det är trångt

Nu ligger ett barn och skriker inne i sitt rum och ett barn sitter på golvet här bakom och stoppar saker i munnen - vad är klockan? Tio. Under oss bor en grannfru som skulle fira med fyrverkeri om vi flyttade. Jag förstår henne. Vi kvart i åtta tiden, när hon förmodligen satt och tittade på rapport, körde Mårten med studsboll här uppe. VId kvart över åtta dammsög vi. Mellan halv nio och nio dansade Stella och Mårten pardans. Och sen satte läggningsproceduren igång. Finns det inget slags stipendium för fattiga barnfamiljer som behöver villa? Vi är fem högjudda, snarstuckna personer som trängs på 61 kvadrat. Budgeten är sprängd för länge sen. Vi kör en nerskitad 245:a från -90 och slåss med ord i princip varje gång vi ska ut ur lägenehten allihopa.

När barnen fyller år brukar vi ha släktkalas. Våra barn har ungefär femton kusiner i sin egen ålder. En gång ringde hon där nere upp och grät. Och vad gjorde jag? Jo jag blev förbannad och slängde på luren.

Jag undrar hur ungarna upplever vårt familjeliv. Tidigare i kväll tog Mårten med sig alla sina riddare in på toa. i trettio minuter satt han sen där och lekte och var i fred. Den som ville uträtta sina behov fick göra det i vasken. Eller från balkongen.

Nä, nu var jag äcklig. Vi höll oss självklart. Ingen hade hjärta att störa honom där inne.
-Jag undrar vad han bearbetar, sa Mimmi.
Jag tror inte att han bearbetade. Jag tror att han drömde. Om det här:

Och det gjorde jag med.

Jag måste slänga ur mig en fråga också: Vad ska vi göra med bilen? Den går rätt bra - låter lite för mycket kanske och skakar i ratten vid 85 - 100km/h, är som sagt från -90 och har gått ungefär 20000 mil. Ska vi sälja den nu och skaffa en ny, eller ska vi köra den tills den fullständigt inte rullar längre?

Jag kan tänka så här: Med tanke på hur trångt och eländigt vi bor, skulle det kanske ge familjen en positiv kick med en ny fräsch tyst och snabb bil. Å andra sidan skulle bilen snart bli nersölad av glass och vinterskor + att jag skulle få ännu mer ångest för pengar än vad jag har i dag.

Drömmen för mig är en Mercedes E 500 någonting från -08. 600 000kr ungefär. (Men det får den inte kosta, max 50 loppor)

Djurgården - AIK på Råsunda i kväll. Gud kan inte ha varit där. Djurgården vann med 2- 1. Aj, vad ont det gör.

Bra, då var det ur systemet.

I går, på Rosendahl, när vi låg där på en filt och kände oss som en familj, la både jag och Mimmi märke till en man i medelåldern som kom klivande över gräsmattorna med sin dotter i släptåg. "Jag orkar inte höra ditt jävla gnäll längre" sa han till dottern. Hon såg plågad, men sammanbiten ut och småsprang för att inte tappa kontakten med honom.

Jag tänkte att, ja, så där kan det låta, inte är det vackert, men ibland säger man så där som förälder.

När han hade kommit nästan ända fram till öppningen i häcken mot serveringen stannade han och fixerade sin dotter med blicken: "Tänk på att du gör det här för farmor." Och så slank han igenom häcken och hon slank efter.

En stund senare bestämde vi oss för att flytta vår filt närmare lekplatsen, och på vägen passerade vi det bord där den här mannen satt. Flickan halvlåg på marken en bit ifrån bordet, med ryggen åt sin far och käkade glass. Hon såg arg ut. Bredvid mannen satt en äldre flicka och mitt emot honom en mycket gammal kvinna. Kvinnan såg ut att vara närmare 90 och hon lyssnade uppmärksamt på något han sa. Hon lyssnade på honom som en mor lyssnar på sitt lilla barn, när det försöker berätta något som modern egentligen inte är intresserad av. Hon lyssnade för att det förväntades av henne. Det fanns ingen gnista av samhörighet eller uppenbart intresse i hennes blick, som i övrigt var glasklar. Där fanns bara en vänlig pliktskyldighet. Vid bordets kortände fanns också en far, men han var inte riktigt med såg man, han mest satt där och log.

Min första tanke var att den här kvinnan betyder alldeles för mycket för sin son; att när hon försvinner om några år, kommer han att gå under av sorg och frustration över att hon försvann innan han nådde ända fram. Detta är mina tolkningar, och det kan hända att jag såg det jag ville se, men likväl var det vad jag såg.

Nu i kväll, kom jag och tänka på Göran Persson och några sekvenser ur den där dokumentären som gick i våras.

Göran var rätt så nybliven som stadsminister och kunde nu fritt disponera Harpsund. Han gick där längsmed den tjocka granhäcken som skyddar för insyn och beskrev hur han som liten grabb brukade smyga omkring där ute för att få en skymt av Erlander.

Nu när Göran själv var herrn i huset, kunde han äntligen bjuda in sina gamla föräldrar - som också hade smugit omkring där utanför och spejat som barn - och visa dem hur det såg ut inifrån. "De var mest tysta", berättade Göran. "Jag tror att de kände en enorm vördnad."

Jag tror att Göran var väldigt besviken efteråt. Inte för att mamma och pappa var tysta och kände en enorm vördnad, men för att han innerst kände att de inte var bekväma i hans sällskap längre. Det blev inte det där lediga mötet barn föräldrar emellan som Göran hade sett framför sig. Det blev en audiens på Harpsund, där två barn som en gång hade försökt kika in genom granhäcken fick möta stadsministern.

Jag tror att Göran kände att föräldrarna mycket hellre firade sina somrar med någon annan släkting i dennes lilla stuga med utedass och 5 minuter till sjön. Att han trots sitt tjusiga ämbete, inte skulle bli älskad av dem så djupt som han behövde.

Jag kan ha grymt fel här. Men det var så det kändes. Det var så det kändes i går på Rosendahl också. Exakt så.

Utflykt

Gör så här:
Ta bilen förbi USA:s ambasad, förbi Etnografiska muséet, förbi kaknästornet och kör ända fram till den smala bron som leder över till Djurgården. Fortsätt vägen fram till Manilla, sväng tvärt till höger, imponeras över privatvillorna och SUV:arna, men glöm inte att titta på vägen så att du inte råkar köra över något arabiskt fullbold. Parkera vid båtklubben, betala pengar och promenera över ängarna bort till rosendal. Köp kaffebricka med mackor och kakor. Ligg i gräset under äppelträden. Fnissa över andra familjer, men glöm inte din egen. Ha samtal. Låt ungarna flyta lite som de själva vill (här kan absolut ingenting farligt hända, dammen är på sin höjd 30 cm djup). Flytta filten efter ett tag till andra sidan den höga häcken. Lägg dig ner igen. Låt barnen leka på lekplatsen. Lek lite med dem också. Res dig upp. Promenera långsamt tillbaka till bilen. Plocka en bukett blommor på vägen. Sätt dig i bilen. Se till att alla är med. Kör långsamt tillbaka. Vid kaknäs tar du upp kärran i 50, men inte fortare. Sväng höger vid berwaldhallen, så slipper du köerna på strandvägen. Låt den övriga trafiken leda dig rätt sen. Strax efter stadion svänger du ner mot Östermalm igen. Sväng till höger på Karlavägen. Dubbelparkera utanför första bästa Ica. Köp bananer så att de inte somnar i baksätet innan du har kommit hem. Kör så det ryker genom tunnlarna, över broarna och parkera så nära porten du bara kan.

Det var en utflykt som hette duga.
Så enkel, så fulländad.
Varför gör man inte såna oftare?

oh shit

Jag tog bort mitt senaste inlägg.
Jag hade anklagat någon för att vara tendensiös och uppe i för hög tonart, när det var just det jag var själv. Jag kan säga att jag fick så jag teg och att det kändes. Jag är hemma hos min syrra just nu och hon och Mimmi går runt och spänner ögonen i mig och säger åt mig att släppa hela saken.
Men klantigt var det.
Jag släpper det i morgon.
Den som undrar vad det gällde, får mejla och fråga.
"sparring@comhem.se"

Nu tar jag helg. Hoppas jag har kommit ner i tonart till måndag.

Vi tänker för lite på gud

Jag har stekt pannkakor i kväll. Små gyllengula smör och sockerblommor som barnen ska ta med sig på utflykt till Hellas i morgon. Jag blir lycklig när jag tänker på hur de kommer att sitta där på en häll och veckla upp pannkakorna och slicka i sig sockret och tänka att om det är utflykt och man ska ta med sig pannkakor, då gör min mamma och pappa pannkakor. Nu ligger det en mjuk och söt doft av stekos i hela lägenheten. Jag har balkongdörren på glänt. Där ute har Mimmi satt upp nya balkonglådor i kväll. På avstånd hör jag trafiken från E-4:an. Om jag sticker ut huvudet en bit ser jag ända till Södermalm.

När jag pluggade sa en klasskompis en morgon helt oväntat: "Vi tänker för lite på gud".
Jag tänker på de där orden nästan varje dag.

Champions league-final i kväll.
Gud var inte där. Berlusconi var där. Han äger ju Milan som vann. Inzaghi gjorde första målet med handen. Efteråt grät Liverpoolsuportrarna. Och man inser vilken risk man tar när man följer med laget man älskar ända till Athen för att se en så viktig match. Förlorar de, blir resan hem lång och kraschen in i vardagen svår att resa sig från.

Inzaghi gjorde första målet med handen!

Svensk fucking fotboll

Jag är ingen sportkille, men jag tänker ganska mycket på fotboll. Och vad får man tillbaka för det? Ingenting!

Först gick Sverige och vann brons i VM (1994) och några år senare återkom Hammarby till Allsvenskan (1998). Fotboll blev sporten nummer ett och sen 1998 har publiksiffrorna bara ökat och ökat. AIK spelade champions leauge 1999 och Nebosja gjorde ett av det årets vackraste mål i första halvlek mot Barcelona och vi som stod på läktarna grät och föll som ax för vinden över varandra.

Därefter har allt gått utför. Publiken fortsätter att komma, men vad de inte tycks ha märkt är att fotbollen de bjuds inte når högre klass än typ italiensk korpfotboll. Halvtjocka svennar och brasilianska B-lagsspelare springer runt på leriga fotbollsplaner och passar fel och springer ihop och drar på sig gula kort helt i onödan. Målen gör de med knän och rumpor och av misstag. Om någon får till ett volleyskott och det mot alla odds når ända in i mål, utnämns det till årets mål och nörden som gjorde det måste hålla ett krystat tal (som Calle Norlén har korrekturläst först) på fotbollsgalan.

Då och då dyker det upp en blivande världsstjärna som man får njuta av under vårsäsongen. Sen börjar silly season ute i europa och när augusti börjar spelar han i typ Ajax eller FC Köpenhamn istället, och på hans plats står en nyfriserad kille från Visby Gute och önskar att han fick sjunka genom jorden.

När Henke var i Manchester i vintras och gjorde succé (i svenska tidningar i varje fall) var det någon som sa att anledningen till att Henke är så bra, är att han kommer till träningen en halvtimma tidigare än alla andra, och att han går en timme senare. Johan Mjällby berättade att när resten av laget längtade in till värmen hos massören, hängde Henke kvar ute på plan och tränade frisparkar.
Min enkla fråga är: Varför gör inte alla svenska fotbollspelare det? Om de kortar av shoppingrundorna på J Lindeberg och stryker tre fikor på Sturegallerian i veckan, kommer de att vara lika bra som Henke innan säsongen är slut.
Men det kommer inte att hända. Och svensk fotboll kommer bara att bli sämre och sämre. Om fem år har vi lika risiga publiksiffror som vi hade 1989, dvs ett snitt på 2000/match.

På gotlandsbåten förra sommaren. Ett gäng nyfriserade fjortisar i fula (men dyra) jeans och chipspåsar i nävarna virrade omkring som nyutsläppta kalvar i restaurangtorget. Samtliga bar de fotbollströjor med texten: "Svenska fotbollsförbundet, ungomselitläger 2006". Om detta är svenks fotbolls framtid, tänkte jag, ska vi vara glada om vi slår Luxemburg när det drar ihop sig till VM-kval 2013.

De här killarna ville ingenting. I deras blickar såg jag bara förvirring, osäkerhet, tomhet. Nu såg jag inte så mycket blickar, ska jag säga, för det flackades friskt. Pojkstackarna hängde ihop i klumpar, där de snubblade fram bland oss hederliga fotbollsfans och kraschlandande i barnens TV-hörna framför en DVD med Molly Mus.

Nä tacka vet jag gamla hederliga Sovjet. Nu snackar jag i och för sig hockey, men om det vore lite mer Larionov i åtminstone en av de här grabbarna, skulle jag inte vara så pessimistisk. Men det var det inte; I de här killarna såg jag på min höjd Stenmark.
Martin Stenmark.

autisten

Under vissa perioder är det som att jag fullständigt kopplar bort mig från nyhetsflödet och allt som följer: flödet av intryck utifrån, nya tankar, bilder, idéer. Det är som om jag ibland måste rensa systemet, katalogisera och märka upp, innan jag kan koppla in mig igen.

Jag har på sista tiden kännt mig märkligt balanserad i ordets mest negativa bemärkelse; avstängd nästan, autistisk. I går fick jag ett vredesutbrott på förmiddagen, och då var det som om proppen gick ur efter en längre tids förstoppning. Jag kände mig låg hela dagen, och i dag har jag gått omkring i något slags ödmjukt och lite blödigt töcken. Men innan dess var jag avstängd. Jag läste knappt tidningarna på mornara. Jag oroade mig inte nämnvärt över något speciellt. Om jag tittar framåt ser jag att kalendern är tom mellan juli och november, men jag har inte oroat mig för det. Jag har inte njutit av det heller, jag har bara inte brytt mig.

Ikväll känner jag mig spännd på sin höjd. Jag har inte börjat oroa mig för pengar ännu, men det kommer väl.

Fan, jag tror att jag tänker lite för mycket på mig sälv. Ibland är det som att jag går omkring i min egen värld, där Mimmi och barnen bara är statister. Om Mårten kommer och vill leka, säger jag nej bara för att jag inte har dukat av frukostbordet än. Och jag brukar tänka att det här blir ett nej som jag får ångra längre fram. Det är nu jag har chansen att leka med honom. Det är nu jag ska etablera det där förtroendet som jag inte kommer att klara mig utan om tio-elva år, när han kommer hem och luktar sprit.

I dag satt jag i en halvtimme tillsammans med honom i halvhögt gräs bakom brorsans hus och vi försökte lära oss att blåsa ljud genom ett grässtrå. Mårten hade bajs i blöjan, men jag lät stunden ebba ut, utan att resa mig upp och kräva blöjbyte på en gång. Det kändes bra. Jag önskar att jag hade kraften att stanna kvar på det där sättet, oftare

Pengar

Allting handlar om pengar. Det är bara att kapitulera. Den som påstår något annat har fel. Den som påstår något annat vet inte vad det är att vara människa och försöka leva i Stockholm i dag.

Varje månad ska skiten ut, 24000 i runda slängar. Det är räntor och amorteringar och telefonräkningar och mobiltelefonräkningar och lokalhyror och vägverket och dagis och TV-licens och internet och HRF och Amnesty och Oscarfonden och tidningen Bamse och pensionen och barnens framtida boende och 1000 kronor hit och 1000 kronor dit och skatten och momsen och arvode till Torbjörn som ser till att skatten och momsen inte blir för hög.

Varje månad.

Och man stretar runt dag ut och dag in med en kolumn i varje hjärnhalva. Debet i den vänstra och kredit i den högra. Pengar in, pengar ut.

Problemet är inte att pengarna inte kommer in, problemet är att man måste tänka på eländet hela tiden. Engagera sig. Söka nya vägar. Så nya frön som kan ge knäck i november. Planera, lägga undan. Kan jag komma ut med 24000 i augusti? Nähä? Hur gör jag då?

. . . . .

Jag bröt där. Mitt i steget bestämde vi oss äntligen för att se ”Babel”.
Med barnen.
De fick ligga i soffan och bläddra i böcker, medan vi tittade på låg volym. Ibland blir det så, det räcker med en klämdag och de har vridit dygnsrytmen flera timmar åt fel håll. Mårten somnade klockan 01:01, just innan scenen vid gränsstationen.

Och ja visst, nu känns ju inte det där med pengarna lika viktigt längre - alls. Men är det inte därför det görs filmer som Babel? Någon måste banka in budskapet i oss gång efter gång; att när vi har förlorat allt som är kopplat till våra pengar och våra lägenheter och våra bilar och mobiltelefoner, har vi ändå inte förlorat ett skit av det som är verkligen är värt att bevaka.

Jag lever i den känslan just nu. I morgon vid lunchtid har den klingat ut. Sen börjar debet och kredit mala i huvudet igen. Till dess någon kommer och bankar in budskapet igen.

Bowling

I kväll var det svårt att hitta inspirationen. Jag vet inte vad jag ska skriva om. Jag har haft ambitionen att skriva något varje dag och det har kännts bra. Det är några som läser bloggen nu, och man vill ju inte göra något besviken. Man vill ju inte tappa läsare.

I går (onsdag) firade vi födelsedag här hemma. Men först hade Mimmi bokat överraskningsbowling och hela familjen Sparring slöt upp. Det gick väl så där. Vi Sparringar är inga bolltrollare direkt, vi är värsta självmålssekten, men några strikar blev det. Pappa gjorde en. Brorsans fru Malin gjorde minst fyra. Mimmi gjorde två. Jag gjorde en. Vilken otrolig känsla när klotet sveper med sig alla tio käglorna. Det är först när man har fått uppleva den, som man fattar tjusningen med bowling.

Barnen kunde också spela. När de skulle slå (eller stöta, kasta - vad säger man i bowling?), veks ett slags sarger upp och hindrade kloten från att rulla i diket. Ungarna kunde putta iväg klotet med foten om de ville - barnens kusin Frank slog en strike och en spärr. Han vann över mig. Han är 3 år.

Vi har haft Babel hemma i två veckor i sträck snart, utan att ha hittat tid att se den. I kväll hade vi bestämt oss för att göra en attack på den, men nu är klockan snart halv ett och hur lång är den, tre timmar bergis, jag orkar inte vara vaken till halv fyra. Stella har sett omslaget till filmen och hon rasar över att hon inte få se den. Hon har argumenterat ända sen hon fattade att det existerade en film som heter Babel: "Vad då? Är den läskigare än Harry Potter eller? Är den läskigare än Sagan om Ringen? För jag har sett båda och det var inte läskigt."

Mitt ena knä är snart dubbelt så stort som det andra. Löparknä. Inflammation i muskelfästena. (Jag har inte kunnat springa sen första april nu.) Vem vet: om jag har tur kanske jag blir sängliggande en vecka. Då ska jag kolla Babel. Och Entourage. Och Rome. Jävlar vad mycket bra det finns som man inte har sett bara för att man inte hinner.

hur allting kastar sig över en

Under en kort promenad på Götgatan kommer jag att möta jag fler okända människor än vad en dräng i Hälsingland gjorde under ett helt liv. Under en dag fattar jag fler beslut som rör andra människor än vad samme dräng gjorde under ett liv. Efter en halvtimma framför datorn har jag fått mer information om min omvärld än vad han nånsin fick, jag har detaljkunskap om platser han aldrig hade hört talas om, jag ser dagligen rörliga bilder från länder han bara kunde drömma om, om han ens kände till att de existerade. Jag har varit i länder han aldrig hade hört talas om. I dag tar jag mig till USA, på samma tid som han behövde för att åka till Gävle.

Och ändå är vi samma uppsättning aminosyror, proteiner och synapser. Vi har samma typ av dna uppsättning. MIn hjärna ser exakt ut som hans hjäran en gång gjorde.

I dag var jag hos läkaren. Löparknä och spänningar i ryggen. När vi skiter här på kontoret spelar vi musik för att ingen ska höra pluppandet. Jag blev tilltalad av en främlig i dag och gjorde mitt bästa för att ignorera honom. I går tilltalade jag en främling och blev ignorerad.

Under ett samtal med min lillasyster - just som hon skulle berätta om ett avgörande jobbsteg hon tänker ta - såg jag som i ögonvrån hur bakhjulet på Mårtens lilla sparkcykel lossnade. Utan att ens be syrran om uppskov, övergav jag henne mitt i ett "och nu ska du få höra" och började leta, samtidigt som jag argumenterade med Mårten om att leka utan cykeln i stället. Jag hann springa hem och byta ut sparkcykeln mot en trehjuling, jag hann fatta beslutet om exakt var jag skulle lämna in sparkcykeln och hur mycket det fick kosta, jag hann skicka iväg Mårten ut i leken igen, innan hon fick fortsätta.

På kvällen dammsög vi, bakade vi, städade vi, la vi barnen och surfade på internet. Mårten hade sprutat ut ungefär 10 liter vatten på köksgolvet. Både Stella och Mårten grät vid läggningen.

Livet kastar sig över en.

I ett hörn av arbetslokalen där jag sitter nu, huserar Anders Worm. Han har allt samlat runt omkring sig. Han är typen som skapar en hemmiljö vart han än kommer. I små fack, sorterat efter storlek och kronologi, ligger hela hans arbetsliv, tillgängligt arkiverat.

I ett annat hörn sitter jag. Utspridd.

Just i dag är jag glad. Jag fyller år i dag. I morse fick jag tårta och massor av kärlek från hela familjen. Och bakelser på kontoret och kaffe och bulle av TAW på väg till kontoret. Och mitt i alltihop kom Torbjörn in och hämtade hela det gångna året i kvitton och verifikationer.

Klockan är 14:34. Det är den 16 maj 2007. Livet fortsätter.

Baka med surdeg

Vi har bakat bröd i kväll, enkelt lantbröd med rågsikt och vetemjöl, fänkål och koriander. Så nu luktar det trygghet i hela lägenheten. Fyra klotrunda bröd blev det ligger här framför mig under en nyköpt bakduk, som får tvättas på 90 grader (kolla alltid det vid inköp).

Jag älskar att baka. Älskar inte bröd och mackor i samma utsträckning, men själva bakningen är för mig på gränsen till alkemi. Magi.

Utifrån fem enkla grundingredienser kan man skapa trygghet åt en hel familj.

Fem ingredienser:
1. Vatten – och det ska vara kallt, inte över 20 grader. Lyd aldrig ett recept som kräver fingervarmt.
2. Vetemjöl – stenmalet helst, men vanligt kungsörnen går också bra. Vetemjöl special är inte fel.
3. Salt – havssalt, aldrig sånt där Jozogift som man spyr av.
4. Värme – 250 grader och fallande.
5. Tid – ta till ordentligt. Har man 5 dygn på sig kan man skapa underverk. (har man inte 5 dygn får man lägga till jäst, men det får inte ta under 4 timmar. Snabbröd finns inte, inte om det ska hålla längre än 3 timmar efter bakningen)

Börja på söndagskvällen när allt är lugnt och helgen har gjort sitt med stressen.

Blanda 2 dl kallt vatten med 2,5 dl vetemjöl. Rör ihop mjöl och vatten hastigt. Det ska se ut och kännas som våffelsmet, då är det klart.

Låt blandningen stå tills på tisdagen. Då lättar man på plasten och rör ner ytterligare 1,5 dl mjöl och 1 dl vatten. Vid det här laget har blandningen fått liv och det luktar surt, lite alkohol om den. Lägg över plastfilmen igen gör något annat.

Nu är det onsdag. I morgon börjar baket på allvar, men först ska ytterligare 1,5 dl mjöl och 1 dl vatten ner i bunken. Nu syns bubblor på ytan och det luktar mesk om blandningen.

På torsdagen röjer man undan i köket, torkar av alla kladdiga ytor. Det ska vara rent och fräscht när man bakar. Man ska känna sig lugn. Det är nu det gäller.

Mjöl/vatten blandningen lever sitt eget liv vid. Ibland har den svällt så pass att den har pressat sig ut under plastfilmen och ligger och stinker inne i skafferiet. Är det så, ska man bara gratulera sig själv, det kommer att bli fart på degen. Bröden kommer att bli grymma.

Spara ungefär en tredjedel av blandningen (som nu förtjänar namnet ”surdegsgrund”) i en liten glasburk – den blir en fin start till nästa bak – som bara kommer att ta 2 dygn.

Resten av surdegsgrunden häller man i ett stort baktråg där den blandas med ytterligare 4 dl iskallt vatten och ungefär 13 dl vetemjöl - gärna stenmalet från Saltå, men vetemjöl special går också bra.

Rör ihop degen och knåda länge. Det gör inget om det kladdar. Många får panik om degen fastnar på händerna, men det gör absolut ingenting utan är tvärtom ett gott tecken. För torra bröd smakar bara papper.

Efter ungefär 7 minuters knådande kan man tillsätta saltet. 1 matsked flingsalt ungefär, lite mindre om man är känslig. Absolut inte mer. För salt bröd är inte gott.

Och så fortsätter man att knåda i 10 minuter eller tills degen känns seg och elastisk. Den får fortfarande vara kladdig. Ingen panik. Deg går bort med kallt vatten.

Låt degen vila i 2,5 timmar.

Stjälp upp den på ett mjölat bakbord. Dela den på mitten och forma delarna kärleksfullt och försiktigt till två runda bollar. Tanken är att så mycket av jäskraften som möjligt ska finnas kvar i brödet, som små ballonger ska de vara när man är klar.

Och så får bröden vila i ytterligare en timma under bakduk. Bröd som bakas med surdeg behöver långa jästider. Annars går det åt helvete i ugnen sen.

När det är ungefär 30 minuter kvar på viltiden slår man på ugnen på 250 grader. Sätt gärna in plåten på en gång (men utan bröden självklart) så faller inte värmen så dramatiskt när det är dags att grädda.

Och så tippar man varsamt över bröden på plåten. Sänker värmen till 220 grader och gräddar bröden i 40 minuter eller mer (beroende på hur mörka man vill att de ska bli).

Ta ut bröden och låt dem vila i några timmar.

Har man gjort allt rätt har man nu två grymma bröd som kommer att hålla och vara goda i varje fall 4 dagar. De kommer att ha en lätt syrlig ton och konsistensen kommer att vara matigare. Bröden kommer att kännas tyngre. Inte alls som man tänker sig ljust bröd.

I kväll bakade jag inte med surdeg. Jag tog jäst och lite kryddor. Det är rätt meckigt om man ska hålla liv i de där blandningarna och min surdegsgrund hade dött. Men när man väl ger sig in i det, är det alltid mödan värt.

Söndagen

I går vaknade jag efter en alldeles för sen kväll med sprit och cigaretter av att Alexander inte kunde sova längre. Mimmi kved och somnade om, så jag fick gå upp. Var tvungen att börja med att byta bajsblöja. Nu är han ju rätt så liten kille fortfarande; ännu så länge är det inte någon direkt kaliber på hans bajsblöjor, men ändå - jag lutade huvudet mot badrumsspegeln och bad till gud att jag inte skulle tappa honom.

När allt var klart satte jag honom i hörnsoffans hörn med en hög leksaker och la mig liksom utanför så att han inte skulle ramla i golvet, och började titta på Gudfadern 1.

Jag måste säga att jag inte blev förvånad över hur mörk den filmen är. Tidigare måste jag ha missat avgrundsdjupen, men nu låg jag bara och darrade framför TV:n. Gudfadern 1 handlar ju bokstavligen om Michael Corleones resa ner i helvetet. Otroligt skickligt skildrat. Al Pacino är fantastisk. På några få scener lyckas han gestalta förskjutningen från oskuldsfull yngsta son i en stor familj, till en kallhamrat pragmatisk yrkesmördare och potentiell gangsterboss. Och man tror på det fullt ut. Varje steg tas med sån precission att man knappt märker förändringen. Ta bara scenen när han vägrar säga till Kay att han älskar henne. Det är några andra maffiosos i rummet, Kay sitter i andra ändan på telefon och bara ber om en kärleksbetygelse, men Michael förmår sig inte säga orden. Det skulle kosta honom för mycket. Han har gjort valet. Från och med nu respekt i maffians strikt manliga hierarki viktigare för honom, än kärleken till Kay.

Eller scenen på Lois restaurang i Bronx, när han ska skjuta männen som låg bakom mordförsöket på hans pappa.

Jag var livrädd hela tiden, trots att jag vet exakt hur scenen slutar.

Efter en timma och 45 minuter var jag tvungen att stänga av. Morgonsvallningarna hade övergått till en ilande huvudvärk. Alexander sov igen och jag försökte diska. Vid två tillfällen trodde jag att jag hade fått en hjärnblödning och tillslut vacklade jag i säng och kunde inte somna. Inte förrän ett par koppar kaffe och några kaviarmackor (koffein och salt - MImmi var vaken vid det här laget), kunde jag kliva upp och göra min reflektion. Jag är 40 snart. När som helst kan yxhugget inifrån komma. Jag är för gammlat för sånt här. (gudfaderna och sena kvällar med sprit och cigg).

Men i och för sig, jag är ingen festprisse av stora mått. En sån här kväll har jag högst en gång var tredje månad, så jag överlever nog ett par till. Jag hade ju kul!

På kvällen dog Nate i sin sjukhussäng, med David sovande på en stol intill. Vilken vacker dödsscen. Och för mig slöt den en helg med rubriken "från död till död". Från farmor i fredags till Nate på söndagen.

Vila i frid.

Måste bara skriva några ord om lördagskvällen mitt i denna dödshelg. Jag var välklädd till tänderna ska jag säga. Min vän TAW hade ekiperat mig så att jag såg ut som självaste prins Rainer av Monaco. Sober skjorta från Eton, vit kavaj med rosa näsduk i bröstfickan, matchande strumpor och nyklippt (tack min älskade MImmi för det). Det är härligt att vara lite fin ibland. Det måste bli mer av den varan i fortsättningen.

farmor

Min farmor är död. Pappa ringde och berättade när vi höll på och lägga barnen. Hon hade dött kl 21:15 på fredagskvällen. Hon blev nästan 87 år.

Jag har samlat mig under hela helgen för att hitta något fint att skriva om henne. Det är konstig - jag är van vid att skriva och beskriva, men när det kommer till något så viktigt som att skildra min farmor som just har lämnat oss, känner jag mig märkvärdigt tafatt. Jag har tänkt mycket på henne under helgen. Jag har tänkt på vilken varm person hon var. Jag har tänkt på att hon var en person som spred trivsel omkring sig.

När jag tänker och försöker närma mig henne som hon var, återkomer jag hela tiden till en vecka vi tillbringade tillsammans sommaren 1982. Det var den sista sommaren farfar levde. Farmor och farfar hyrde ett hus intill fågelsjön Tåkern i södra Östergötland om sommrarna och nu fick jag följa med dem dit.

Jag minns kvällarna där i stugan. Hur radion stod på låg volym och lät någon kåserande stämma vibrera i rummet. Hur farfar satt och kikade över glasögonkanten i ett gammalt nummer av STF:s årsbok. Hur jag och farmor satt och spelade kinaschack och hur farmor vann. Parti efter parti.

Jag var (och har alltid varit) en ganska orolig person, men under den här veckan kände jag mig fullständigt lugn. Vi kom varandra nära under den här veckan, farmor och jag. Jag tror att både jag och hon kände det och att vi därefter blev speciella för varandra. Vi hade inga speciella samtal eller så, men det kändes bra. Det kändes som att vi hörde ihop.

Nu är hon borta. För mig var hon en mycket viktig person.

Vila i frid farmor.

Stella

Jag skrev just ut ett par bilder av barnen med vår nya skrivare här på kontoret. Jävlar vad söta de är ändå.

Och i morse var det utvecklingssamtal angående Stella på dagis. Jag är alltid lite nervös inför de där samtalen. Om man inte går i familjerådgivning, blir det som sägs under ett sånt här utvecklingssamtla de enda professionella omdömen man får om sitt familjeliv.

Allt var topp. Det kommer att gå bra för Stella säger hennes fröken. Hon är stark och humoristisk och rättfram och påhittig och klok och en massa andra fina saker.
Man bara sitter där och nickar och ler.
Och så händer det som händer varje gång under ett sånt här samtal: att man inser att allt det man har hakat upp sig på hemma; allt det man har stört sig på och oroat sig för hos sig barn, är hjärnspöken. Och man inser att det är jag - inte hon - som är lite uppfuckad.

Men Stellas fröken gav oss beröm. Vi har lyckats bra med vår dotter, säger hon. Det kommer att gå bra för henne i livet.

Jag och Janne har börjat skriva långfilm i dag. Om man ska vara strikt har vi skrivit på filmen ända sen i höstas, men i dag skrev vi för första gången SCEN - EXT: etc.
Vi har således kommit tillräckligt långt i synopsisarbetet, för att kunna börja skriva manus. Härligt. Det är ju det vi är bäst på. Jag pitchade den sista versionen av synopsis i telefon för vår producent Francy. Och hon kvittrade i andra ändan av luren och lät väldigt nöjd. Roligt.

Nu hoppas jag på en skönt flamsiga period framför en dator där vi trängs om uttrymmet framför tangentbordet, tills dess vi ska leverera vår första version om ungefär 3 veckor.
Jag har en bra känsla. Det har Janne med.
Vilka ska vi tacka i vårt tacktal på guldbaggegalan?

Jag läser runt i bloggvärlden och inser att det franska valresultatet berör oerhört många. Jag inser också att jag som vanligt inte har hängt med; att jag ligger två steg efter.

Hur är det nu? Kommer det att bli uppror i de parisiska förorterna? Det trodde jag att det redan hade varit? Men det kommer att bli värre alltså? Jag är inte ironisk, men jag levde i förvissningen att Frankrike var ett socialt katastrofområde redan före valet. Så var det alltså inte?

Jag slås av tanken att hon Royal var för sval, för intellektuell. Varför är det alltid högern som har det folkliga initiativet?

Slutligen vill jag -appropå något jag läste i B Malmstens blogg - säga att jag tycker att hon är snyggast i sin generation. Kan ingen hälsa henne det. (hon tillåter ju inte kommentarer på sin sida)

sov gott Göran

I dag gick hela familjen till Weekday och provade kläder efter dagis. Det blev som ett litet party där bland jeanshögarna och weekdays ståltrådssmala expediter. Stella gled runt som drottningen själv bland hyllorna. Hon ser så indie ut, Stella, i ny lila mah-jong jacka och blårödblommig kjol. Hon ser cool ut och hon vet om det. Mårten rev en hylla bland annat. Han var rätt i gasen och for som en flipperkula ut och in i butiken. Vid flera tillfällen fick förbipasserande ute på Götgatan fösa in honom igen. Men när hyllan gick i golvet blev han tyst och jag kände hur hans lilla huvud blev alldeles varmt. Jag köpte ett par byxor, men Mimmi hittade inga. Jag tror att hon behöver mer tid. Vi får fixa barnvakt nästa gång hon ska köpa kläder.

Göran Person den gamla nazisten har ju fått nytt jobb. Ja, jag kallar honom nazist, och det är ju plumt, men ibland kan jag rysa över det faktum att jag har levt i tio års tid i ett land vars ledare hade anslutit sig till Gestapo utan att blinka om det hade varit tyskt 30-tal nu.

I och för sig, det gör jag ju fortfarande.

Nä men ärligt - nu ska han försörja sig som lobbyist åt näringslivet. Glöm inte att det var han som gick loss i en partiledardebatt om hur mycket han hatade det svenska klassamhället. Tjenare! Nu kommenterar han sitt nya jobb med att få det att låta som en plikt för varje före detta stadsminister, att erbjuda sina tjänster åt näringslivet. Jag vet i varje fall fyra före detta stadsministrar som ligger och snurrar i sina gravar just nu. I natt stiger de upp ur dem. Hålögda och på bara benknotorna kommer de att släpa sig upp till Brunnsvik. Och där - i den mögliga gamla ursprungsaulan - ska de skrika ut sin vrede så att fåglarna faller döda ner från skyn och varje nybildad bostadsrättsförening i allmännyttan skakar i sina grundvalar och kollapsar ner i det moraliska moras de steg upp ur.

Jojo, så blir det, jag hör redan hur något krafsar mot kistlocket borta på Adolf Fredriks kyrkogård.
Sov så gott Göran.

sängfrågan

Det här får bli ett kort inlägg för jag borde ha gått och lagt mig för länge sen.

Nu sitter jag i varje fall här i köket i Årsta, på triptprappstolen som jag med nöje ska slänga på sopen i morgon och har just sorterat mina kvitton. Det är märkligt hur länge man drar sig för att göra det. Redovisningsbyrån börjar skicka påminnelser redan i början av januari, och jag har säkert lovat snar leverans i 3 månader nu. Men i morgon får han det, Torbjörn, och sen kan jag sova gott i ett helt halvår.

Men det är rätt trevligt att sortera kvitton. Det är som att titta på gamla bilder ungefär. Hittade ett taxikvitto från 19 oktober, till exempel. Jag minns att vi var oroliga över bilköerna, Mimmi hade tunga värkar och eftersom Alexander är nummer tre, var vi beredda på rätt så snabb nedkomst. (nu ligger han och hostar som fan i rummet intill, hoppas det inte är lunginflamation). Han är sex månader nu, snart sju, och sitter helt självständigt på golvet och plockar med sina små leksaker. Gripande – som mina systrar skulle ha sagt.

Oh shit, jag fick bryta och bära in Stella till hennes säng. Hon börjar bli stor tjej nu. Varje kväll somnar hon i vår säng och så bär jag in henne när Mimmi ska gå och lägga sig. Det är som att hiva upp en 25 kilos säck potatis på en råvind ungefär. Hon sover som en heroinist ju.

Men i varje fall: Kul att finnas till.

Mårten sover gott. Han somnar alltid i sin egen säng. Och vaknar där också. Han har lyckats göra den till sitt revir på ett sätt som jag tycker om. Det ligger pinnar i fotändan och lakanen är fulla av cornflakes. Han är typen som kan längta till sin egen säng, den enda i vår familj tror jag. Vi andra är rätt oroliga av oss. För oss är tillvaron i allmänhet och sängfrågan i synnerhet, ständigt ifrågasatt. Min och Mimmis kostade 23 tusen. Vi sålde bilen för att kunna köpa den. Och då ska den väl fan vara skön.

Men det är den inte. Den är för mjuk.

Okej
gonatt

ny dag

Nu har jag och de andra killarna här på kontoret städat och fagat. Vi börjar med ett nytt projekt i dag. Känns härligt. Friskt.

Ville bara säga det.

bootcut

Vissa dagar klär jag mig fult av ren tvångsmässighet. Jag har ett par svarta jeans, lite utsvängda så där som de skulle vara för 4 år sen, och ett par svarta tygadidas, som i kombination är rejält fula. Jeansen är tajta upptill och lägger man till en ganska lös och noppig grå stickad tröja, ser jag ut som en vårteaterledare på rökpaus.
I dag la jag till den där tröjan. Och lomade in till stan med familjen.
Det blåste lite också, solen stack i ögonen, vid Gullmarsplan hade hammarby fylleslag (de super för mycket i den där föreningen, han den där "Tomten" ser inte sund ut alls).

Mårten hade feber.

Men vi tog oss in till stan och gick raka vägen till Video no 1. Jag gillar Video no 1, här finns allt, från "kaos är granne med gud", till Adam Sandlers senaste uppkastning.

Gick förbi skobell och köpte snygga vårtygskor till Stella, sneddade över Götgatan och Ringvägen och hamnade på Vivo.
Det var lite trångt och en gubbjävel väste något om att man inte borde få ta med sig barn och barnvagn till affären. Jag ville säga håll käften till honom, men eftersom jag var så fult klädd, valde jag att hålla låg profil.

Nu har jag i varje fall bakat. Jag är bra på att baka.

Ibland drömmer jag om att starta ett sommarbageri.

Men som jag skrev i går: det är väldigt få människor som drömmer om det de verkligen behöver.
Jag behöver nya kläder. Och en klippning.

Problem/need

Jag såg K-special om Truman Capote med ett halvt öga. Inte på grund av ointresse, men någon slags influensa tycks ha brutit ut bland barnen (inte mag- dock).

I varje fall: Jag upplevde att jag störde mig på hur dåligt Truman Capote förvaltade den framgång han ändå fick med "In cold blood". Boken blev en succé och Truman fick ikonstatus och lyftes upp till nationalklenod nära på. Och detta trots hans oerhörda och uppenbara homosexualitet, i ett land där homofobi är inskrivet i grundlagen.

Trumans reaktion var att han - i korta drag - slutade skriva, gjorde slut med alla sina kompisar och söp och knarkade ihjäl sig. Den sorgfullhet som han tidigare lät skymta fram, mest som ett kokett vemod, vällde nu fram med full kraft. I en intervju från mitten av sjuttiotalet, när det hade gått tio år sen succén och Truman fortfarande inte hade publicerat något nytt, frågade journalisten varför. Det var en talkshowsitutation och Truman försökte väl vara så där härligt puttrig som alla amerikaner är i just en talkshowsituation, men när frågan föll kunde man näsan ta på Truman Capotes smärta. Han tappade inte masken, men en millimteter under ytan hade ångesten full kontroll över honom.

Varför? Truman Capote hade ju fått precis vad han ville ha. Han var upphöjd i hela amerika. Han var i uppmärksamhetens mitt. Han satte agendan i alla societeter som fanns att uppbringa i hela nordamerka. Detta hade varit hans dröm. Hans "desire".

Därför, att det är ytterst få människor som önskar sig det de verkligen behöver. På ett manusseminarium jag gick på förra helgen sa föreläsaren att det är mycket stor skillnad mellan karaktärernas behov och deras önskan. Och att det är i glappet mellan dessa, need/desire, som dramat utspelar sig.
Självklart säkert. Men som dramatisk nyckel är det brilliant.

För Truman Capote nådde dramat aldrig sitt klimax och han dog oförlöst. Så fruktansvärt tragiskt.

mjuka killar

Jag inledde arbetsdagen med en lång fika tillsammans med Janne, Uffe, Nicklas och Tomas. Samtalet rörde sig stadigt kring våra relationer fram till nu med olika kvinnor och så här i efterhand inser jag, att om någon hade kastat in en bomb där på fiket, hade det inte funnits några mjuka män kvar i vår generation.

När jag var yngre hamnade jag i den här typen av samtal flera gånger i veckan. Jag höll på med teater och engagerade mig i olika ideella sammanhang, vilket ofta resulterade i att man gick och tog en kaffe tillsammans. Eller så bara ringde någon och undrade om man ville sitta in på en fika. Saturnus, Ritorno, Söderhof, Piccolino, Tehuset; otaliga äro de etablisemang, runt vars bord jag har funnit gemenskap med min generations mjuka män.

Ibland var vi mjuka på gränsen till homosex. Någon var lite trött och lutade sitt huvud i någon annans axel. Någon hade blivit lämnad av kvinnan i sitt liv och grät. Någon hade ont i fötterna och fick en fotmassage. Någon visade en andningsövning eller en yogaställning; gjorde rum mellan borden och gick ner på alla fyra och gjorde solhälsningen.

Nä, jag löjlar mig, men vi var mycket mjukare då. Tjejer älskade oss för vår förmåga att lyssna och analysera. Men de älskade oss bara på ett kompisplan. Sex var vi alldeles för mjuka för. Killar som oss kunde sitta i timmar med någon stjärnögd kulturamanymf och värma henne, bara för att några timmar senare bli brädade av Mikael Persbrant på en stödfest för Teater Aurora. Men då fanns det alltid andra mjuka män att fly tillbaka till. Vi gick hem och kokade te. Gav varandra goda råd, läste högt ur Birgitta Stenbergs "kärlek i Europa" och la upp strategierna för morgondagen.

Så försvann vi en efter en. Vi gick upp i karriärer och äktenskap och på stans caféer tog en ny generation mjuka män plats. Någon gång träffade vi någon från förr och vi försökte dryfta våra problem på samma sätt som då. Men vi vågade inte blotta strupen lika rent som då, vilket resulterade i rationellare svar. Vi tog inte påtår och tretår och vi gick inte på moderna muséet efteråt.

Förrän i dag. Där satt vi igen, vår generations mjuka män och bjöd på oss själva in på bara huden. Inte ett ironiskt skratt. Inte ett missriktat skämt. Inget annat än pure emotions.
Underbart.
I love you guys!

Och fiket? Bakverket, givetvis. Bondegatan 59.

jobba ikapp

Jag vaknade klockan kvart över sex. Klev upp och åt ett äpple och en halv grapefrukt innan jag gjorde frukost. Hämtade tidningen och läste om Milan innan jag startade datorn. Läste ett manus och upptäckte att huvudet är mycket klarare så här på mornarna än på kvällen, när jag vanligen jobbar ikapp.

En pappa på barnens dagis berättar att han går upp fem varje morgon och jobbar ikapp.
Det är så vi lever, vi småbarnsföräldrar i medelklassen; vi jobbar ikapp.

Mona Sahlin

Vi åkte till sörmland i söndags. Tio mil rakt söderut på E4:an. Bilen var nyservad och gick som en klocka. Jag var uppe i 140 med en fnysning bara jag snuddade vid gasen. Intill motorvägen låg sörmland i knoppning. Åkrarna var så generöst gröna och träden så härligt krispigt nyutslagna. Man ville fan ligga med naturen, så inbjudande var den (är den). Nu skiter jag i allt snack om klimatförändringar, men det är ju UNDERBART med en sån här vår. Måtte det aldrig bli som vanligt igen.

Vid Nyköping svängde vi inåt landet och stannade inte förrän ytterligare 2 och en halv mil senare. (jo vi stannade i Nyköpig och köpte blöjor på hemköp. Jag satt kvar i bilen med grabbarna medan Mimmi och Stella kutade in, fem i 6 var hon. Mårten vaknade och undrade skrikande varför inte han fick följa med in. Och han skrämde slag på Alexander. Så jag hade det rätt svettigt i bilen där under några minutrar, men det gjorde inget. Jag var i zonen så pass att jag hade fixat vad som helst just då).

Syrran och hennes kille hyr ett ställe i Vrena, mitt i Göran Persson-land, och där hängde vi sen i två dagar. Jag och syrran och brorsan och våra familjer. Fem ungar som sprang omkring som en flock mygg och två bäbisar som låg på varsin kudde och jollrade med bara en strumpa på foten. Min yngsta syster Jenny fattades - hon var med sin familj på Runmarö, men det kändes som att de hade fått plats också - så mycket hjärterum fanns det, i en stuga på 70 kvadrat.

Nu är vi hemma igen. Jag har jobbat ikapp och stekt blodpudding och lagt Mårten .
Jag passade på att bläddra igenom DN när jag sket och kände en våg av värme när jag läste Vanja Lundby Wedin och Mona Sahlin på DN-debatt.

Fan - det är mina tjejer. De tillhör mitt lag, kände jag. Det känns inte tryggt nu. Han Anders Borg och Fredrik Reinfeldt, vilka är de att hålla sig i när det blåser? Det är ju samma killar som de som kutade omkring med seglardojjor i stan 1985 och delade ut små blåa godisar med ett M på och skålade i hembränt i klubblokalen vid St Eriksplan och gratulerade varandra och delade ut ryggdunkningar när Palme blev mördad.

Jag minns MUF i Brännkyrka gymnasium. Iskalla killar. De kom från Mälarhöjden och hade bakåtstruket hår, vita skjortor, för korta brallor, portfölj och lyssnade på Level 42.
Och nu sitter de alltså i maktpossition och sänker A-kassan och säljer ut allmännyttan.

Vanja Lundby och Mona skriver om LO kvinnorna. ( LO kvinnor - den termen hörde man inte mycket under valrörelsen.) De skriver om hur de lägst avlönade inte vågar ställa krav på bättre löner nu när alternativet är 65% av sagda lön.
De är mina tjejer. Jag blev sosse i dag. Jag kan knappt vänta till september 2010.
Då ska packet ut!

Jag skulle vilja skriva något om den totala utslätningen på P3 också. De som har lyssnat på till exempel kvällspasset, vet säkert vad jag menar. Idén verkar vara att kallprata i 2 timmar om ingenting. Folk får ringa in och så sitter programledarna och pladdrar två tonarter för högt och undviker skickligt att spinna vidare på allt som kan tänkas brännas.
Men jag skiter i det. Jag stänger av radion i stället och lyssnar på tystnaden. Den är mycket intelligentare; Och alltid stämd i rätt tonart.