torsdag 31 januari 2008

Lubeck


Antikrundan gick i kvälll. Jag antar att en stor del av tittarna är yrkeskriminella och i kväll tyckte jag nästan synd om killen med den vackra men i Sverige okända Chagal-inspirerade tavlan från 58.
"Åker du med den här till Finland, kommer du säkert hem med 400000." sa konstexperten.

Annars tycker jag att antikrundan är genialt i sin enkelhet. Lite kulturhistoria, en spexig smålänning med taskig känsla för integritet och så en värdering lite så där på lek. Men det gör ont att se de stackars innehavarna som alltid blir lika besvikna: "Oj, 3000 för mormors gamla jubileumsskål, det var inte illa..."

Värst blir det när han den mycket smala experten som kan allting om gamla leksaker och knepiga tyska mekaniska grejjer är i farten. Han är alltid långt mer fascinerad än vad ägaren är. Och han kommer oftast med de snålaste buden: "Tja, den här speldosan tillverkades ju i Lübeck under en lång tid, så den är inte så svår att få tag på. Men med rätt köpare kan du säkert få, tja en 5- 6 hundra för den är i väldigt fint skick"
Besvikelsen går rakt igenom rutan: "jaha ja, tänk...500, det hade man inte trott."

Men han killen med 400000 kronorstavlan, han blev livrädd.

onsdag 30 januari 2008

de puta libro

Bokhora
bokhora
bokhora
..och här är bokHORORNA.
Hur låter det? bokHORORNA. Hur gick resonemanget? Ska det vara kul? Är det allvarligt menat? Betyder det: "Så beroende av att läsa böcker att vi måste prostituera oss för att få ihop till dagens första pocket"? Eller: "Vi skriver inte om de böcker vi tycker om, utan om de böcker vi får betalt för"?

Jag antar att valet av namn är resultatet av ett liv så långt från verklighetens horor att ordet har förlorat sin innebörd? Det är så chict och så spjuveraktigt ogenomtänkt och korkat att jag önskar att någon tvångsprojecerade "Lilja 4 ever" och "ett anständigt liv" på deras brommavillor tills den vita rappningen föll av och grannarna bad om nåd.

Så där ja, nu har jag farit ut. Var var vi?
Bokhora.
Kul namn..

bra film


Juno.
Den stryker nog precis alla medhårs.
På ett bra sätt.
Gå och se!

tisdag 29 januari 2008

hum hum


Jag satt på det där fiket i förmiddags igen. Märklig känsla, men jag kände mig som en inkräktare i dag. Vass stämning i luften. Någonting internt. Jag höll mig på min kant. Samtal pågick som jag inte kunde låta bli att tjyvlyssna på. Kände mig lite utanför. Återkommande känsla. Det är inte fiket. Det är jag.

För så här är det. När jag väl har fått korn på ett nytt sammanhang eller en öppen mötesplats där jag känner att jag är välkommen, vill jag helst så snart det går förskjuta mig in mot centrum. Jag kan inte sitta i preiferin och lyssna som jag borde ett tag till. Jag vill stå på borden och hålla i precis alla trådarna. Och det är det ju sällan någon som förstår.

Som jag sa: Det är inte fiket. Det är jag.

Så som av en händlese lyssnade jag just på Sofia Karlssons tolkning av "Ett gammalt bergatroll".
Hum, hum - tänkte jag - jag får väl drumla hem nu.

kometen kommer

Toppnyhet i DN i morse: 3 timmars lätt träning i veckan gör dig 10 år yngre.
Det känns som ett erbjudande man inte kan missa. I min familj lever vi tydligen inte så jättelänge (har jag hört) och i går när jag läste om den där kometen som ska slå ner 2036, lät jag bli att oroa mig eftersom jag ändå med största sannolikhet är död då. Men nu står jag plötsligt inför ett svårt val. Träna och dö som en fräsch 67-åring när kometen kommer, eller låta bli och dö som en rätt sliten 65-åring 2034. Jag är rätt bra på att jaga upp mig över sånt som ligger utanför min kontroll, så i nuläget känner jag starkt att det senare alternativet känns lockande.

Dock: Ett beslut ska fattas. Eftersom jag antar att de där nya rönen gäller för de som har tränat 3 timmar i veckan under en längre tid, känns det som att jag måste fatta ett beslut nu. I dag helst. Längst ner på DN:s förstasida gör SATS reklam för ett nytt och lite billigare träninngskort. 500 kronor i rabatt om man tecknar det före 31/1.
Jag har 2 dagar.

(Och det är ju inte alls säkert att den där kometen ens träffar oss. Chansen är väl 1 på ett par miljoner, om jag läser det finstilta rätt.)

måndag 28 januari 2008

ide

Jag har just stängt av den där fruktansvärda cubanska skivan, för nu sover A. De andra två småpiper inne i sitt rum, men det är inte mitt ansvar i kväll. Jag har ett paket cigg i köket, men eftersom vi inte har några 2,8:or kvar i kylen hoppar jag över rökat i kväll. Annars hade jag nog tassat ut på balkongen nu.

Det är tyst i kväll. Det märks att det är måndag mitt i vintern. Energin är någon annanstans. Det är idetid. Det är nu man ska bygga upp. Snart är våren här och då ska allt ut, under ett par intensiva prestationsmånader före midsommar.

Så det gäller att ligga lågt medan man kan. Synd att vi inte har några folkisar.

Ping-pong kingen.

Jag hörde Jens Jonsson på radion och han var så glad efter förstapriset vid filmfestivalen i Sundance att han skrattade sig igenom hela intervjun.
Grattis!

söndag 27 januari 2008

Stå upp!


Talspråkets DOM skrivs DEM eller DE.
Talspråkets DOM DÄR skrivs DE DÄR – inte DEM DÄR, som till exempel Mimmis handledare på universitetet, eller Nöjgesguidens chefredaktör Hannes Dükler, tycks tro.

Ja, varsågoda, det är sådant mäster Sparring går och retar upp sig på, så här i sin vardag. Och jag retar upp mig ganska så rejält, kan jag berätta, men det beror säkert på något annat. Det gör det ju jämt. Det har låst sig i nacken efter två obekväma nätter nu i helgen (min säng är för mjuuuuuk). Den oundvikliga räkningsbetalningskvällen närmar sig. Det är vår när det borde vara vinter. Barnen klättrar inomhus. Börserna faller.

Jag dammsög i dag. För det mesta sveper det där dammsugarsurret in mig i negativa tankespiraler. Gamla oförrätter från långt bak på 90-talet spelas upp igen medan legobitarna försvinner in i dammsugarmagen och jag drämmer till mina antagonister så där som man gör när man kommer på i efterhand vad man borde ha sagt när man hade chansen. Det är alltid lika härligt, men eftersom det (ju) inte kommer någon direkt motreaktion, börjar tankarna gå i cirklar efter ett tag. Samma oförrätt återkommer fast med en svag förskjutning. Mina dräpande sägningar blir skevare, tappar udd, och så vidare. Och när dammsugningen är klar är jag ännu kränktare än vad jag var innan jag satte igång.

I dag styrde jag i tankarna åt ett annat håll. Jag blev ståupp-komikern Anders Sparring som för första gången mötte en publik. 3 bra minuter ska man ha, har jag hört, men jag lovar, under dammsugningen i dag tänkte jag fram minst 20 bra minutrar. Och jag var grym. Publiken var elak, men jag slog tillbaka med dubbel kraft. Jag bara: ”Du, jag pratar inte med dig, jag pratar med din personlige assistent…” Och där någonstans hade jag växlat in på de dräpande replikernas stickspår igen och blev liggande så i loop tills till och med badrummet var dammbefriat.

Jag har i varje fall anmält mig till en kurs i stand-up (det hade jag redan innan). Det är ingen chans att jag kommer med, för kursen var redan fulltecknad sedan länge och jag står på reservplats, men det är i varje fall ett steg. Någon sa till mig här om dagen att man ska röra sig mot sina rädslor. Så - yes box, så får det bli. Är det någon som känner till en kurs som INTE är fulltecknad?

Jag har 20 bra minutrar…

Skeppsholmen 080126

-Titta, här inne har de han den där Paul McCarthy som du inte tycker om Linda!

Vi var på moderna museet en sväng i dag på eftermiddagen. Det var fint modernaväder ute. Folk kunde ha snygga skor på sig, för sånt är viktigt när man är där. Förr klädde man sig fint när man skulle i kyrkan, nu klär man upp sig när man ska gå på moderna museet.

Jag försöker inte vara lustig nu. Det är så. När man köper till exempel en ledig men snygg kostym, och inte jobbar på bank, har man inte så många möjligheter att bära den - på coctailpartys kanske, eller på något bröllop, men folk gifter sig inte nu för tiden, så den blir hängande i garderoben – men inför ett besök på moderna kan man gott ta fram den.

Folk rör sig lite långsammare där inne. De håller huvudet lite högre och samtalar initierat med varandra. Konsten är väl inte så märkvärdig, men den där långa korridoren med sina salar med ljuddämpande parketter har blivit ett profant tempel för höga tankar. ..så det var fler än jag som ryckte till och kände sig lite taffligt påmind om vanliga vardagen, när någon plötsligt kände sig tvungen att påpeka att Linda inte gillar Paul McCarthy.

Fast jag ska inte säga nåt. Mina kids gjorde också sitt bästa för att påminna folk runtomkring om vardagen. De blev till och med åthutade av en vakt. Man får inte springa i salarna, i korridoren utanför bara. Och jesus vad de sprang. Men först svepte S in i ett rum där det hängde samtidskonst under rubriken ”future” och deklarerade att ”det här är inte konst”.

Och det har hon ju fel i.

torsdag 24 januari 2008

På Spuntino


Nu är väl i varje fall söder lite som New York? Titta här ett vanligt café - så här ser det ut varje morgon. Man tittar in och kollar upp om ens hörn är ledigt. Detta måste vara en dröm för varje storstadsskildrare med lagom kulturestetiska värderingar. Café Sputino på Erstagatan på söder. Aldrig färre än 2 mac-books i gång. Killen bredvid mig skriver filmmanus, hon snett över golvet pysslar med bokomslag. Som det ska vara på Söööööder. Själv ska jag läsa ett gammalt manus, och jag måste säga att jag njuter av att smälta in till 100%.

När jag flyttade till de här kvarteren för snart 20 år sen, låg det ett taxifik i den här lokalen. Att kliva in här var som att kliva in i en hemlig loge. Alla kände varandra och var uppkopplade på samma jargong. Som nu alltså, men då smackade man i sig äggmackor och läste expressen. Nu är det små italienska smördegsrullar med mörk choklad i och bloggar som slinker ner.

Jag tänker sitta här ett tag nu. Här finns elurtag och öppet nätverk. Det är som det ska vara i staden där ett kontor behöver inte kosta mer än en fika.

(Nu kom ägarinnans kille in, och alla bara: "Hej Per".)

onsdag 23 januari 2008

Pascal vill mig något?


Jag sitter på kontoret igen. På väggen framför mig ett papperslapp med en strof ur en frödingdikt som dessutom är felciterad. Av mig.
"för troll, vi är troll vi", står det, ska vara: "för VI troll, vi är troll vi".

Jag lyssnar på Pascal för de ska ju vara så bra. Jag vet inte. Den där lilla distansen är rätt osexig tycker jag. Det finns fortfarande bara en grupp i Sverige som kan framföra lustiga texter om smärta utan att tappa den nödvändiga hudlösheten - Bob Hund. Bob Hund och Pixies. Där har ni nog mig. Gubbrockarn Anders Sparring.

I morse var gubbrockarn Anders Sparring rätt trött. Det blev några glas vin i går kväll. Mimmi firades av med hela släkten. Just när den sista skocken hade gått detornerade en serie dynamitladdningar 50 meter under vårt hus. De grova eledningarna över gamla huddingevägen ska grävas ner och spärngningsarbetena pågår av någon anledning bara tidig morgon och sen kväll. Men jag vet att grannen under oss tror att det är vi, för efter varje explosion hörs de nu så bekanta knackningarna i elementet.

Så i morse var jag trött. Åh vad trött jag var. Åh vad trött jag är! Jag fryser alltid när jag har sovit för lite. Går med halsduk och mössa och tjocktröja inne och dricker alledeles för mycket kaffe. Det kliar i halsen. Pascals vassa putslustiga fraser vill mig något känner jag. Så nu stänger jag av.

Heath Ledger är död. Jag har väl inte gått omkring och tänkt på honom dagligen direkt, men när jag läste nyheten i natt spelades slutsekvensen ur Brokeback Mountain upp för mitt inre igen. Den där gamla skitiga jeansskjortan som Jack bar en natt någon gång. Westernlandskapet utanför. Allt är för länge sedan förbi och bortglömt.
Repik Heath Ledger: "Jack, I swear!"
Jag ryser.

Heath Ledger död

När en nyhet är så färsk som denna, kan man fortfarande hoppas på att den inte stämmer.

tisdag 22 januari 2008

Äntligen - en lite längre text

Grabbarna är på utflykt med dagis. Det är sol och snö och Mimmi fyller år i dag. Jag har lite ont i magen ska jag erkänna, efter tårtan i morse. Men det var mysigt. Vi har jobbat in bra morgonrutiner just kring födelsedagarna i vår familj. Jag tror att det är ett tecken på att familjen trots att funkar väldigt bra. Vi kör stenhårt med sång på sängkanten och så som sagt en fet tårta till frukost. Och födelsedagskoppen på hedersplatsen. Nästa gång är det min tur....

Jag surfar runt på bloggar och irriterar mig lite på att alla skriver så illasinnat korta inlägg. Nuförtiden hittar jag bara korta, snajdiga enradskonstateranden med lite knorr. Var finns bloggarna att försjunka i? En kompis sa att längre texter ska man inte lägga ut på bloggen, de ska man tjäna pengar på. Skriv ut dina bästa texter och gör en bok av dem, sa han. 20000 spänn för 2000 ex. Här finns pengar att tjäna.
Det tror inte jag. Jag tror att det är skillnad på långa texter och genomarbetade texter. Men jag gillar långa texter, att jaga in i någons tankeflöde, att bli överraskad och att inte veta var man kommer att hamna.

Nu är det molningt igen. För 5 minuter sen sol. Den här dagen är som den här vintern i snabbrepris. Man vet inte var man har den. När man väl har köpt en snowracer är snön borta. Tar man på sig tunnvantar kommer man att frysa fingrarna av sig. I går såg det ut som snö på marken, men det var bara trögflytande vatten. Om ungarna ska ha både overall och galonisar kan de inte röra sig. Om de inte har galonisar blir de blöta in på huden.

Jag träffade Mimmis brorsa utanför dagis och skjutsade honom till hans jobb. I bilen berättade han om en dokumentär han hade sett i går. Om hur somaliska flyktingar packas ihop på båtar som är så små att de inte kan röra sig under färden över till arabiska halvön. De färdas i tre dygn över röda havet, ihoppackade, kropp vid kropp och kräks i den grova sjön. De som grips av panik eller börjar ställa till med annat besvär kastas överbord. Väl framme får de hoppa i vattnet och vada den sista biten. Ibland är det så djupt att de som inte kan simma drunknar. Kvinnor bär sina spädbarn över huvudet mot en mörk strand i Yemen, där de blir sittande.
Och väntar.

Jag läser en bok just nu. "Sirenerna i Bagdad" (Yasmina Khadra, Alfabeta) heter den och skildrar hur en högst genomsnittlig, rätt loj yngling någonstans i utkanten av Irak, genom en serie grova kränkningar drivs till Bagdad av viljan att hämnas genom ett självmordsuppdrag. I väntan på själva uppdraget driver han runt i den förstörda staden. Sitter på caféer och dricker té. Går och tittar på attentat. Står i ringen av nyfikna när hjälparbetarna sorterar ut skadade bland döda på något torg efter ännu ett självmordsattentat. Han känner ingenting. Gör inga reflektioner. Han vet bara, att detta är just vad han också kommer att förorsaka inom en snar framtid. Och han rättfärdigar detta genom att han har blivit kränkt. Det kan låta banalt när jag beskriver det, men jag lovar - boken är så pass välskriven och skickligt uppbyggd, att man är med honom till 100%. Man förstår honom absolut och inväntar faktiskt det våldsamma slutet med samma glödande längtan som han.

I går när jag låg där och läste och borde gå och lägga mig, slog det mig hur grovt förenklade de historer vi i väst har valt att berätta för varandra, ter sig i ljuset av denna.
Enkel hollywooddramatrugi: det goda måste segra över det onda.

Kvinnorna och deras spädbarn på stranden i Yemen. Den här killen i Bagdad som längtar efter att stilla sin ångest med en bomb. Om världen var så enkelt konstruerad att det bara handlade om att kasta härskarringen i domedagsberget, skulle jag jubla. Så är det inte.

fredag 18 januari 2008

Blogg - Norra Grängesbergsgatan

När man anlägger en stad, eller ett samhälle, ett land, en kulturbyggd, skapas som när man viker papper till vackra svalor, fula veck, undersidor, skuggade platser som inte var planerade, sidoeffekter ingen önskade sig, men som likförbannat inte kunde undvikas.

Läs om en av dessa här.

Inte är det vackert. Inte roligt heller. Men Norra Grängesbergsgatan i Malmö finns på riktigt. Likförbannat.

torsdag 17 januari 2008

Spelar det någon roll?

Jag läser i tidningen att den där pappan i Rödeby led av både ADHD och Tourettes syndrom, men jag undrar om han inte hade gjort det ändå?

Deserve this!

I dag är det sol igen. Annars har den här vintern utvecklat sig till DEN SÄMSTA SEN JAG VET INTE NÄR. Det är som att det börjar gå upp för folk nu. Skitvintern 07/08, den kommer att gå till historen, men i morse kändes det som att den var slut. Snart tittar blåsippor fram i skogsbacken utanför vår port. En tant stod utanför folksamskrapan och rökte cigg i bara T-shirten. Detta är rökarnas dag. Rökning i tidig vårsol. Fina grejjer!

A grät när jag gick från dagis för en stund sen. Jag kände det där lilla motståndet hos honom redan när vi gick in. Han blev tung i min famn och huvudet blev alldeles varmt. Vi satt så en stund tills Anna föreslog att vi skulle vinka. När jag reste mig upp och lämnade över honom till henne brast det för honom. Han spände sig och sträckte sig efter mig och grät som ett regn, men jag bara gick till jobbet.

Och jag säger till mig själv, som Tom Hanks säger till Private Ryan när han ligger döende på slagfältet efter att ha räddat honom: "Deserve this!"

onsdag 16 januari 2008

skaparmässigt övertryck

Peter Englund skriver i sin blogg om hur det kan vara bra att pausa i skrivprocessen ibland. Att man bygger upp ett skaparmässigt övertryck under pausen. En frustration som man kan rida på när man väl sätter sig igen.
Det är bra tankar det där.

Men man får passa sig så att inte de yttre membranen runt det där övertrycket brister och den där goda frustrationen sjunker ihop som en dålig sufflé.
För då är det kört.

tisdag 15 januari 2008

Vad göra?

Nu under kvällen känner jag starkt att A borde få vara hemma i tre månader till. Jag har ju knappt lärt känna honom än. Ska han gå på dagis från och med nu kommer vi bara att få de där fattiga timmarna mellan middagen och sänggåendet. Stormtimmarna. Timmarna då man minst av allt är förälder, när man mest av allt borde vara det.
Något måste göras!

A på dagis

Nu ska jag gå och hämta A och M på dagis.
Bizarr känsla.
Hämta A på dagis. Hans första 15 månader har gått lite för fort på något sätt. När jag lämnade honom och gick från dagis i morse (och det var första gången för invänjningen är slut nu), var det som att en stum protest rann igenom hans kropp. Men han sa ingenting. Stackars liten. Nu är det 9 - 16, måndag till fredag, med uppehåll för jul och sommar och vissa storhelger tills han går i pension. Tänk om han kunde omfatta det med tanken. Då skulle hans protest ha varit starkare.

På minuten

För en stund sen satt jag i ett nydiskat kök och lyssnade på en sen repris av lördagens "på minuten". Kan det bli bättre? Ingvar Storm har Sveriges trevligaste radioröst och hela programmet är med sina låga anspråk alldeles perfekt att sluta en dag med. Mysiga kändisar, lite så där i marginalen, som kuttrar och smågnabbas och är roliga på ett 60-talsvis i en halvtimma. För mig är det bättre än Omega 3.

Någon gång önskar jag att jag fick vara med i på minuten. Jag har strategin klar. Så det är bara att ringa

torsdag 10 januari 2008

Alejandro Fuentes Bergström

Leva livet

På våren 1980 släppte Gyllen tider uppföljaren till ”när vi två blir en”: ”Leva livet”. Det måste ha varit på våren 1980. Jag kan googla på det där, men allt annat stämmer. Jag gick i fjärde klass och det var vår. Jag hade hört den där låten tidigare samma dag. Eller dan innan. Jag hade den i huvudet:

”Herregud. Det är du.
Det är du som är husets värd.
Är du sur? (på alla sätt) Okej (du har rätt)
Det har gått sönder ungefär en porslinsaffär men, va fan.”

Jag minns det som att hela skolan, alla elever och skolans två lärare, hade samlats vid kortsidan längst bort där skogen började. Någon hade öppnat luckan så att man kunde krypa in bland plintarna under skolbyggnaden. Där inne var gruset fortfarande fuktigt och det luktade kattskit.

Lågstadiets lärarinna kom krypande ut genom luckan nu. Hon var brorsdotter till mellanstadiets lärare, Per Strömmer. Hon hette väl Marie tror jag. Per och Marie. Hon var gravid, rätt snygg tror jag att vi tyckte, och hade poplinrock på sig. På knäna var hon fuktiga märken efter gruset. Hon såg tung ut när hon reste sig upp. Ingen hjälpte henne. Per stod en bit bort och tittade förhoppningsfullt på henne, men hon skakade på huvudet. Mellan Per och Marie var vi, en ring av ungar, hela skolan, 19 barn långt ute på landet.

Marie tittade på oss. Jag undvek att möta hennes blick. Det gjorde alla. Minst en av oss var skyldig.
Jag önskade att det hade varit jag.

Ingen visste. Kanske hade de hittat ett lik under skolan. Kanske skulle de hitta ett lik under skolan. Snart. Förr eller senare, för det handlade bara en tidsfråga. Det viskades redan runtomkring mig. De kriminella elementen nästlar sig in! Jo fan, visst fanns det kriminella här i Långalma också. Det var femmorna och sexorna som viskade. De visste. Annika hade sett en knarkare inne i Östhammar. Det fanns sniffare också. Ett helt gäng i Rimbo.

Nu var kriminaliteten på väg ut till oss. Det kändes som ett löfte. Ett lik. Eller knark. Polisen skulle komma. Jag kunde se dem framför mig. Hur de parkerade i en ring med sina bilar inne på skolgårdsgruset och hur jag och Pelle och Jeffen fintade Ronny och hoppade ut genom ett fönster på baksidan och flydde till skogs. Poliserna skulle självklart ha hundar, tänkte jag. Hundarna tappar spåret om man springer i vatten eller klättrar upp i ett träd och kastar sig från krona till krona. Eller tar sig in i en hage med kvigor. Hundarna blir galna av doften och poliserna vågar inte skjuta av rädsla att träffa något djur.

Marie var mycket allvarlig.
”Det är någon som har brutit sig in i materialrummet. Allt det som vi hade köpt till hela nästa läsår har försvunnit. Det var pennor för flera hundra kronor. Era pennor.”
Det var nu jag vek med blicken:
”Är det någon som vet vem det var?”
Jag önskade att jag visste. Så att jag hade kunnat hålla käften om det.

Femmorna och sexorna slöt sig i sina cirklar. Jag drog mig bort mot de största tjejerna. Stack in huvudet mellan deras jackor och lyssnade och vred på huvudet. Vi var drabbade av kriminalitet. Vi var brottsoffer. Det förenade oss.
Var vi hotade? Kunde jag kanske skydda någon? Elisabeth såg rädd ut. Ville hon ha någon att hålla i handen?
”Det är för jävligt” sa jag.
Först nu upptäckte de mig. Susanne skrattade och drog med sig Elisabeth och Annika.
”Hej då Sparring”, sa hon.
Och med en liten förskjutning av kroppstyngden bara, hade hon skuffat mig ut ur cirkeln igen.

onsdag 9 januari 2008

Man är inte så stark som man tror

Jag trodde aldrig att det skulle hända igen, men för bara några minuter sen tackade jag ja till ett erbjudande från en telefonförsäljare.

De hypnotiserar en med sin röst eller nåt - jag vet inte, men efter den där obligatoriska ljudinspelningen är det som att man vaknar upp med telefonen i sin hand och ett "välkommen till glocalnet" ringande i öronen, utan att riktigt förstå hur det gick till det hela.

Han hette Glenn och lät som en 17-årig träteletekniker. Och han pratade jättehögt och jättefort.
Det kanske är det som är hemligheten?

Roky Erickson

Jag skrev om den här sekvenseni ett inlägg i maj och borde väl ha lagt ut filmen då, men... bättre sent än aldrig.

tisdag 8 januari 2008

Anno dazumal

I dag för några timmar sen satt jag med nekrologerna på toaletten som jag brukar. Två mycket gamla män avtackades så allt var i sin ordning. De tycks dessutom ha varit genuint respekterade och tonen i bägge texterna var vördnadsfull och kom från hjärtat. Annars tycker jag rätt ofta att man kan läsa mellan raderna hur nekrologförfattaren sitter och förbannar att ha fått just den här skitstöveln på sin lott. Det är när man lyfter fram sådant som "nn:s goda ordningssinne", eller "hon var tystlåten och korrekt och få var de som kom henne inpå livet, men de som gjorde det fann där en plikttrogen och principfast karaktär."

Så var det inte här dock.
Den äldsta av de två, han blev 104 år och 8 månader, var dessutom storebror till Zarah Leander.
Storebror!
För mig svindlar tanken att det alltså har levt en person i min samtid som var storebror till en svensk världsstjärna som nådde sin topp för över 60 år sen. Som i slutet av 40-talet sjöng en schlager tillsammans med Karl Gerhard med titeln "det rara gamla paret från anno dazumal".
Anno dazumal betyder väl för länge sen?
Om inte jag minns fel dog Zarah Leander av hög ålder när jag var liten.
Men han levde kvar. Hennes storebror.

LIte samma känsla fick jag för ett par månader sen när August Strindbergs yngsta dotter gick ut tiden, 95 år efter att August själv hade gått bort.
Att anno dazumal var rätt nyss

1984

Sommaren 1984 fick vi en femma på Högbergsgatan på Södermalm genom bostadsförmedlingen. Anvisningen kom dagen innan vi skulle åka bort på en månads semester, så mamma och pappa fick agera snabbt. Vi hade redan fått en annan lägenhet – en annan tjänstebostad - i ett nybyggt hus mellan Segeltorp och Fruängen, och planerade att flytta dit, men det här smällde självklart högre.

Ändå var mamma och pappa på väg att backa ur. Det gick som sagt väldigt fort. Lägenheten var kanske lite dyr, och väldigt modern med öppen planlösning mellan kök och vardagsrum och sånt gillade verkligen inte morsan. Jag tror aldrig att jag och brorsan har farit ut mot henne, som vi gjorde den kvällen, när beslutet skulle fattas.

Så sas kontraktet på den nya tjänstebostaden upp och vi åkte iväg på semester. Så fort vi kom hem skulle mamma och pappa åka in till Stockholmshem och skriva nytt kontrakt med dem, men under vår lilla resa var vi alltså formellt sett bostadslösa igen. Mamma och pappa verkade obekymrade, men en kväll när vi satt och metade abborre någonstans i Ångermanland där vi hade hyrt en stuga, påminde jag pappa om vårt taskiga läge.
”Tänk om det inte blir något med den nya lägenheten” sa jag. ”Då kanske vi måste flytta till norra Botkyrka eller nåt när vi kommer hem.”

Varje morgon tog brorsan och jag tunnelbanan ut till Fruängen. Vi hade bott där i 3 år och den där sketna lilla förorten hade fortfarande greppet om oss, trots att vi bodde inne i stan och inte planerade att flytta tillbaka.

När det var dags att välja gymnasium, avrådde syokonsulenten mig att söka till Södra Latins gymnasium. Jag hade gått dit för att få lite information i största allmänhet. Jag ville veta lite om hur man blir journalist och så. Man kan säga att jag gick dit en känsla av att allting är möjligt och lämnade henne med en känsla av att allt var uträknat på förhand.

Södra Latin kunde jag glömma, sa hon. Det handlade om att man kvoterade in elever från hela Stockholm, sa hon. Det faktum att jag bodde i princip i samma kvarter som Södra Latins gymnasium, gjorde att mina chanser att få gå där faktiskt blev mindre, än för en elev som bodde i till exempel Fruängen.

Triumf, kärringjävul! Fult av oss att flytta till stan. Jag tänkte det inte då, men nu begriper jag på något sätt att hon straffade mig för det fundamentala sveket mot jantelagen, att lämna Fruängen och flytta in till stan. Och jag tog lydigt en blankett och fyllde i ”Brännkyrka gymnasium” och ”3-årig Ekonomisk linje”, och inte alls ”Södra Latin” och ”3-årig Humanistisk”, som jag hade tänkt. Och gick därifrån med en känsla av att Fruängens gråhet aldrig skulle gå att tvätta bort.

lördag 5 januari 2008

kramen

Jag träffade en bekant i dag och tänkte att jag skulle bjussa på en kram. Det är ju så man gör när man träffar folk som man står hyfsat nära. Man kramas. Men lite för sent, mitt i kramen, kände jag att hon inte alls var bekväm med detta. Jag kände att jag hade klivit över en integritetsgräns och att jag trängde mig på.

Det är svårt det där. Om kramen är standard - vilket den alltså är - måste man ha tentaklerna ute och lyssna noga på alla möjliga signaler innan man breder ut armarna. Kramen är ju lite maffia så där. Man blottar hjärtat och sluter sig kring varandra i någon slags icke angreppspakt. Den kan vara genuint kärleksfull också, som när man kramar sina syskon eller sina barn, eller bara hjärtlig, som när man träffar en nära vän ute.

Men de där avlägsna släktingarna, de rätt ytliga bekanta och de före detta kollegorna är svåra. Ibland blir kramen liksom halvhjärtad, men en arm bara, lös och energilös. Eller så avbryter man rörelsen mitt och styr om till handskak, med klapp på andra axeln. Ibland genomför man kramen fast instinkten säger att att man ska avbtryta. Som i dag. Jag trängde mig på. För henne var det väl som att glänta på dörren till ett mörkt och okänt rum där hon absolut inte ville vara. Det blev en icke-angreppskram utan föregåeende förhandlingar kan man säga. Jag ber om ursäkt. Reageade som sagt för sent.
Jag skulle vilja lägg det där slentrianmässiga kramandet bakom mig helt och håller faktiskt.

På fotbollsplanen - för 50 år sen tog man i hand när det blev mål. Nu för tiden mer eller mindre ligger de med varandra där ute. Men de är inte bättre kompisar för det.

Slas är död

För ett par år sen när jag och en kompis skulle ta oss en kopp kaffe på Nytorget. Det var varmt och på bänkarna i skuggan fanns det få platser så vi slog oss ner i solen på en bänk bredvid en ensam äldre man. Han såg bekant ut. Vitt hår, raka, lite väderbitna drag. Han såg ut som en rökare. Han rökte till och med tror jag.

Det måste vara Slas, tänkte jag. Han bodde ju vid Nytorget, eller hade sin ateljé, i varje fall kändes det inte så otippat att dyka på honom just där.

Vi satt där och drack vårt kaffe och tittade rakt framför oss och jag kände att jag kanske borde säga någonting till honom. Det kunde ju vara sista chansen att få tala med en storhet som Slas, så jag inledde ett samtal.

Han verkade ensam men han njöt av solen och av folklivet på Nytorget. Han berättade om sin son och kom igång alltmer. Det kändes som att han inte ville släppa mig och samtalet kändes lite långrandigt. Jag kände hur min kompis på andra sidan mannen började skruva på sig. Vi hade bestämt oss för en snabb fika, men nu rann kvartarna iväg en efter en.

Tillslut lyckades jag avsluta samtalet och vi reste oss upp.
"Varför pratade du så länge med honom?" frågade min kompis.
"Därför att det var Slas", sa jag.
"Nä, det var det inte", sa min kompis.

Jag brukar alltid tänka att jag väl har läst det mesta av Slas, men när jag ser listan över hans böcker i tidningen, inser jag att jag högst har läst 5%. Jag vet att MIcke Berg tycket att det är en skam att han aldrig har fått nobelpriset. Jag håller inte med om det. Det kom för många snabba, illa genomarbetade alster mellan mästerverken. Yngve Frej, dock, Bönder och några titlar till, betydde allt för mig när jag läste dem.

Och jag känner att Slas visade på enkelheten i skrivandet. Han gjorde inte många pennstreck. Han lämnade exakta, väl avvägda luckor till läsaren. När man läste Slas fyllde man i själv. Man skrev själv.
Det var han som fick mig att inse möjligheterna.

En kort favorit är den om den bakfulle mannen som för att slå ihjäl en förmiddag, ringer upp sitt eget telefonnummer, men i Teheran. Där svarar en annan man, bakis han med, De är mycket lika de två. De samtalar kort och kärvt. Så lägger de på. Livet går vidare. Ingenting har hänt. Allt kan hända.

torsdag 3 januari 2008

Snön

Jag tog en långpromenad med A i vagnen och tittade på vintern. A somnade efter 40 meter och nu ligger han och sover på vår säng fortfarande med vantar på händer (och fötter). Det är så fint i Årsta i dag. Snön ligger hårt packad på gatorna, ännu utan stänk av brunt eller blask. På trottoarerna är spår av barnvagnar och en och annan pulka. Det åks pulka i dag. I backen borta vid Årsta IP sitter papporna ensamma i pulkorna och åker ända ner. Det är rätt kul faktiskt. Jag gick ner till centrum för att köpa en, men cykelaffären där nere förde inte sånt. De har bara cyklar och sånt som kan relateras därtill. Så det lär bli dålig business ett tag framöver för dem. Hoppas jag. När snön kommer blir vårt vardagsrum 400 kvadratmeter större. Plötsligt ligger de bortre referenspunkterna på andra sidan skolgården och när tallarna utanför är täckta med snö kastar de ett milt varmt sken in över oss. Ljuden blir mjukare. Bussarna på Sköntorpsvägen brummar mjukt som chokladpudding när de jobbar sig uppför backen. Bilarna låter som humlor och dunsar mjukt mot varandra inför fickparkeringarna. Men gubbarna ser röda ut i fejset och gräver fram sina fordon utan vantar. Det är gubbarna som bestämmer. Snart är hela Årsta sandat.

onsdag 2 januari 2008

Skåne


Nu är sommaren snart här. Då vill jag åka hit igen.
Stenshuvuds nationalpark. Vyn söderut.

tisdag 1 januari 2008

Nyårslöfte

Någonting jag läste fick mig att tänka på hur man planlöst liksom rör sig över en mycket liten yta när man är på landet och går ut ensam för att röka. Och hur man då utan att tänka på det plötsligt befinner sig i ett utforskande av just den platsen. En stenläggning där gräs har pressat sig upp mellan plattorna blir som ren bonus ett landskap och man flyger över det.

Mitt löfte inför år 2008 blir att hitta dit oftare.
Utan att för den skull röka mer.

2008

GOTT NYTT ÅR!