S H

Ungarna ute på skolgården spelar brännboll och grabbarna skanderar "frivarv - frivarv - frivarv". Det kanske beror på att jag läste recensionen av A Hitler-biografin i morse, eller kanske på grund av att ungarna lägger ner rösterna i bas när de ropar och att de gör det så taktfast och med sån glädjelös glädje, för plötsligt hör jag något annat.

Det är inte roligt alls. Han sitter fast.

statusbyten

Ett sätt att läsa Noréns dagbok är självfallet att ge sig ut på jakt efter det norénska. Han är ju trots allt en världsdramatiker. Hur tänker han, rent tekniskt, undrar man, hur ser han på världen, vad lägger han märke till och vilka reflektioner gör han?

Rätt tidigt i boken åker han och hälsar på en av killarna som var med i 7:3. Mats heter han, är nazist och vältränad. Han sitter alltså i fängelse. Jag citerar:

"En av fångvaktarna var en skolkamrat. Vad pratar de om? De undviker väl, som alltid, att tala om vad som har hänt, varför Mats blev kriminell och den andre fångvaktare. Vad återstår av samtal som man måste föra för att undvika ett personligt möte? Vem av dem är det som har makten? Den vars handlingar man inte kan förutse."

frosseri

Ärligt talat orkar jag inte med fler rapporter från den där källaren i Österrike. Känner hur jag blir en sämre människa varje gång jag hör talas om den. Så, aftonbladet, expressen, rapport och aktuellt: nog nu, vi vet allt vi behöver veta, allt utöver detta är rent frosseri, och det är en dödssynd.
Amen

Skvallerbytta

Okej, det blir många inlägg i dag, men det här måste in.
Jag sitter på balkongen och läser Noréns dagbok.
Stella kommer ut och undrar vad det är jag läser.
Jag förklarar att det är en gubbe som heter Norén som har gett ut sin dagbok.
Hon tittar på den en stund. Vill veta hur många sidor det är och så, tror att jag ljuger när jag säger 1700.
Sen blir det tyst ett slag tills:
-Pappa, det är den dagbok, det ska vara hemligt.
och så:
-Han är en skvallerbytta.
-Ja, det är många som tycker det, säger jag.
Men sen säger jag inget mer, för det här måste publiceras. Innan det lämnar mitt korttidsminne.

Östermalm - södermalm

Eftermiddag nu. Cyklade från drama ner genom en ljum men ganska blåsig huvudstad. Mötte Martin J med kusin nere vid kungsträdgården. Kusinen var fransman och ville inte prata med mig. Han odlade vin och var här för att sälja in sina produkter på stans krogar. Klubblazer och lite för korta latte-färgade chinos. Typisk Carkozy-anhängare, tänkte jag. Slussen kan man inte passera med cykel nu under ombyggnaden, så jag tog götgatan upp och stannade vid söderbokhandeln. Noréns bok låg inplastad på en pall vid kassan. 295 spänn, jag kastade mig upp på cykeln igen och hamnade på det här fantastiska lilla fiket på koksgatan som jag inte vet vad det heter. MItt emot mig sitter simmerskan Therése A med laptop och ser trevlig ut. Vemodig västkustrock i lokalen, det vänliga, välskrivna mejlet från Tomas i morse ekar fortfarande i mig. Ett långt brev var det. Jag tänker att skriftlig kommunikation är underskattat. Korrespondans, inte SMS, men brev, långa välformulerade meddelanden, väl avvägda och ivägsända under nattimmarna. Jag ska börja skriva brev tror jag.

Läser ur Noréns bok och känner på en sekund hur jag blir påverkad av hans febriga prosa (se det här inlägget). Slår upp 11 september 2001 och inser hur mycket den dagen kommer att betyda för hela det här seklet. Det började där. Det har fortfarande bara börjat. Slutet på den bågen ligger långt framför oss.

Nu ska jag hämta Mårten på dagis. Sen hem.

Den bistra verkligheten

Projekthotell, SVT-drama. Manusredaktionen för julK 2009. Det är ganska tyst här, vi sitter i korridorens enda bemannade rum, men traditionen sitter i väggarna. För lite mer än ett år sen skapades Hotell Kantarell, i just det här rummet.

34 år senare. Kväll. Det är pollen i luften nu med. Det blonda håret har mörknat och kortnat, men finns nedärvt på 3 nya små huvuden.

Lagt in egna rödbetor.

"Den som aldrig har lagt in rödbetor har inte levat", säger Plura. Jag har ägnat stor del av helgen åt att försöka klura ut varför jag blir så provocerad av det uttalandet. Kanske blir jag det för att det inte är sant. Det är bara en sån där floskel som självupptagna alkisar i kultursfären vräker ur sig för att framstå som lite sammansatta.

Jag har aldrig lagt in rödbetor. Jag tror att jag kanske skulle kunna göra det någon gång. Jag är typen. Men nu, sen Plura har sagt sitt i frågan: Nej! Aldrig!

Annars har helgen varit fin. Plura och Lars Norén i tidningen i går morse, men det förträngde jag snabbt (förutom det där malandet kring rödbetorna). Vi bjöd på middag. Drack en hel del vin. Käkade lamm. 3 små barn övernattade här och i dag har ungarna varit ute hela dagen. Sommardäcken på och lite ont i ryggen nu.

Mårten och Stella sover nu, men Alex är vaken. Han sitter här mitt emot mig och kastar russin över hela köket. Den som inte har blivit bekastad med russin av en 1,5 åring har inte levat.

Ruby

Det är sällan man blir berörd av en främmande hund. I varje fall jag.

Under promenaden runt milen på Hellas i morse stötte jag och min kompis Mats på den franska bulldoggen Ruby.

Ruby kände livet i sig. Hon hängde med ett par mycket större hundar och rände runt med dem, försökte slåss, försökte betäcka en annan stackars tik som löpte och stod bunden. Mest för att alla andra gjorde det. Vi fick för oss att hon kanske trodde att hon är större än vad hon är. Ruby sprang som en elektrisk liten muskel fram och tillbaka. Stora fladdermusliknande öron, söta dockögon och en rejäl oxstek till kropp. 7 charmiga kilo på fyra mycket korta (men snabba) ben.(obs! annan hund, snodd från nätet)

Jag skulle ha bloggat när jag satt på balkongen för några timmar sen och rökte cigg. Jesus vad tankarna kom och gick på ett skönt sätt då. Ännu är träden olövade så man ser in till stan. Ringen och kommersen där, ångesten framför försäkringskassan och alla utryckningsfordonen på Ringvägen. Allt på tryggd avstånd. Här är det ombonat. På skolgården spelar ungarna fotboll och bilarna fickparkerar försiktigt över farthindren. Mammor med sina vagnar och 4-åringarna på sina monobikes. Det är lite Disney över det hela. Men i ett av grannhusen ser man hur fönstret är krossat inifrån. Blommorna där inne slokar och ingen har varit där på nästan en månad. Någon har i sin förtvivlan rasat en sista gång och sedan tagit bilen till en hög punkt för det avgörande steget. Det är märkligt med det där krossade fönstret mitt i idyllen. Märkligt när man vet.

1- 24

Kväll igen. Trött. Sov alldeles för lite i natt och har kännt mig på ett märkligt humör hela dagen. Vi hade möte och jag var nära att tuppa av hela tiden. Var rädd att falla i stenhård microsömn så fort jag vek med blicken, så jag naglade dem, sökte ögonkontakt med mina möteskompanjoner hela tiden. Lyssnade noga, men förstod inte hälften av vad som sas. Hur som helst kommer det att komma mer från den gode Sparring i framtiden. Håll ögonen öppna mellan den 1 - 24 december 2009.
Äntligen är jag bland de utvalda.

Det är vi som är bufferten mellan dem och den stora smärtan

I morse klämde jag Mårtens kind när jag skulle knäppa hans cykelhjälm. Det är oförlåtligt. Han grät. De lägger sina liv i våra händer, de små, de litar på att vi inte ska göra dem illa. Vi är bufferten mellan dem och den stora smärtan. Då får man inte gör som jag gjorde. Förlåt, Mårten - fast det inte var meningen.

i kontaktannonserna

Följande annons har i flera dagar varit publicerad i kontakten, under rubriken KVINNA SÖKER KVINNA:
"Är en snygg kille, 33 år. Har stark passion för tjejer, som röker, kul om du hör av dig."

Jag tycker att det finns ett gott stycke vardagspoesi där. En liten film kanske. Om han som spottar opp sig, tittar sig i spegeln och tänker att "ja fan, jag är snygg, och min passion för kvinnor är STARK- särskilt om de röker." Och hur han flyr in i sig själv, formulerar, ringer upp, postar och väntar. Ofta är det kul att se något man har skrivit själv i tidningen. (Själv kunde jag inte sluta läsa min annons då jag försökte sälja två kostymer för ett tag sen.) Och han letar. Låter fingret följa spalterna upp och ner.. Dubbelkollar. Kollar med ett öga. Men får ge upp - i dag igen. Annonsen är inte införd än.

Så för att få tiden att gå vänder han sig till KVINNA SÖKER KVINNA. Lite lesbiskt livar ju alltid upp, tänker han.

Och se, där är den. Exakt som han formulerade den, och läste in den när han en gång efter 8 knapptryck kom fram till den stationen i kontaktens väg in mot publicering. Han läser den om och om igen. Kan något ha blivit fel. Han söker ju kvinna. Men han är inte kvinna. Är det hans fel. Läser igen. Näe, det är tydligt. Det står KILLE i annonsen, men framstår han kanske som feminin? Är ordet "passion" för kvinnligt. Är det kanske så kvinnligt att det överskuggar det faktum att han sa att han var KILLE? Framstår han som lesbisk?

Han kan inte sova på natten. När fredagstidningen kommer kastar han sig över den. Har felet uppdagats? Har någon lagt märke till fadäsen? Nej, den står kvar. Han törs inte ringa och klaga. Vet inte hur han ska göra för att klaga. Han vill prata med någon, men inte med någon jämnårig. Mamma kanske. Men hon kanske tror att han vill berätta för henne att han är lesbisk? Har hon kanske alltid trott det? Har hon läst annonsen och genom hans formuleringskonst lyckats identifiera sin lesbiske son? Kommer hon att komma förbi snart med en pistagelängd och den glada nyheten att hon och pappa älskar honom lika mycket som förr?

Dagar går. Varje tisdag, fredag och söndag kommer tidningen. Varje gång med samma fruktansvärda felpublicering. Vår hjälte säger upp DN. han säger upp sig på jobbet. Han säger upp bekantskapen med han utanför tobaksaffären, vars hund han brukar berömma för dess fina svanstipp som är vit fast resten av hunden är svart. Han går inte ut längre. Han är inbunden. Luktar illa, läser Silmarillion och allt av Sam J Lundwall som han inte har gjort sen han var 16, surfar på inernet. Får ett SMS. "Din annons är besvarad, ring 071 för att lyssna av din röstbrevlåda. Gör det. Någon läser innantill från en lapp: "Hej, jag är en 27 årig rökare med stark passion för killar. Kul om vi kunde ses. Häslningar Linda."

Linda, säkert lesbisk, tänker han. Raderar meddelandet. Lägger på. Tänker aldrig mer annonsera.

Tillbaka på Spuntino. Här är det rött och varmt och igenkännt. Samtalen är livliga och gardens hålls nere i knät. Kaffet är gott faktiskt. Godare än hos del flesta. Musiken är bra på det där sättet att man glömmer bort att lyssna på den. Jag tycker om att gå hit ibland före jobbet. Kolla mejlen, blogga, höra Pi och Micke och alla andra dra sitt livs historia, så långt den nu har kommit sen vi sågs sist. Det är trevligt. Ett dagis för frilansare.

Just nu är det enda jag kan tänka på att den där flickan i Vetlanda får 200 000 av kommunen. De har förlikats heter det. Är det ingen som kan tala om för henne hur lite pengar 200 000 är i ett sånt här perspektiv? Det är pengar som kommer att räcka i ett år högst. Sen är hon tillbaka på ruta ett igen, men utan möjlighet att ställa några som helst krav på Vetlanda kommun. Det är överhuvudtaget märkligt det där när människors lidande får en prislapp. 200 000, det är vad man anser att en uppväxt i ett skjul tillsammans med en våldtäktsman - och med kommunens goda minne - är värt.
Tjenare.

Att ge henne pengar är ett slag i ansiktet ju. Hon förtjänar någonting mycket bättre. Hon förtjänar en offentlig avbön. Hon förtjänar att sättas på en piedestal, skuggad av jasminblommor och med hela kommunledning stötandes sina pannor i golvet framför henne.

Annars är jag rätt blockerad i dag av skäl jag inte har någon lust att ta upp här i bloggen. Kolllar mejlen en del. Har ont i magen. Inte bra. Mitt fokus behövs någon helt annanstans.

Stor subtil humor

Jag tycker att det här inlägget hos Ankie är väldigt roligt.
Roligare ju mer jag tänker på det faktiskt.

Varför i ärlighetens namn är det ingen som har kommenterat på det här inlägget?
Det är ju jättebra!

Att skjuta upp

Nu ska jag skriva ett brev angående adressändring till plusgirot. När jag har gjort det ska jag lyfta ut datorn till skivaren, koppla in den, kontrollera att det finns papper och skriva ut. Därefter får jag vänta i några timmar för det är natt, men sen ska jag ta arket, lägga det i min väska, köpa ett kuvert och ett frimärke, skriva adress, limma igen och posta.
Alltså: Det kommer aldrig att hända. Inte i kväll i varje fall.

Jag låg och tänkte på det nu medan Mårten somnade. Jag gick igenom den jobbiga jobbiga processen flera gånger i huvudet. Flygplanen på Bromma lyfte och landade långt borta i väster, brevet till plusgirot, ett oöverstigligt hinder.

Eller samtalet till damen i Danmark som vi ska hyra hus av i sommar. Det som bara ska bekräfta exakta datum och styra upp det där med betalning och nycklar. Jag har skjutit på det i två veckor nu. Det är ett jobbigt samtal. Jag måste trycka landsnummer och ett åttasiffrigt danskt som står uppskrivet på en sladdrig postitlapp någonstans, jag måste skärpa mig för att förstå danskan, jag måste förstå bokstaverade mejladresser eller upplästa kontonummer.
Hon kanske får vänta på det där samtalet i två veckor till.

Förra söndagen satte jag mig ner och la ihop alla kvitton och fakturor och årsbesked i en ordnad hög. Dan därpå la jag allt i en pappkasse från Vamlingbolaget och åkte med den till min revisor. Sen mådde jag bra i flera dagar. Enkel matematik. Varför gör man inte så oftare?

Just det, jag måste skriva en faktura till SVT också.
Kommer inte att hända.

Tillägg: Fullständig scenförändring. Jag har skrivit det där brevet nu.

Pitbull

Jag har hittat en ny blogg som jag gillar. Johan Lindqvist . Det är en hård jävul. Ingen kille som jag skulle vilja vara kompis med. Han gillar pitbulls och hänger ute på hinderbanan på Karlberg i jakt på en viss tid. Han jobbar med kommersiell TV, är rakad på skallen och har säkert klantatueringar över halva torson.

Men han skriver enkla rena inlägg som ofta med ett slags otvunget filosofiskt innehåll. Inläggen är korta, alltid med en bild och ofta roliga (och precis som hos den gode Micke Berg är detta en bonus, det känns aldrig som ett självändamål).

Jag tror att jag gillar den för att den känns så genuint manlig. På senare tid har jag börjat längta efter den där manliga identifikationen i bloggvärlden - jag behöver den kvinnliga också, men den är det inte så svårt att finna, men riktiga män som bloggar är det mycket svårt att hitta. De som är rena från den där slaggprodukten som varje man drar runt på och som heter ”ursäkta jag är kille”. De som har en rak vilja, en nördig envishet och är kliniskt befriade från onödiga skämt.

Sådan är Johan Lindqvists blogg.

Fem händelska trumpetstötar

Jag har just bläddrat mig genom fotoboken "Stockholms city i omvandlingens tid", som skildrar hur klarakvarteren revs för att ge plats åt det nya kommersiella city. På bild efter bild ser man hur en hötorgsskrapa sticker upp bakom någon gammal 1700-talsfastighet och jag blir sjösjuk när jag försöker orientera mig. Fastigheten "Klaraberggatan 42", vad då? Hur då? Var är jag nu?

Jag tycker att det är konstigt att den gamla tidens stockholmare inte pratar mer om den här omdaningen. Som om ett trauma menar jag.. På 15 år rev man ju en hel stadsdel. Stora gropar med provisoriska spångar, bilar som stod parkerade på rivningstomter, tomma husgavlar med duxreklam, kvarglömda gardiner i ett fönster på en frilagd fasad, byggropar med snö och en byggkran prydd med en julgran och texten "här bygger Göteborgs bank sitt centralkontor".

700 hus revs. 120 nya byggdes. Det såg ut som rena rama Dresden när det var som värst. När den sista hötorgsskrapan invigdes 1965 sa borgarrådet Yngvel Larsson att de fem skraporna erinrade honom om "Fem Händelska trumpetstötar".

Yngve Larsson var Mimmis gammelmorfar. När jag säger till henne att alla nya hus i city är mycket fulare än de gamla bara ler hon åt mig. Hon läser bebyggelsehistoria. För henne är omdaningen i city bara ännu ett led i stadens utveckling. För mig är den obegriplig. Det finns ingenting i dagens city som får mig att må bra. Sergels torg är en stor spya mitt i stan. De stora stråken och betongkropparna ger också upphov till bakgator där ingen nykter människa någonsin sätter sin fot, ens i dagsljus.

Jag minns för ungefär 20 år sen, när jag och min farmor gick en promenad i kvarteren mellan Malmskilnadsgatan och Regeringsgatan och hur hon försökte peka ut för mig var hon hade tagit pianolektioner när hon var liten. "Här", sa hon och pekade på en blank glasfasad med betongfoder och en knarkare på trottoarkanten, "här måste det ha varit."

skönt att höra

"Man kan inte rå för hur man ser ut. Det får Gud ta på sig skulden för."
/Hassan 6 år

Micke Berg Photo

Det här är en blogg som jag aldrig ser i bloggrollarna och det är konstigt, för det är den bästa. Svartvit text och svartvita bilder. Micke Berg flamsar inte, han skämtar inte, allt är 100% allvar, utan att för den skull bli tråkigt. Han är tvärtom väldigt rolig. Ofta är han förbannad över sakernas tillstånd. Det handlar om villkoren för en gammal gatufotograf och proggare i dagens ekonomistiska Stockholm. En kille som inte borde kunna överleva, men som gör det ändå. Han kränger sina printar på fiken på Erstagatan, ger ut en bok närapå en gång om året, ofta utan förlag i ryggen. Han är en överlevare och en kärleksman. Han älskar kvinnor som Henry Miller gjorde. Han har legat med halva kvarteret mullvaden. Han är en hjälte av den gamla stammen. Han skriver ibland slarvigt men aldrig dåligt. Ofta är det en text hos Micke Berg som gör min dag, Det är där jag får den där nödvändiga kicken i magtrakten. Läs kvinnor och män. Läs och lär.

080417

Grattis Martin och Johanna som fick sin tredje son i går. Snart har ni fått ihop en hel förstafemma.

Jag är sjuk i dag igen. 38 och 5 för en stund sen. Nu har jag tagit alvedon. Det gör så ont när jag ska svälja att jag inte kan äta något. Inte dricka heller. Ryggen värker efter alla timmar i horisontalläge. Jag måste flytta runt mellan soffan, min säng och ungarna sängar, för att hålla ryggen vid liv. Barnens sängar är stenhårda, det kan vara skönt en stund, men efter ett par timmar där, måste jag fly in till vårt gungfly till dubbelsäng som vi köpte för alldeles för mycket pengar en dag för mycket länge sen. Soffan är bäst, men den lutar lite inåt, så man kompensationsspänner sig och får väl ändå ondare i ryggen.

Jag laddar ner TV-serier. Det är allt jag kan göra i mitt läge. 30-rock, Weeds, Dirty Sexy Money. Allt bra kommer från USA. Balkongdörren står på glänt. Sprida rop hörs från skolgården där ute. Det är sol och brisen som letar sig in till mig luktar gott.

Min vän Tobias Theorell poserar på omslaget till DN-kultur i dag. Han ser bra ut i sin svarta kavaj och vita skjorta. Han ser nöjd ut. Det ska han vara. Han sätter upp Mordet på Marat på stadsteatern. Tänk att han valde att börja regissera istället för att skådespela. Det var ett toppenbeslut.

Nu får jag meddelandet att ännu ett avsnitt av 30-rock är färdigt. Så jag lämnar er här, för en viss Liz Lemmon.

Nu

ska jag se hur det går för Liz Lemon.

För ett tag sen, när jag var på konsum Bondegatan och handlade, kärvade det till sig i kassan och jag fick dra mitt kort flera gånger. Det var lång kö och stressigt och tillslut ursäktade sig kassörskan med att "den där kortläsaren är lite CP".
Det är ett uttryck man inte hör så ofta längre.
Eller hur?

21:23

Jag skriver blogg liggande i sängen med ryggen mot fotändan och nacken mot väggen 40 cm bakom. Jag hamnade så och oj där var en dator med ett fungerande internet och jag som inte har skrivit ett inlägg på ja vad kan det vara, en timme snart. Barnen ritar teckningar. Mimmi är på toa. Vi ska snart få dem i säng, så att livet kan börja. Ibland kommer jag på mig själv med att - i ungefär just den här positionen - bli irriterade på att de inte går och lägger sig snart. Att inte någon tar tag i det. Kan inte någon annan göra det. Någon annan vuxen. jag gick ju i barndom i går, kan inte någon av den tidens vuxna komma och styra upp. Inte nödvändigtvis mamma och pappa, men någon i den stilen. Vuxna var ju vuxna på riktigt då. Pappor på 32 luktade armsvett och hade tung andedräkt, morsor på 30 hade hängbröst och lös midja och de skulle aldrig lägga sig obekvämt tillrätta på sängen och blogga när ungarna borde gå i säng. Det är jag övertygad om. Nu är Mimmi ute igen. Hon är i varje fall vuxen nog att fråga om ungarna är redo för läggning. Själv måste jag kolla en grej först. Det är ju derby i kväll (det var det aldrig när jag var liten).

Ja just det - Anna - jag är han näst längst till höger med slipover.

måste man publicera namnet på den som dödade Engla?

På vilket sätt är det bra att publicera namn och bild på den där mannen som dödade lilla Engla uppe i Dalarna? Hans bleka olyckliga ansikte prydde bägge morgontidningslöpen i morse när jag kom till T-banan. Så här ser en sexualbrottsling av den grövsta kalibern ut. Så här såg han ut när han var lite yngre. Så här ser han ut när han handlar. Och här åt han bara timmar efter att han hade gjort det. Varför ska vi veta? På vilket sätt gör det den här situationen bättre?

Han har ett namn och en ålder. Han har förstört livet för väldigt många människor som kommer att få veta ändå. Men varför vi? Varför ska vi veta att den och den som är så och så gammal är en kallblodig mördare och sinnesjuk sexualbrottsling? Har vi rätt att veta det? Måste vi ha den informationen för att kunna gå vidare?

Sälja lösnummer, det är vad det handlar om. Den som säjer något annat ljuger.

Jag är i barndom.

Det här är min 7-årsdag den 16 maj 1976. Vi hade ordnat kalas i sandlådan som man gjorde där jag bodde. Men jag höll mig lite i bakgrunden.Ibland fick jag gå undan.
Jag hade pollenallergi.
Farmor och farfar kom, och vi satt på baksidan i skuggan.

Annars var det 70-tal.

Ibland åkte vi ut på landet.Tillslut sa mamma och pappa att vi skulle flytta till landet.Det kommer inte att bli så bra som ni tror, sa jag.
Långalma skola, julavslutning 1977. Gissa vem.

snart

Alex kunde inte vara tydligare. Han har satt på sig sina små skor själv och står med jackan i handen i köksdörren och säger "mamma". Det är det enda ord han kan. Det kan betyda vad som helst inom fältet jag-har-ett-behov.

Han vill gå ut. Det ser fint ut ute. Det ser vindstilla ut. Hur ska han kunna veta att det bara är +3 och att brorsan fortfarande är sjuk.

Nu har ena skon åkt av. Han linkar ut i vardagsrummet där Mårten spelar Yoshi Islands. Det är ett banalt litet soundtrack till det där spelet. Glatt och urholkande, som droppen i stenen. Vi har hört det varje dag sen den 25 juni förra året. Jag hör varannat spel Alex tar. Nu är han i köket igen. han har en schal med sig. Sätter den på huvudet. Vill att jag ska hjälpa. Vill gå ut.
Ska få gå ut.

Om en liten stund.

Kändisfest för Israel

C-riksdagsmannen Fredrik Federley vill ordna ett kändisparty för att fira staten Israels 60-årsdag där han hoppas att bland annat Carolina Gynnings närvaro ska bidra till att vända den negativa svenska opinionen. Jag tänker på Golda Mier. Och på de äldstes råd i Theresienstadt, på hur de kommer att snurra i sina gravar.

Och på varför borgerliga politiker har så fruktansvärt dålig smak.

God morgon

Finns det något att säga i dag? Som verkligen måste sägas? Kanske det, jag har knappt vaknat än. Det är en vacker morgon. Det är tyst i lägnenheten. 3 sover fortfarande, Mårten bygger duplo. Solen skiner. På avstånd hör jag trafiken från Sköntorpsvägen och om jag skärper mig kan jag höra bruset från E4:an och Nynäsvägen. Att bo i Årsta är att bo omsluten av motorvägslänkar och påfarter. De slingrar sig runt oss som kranskkärl runt ett hjärta. Man tänker inte på det, här tänker man mest på skog och på hur idylliskt det är, men bara ett par kilometer från vårt vardagsrumsfönster ligger Sveriges mest trafikerade motorled.

Mårten bygger sjörövarskepp. Han är fullständigt uppslukad nu, men för en timme sen ville han se Star Wars. Han påstod att jag hade sagt att han skulle få se Star Wars i dag, men jag kan inte komma ihåg något sådant löfte. Han ser för mycket film den gossen. I går var det Sagan om igen. Konungens återkomst. Det är en rätt medioker film om man bortser från specialeffekterna. Gollum är bra.

Det finns inte mycket att säga i dag. Fin dag. Sol. AIK vann i går äntligen. Och stackars Raami Shaban gjorde bort sig. I dag ska jag jobba.
Fridens!

jo tack, de är fortfarande sjuka

Vård av barn

Igen.

Det har blivit rätt mycket på sista tiden. Om inte annat, så märks det på vår lägenhet, som har blivit liksom patinerad av sjuka barn. Stolarna känns nöttare. Sköna fotöljen framför TV:n har inga fjärdrar längre efter alla barnfötter som har hoppat ur sig överskottsenergin där. DVD:n är sönder. Bland filmerna i skåpet är det rörigt. Alla fodralen är tomma. Nyckeln är borta så att det går inte att låsa. Vi borde boka tvättstugan. Ute på balkongen står en äkta matta ihoprullad med en spya i mitten. Den har stått där i 3 veckor nu. Under den tiden har alla barnen varit friska samtidigt i sammanlagt 2 dagar.

Men de är glada och fulla av energin. Är de inte feberfria i morgon blir det Sachsska. Igen.

Vem?

Så här oss bloggare emellan: Anonymitet - det kan vara något stiligt med anonymitet om man lyckas ge sitt alias temperament och personlighet. Den anonymiteten är inte alls som det där "anonym sa:".
Den anonymiteten har värme, den är lekfull, den ska man inte störa.
Men jag undrar ändå:
Vem är lilla blå?

Bloggen fyller 1 år i dag. Här är premiärinlägget en gång till:

den 8 april 2007

Jehovas Vittnen
För en tid sen knackade Jehovas vittnen på dörren.
Mimmi hade bara nattlinnet på sig, så hon sprang och gömde sig i barnens rum. Jag öppnade med Alexander på axeln.
Två gossar i 23-års åldern. Ordentligt klädda. Under tensonjackorna skymtade jag skjortor och hyfsade slipsar. Ljusa färger. Gullins. De hade inte fått någon ordentlig skäggväxt ännu. Det kalla snåla vädret hade marmorerat deras kinder med röda fält som drog som skyar över den vita hyn. Två barnrumpor var det som stod där i trapphuset undrade om jag ville ”prata lite om såna saker som man kanske inte tänker på så ofta”. De sa att brukade gå runt så här och knacka dörr. Jag frågade om de kom från Jehovas. Jo, det gjorde de.

Jehovas Vittnen. Michael Jackson, tänkte jag. John Travolta – nej, han är scientolog, det är andra grejjer – men det var länge sen man såg Jehovas, så här i vardagsplanet. När jag var liten kunde det hända att de kom och knackade på. De försökte alltid bryta isen genom att säga något vardagligt i stil med ”här luktar det bulle, oj vad gott, går det bra om vi stör en minut innan festen börjar”. ”Nej.” ”Förstår det. För det luktar verkligen gott. Säg, känner du till en bok som heter bibeln?”
SLAM. Dörren drog man igen mitt framför näsan på dem (och skröt om det nästan dag i plugget). Från morsan och farsans sovrum kunde man tjuvkika ut mot loftgången och se hur de lomade vidare till nästa granne. Han hette Jäderholm och var alkoholist och hockeyfarsa från skelefteå. Det blev SLAM där också.

Men detta ägde rum på åttiotalet. Före DiLeva och Tomas Andersson Wij, i ett ännu mer sekulariserat samhälle än vad vi har i dag. Och dessutom i en arbetarstadsdel där niorna, med sina farsors goda minne, vid ett tillfälle band religionsmagister Löwander och närapå dränkte honom i alkisfontänen i centrum.

Nu kunde jag inte riktigt dra igen dörren med ett slam och se mig själv i spegeln efteråt. Jag skulle ha mått dåligt resten av dan om jag hade gjort det. Föresten är trebarnsförälderns liv ganska så andefattigt i vissa avseenden. Blir man erbjuden ett samtal om livsfrågor så där helt otippat i sin egen tambur, tackar man liksom inte nej.

”Okej killar – visa vad ni har, fram med kuken nu”...sa jag kanske inte. Men i undertext. Jag nickade i varje fall uppmuntrande och gav dem rum att fortsätta.
”Jo, vi har en liten broschyr”, sa den ene och höll upp en ganska tunn publikation i enkelt fyrfärgstryck. Det var inte Vakttornet, utan snarare någon slags enkel introduktion för ännu icke invigda. Han bläddrade snabbt igenom broschyren och pekade här och där på några rubriker. ”Om du tycker att det är tråkigt att läsa all text räcker det om du tittar på bilderna och så får man faktiskt ut ganska mycket om man läser rubrikerna bara”.

Jag kände att han höll garden högt, att han nog förväntade sig att jag skulle slamma igen dörren snart. Det var en obehaglig känsla. Som att de taggar jag vände utåt när jag var liten fortfarande syntes, och att de nu äntligen gav effekt. Jag är ju trots allt närmare 40, över två meter lång och höll ett litet barn på armen. De här killarna hade knappast sexualdebuterat ännu och frågade sig rimligen vad de hade att berätta för mig som jag inte redan visste om livet. Jag kände kort sagt att de var på väg att ge upp redan innan de hade hunnit börja, så jag sa att jag visst kunde tänka mig att läsa det finstila också.

Jag frågade om de kunde känna tvivel ibland. Jo, det kunde de göra. Men som de sa: ”tro handlar om att söka bevis. Och bibeln är full av bevis på guds existens”. Jag sa att jag inte alls tror att tro handlar om att söka bevis. Jag sa att jag tror att tro handlar om att förhålla till att tillvaron är långt mer obegriplig än vad våra intellekt kan omfatta.
Den andra killen, han hade stått tyst fram till nu, harklade sig och undrade om han fick berätta en historia för mig. ”Javisst!” ”Den är kort, vi ska inte bli långrandiga”, sa han. Och så drog han igång.

Det blev pinsamt nästan på en gång. Han var ingen god berättare. Han drog på orden och försökte lägga pondus bakom dem, på ett sätt jag antar att han hade sett sin farsa göra någon gång när han var liten. Historien handlade om ett mycket litet barn – Jehovas vittne – som av någon anledning befann sig på ett badhus i Belgien. Och på detta badhus fanns det präster. Barnet undrade om han fick massera en av prästerna.

Barn i Belgien som masserar präster på badhus. Jag såg på den första killen att han började flacka med blicken. Och själv ansträngde jag mig för att inte låta associationerna fara iväg till aftonbladet.se och nästa stora pedofilhärva i beneluxländerna.

Nåväl, tillslut var han äntligen igenom inledningen. Det lilla barnet hade fått följa med sin präst till kyrkan, och började ansätta honom med frågor: ”Om himlen är uppåt och helvetet nere under marken, varför säger man då att det är varmt i helvetet, under marken är det väl kallt?”
”Förstår du vart jag vill komma”, sa han.

Jag bestämde mig för att inte försöka vara tillmötesgående. Det skulle bara förvärra situationen. ”Nej”, sa jag och återvände till den första killen: ”Är det inte jävligt kallt och otacksamt att gå runt så här i snöstormen och knacka dörr?”
Han hann inte svara. Kille nummer två hade en ny historia på lager: ”Man kan säga så här: Om du vet att det är en orkan på väg, och alla du känner flyr ner i skyddsrummen, låter du väl inte den granne som fortfarande obekymrat är ute i sin trädgård och grillar, fortsätta med det. Du går väl och talar om för honom att han ska förbereda sig?”

Bra liknelse. Jag förstod den. Jag förstod varför de hade knackat på min dörr. De gjorde det av kärlek. De gjorde det därför att de trodde sig veta något, som jag inte visste. Och jag väntade på en fortsättning. Kunde liksom inte komma på något mer att säga efter den där historien.

Och vad händer. Jo, kille nummer ett är nu så pass generad och fullständigt övertygad om att de aldrig kommer att få mig dit de vill (vilket de i och för sig aldrig skulle heller), så han säger kort att han inte vill störa längre. Och så går de. Han gav upp, därför att han inte hade själförtroende nog att se att hans kompis just hade jobbat upp värsta smashläget för frälsning.
Jag kände mig tom när jag stängde dörren efter dem. I min hand låg ett sladdrigt exemplar av Vakttrornet. Innan jag slängde den i pappersinsamlingen öppnade jag den och möttes av rubriken: ”spelar det någon roll vilken religion man väljer?” När jag började läsa var jag ganska så säker på att den skulle hävda kristendomens överlägsenhet gentemot andra världsreligioner. Det gjorde den inte. Den handlade om att man ska passa sig för amerikanska framgångsteologer med feta bankkonton. Den var till och med ganska välformulerad.

Det var kallt ute. Det var söndagsförmiddag och folk var lediga och ville inte bli störda. Vi befann oss i Årsta, inte långt ifrån min barndoms arbetarförort. Jag är ganska säker på att de här killarna hade upplevt mer än ett SLAM innan de kom till mig. Jag kände en uppflammande värme gentemot dem. På något sätt gjorde de ju detta för min skull. De ville frälsa min själ och min familj. De ville ha upp mig på berget innan syndafloden kom.
Men med tanke på detta - uppdragets förtvivlade allvar och de höga oddsen för att det skulle lyckas, tycker jag att de var sällsynt illa förberedda. En skam för sin uppgift.

Upplagd av Anders Sparring kl. 4/08/2007 12:58:00 AM
2 kommentarer:

KAI STAVRE sa...
Stort att du istället för att mosa lät fusionen avsky och medkänsla hjälpa de två otillfredställda männen som förirrat sig in i din lägenhet ut igen.

/ Kai

den 9 april 2007 13:22
Anders Sparring sa...
Nej nej, absolut inte avsky. Medkänsla och nyfikenhet. Jag tror att de var ovana vid det. De blev rädda och gick bara. Jag stod ju och funderade på om jag skulle bjuda in dem på kaffe. Det var kallt också.

den 12 april 2007 19:01

Det ska fan vara AIK:are

AIK föll i går och mobbingen i DN-sporten fortsätter. "Hur länge varar AIK:s måltorka?"Det ska fan var AIK:are i den här jävla skithålan. Om vilket annat lag hade man valt den vinkeln? Knappast Hammarby i varje fall. För där gullas det och görs personliga inkännande reportage i tidningar och radio. Och trots kravaller och fascistmentalitet utnämns bajenklacken till Sveriges hemtrevligaste. När Bolibompas Filofix skulle göra något kring hejarklacksramsor, valde man givetvis Hammarby. Skådisen Leif Andreé fick lära ungarna några bajenramsor. Det är "lirarnas" lag. Det är "söööder". Tjenare. Söder är Stockholms nya moderatfäste. Här ombildas en hyresrätt i kvarten. När Bajen lirar på söderstadion står SUV.arna dubbelparkerade på gatorna där jag bor. Lönnfeta ungmoderater med hammarbyhalsduk över stenströmsskjortan. För mig är Bajen Stockholms nya Djurgården.

Heja Gnaget.

Superskurkarnas superskurk

Alla superhjältar och superskurkar har en dold svaghet. Stålmannens är kryptonit. Darth Vaders är de klantiga och skotträdda Stormtroopers. Saurons är den bortsnillade ringen och den skada den gör med honom om den hamnar i helvetesgapet, men - kanske framför allt - Orcherna. De är slagtåliga som övermogna tomater och faller i grupper om två för varje pil Legolas avfyrar mot dem. Just nu brölar de utifrån vardagsrummet där Sagan om konungens återkomst rullar utan att någon vuxen har givit sitt medgivande. Det är synd att Peter Jackson i all sin snillrikhet (han lär till och med ha skapat ett alvspråk så att konversationen mellan Liv Tyler och Viggo Mortensen skulle bli trovärdig) inte kunde komma upp med bättre skurkar än dem. Gollum är briljant, men han är bara en och han är dessutom snäll genom halva trilogin. Kunde inte Jackson & Co ha ställt upp en armé av 20 tusen Gollum, istället för Orcher utanför Minas Thirits murar? Då skulle det har blivit rullan. Då skulle jag ha kollat.

Grattis Boris

I dag (eller i går) för 14 år sen föddes Boris. Jag hade varit ute någonstans och kom hem på nattkröken till en stämning som inte kan beskrivas på något annat sätt än helig. På soffan i rummet låg min katt och spann med fyra små svarta ungar runt sig. En av dem hade vit svanstipp och var lite större än de andra. Han fick heta Boris. (Syrrorna döpte jag till Doris, Hjördis och Lakris. Enligt säkra källor lever Lakris fortfarande någonstans i Vallentunatrakten, men de två andra är borta, liksom mamman.) Dagen därpå kunde jag läsa i tidningen att Curt Cobain var död. Han hade legat död hela helgen tydligen. Men jag tror inte på själavandring, så katten fick fortsätta heta Boris. Sen dess har familjen vuxit ytterligare. Boris lever väl i marginalen nuförtiden, men i dag är han kungen.

Så grattis Boris, I love you.

Söndag

I dag har vi hängt med en annan barnfamilj hela dagen och det är precis vad vi barnfamiljer borde göra mer: hänga med varandra. Den här barnfamiljen framstår som genuint lycklig. De har tre pojkar i skiftande åldrar. Det är trångt och rörigt men de höjde inte rösten åt varandra en gång på hela dagen. Ibland när jag träffar andra familjer hamnar jag i ett betraktande och registrerande. Hur skapar man en bra familj? Hur ska vi göra för att få det som de har det? Hur skapar man det där lugnet? Det där flödet där alla tycks vara införstådda precis med vad som ska hända härnäst.

Mat dukades fram och dukades ut, kaffe åkte fram, en film åkte på, äldsta sonen hade ett trummset och där hamnade Stella och blev kvar i säkert 2 timmar och det var ingen som ens verkade irriterad. De bara berömde henne för att hon är så musikalisk och ur kylskåpet trollades en halvmeter fläskkotlett fram, så utan att vi förstod hur det hade gått till var klockan halv nio och vi satt åter runt bordet och åt mat. Vi hade bara åkt över för att fika lite.

Nu är vi hemma igen. Barnen sover. Vi planerar en lång resa tillsammans i sommar. Bara familjen. Den där familjen vi var hos i dag ska åka till Japan en månad i sommar. Jag måste ta reda på hur de tänker lägga upp sin resa, för exakt som de gör, tänker jag att vi också ska göra.

hugga ved

I går när jag satt på 2:an och var på väg till dagis drabbades jag av en plötslig och stark längtan efter att befinna mig på landet och hugga ved. Och jag såg mig själv utanför ett rött torp, på en lagom murken vedbacke, med en yxa vid en huggkubbe. Att vara i en tystnad som bara bryts av de där vedhuggningsljuden - nu när jag skriver detta känner jag att jag längtar lika starkt - där och då var det allt jag kunde tänka på. Bussen krängde och chauffören tryckte för hårt på bromsen varje gång han skulle stanna. Jag stod upp och höll mig i en sån där stång och parerade med magmusklerna. Bakom mig pågick ett samtal, runtomkring mig var ljuden, utanför bussen stod Erstagatan i full vårblom och allting föll in mot mig på ett sätt som jag tror att städer gör bara när man känner sig riktigt stressad. Ljudet av vedhuggning. Att ha en panna kaffe som står på ettan inne i köket. Känslan av att vara alldeles varm fast det bara är +9 ute. Jag ville dit. Fick en impuls att bara plocka upp ungarna från dagis, åka hem och sätta dem i bilen och köra så långt ut på Ingarö eller Värmdö det bara går. Men jag gjorde inte det.

Den där drömmen om vedhuggning, jag har aldrig varit där på riktigt. Jag vet att jag bara blir illa till mods av tystnaden på landet. Är det någon som känner igen sig? När ljuden av staden och hela det sociala livet omkring en försvinner, och man är alldeles ifred, finns ändå stressen och oron kvar. Och när inte bakgrundssorlet finns där att dämpa den, brusar den ännu starkare.

Så varför drabbades jag av denna bild? Vad ville den mig? Jag tänker på det nu. Någonting inom mig säger att man ska dra öronen åt sig när längtar till landet på det där sättet. Någonting inom mig säger att jag ska stanna kvar där jag är, att det är bara det som kan stilla oron.

Lucy in the Sky with Diamonds

Jag glömde glasögonen i morse, astigmatiker.

Äh, jag bara skämtar, men faktum är att jag skulle behöva ett par läsisar nu. Måste alltid höja teckengraden till 125% när jag läser på skärmen, får ont i huvudet annars. Och det är efterlängtat. Har under hela mitt vuxna liv varit lite avundsjuk på dem som har glasögon. Ur ett modeperspektiv då alltså.

skapelsens krona

På en annan blogg ser jag en bild av trubaduren och dramatikern Peter Barlach anno 93, och inser skönt det är att vara äldre. I dag har jag hängt i sjävla So-Fo:s nav hela dagen och har väl kännt mig mer än lovligt anakronistisk och gubbig i min lite för trånga tröja, men fasen alltså, jag är tusen gånger hellre 39 än 24.

På våren 1993 skrev Tomas Andersson (Wij) en artikel i Svenska Dagbladet, där han, jag och skådespelaren Jonas Karlsson diskuterade mansrollen. Jag minns att vi satt i Tomas lilla lägenhet bredvid arkitekthögskolan och drack te och pratade om hur svårt det var att få tjejer i säng, eftersom de bara tror att man vill ligga med dem hela tiden. Typ. Och att man förväntades vara matcho och absolut inte förväntades att gråta eller prata om sin barndom. Jag var alltså 24 år, Jonas 22 och Tomas 21. Vi hade långt hår och klädde oss i farfarströjor och en gång i veckan gick vi hem till mamma (i varje fall jag) och fick våra kläder tvättade. Det togs en bild också. (Jag har letat, men kan inte hitta den.) Vi poserar glatt i min gamla folka, som jag hade backat upp mot gräsmattan utanför huset där jag bodde då. Jag minns att det tog mig ungefär 20 minuter att få bilen i rätt position, för jag kunde inte manövrera en bil utan att stöta mot.

På kvällarna låg jag ensam i min säng och undrade över livet. Det var lätt att svara på frågor tyckte jag, i varje fall när någon stack fram en mic, men så fort lampan var släckt och jag stod liksom naken inför allt som skulle komma, fanns det inget att säga. Kvinnor behandlade jag som ett glas vatten i en öken och blev alltför uppmärksam och angelägen. På krogen flackade blicken. Varje gång jag såg mig själv i spegelglaset bakom baren tittade jag bort. Sanningen om den där artikeln är att jag inte lyckades få någon i säng, eftersom jag inte trodde att jag skulle lyckas. Och hela tiden tycktes jag förhålla mig till någon slags lag som gjorde vissa av oss till vinnare, och andra till loosers. Och den lagen kunde inte rubbas. Det var alltid andra som fällde avgörandet.

Det är så skönt att vara gammal äntligen. Jag ber inte längre folk om ursäkt så där reflexmässigt som jag gjorde då. Jag är man, snart 40 ju. Jag är skapelsens krona. Det är jag som bestämmer. Det är jag som fäller avgörandet.

konstnären och provokatören Palle Torsson

Något suddig, men snäll.

Ifrån vardagsrummet hör jag hur bäbis efter bäbis kommer till världen. Allt som händer i förlossningsögonblicket. Det första andetaget, hjärtkamrarna som sluts, skriket. Jag förösker htta rätt ord för det. Är det förlösande? Rasande? Förorättat? Skriket som fyller tomrummet där en viss person tidigare inte existerade. Det är döden fast tvärtom. Inget av mina barn har skrikit så. De har gnytt irriterat och somnat. Jag är lite besviken på dem. Vi kanske borde skaffa oss ett till.

jymden

Jakten efter ytterligare mening, en väg bort från den där atmosfären av djup ensamhet - att vi bara har varandra. På aftonbladet.se i dag kan man läsa att ett forskarteam har hittat organiska molekyler utanför vårt solstystem. Tecken på liv alltså. Man blir lite glad. Samtidigt som man frågar sig: Hur då? Är inte molekyler jättesmå? Är inte vårt solstystem jättestort?

kidsen regerar

Jag såg lite Champions League på TV i kväll. Roma mot Manchester U. Wayne Rooney är 22 år bara, ändå är det som att han alltid har varit med. Han känns som en förälder nästan. Under en sån där match sitter ju gubbar i 90-års åldern hemma och litar på honom liksom en flygrädd unge litar på pappa under ett oväder. Han har skaffat sig ett litet skägg för att axla bördan, men ännu har han inte skäggväxt nog att jobba upp en riktig mustasch. Och geniet/kungen Christiano Ronaldo ser ut som en sån där lite kaxig unge vi hade på kollo, som ljög om att han hade borstat tänderna. Det fanns ju några såna smågrabbs och om de hade fintat av en bollen nere på gräsplan under dan, var man liksom inte lika sträng mot dem sen när det var läggning. Hur gammal är han? 21? Född 87? Jag vande in en 87:a på dagis när jag var i den branschen. Man är gammal alltså. Jag antar att jag är äldre än allsvenskans äldsta spelare. 2 år äldre än Henke Larsson i varje fall. Och ändå känns det inte riktigt som att jag har börjat med fotboll än.

Hellas

Utflykt med papporna på dagis.