inför 13000 texasbor efter en sån grej.

Annars är jag fullständigt fast i Allan Balls nya serie "True Blood". Serien utspelar sig i ett Louisiana, där vampyrerna just har fått medborgerliga rättigheter sedan japanerna har tagit fram en produkt som tillgodoser alla vampyrernas näringsmässiga behov. Tru Blood, syntetiskt blod som säljs i 6 pack och ska micras upp till 37 grader innan det serveras. Vi får följa servitrisen Sookie (spelas av Anna Paquin, den lilla flickan från 90-tals klassikern Pianot, om ni minns) som blir förälskad i den vemodige och mycket vänlige vampyren Bill. Hon håller emot ett tag, men sedan de har blivit ett par kan hon inte gå till jobbet utan en tight knuten skarf runt halsen.

Det är mycket blod och sex, fruktansvärt bra dialog och karaktärer och en vinjett som man kan dö för. Serien går på Canal + men laddas med fördel ner via någon - likt vampyrerna - ljusskygg sida på nätet.

Att skapa illusion

Ibland behövs så litet. Männen på bilden kan rädda världen. De har muskler som väger över 500 kg. De kan flyga och slåss med svärd. Och de är odödliga.

skratta då

Jag var inne i stan i kväll och gick på Big Ben. Varje söndag är det Stand Up där och eftersom jag är lite intresserad av det, försöker jag se så mycker jag kan.

Men jag vet inte. Efter 2 timmar med 12 komiker känner jag en viss tomhetskänsla. Stand up är ju konstformen där det är skrattet och ingenting annat än skrattet som räknas. Och visst skrattar man ibland, men man gör det liksom på ren reflex, därför att komikern var skicklig och tryckte på rätt knapp vid rätt tillfälle, eller ibland för att man hörde att det borde vara kul nu, så man gjorde det för att vara artig. Publiken är alltid artig på Big Ben. Det är aldrig någon som buar eller kastar saker upp på scen. Alla, precis alla, får skratt. Alla får applåder. Mer eller mindre ärliga, men ändå applåder. Och givet detta tycker jag att det tas alldeles för få risker från scenen. Jag menar att de komiker som trots allt har lyckats få publiken dit de vill, missar chansen att säga något som betyder något också.

Det finns komiker som kan beröra på riktigt också. Henrik Schyffert gjorde det i sin föreställning "the 90:s" förra hösten (han styrde mig närapå in i en livskris), Magnus Betnér har sagt några saker som jag tänker på ofta, Thomas Järvheden har ett allvar, osv, men annars är det mest: "tack för det skrattet, här kommer ett skämt till."

Nu ska inte jag komma här och komma, för jag har själv gett mig på Stand Up och jag har absolut inte haft några andra ambitioner än att få publiken att skratta. Men det är när man sitter som publik (och gör det lite för ofta) som man ser den där ihåligheten. Publiken ska skratta. Var det bara det?

det är finanskris också

Barnen har käkat gröt. De har fått lördagsgodis nu. Sitter framför TV:n och tittar på Pettson och Findus. Ett slags oroligt lugn sprider sig i lägenheten. Nu hörde jag hur något krossades där ute i vardagsrummet. En godiskål tror jag. Men det är bara billigt porslin. Man kan hämta nytt på IKEA för nästan inga pengar alls. Nyss gick solen i moln och jag tänker att nästa gång den visar sig kommer det att ha hunnit bli mars eller nåt. Det blir vintertid i natt och det känns skönt tycker jag. Tiden just före vintertiden är den vemodigaste. Det är som att sitta vid en dödsbädd hos någon som för länge sedan skulle ha fått dö. Det där att det är ljust vid kvart över fem i slutet av oktober - det är bara fejk. På måndag är det mörkt när jag hämtar barnen på dagis. På måndag speglar den yttre verkligheten den inre.
Salve.

Bilderna: Det som kommer sen. Belöningen. En torsdag i skogarna runt Hellasgården. Jag och min gamle vän Mats Rosén hade packat varsin ryggsäck med äggmackor, kaffe och mandrariner och stämde möte på parkeringsplatsen klockan kvart i 10. Sen gick vi ut i höstens vackraste dag. Vi följde milslingan, pratade om livet, tittade på fåglar och utsikter. När jag kom hem hade nästan en hel arbetsdag gått, men på den smala timma som återstod hann jag med ungefär lika mycket som jag brukar en vanlig dag på kontoret.

Skoldebatten i går kväll. Var det någon som såg den? Jan Björklund säger att han vill återupprätta läraren som en auktoritet. Att han vill förbjuda mobiltelefoner på lektionerna och att han vill införa tydliga kunskapsmål. Jag undrar om det är någon som inte vill det?

Det retar mig ganska rejält att Björklund gör politiskt karriär på att sparka upp öppna dörrar, utan att skjuta till det som skolan verkligen behöver: Mer pengar. Resurser till hemspårksundervisning, trafikundervisning, speciallärare, mindre barngrupper, fräschare läromedel, bättre mat - allt det som faktiskt krävs av skolan för att man med trovärdighet ska kunna begära av ungarna att de ska ta skolan på allvar.

Till huskorset

Jo, kolla, det gör den.

Fönstret från mitt skrivbord vetter ut mot backen upp från Bondegatan, till Åsögatan, vilket gör att alla som passerar liksom kan blicka rakt ner på mitt skrivbord. Granne med oss ligger en ungdomsgård, så de ogenerade blickarna blir rätt många. Nu hade jag tre 14-åringar som stod och glodde rakt in på mig när jag läste DN-kultur på nätet. Eftersom jag satt med skärmen lite vänd från fönstret, slog det mig att de kanske trodde att jag satt och tittade på porr. Gulljävel kanske det tänkte. Det spelar ingen roll, men det blir lite jobbigt när man börjar se på sig själv och bedömma sig själv från ett utifrånperspektiv när man är på en så privat plats som jobbet.

Jag vet inte om vårt kontor ser extra spännande ut utifrån. Men det är inte ovanligt att vi har ett gäng ungar som står och blåstirrar in genom fönstret. Ibland röker de cigaretter eller spottar små vita loskor på fönsterbrädan (men då säger jag till), ibland står de och skriker elakheter till någon jämnårig en bit längre ner i backen. Förmodligen vore jag en gubbjävel om jag brydde mig för mycket. Men faktum är att just den här skyltfönstertillvaron gör att jag alltmer känner mig som en; att avståndet mellan mig och dem blir så tydligt.

Det här är ju en perifier betraktelse. För det mesta är jag allt för ockuperad av det som händer här INNE för att orka bry mig om hur vi som jobbar här framstår för de som passerar.

Nu ska jag åka hem och ha onsdagkväll. Blir trevligt. Bra på TV är det också. Tell me you love me.

Någonslags eftermiddag

ett bräkande "helt okeej"

I dag har vi haft ett filmteam inne på vårat pyttelilla kontor. Det är en kollega som ska bli porträtterad och nu ville man ha några sekvenser då hon har spånmöte med andra författare. Så vi skulle liksom vara som vanligt, och dricka kaffe och diskutera några manus. Sekvensen skulle börja med att hon kom in till oss (bilderna togs inifrån och jag skulle låssas brygga kaffe i ett hörn) och så skulle hon säga "tjena grabbar läget" och vi skulle kramas och sätta oss ner och köra igång mötet. Inga konstigheter alls. "Var bara er själva" sa producenten.

Tjenare.

Jag gick upp i falsett och försökte krama henne fast jag höll i kaffekannan och så tog jag hennes rock och kastade den på golvet, innan jag satte mig på min stol och närapå missade den. Janne hällde ut kaffe på bordet och vår kompis fick ett skrattanfall. Hon frågade oss hur läget var och jag och Janne svarade bräkande: "helt okeej" och lät som två nior på sin första pryo. Kameran rullade i ungefär en halvtimma. Jag gissar att de kan få ut en minut av det.

Det är svårt att vara sig själv på beställning. Det är svårt ändå tycker jag, men när kameran rullar blir man ju så löjligt medveten om varenda liten kantighet: rösten, rörelserna, kindens blekhet, luggens lite för långa längd. Allting. Och jag tänker: skönt att man inte är skådis.

Nu ska jag gå och hämta barnen.
Salve.

blogg igen

När jag skiver in mina uppgifter bloggers inloggningsfönster gör jag det med fingrar som darrar som alkoholistens då han skruvar korken av den första brännvinsflaskan på åratal.

Tjusig comebackmening va?

Även om jag har vetat länge att jag kommer att börja igen, trodde jag att det skulle dröja längre än till nu. Men när jag gick hem från dagis med killarna nu på eftermiddagen kände jag sån fullständig tomhet inför de här snart avlövade träden, inför den blygrå himlen som inte lovar någonting annat än ännu kallare och mörkare väder, inför vindbyarna som kastar sig in över stan nu och som gör att höstrocken inte räcker till. Jag kände vemod inför mörkret och alla fönster som lyser kallt eftersom juldekorationerna inte är ute än. Och rädsla inför framtiden. Ovisshet och räntenojja. Och jag kände att jag måste fylla mitt liv med någonting kul igen. Någonting som lättar upp eländet en smula.

Nu har Mimmi och Stella kommit hem från stan med flera kassar kläder. Alex provar mössor och vantar och kutar ut och in ur vardagsrummet och manekängar. Mårten sover sött och förhoppningsvis sover han natten ut. Det luktar korv stroganoff i köket. Om någon liten vecka är allsvenskan slut. Det är höst och det är blogg igen. Känns kul.