Paul Giamatti

Jag har varit ensam med barnen i kväll och plötsligt förstår jag hur alla halvtidspappor som skymtar där ute i bloggmörkret har det. Jag går fram och tillbaka, eller runt i cirklar och släcker små bränder, påbörjar projekt som hinner dö innan jag är tillbaka igen. Ingenting blir ordentligt gjort. Barnen försöker göra något. Stella vill träna streetdance i vardagsrummet och hon har verkligen hittat känslan.

Hon vill att vi ska stå i en ring, Alexander 11 månader också, alla ska vara med, annars funkar det inte. Och så ska vi dansa en och en medan de andra håller takten och gör något slags grundsteg. Stella börjar. Jag känner mig allt nervösare för hur jag skulle göra när det blir min tur. Precis som jag alltid gjorde under alla olidliga rytmövningar jag tvingades delta i när jag höll på med teater, och kunde känna doften av medlidande i rummet så fort jag var i centrum. Stella bjuder inte på något medlidande. Pappa, du har ingen känsla, säger hon bara och trycker handen mot hjärtat: Det måste kännas här! Och jag, 38 år, 201 cm lång, 95 kg tung, iförd en fruktansvärt jönsig hemmatröja, ser min egen spegelbild i balkongdörrens glas och känner bara antirytm. Tur att man är farsa och har lite pondus, för nu bryter jag och tar ett nytt varv i lägenheten. Hon spelar Kanye West och när jag kommer tillbaka börjar skivans bästa låt och jag rycks med ofrivilligt och börjar dansa. Nu har du känsla, NU HAR DU KÄNSLA, skanderar hon och ser ut som världens snällaste dramalärare, 6 år. Och jag, glad och lite berusad av berömmet jazzar på utan att bry mig om den frukansvärda spegelbilden längre. Mårten kommer också igång. Han är ju bara 3 år och något av ett naturbarn, tycker jag, men Stella sätter ner foten igen: Du har ingen känsla, säger hon till honom och han börjar gråta och stänger in sig på rummet: Jag har visst känsla, snyftar han. Säkert 10 gånger. Så är det slut på dansskolan. När Mårten lugnar ner sig kör de lite limbo med sopskyffeln och allt börjar flyta igen.

Jag går mina varv. Har slagit på en film - Robotar (med manus av Maud Olofsson - jo för den handlar ju, liksom alla de där pixaranimerade filmerna, om hur småföretagaranda och finuligt entreprenörsskap i slutändan vinner över storföretagens rovdrift) och serverar barnen glass med melon. Det luktar kiss på toaletten, vilket beror på att piratlocket vi köpte på IKEA inte sluter tätt, så att när barnen kissar rinner kisset ner på utsidan av toaletten och hamnar under kattsandlådan. Det luktar uteliggarkallisong där inne, hur mycket WIM man än strösslar på. Glassen tar slut, filmen tar slut, barnen börjar stampa i golvet och jag borde verkligen släppa ut katten. Han står vid dörren och skrapar och jamar, men jag kan inte röra mig ur fläcken. Jag har ett barn hängande från varje ficka. Överallt ligger leksaker och små barnrelaterade plastföremål som en gång låg i ett kinderägg eller i en happy meal-låda. Jag småplockar. Kör ner näsan i ett par underbyxor för att avgöra om de är nytvättade eller nyanvända. Just det här paret hamnar i smutskorgen innan jag rusar in på toaletten och tvättar nästippen med jättemycket tvål. Alexander får en snyting och gråter, Jag tänker att snart börjar jag skälla. Jag tänker att filmen som rullar på TV:n nu sen vi stängde av DVD:n förmodligen är väldigt bra och förmodligen skulle betyda väldigt mycket för mig i mitt yrkesutövande som manusförfattare om jag bara fick chansen att slå mig ner och titta på den. American Splendor, starring Paul Giamatti.

Och jag skulle vilja skriva om Paul Giamatti. Hur han bär upp sitt looserskap och nästan gör det till något vackert att se på. Hur han konsekvent utstrålar värme. Om hur han kan få en att både skratta och gråta i samma scen och hur han, bara han, kan leverera en öppningsreplik på en blinddate som "jag vill bara att du ska veta att jag är steriliserad", utan att den blir Woody Allenlustig. Vi såg Illusionisten här om kvällen. Medioker film, dåligt skådespeleri, trist foto och en lysande Paul Giamatti. Men nu handlar inte det här inlägget om honom. Det handlar om mig. Gullmarsvägens egen Paul Giamatti. Fast mycket längre. Och inte lika bra skådespelare.

Ibland brukar jag tänka att det finns ett paralellt universum där allt är nästan som här, men ett snäpp tråkigare. Färgerna är lite gråare där, ungdomarna ser lite älder ut, snygg är ett vidare begrepp där och spänning behöver nödvändigtvis inte betyda att det är spännande. Och i mitt paralella universum gör de film, som till och med visas här hos oss ibland.
På Hallmark.

Kretsloppsekonomi?

Den där röda tröjan jag bar i går, den var från HM; made in China.

Burma

Minst 30 döda i Burma i dag.
Jag såg rubrikerna när jag öppnade datorn. 30 stycken. Och här har vi lallat runt med röda tröjor hela dan och liksom släppt resten.
Snygg tröja, har man sagt, köpte du den dagen till ära eller.
-Nej, nej, jag hade en redan. Kul att kunna ha den ibland.
Där har ni mig.
I Burma. Nu är säkert fler än 30 döda.
Jag ska fan ta mig åka dit och stoppa fingret i de där jävla gevärspiporna.

I dag bär vi rött för Burma.

Min enda röda tröja är skrynklig, luktar garderob och har ett tryck som jag inte har en aning om det passar sig i dag. Jag bär den ändå. Men nästa gång kanske SMS:et kan komma lite tidigare?

På väg hem, på Götgatan, jag har tagit en annan väg än vanligt och blivit stoppad på vägen säkert 5 gånger av bekanta som jag inte har träffat på länge. Tillslut tröttnar Mårten och somnar, sittande på barnvagnens yttersta hörn. Bilden är tagen vid Ringens köpcentrum. På andra sidan gatan väntar 4:ans buss som ska ta oss över Skanstullsbron. Den har han aldrig passerat i vaket skick. Åtminstone inte på väg hem från dagis.

Nu sover han igen. Jag kan höra barnens andetag genom den stängda dörren hit ut till vardagsrummet.
Det känns tryggt.

mellan istider

Rökruta, Lindesbergs kommun, höst 2007

Rune?

Oj vad äpplena är goda i år! De svenska, ja visst, men smaka de där som kommer från Sydamerika! De borde väl kosta ett halvt barnbidrag styck bara i utsläppsavgifter, men i förrgår åt jag ett argentinskt äpple hemma hos Janne som fan i mig måste ha varit själva idé-Äpplet. Äpplets idé i en skål på Jannes soffbord. Jag tog ett till.

Mimmi säger att jag har övergett böckerna för bloggarna. Fint! Så länge jag läser så bra bloggar som jag läser nu, är det helt OK. Men de smyger sig in i en mer än man tror. I dag har jag vid tre tillfällen varit övertygad om att det är Anders Rune som kommer gående där borta. Han lämnar ett ganska luddigt signalement på sin blogg. Lång och med skägg. Det är allt jag har att gå på. I går var jag nästan övergygad utanför en port på Gotlandsgatan. Det var nära att jag gick fram och sa "fan vilken bra blogg du skriver", men jag hejdade mig. Det kunde ju ha varit vem som helst - Holger rent av. Märkligt ändå att man upplever sig så nära människor man aldrig har träffat, eller ens vet hur de ser ut. Flera av er som lämnar kommentarer här och som jag aldrig har sett, har fått ett ansikte av mig. Jag har en exakt bild av hur ni ser ut. Men bara i svartvitt än så länge.

väl använda skattepengar

Nu, klockan 23:18 hör jag hur några spelar fotboll på den inhängnade planen på skolgården här utanför. De kanske är fulla, men de spelar i varje fall fotboll. Tidigare i kväll var vi ute med barnen och for runt där nere. Jag försökte röka cigarill samtidigt och det gick bättre än jag hade trott. I dag har jag varit hemma en hel del och den där fotbollsplanen har varit bespelad precis hela tiden. Det har legat som ett sorl över kvarteret. Ett konstant spelande och ropande och hejande. Klockan 08:30 i morse spelade tvåorna brännboll när vi gick förbi på väg till sexårs. Ungarnans kusin gjorde frivarv precis när vi passerade. Det gör man en gång i livet. Vi var där. Vad är oddsen för det? Den där fotbollsplanen. Den måste vara belagd med ett supermaterial. Vissa ungar spelar med inlines. Morsorna drar sina barnvagnar. Ettåringarna kryper runt vid sargen och dräglar på den. Hundarna kissar där. Katterna slåss. Vid nyår och påsk samlas ungarna och drar av sina smällare på den. Den är mjuk och ändå så hård. Till och med vid tretiden vissa nätter spelas det fotboll där nere. Utan annan belysning än gatlyktorna utanför.

svar på en rak fråga

Vem är du?

Jag är Anders Sparring, 38. Jag bor i Årsta med min flickvän, 3 barn och en katt som nog inte har så långt kvar. Varannan morgon cyklar jag med mitt mellanbarn till dagis över skanstullsbron och eftersom jag just har pumpat däcken går det riktigt fort. Han i barnsadeln brukar skratta, men själv tänker jag bara på att försöka klå rekordet på 12 minuter.

Jag är bra på att laga mat, bra på att köra bil men usel med en boll. Jag tycker om att skriva och gör det alldeles för mycket på den här bloggen och alldeles för litet i de dokument som ligger på min hårddisk i mappar märkta med "idéer" eller "arbetsbok" eller "uppslag". Jag jobbar som manusförfattare och då skriver jag alltid ihop med min vän Jan Vierth.

Jag beundrar min flickvän och älskar henne djupt. Tillsammans kämpar vi på med ungarna och ibland känns det som att hon håller mig under armarna. Ibland känns det som att jag håller henne under armarna. Jag har en stor familj, 3 syskon och vi håller oss så nära varandra vi bara kan. Mina föräldrar bor bara 100 meter från mitt hus och vi ses flera gånger i veckan.

Jag älskar AIK men tycker inte om att gå på fotboll längre. Jag har några få vänner som jag hoppas att jag alltid kommer att ha kvar.

Ofta drömmer jag om ett annat liv. Om ett bekvämare liv, ekonomiskt oberoende och med någon slags ryktbarhet. Högmod kanske. Så jag försöker ligga lågt på den fronten.

Jag läser rätt många bloggar och känner mig ofta berörd av dem. Ibland så pass att jag måste gå några varv runt i lägenheten och bara trampa ur mig energin.

Ibland lyssnar jag på riktigt bra musik, men jag har en dotter som kan haka upp sig på en låt så pass att hon måste höra den 50 gånger på raken. Jag är trångbodd. Ibland lägenhetsporrsurfar jag på hemnet. Det finns för få fyror i Årsta.

I dag ringde jag för första gången till SVT:s klagomuren. De hade slängt in hockey istället för bolibomba (igen). Sånt kan göra mig förbannad. Och jag gillar inte hockey.

Nu ska jag sova. Gonatt!

blogg

Jag tror att jag har länkat förut, men jag gillar verkligen den här bloggen.

sjuttitalet

Nyårsnatten 1980. Alla är spik nyktra. Mamma och Pappa dansar tryckare till Mikael Wiehes "Titanic" samtidigt som vi ungar sitter med pappas bror och hans fru och lägger ett pussel föreställande kungaparet. En rätt träffande bild av 70-talet, just när det drog sin sista suck.

I mitt barndomshem var det politiska möten en gång i veckan. Skäggiga män som hette Göran satt i köket och rökte pipa och planerade spelmansstämmor till förmån för typ nordkoreas folk eller albaniens bönder. Mamma och Pappa var klädda i Mah-Jong och gick demonstrationer och delade ut flygblad på torget i Väsby centrum. De hade en bekant som hade samrörre med RAF - Röda Armé Frakrionen och pappa kände en kille som hade suttit i fängelse för vapenvägran.

Trots detta, trots att min tidiga barndom är en enda lång vänsterkliché, är mitt bestående minne av 70-talet något helt annat.

För mig är 70-talet först och främst en explosion av Astrid Lindgrenfilmatiseringar. Parallellt med den progressiva verkligheten med alternativ jul och svartvita barnböcker som predikade solidaritet med en liten ungen som hette Tjabo och bodde i Sydvietnam, översköljdes vi av romantiska återblickar till ett sent 1800-tal helt utan klassmotsättningar, där inget problem var större än att Emil hade hissat upp lilla Ida i flaggstången. Och när man satt där i Ikeasoffan och skulle sortera bland dessa bilder av verkligheten, vann Astrid Lindgren alltid över de andra. Jag minns också att mamma och pappa smygbeundrade Karin Larssons heminredningsidéer, som de skildrades i Carl Larssons akvarellserie "ett hem". Så skulle det se ut. Bondskt och med snickarglädje. DET är mitt 70-tal. 70-talet är längtan tillbaka till landet. Men inte till Skogsnäs, utan till just Carl Larsson eller Emil i Lönnerbergas Småland. Det är långa cykelutflykter till landet där kor betar i hagarna mellan de faluröda gårdarna. Det är 40 mil på E4:an ner till en gård i Småland där man föder upp hästar och där det doftar så starkt av jasmin att jag fortfarande inte kan känna den doften utan gå i barndom på sekunden.

Fram till 1977 bodde vi i ett nybyggt radhusområde i Upplands väsby och där var vår familj den enda som låg till vänster om sossarna. Här var också 70-talet något annat. Det var deceniet "furu" och vi blev serverade uppvärmda bullar i en korg av flätade furuspån, sittande vid ett furubord på furustolar i ett kök med furupanel på väggarna. Mammorna blandade saft och papporna hängde ute i garagelängan och tvättade bilen. Tage Danielsson levererade tänkvärdheterna och man skrattade åt Hasse Alfresson och Gösta Ekman. De lite fräckare föredrog Lasse Åberg och Ardy Strüver, i regi av Lasse Hallström.

Och soundracket var inte "Träd gräs och stenar". Soundtracket var Abba - "When I kiss the teacher" i regi av Lasse Hallström och med Magnus Härenstam som objekt för Agneta Fälstkogs gryende tonårssexualitet. Sexigare än så blev det inte på 70-talet. För de allra flesta.

efter fest

Klockan är halv ett på natten till söndag. Barnen sover och mormor och morfar övernattar i hörnsoffan. Vi har just kommit hem från fest på södra stationsområdet, södermalm. Fullvuxna par, några skilda, ombildade par, några strävsamma, har hållit ihop sen -91. Alla vill prata och bjuder till. Rödvin och chips. Jag snor flera cigg av sällskapets enda rökare. Många gör det. Varmkorv vid elva. Godis och ungar i lägre tonåren som kutar omkring och nätverkar.
Det är så livet ser ut nu. Man blir bara lagom full. Pratar om sånt som angår en men med perspektivet att man befinner sig snäppet utanför. Som man brukar. Ett par singelmän finner till slut varandra och börjar diskutera Larry David.

Hemma nu. Har tagit av mig jeansen och sitter i jympabrallor men har fortfarande på mig skjorta och kavaj. I morgon klockan sju vaknar ungarna.

Det är så livet ser ut nu. Jag gillar skiten. Bra lördagkväll i entrén till lägre medelåldern. Bra fest!

This is hardcore

Vi gjorde E20 i dag igen. Jag låg i baksätet och hade tänkt sova bort eländet, men Janne valde att spela så fruktansvärt bra musik på stereon, så att jag blev liggande liksom stenad där bak. I fickan på min kavaj som jag hade i knät låg digitalkameran och efter en stund började jag ta bilder ut genom fönstret. Jag kände mig som en unge på skolresa som fotar upp hela minneskortet innan lägerskolan ens är anträdd. Bilar och det septemberfula Sverige, Eskilstuna och den ännu inte färdigbyggda McDonaldsresaurangen vid avfarten till Strängnäs svischade förbi utanför fönstret och slöfotograferades av mig. Vi småpratade om hur bra till exempel Johnny Casch sjöng, eller om hur bra Chris Cornell sjöng (Jannes åsikt). Jag låg där med min tomma mjukglasskopp från McDonalds i knät och tog bilder och kände mig underligt lycklig. Så tröttnade han plötsligt på sitt eget musikval och slängde över i-poden till mig. Jag bläddrade runt en stund och kände mig lite stressad. Valde jag fel musik nu, skulle kanske den loosa stämningen i bilen brytas. Vi kanske skulle börja prata jobb eller familj eller något annat som triggar stresshormonerna. Men så hittade jag en öppning: Pulp - "this is hardcore". Jag la tillbaka i-poden i framsätet och sjönk tillbaka mot baksätet som om jag just hade tagit knark. Redan när de vackra pianoackorden fyllde bilen hade vi lyft från E20. Jag höll blicken stint mot trådgallret som ska hindra stenar från att falla ner från vägrenen på vägbanan, men var någon helt annanstans och när låten nådde sitt crescendo och Jarvis Cocker skrek ut den oundvikliga titelfrasen "THIS IS HARDCORE" kändes det som att giftet äntligen verkade på riktigt. Vi kan dö nu, tänkte jag. Jag skiter i om bilen far av vägen här. Detta är allt. Nu väntar bara tomhet. Tänkte jag. För hur tar man livet vidare efter en sån skjuts?

Tja, det fanns mer i Jannes i-pod. "This is hardcore" var bara prologen till vad som komma skulle: Entombed. Wolverine Blues.

Animation

I morse när jag kom till kontoret satt det 5 animatörer där och skulle just dricka kaffe och äta bullar från 7 - 11. Det blir alltid väldigt trevlig stämning bland animatörer. De är eftertänksamma av naturen och lyssnar noga på varanda och tar en liten paus innan de svarar eller kommer med ett nytt inlägg. Jag har aldrig hört animatörer som pratar i munnen på varandra. Ofta talar de olika språk och är som ett slags filmbranchens förtappade själar som drar från projekt till projekt mellan EU-land till EU-land.

Jag minns en kille från Lituaen som satt i studion på Happy Life när jag jobbade där. Han satt ensam i ett hörn av studion som var inrymd i en källare på Döbelnsgatan och renritade sekvenser iförd en ärmlös T-shirt luktade armsvett så pass att inget ritbord stod mindre än 5 meter från hans. Han var som ett troll, som slamkryparen i ett bortglömt akvarium, som Gollum innan han tappar ringen - fullständigt i sig själv och i sin koncentration. Hans uppgift var att fylla i blyertsstreck med tusch och på hans skrivbord låg betingen utspridda i kaotisk oordning. Om man kom fram och hälsade och visade intresse för hans arbete, flödade han över av entesiuasm och for upp från sin stol och ville snacka eller visa någon av sina egna skisser. De låg i en mapp under allt arbete. Mörka Wiliam Blakeliknande undergångsbilder, nedbrutna superhjältar och kvinnor med jättestora bröst. Det blev aldrig mer än 2 minuter vid hans bord. Det gick inte att stanna kvar på grund av lukten och när man gick sjönk han tillbaka på sin stol och återgick till arbetet. Han var rätt stor hemma i Litauen tror jag. De har en stolt animationstradition där och han lär ha varit en av de bästa. Vår serie var rätt bra, men ur animationssynpunkt tror jag att han upplevde den som milt sagt frustrerande. Dessutom hade han ett skitjobb.

Tre vänner och Jerry, så hette serien. Den handlade om fyra barn som vantrivdes i en liten håla någonstans på landet och riktade sig till ungar i mellanstadieåldern. En dag fick vi höra att polisen hade hittat teckningar i en container någonstans utmed Drottningholmsvägen, där karaktärerna ur serien hade används i prornografiskt syfte. Teckningarna låg i en stor prydlig bunt med snöre om och var uppenbarligen dumpade av någon som inte ville ha med dem att göra längre. De var välgjorda och dessutom utförda på den rätt udda typ av papper som användes i studion på Happy Life.

Alla misstänkte vår litauiske animatör och slutligen visade det sig att det (nog) var han som hade gjort dem. I ren frustration förmodligen. Eller som ett utslag av rätt så tröttkörd humor. Det är tålamodsprövande att vara animatör. 12 sekunder om dan gör man om man är exellent. I allmänhet gör man 6 sekunder. Vår litauisken vän skulle nog inte ha gjort mer än 3, men det hade blivit 3 väldigt bra sekunder om han hade fått styra själv. Nu är han en legend. Alla vet vem han är och jag tror att det är rätt många som beundrar honom i smyg. Animatörer kör man gärna över. De får dåligt betalt och kommer ofta långt ner i eftertexterna, som dessutom rullar jättesnabbt.

I kväll såg jag femmans nya animerade serie myggan. Filip och Fredrik tar credit för den, men bakom står en kader animatörer som har piskats att animera ofattabara 1 minut om dagen. Det är jättemycket. Men det blir billigare så. Tyvärr kommer ingen bli chockad om man hittar nakenskisser med Myggankaraktärer (den dörren sparkade serien in själv redan i första avsnittet). Så vår litauiske vän får hitta på något annat.

För övrigt var inte problemet i Myggan animationen. Inte manus heller. Det var rösterna. Röstarbetet var uselt och gjort helt utan humor eller timing. Dålig göteborska och billiga imitationer. Jag fattar inte hur de tänkte. Här har man animatörerna kämpat sig ner till utbrändhet för att bli klara i tid och så kvaddar man alltihop genom ett helt värdelös röstarbete.
Jag fattar inte!

Luften är fri

Ungarna hoppar från soffan ner på golvet. Grannfrun som bor under oss, 83, ser på dem med hat när vi möts utanför porten. Och fast vi säger till dem att sluta hoppa, schyssta då, det är väl onödigt att reta upp henne i onödan, hon är ju så arg redan, så hoppar de. Och på något sätt ska de väl det. Det är väl en mänsklig rättighet att hoppa från soffan när man är liten.

Det är en väl mänsklig rättighet att sätta mohammedhuvud på en rondellhund och publicera bilder av verket i tidningen också. Även fast man vet att profeten Mohammed absolut inte får avbildas och att hundar anses orena och inte ska vidröras av de rättrogna. Även fast man vet att läget är rätt spänt just nu och att världens muslimer kanske behöver något annat att fokusera på, än fler provokationer.

Jag brukar tänka att det vore rätt bra om vår granne under oss kom upp och ringde på dörren när ungarna hoppar så där, så att de fick se hur arg hon blir när de hoppar i golvet, med egna ögon. Lars Vilks gick till Berwaldhallen med poliseskort i kväll.
Skyll dig själv, dumskalle!

Årstalänken

Det tar ungefär 10 minuter att gå hemifrån oss till Skanstull. Om man går åt andra hållet istället hamnar man här.

Årstalänken, i dag klockan 12 ungefär. Fram till för, jag vet inte, två år sen ungefär, var den konstant ingenkorkad. Jag minns hur man satt vid rödljusen vid korsningen Huddingevägen och oroade sig för att motorn skulle koka. Här kunde det verkligen stå absolut stilla. Ibland fick man nästan impulsen att gå ut och ta en cigg, så stilla kunde det stå. Och runt bilen satt män i andra bilar och trummade ilsket på ratten. Några nästan stod upp i förarsätet. Vi är nära stan nu. Snart hemma. Vad är det med den här länken? Hur fan kan det ta stopp just här?

Men jag gillade Årstalänken. Det var här, på en menlös motorvägssträcka mellan två ganska menlösa förorter som man fick känslan av att befinna sig i en storstad. Om man blundande eller höll upp höger hand som en skygglapp så att man inte såg Årstafältet kunde man låtsas att man var i LA eller i San José, Costa Rica. Här kunde man bli carjackad. Här kunde man titta rakt in i huddingemoderaternas SUV:ar och fantisera om hur snacket gick där inne. Och varma sommardagar i början av Juni, så där vid 4 tiden på eftermiddagen, när det var kö hela vägen från Huddingevägen ända bort till Västberga, och trafikredaktionen på radio Stockholm sa att det var trafiken flöt mycket trögt på Årstalänken OCH MAN VAR PÅ ÅRSTALÄNKEN, då kände man livet i sig.

Nu. Hundra meter framför mig promenerar två damer med sina rullatorer. På körbanan som leder österut strosar en kille runt lite riktningslöst och pratar i mobiltelefon. Och jag parkerar barnvagnen mitt i körfältet och försöker ta en schysst bild. Inga bilar så långt ögat når. Och fast jag vet att bilar är dåliga och att det kommer byggas tiotusentals nya bostäder här inom kort, kan jag inte låta bli att sakna henne.
Årstalänken.

Sveriges enda filmprogram

Filmkrönikan måste vara ett slitstarkt koncept med tanke på att det tycks överleva precis vilka övergrepp som helst. Jag ville bara säga det. När jag kom in stod en ny liten kille och skulle just till att recensera "Du levande" av Roy Andersson. Han hade säkert en hel del intelligent att säga om filmen, men jag kunde inte ta in någonting. Kamma bort håret från ögat var allt jag tänkte. Ta bort den där fula tuppkammen som du medvetet har kammat ner över höger öga för att verka lite fräck. För att få filmkrönikan att verka lite fräckt. Tänkte jag. Det är så uppenbart hur varje ny filmkrönikanredaktion kämpar och spänner sig för att göra programmet lite mer spännande. Och såna där små detaljer är typiskt för just filmkrönikan. Som greppet för ett par säsonger sen att låta recensenten prata till tittarna via programledaren istället för rakt in i kameran. Eller som i förra säsongen när man bjöd in typ Mikael Nyqvist i varje program och lät honom eller henne tycka en massa om filmen, men lät Göran Everdal sätta betyget. Jag kan inte dra mig till minnes ett enda grepp i filmkrönikans historia sen Nils-Petters dagar som inte har kännts skitnödigt eller märkvärdigt påhittat. Nu kanske inte det där med recensentens fula fula lugg var ett grepp, men scenen där han pratade om Coppola iförd vietnamkrigshjälm och navylinne var definitivt det. Oj oj oj, vad är det för fel på en gubbe i kostym som står i en lagom upplyst studio och recenserar film rakt in i kameran. Tar man någon med bara lagom mycket karisma kommer man att sopa mattan med de senaste 30 säsongerna av filmkrönikan. Det kan jag garantera.

För övrigt fattar jag inte varför man lägger så onaturligt stor vikt vid att Roy Andersson har gjort en ny film. Filmkrönikan har följt hela arbetet och tänker återkomma till det under säsongen. Filmen fick "givetvis fyra stolar". Varför det? Fyra stolar för att se en 2 och en halv timma lång lottoreklam?

Jag pratade med en kompis i kväll. Innan vi la på slängde han ur sig frågan: Har det gjorts något TV-program sen "Hvar fjortonde dag" med Ulf Torén. Ja det har det givetvis, men vid jämförelse framstår filmkrönikan som rena rama öppna kanalen. From hell.

Så det så.

Just det, nu har jag bara pratat om formen. Innehållet då? Näe. Ungefär lika intressant som att höra sig själv prata om filmerna. Hygglig konsumentupplysning kanske. Inte mer. I rättvisans namn måste jag säga att flera av de tidigare upplagorna, även efter Nils Petter, har hållit hög filmvetenskaplig nivå. Men som en konsekvens av det eviga fiffandet med formen har man nu sållat bort den höga nivån och ersatt den med trivsamt snack. Jag vet inte hur de tänker där. Kanske tänker de att man inte ska skjuta över huvudet på folk. Det brukar vara ett vanligt TV-tänk. Och ett vanligt TV-misstag - att man underskattar sin publik.

Baka!

Jag skulle verkligen vilja rekommendera alla som läser här att baka mer bröd. Jag bakade ett par bröd i går kväll och i samma stund bröden ligger där på gallret och luktar gott sprider sig en på gränsen till from stämning i lägenheten. Man går och lägger sig med en känsla av att ha uträttat något stort och det är lättare att komma ur sängen på morgonen. Frukost med nybakt bröd och koo:s apelsinmarmelad, bättre kan det inte bli.

Jag skriver inte det här för att jag vill framstå som överdrivet mjuk eller jämställd eller myspysig. Jag skriver det för att jag älskar att baka. Och för att utbudet av bröd i butikerna är så fruktansvärt uselt att vilken klåpare som helst med tummen mitt i handen kan baka ett bröd som slår de där pinsamma butiksbakade bakeoffbröden man erbjuds på Sabis med hästlängder.

Ungarna blir snälla när man har bakat bröd (det blir de inte när man har bakat bullar, då blir de sockerstinna och snor runt i köket som aggressiva getingar). De känner sig trygga. De går till skolan och dagis med en känsla av genuin folkhemsk svennighet i ryggen. Det mår de bra av.

Baka bröd:

8 dl vetemjöl
3 dl rågsikt
1 dl hela linfrön.
25 gram jäst
4 dl kallt vatten
½ msk salt
½ msk sirap.

Blanda samtliga ingredienser och knåda dem länge. Upp till 20 minuter. Ju längre desto bättre.
Låt degen vila i 90 minuter
Stjälp ut degen på bakbordet och forma den till två lika stora bullar. Jobba försiktigt med degen. Var försiktig så att du inte bakar in nytt mjöl i den.

Låt bullarna vila i 35 minuter och sätt ungnen på 250 grader. (Låt plåten vara inne i ugnen så att den också är varm när det är dags att grädda.)

Sätt in bröden, sänk värmen till 225 grader och grädda i 35 – 40 minuter.

Vänta tills bröden har svalnat. Frys in ett och servera ett till frukost dagen där på.

Livskvalité!

natt till måndag

Oh shit vad jag har skrivit i kväll, sen ungarna somnade har jag suttit framför datorn hela tiden och inte varit uppkopplad en sekund. Första versionen av sista avsnittet Laban ska vara klart nu och det gick så fort att jag hann med att öppna ett nytt worddokument och bara skriva. Jävlar vad jag gillar det. Jag lyssnade på gammal hederlig gubbrock under tiden. Pixies hela skivkatalog hanns med. Kökssoffan knakade när jag försökte hålla takten till musiken, jag hade lurar på mig så Mimmi trodde säkert att jag hade blivit plötsligt utvecklingsstörd ute i köket.
Men hon var ute på facebook. Hon varken såg eller hörde något annat. Tror jag. Hoppas jag.

Nu sjunger Kenta "just i dag är jag stark" på nattradion. Gripande. När jag var liten och bodde på landet hade vi en sommargrabb från en Stockholmsförort hos oss på somrarna. Han flöt in fint i familjen och gick helst med pappa ute på gården iförd blåställ och med en liten kniv i bältet. När han skulle åka hem till sin mamma och hennes kille igen, kunde man känna det där svaga men ändå otvetydiga motståndet från honom. Stackars hans morsa. Hon måste ha kännt att hon inte hade mycket att erbjuda. Här stod hon inför en frisk och stark bonnfamilj med fyra barn och vänstersympatier och inte en alkoholhaltig dryck i skafferiet och skulle försöka locka med sig sin lilla grabb hem till miljonporgarmslägenheten och diversearbetaren som just nu låg och sov ruset av sig på skinnsoffan. Det var samma sommar som Kenta sjöng den där låten och jag minns att vårt sommarbarn tyckte mycket om den. Ibland undar jag hur det har gått för honom. Någon gång har jag försökt luska. Googlat på honom och så, men utan resultat.Han var lätt att tycka om. Alla älskade honom. Jag hoppas att han tog med sig något av det upp i vuxen ålder.

Äh, det har säkert gått bra. Varför skulle det inte ha gjord det?

quiz

Vi såg film i helgen.
Gissa vilken.

Hur tänker jag då?

Å ena sidan:
Sen nyheten om att en björn har siktats i Tumba har jag sån björnfrossa att jag knappt vågar gå genom skogen ner till Årstaviken.

Å andra sidan:
Jag är jättesugen på att köpa gård i Hälsingland.

Vuxna människor gör saker tillsammans

Sommaren 1996 fick jag jobb på Sveriges just då bästa TV-program med fokus på unga vuxna. Jag tror att begreppet unga vuxna var rätt nytt när det gällde att beskriva en målgrupp. Det blev rätt populärt sen och är väl fortfarande den grupp flest kreatörer inom TV-branchen vill fånga (även om barnfamljerna är bättre ur reklamperspektiv). Jag fick i varje fall helt otippat jobb som redaktör för det hippaste programmet och skulle sitta på ett produktionsbolag i närheten av stureplan. Jag var helt vild hela sommaren. Jag slutade att engagera mig i det teaterprojekt jag var regiassistent för i det ögonblicket jag fick beskedet. Jag gick till Solo och köpte nya kläder. Och redan där började det gå snett. Jag hade noll koll och irrade tunnelseende runt i butiken och när jag kom ut på gatan igen hade jag bland annat köpt de fulaste par skor jag någonsin har ägt.

Tänk om jag hade haft en mentor just då. I klädaffären. Med mig hela tiden. På luncherna med mina nya kollegor. I kontollrummet när vi spelade in. På redaktionen när programmledare och producent skrek ironiska vitsar rakt in i ansiktet på varandra och sket i alla andra som satt i rummet. De var mobbare båda två. Inga man precis höll i handen och frågade försynt om hur det gick till här i TV-världen. Inga mentorer att prata om. Av programledaren fick jag lära mig att det heter "cred" inte "credit". Han fnös det åt mig när vi var på väg ner till Kungsgatan för att köpa den portion ris han var tvungen att äta just då, eftersom han tränade så mycket och hans personliga tränare hade sagt åt honom att slänga i sig kolhydrater var tredje timma.

Fram till då hade jag bara spelat teater och jobbat på dagis. Folk i mina kretsar åkte tunnelbana till och från Stockholms södra förorter. De jobbade extra som personlig assistent och lyssnade på Lars Demian. Och jag var en skön kille. Folk garvade åt mina skämt och jag var ofta i centrum. Men här. Mina nya jobbarkompisar hade ett förflutet inom det millitära. De drog linor. De festade med Prodigy när de fick chansen. Alla hade varit i LA. På semestern det året valde flera av dem att åka till Vietnam. Grymt! Man måste ta tio sprutor, hörde jag hur någon av dem sa. Ska du med och köra formel 3 i helgen? Javisst! Okej killen, ta med dig 50 loppor, vi ses på lördag.
Så lät det.

Jag hade någonslags kreativ roll där på redaktionen. Jag skulle göra research och det var mitt ansvar att vi hade material att fylla nästa program med. Två gånger i veckan stängde vi in oss, programledaren, producenten och jag och lät tanken flöda fritt. Det var nu det skulle hända, var det meningen. Allt var tillåtet. Vi bara öste. Och garvade. Var det meningen. Jag satt tyst på de där mötena. Jag kunde inte komma upp med en briljant tanke. Det var fullständigt låst. Jag kände mig obekväm och kände att jag drog ner stämningen. Det var som att min närvaro kylde ner skämten och när jag sa något satt de båda andra demonstrativt tysta. Eller bytte ämne. Någon gång mitt i säsongen (det blev bara en säsong för mig) tog det slut med min dåvarande flickvän. Och eftersom jag var rätt knäckt tänkte jag att det kanske skulle märkas på jobbet, så jag sa som det var. Om ni undrar varför jag är lite låg, så har jag och min tjej gjort slut, sa jag. Det var vi tre. Producenten, programledaren och jag. Vem var det som gjorde slut då? undrade programledaren. Jag, ljög jag. Okej, men då så, sa han och så var det slut på det samtalet.

När det var inspelning åkte hela produktionsbolaget i olika leasade högstatusbilar till den lilla TV-stationen. Där var alla praktikanter och jag märkte att det blev obekväm stämning så fort vi kom dit. Folk gick runt med spända axlar och såg ut om de skämdes för något. De modigaste vågade sig fram till vårt bord när vi satt och väntade på att studion skulle bli klar för inspelning. De talade med höga röster och drog skitdåliga skämt och garvade åt våra. En kväll, det var kort efter det att jag hade berättat på redaktionen att det var slut med min flickvän, kände jag att jag inte kunde härbärgera mig längre. Det var som om en mörk kraft tvingade mig bort från bordet, ut till toaletterna. Redan innan jag hade vridit om låsvredet grät jag. Jag grät som jag inte hade gjort sen jag var liten, med armarna om handfatet. Jag spolade i toaletten och drog på vattnet i kranarna för att det inte skulle höras ut, dit där de satt och garvade. I säkert en kvart grät jag. Jag minns att jag började bli stressad mot slutet, inspelningen skulle säkert starta snart och då skulle jag sitta i kontrollrummet och skriva smarta repliker på en promter ut till programledaren. Men gråten bara fortsatte. Jag har för mig att jag stoppade handen i munnen för att försöka få stopp på flödet. Gråten kom som spyor. Anfallen följde på varandra utan att trycket lättade.

Tillslut fick jag i varje fall stopp på eländet. Jag tvättade mig med kallt vatten i ansiktet en lång stund och smög in i rökrummet och rökte ett par cigg, innan jag anslöt mig till mitt gäng igen. Runt bordet var stämningen hög. Johan Renck och Peter Siepen hade anslutit sig. Det garvades och tokskämtades om någonting roligt.
När jag gled ner på min stol var det ingen som frågade var jag hade varit. De kanske såg det på mig? De kanske inte vågade fråga?Det var mitt livs ensammaste ögonblick.
Men vi gjorde ett bra program.

Jag såg en gammal vän svepa förbi genom bilfönstret i dag. På söder. Hade jag haft lite sinnesnärvaro hade jag vevat ner rutan och ropat. Eller..nej, så var det inte. Jag såg att hon var på väg från dagis med en gråtande dotter och ville inte störa. Jag hade brottom. Jag var kissnödig (det här var vid 4, jag gick på toa kl halv 10) och var också på väg från dagis.

Pappa kom förbi och åt middag och vi bjöd på ärtsoppa. Mer folk ramlade in. Brorsan, några grannar från andra sidan gatan och deras ungar. Klockan nio satt två stora flickor och ritade och lyssnade på Ebba Grön i barnens rum. Två fyraåringar hoppade bland Mimmis utspillda smycken i vår säng och lille Alexander gick omkring på sitt ettåringsvis - gå, ramla, gå, ramla, gå, ramla, krypa. Det var som det ska vara antar jag. I hela mitt vuxna liv har jag eftersträvat ett öppet hem och ja, här är jag nu, det är öppet, vår portkod är lätt, 5056, välkomna den som vill, det var en kul kväll, men rätt ansträngande på slutet.

Nu har jag just tagit en lagom måttfull sväng på Facebook. Facebook, livet och satan morfad till ett, som någon skrev. Hon överväger skilsmässa - hon skriver det på sin profil, min kompis som jag såg i dag men inte hälsade på. Det är ett rätt hårt sätt att meddela sin omvärld på. ÖVERVÄGER. Jag undrar om hennes man är inne på facebook?

Jag överväger inte skilsmässa. Jag älskar Mimmi och vårt öppna hem. Jag loggar ut nu. (Utan att korrläsa.) Godnatt!

Såga av

Hur ska det gå för OPEC-länderna nu när vi växlar till miljöbilar i hela världen? Jag tänkte den tanken i går en kort stund. En bild av ett spöklikt Oman blixtrade till. Sen dök något annat upp.

I dag, på Skandia rådgivningskontor. Jag hade tid med en rådgivare och vi satt i hans stora rum som vätte ut mot ett sånt där norrmalmsatrium med glastak. Han talade gävledialekt och hade svart Göran Persson-kostym och röd slips. Jag tippar att han var ungefär 25 år. Bakom honom hängde en reproduktion av en akvarell föreställande Fjällgatan, i övrigt var rummet opyntat. En stor silvrig dataskärm och en mobiltelefon/handdator, stor som en mindre hund. Jag satt i besöksstolen och försökte tänka på mina pensionspengar. Vi talade om tillväxtmarknader och jag hade moraliska dubier och undrade om etiska fonder. Nja det där är inte så enkelt, sa han. Det finns inga etiska fonder. De är så svåra att kontollera.
Jag bytte spår, för jag VILLE VERKLIGEN INTE PRATA OM MINA PENSIONSPENGAR och förde in samtalet på det där med OPEC. Han bara log. Du, sa han, det finns en hel tredje värld som inte kommer att växla över till miljöalternativen. Och så berättade han om Indien och deras växande medelklass. 350 000 000 köpsugna som vill ha bil. En ny modell har tagits fram som ska kunna köpas av alla. En bil som inte kommer att kosta mer än 2000 dollar, fabriksny.
18000 kronor? För en fabriksny bil?
Ja, sa han. Bensindriven.
Är det någon som är bekant med uttrycket "såga av den gren man sitter på"?
Vad är det för mening med de här miljöbilarna då, om det ska rulla runt en miljard bensinbilar i Indien och spruta ur sig växthusgaser? Jag kan inget om effekterna, men för mitt inre ser jag hur ett ozonhål stort som månen öppnar sig. Vi kommer att dö över en natt.
Men det sa jag inte. Jag bara: Köp! Köp tillväxtmarknader. Nu ska vi ha kul så länge det varar.
Och sen tog jag bussen till dagis.

Nu är klockan 01:39 och jag är äntligen färdig med vad jag skulle göra, men om jag inte hade suttit och klickat på det där förbannade facebook hela tiden hade klockan bara varit 23:30 nu.

Nå, i morgon ska jag vara hemma med Alexander igen och då kan jag sova när han sover. Jag föreställer mig att han kommer att sova bättre då. I dag sov han 20 minuter i stöten bara. Och jag - ja jag passade självklart på att klicka på det där facebook.

När jag började jobba såg Mimmi TV (nu sover hon sött) så jag fick koppla på i-tunes i lurar för att skärma av. Jag började med Laleh, men det blir tröttande med så mycket känslor på en gång så jag bytte till Beatles. Jag kan låtkatalogen så bra att de inte blir mycket mer än fläktsurr för mig (men bra) och spelar man upp låtarna med randomknappen intryckt hinner man inte tröttna på invanda albummönster. Bara en gång har jag klickat vidare. All you need is love kom upp och då fick jag ta nästa: I want you (she´s so heavy). Det tar jag som ett gudsbevis.

Men som sagt: Det där jävla facebook. Jag visste det när jag anslöt mig dit. Som en anonym alkoholist som sträcker sig efter en drink. Bara en munfull, inte mer.
Jag lovar!

Kärnfamiljsmannen

Ett nytt uttryck har smugit sig in i mitt medvetande: Kärnfamiljsmannen. Jag såg det först som avsändare på en kommentar på min egen blogg och sen som istället-för-personnamn på en annan. Jag tror att det är samma kärnfamiljsman som avses och jag tror att den som myntade uttrycket, gjorde det för att peka på skillnaden mellan sin egen livssituation och - ja, kärnfamiljsmannens.

Jag är en kärnfamiljsman. Jag har flickvän och tre barn och de är omkring mig hela tiden. När jag går och lägger mig ligger redan fyra personer och sover. I går gick jag runt i morgonrock och pågick om mig själv halva dagen och familjen blev som ett slags posse runt mig. Det slog mig när jag låg i sängen och inte kunde sova. Familjen är mitt possse. De håller på mig. När pappa Anders kommer hem och har gjort bort sig; skrivit något dåligt eller hälsat på någon som inte har hälsat tillbaka eller misslyckats med att leverera manus i tid, lovebombar familjen upp honom igen. Det har tagit lång tid för mig att inse att det är så.

Fram till för åtta år sen var jag singel i princip hela tiden. Jag hade fantastiska perioder med mina vänner. Periodvis gick jag på krogen hela tiden och skrattade bort A-kassepengarna. Jag hade vänner som stöttade mig, bodde till och med ihop med några av dem under längre perioder. Under ett och ett halvt år delade jag och en kompis på en etta och det var nog den bästa tiden i mitt liv. På somrarna var det lätt för mig att från den ena dagen till den andra dra till Skåne och hänga hos vänner där i ett par veckor. Jag drack mer sprit. Spelade skitgubbe och körde moppe vid havet. Jag hade många lyckliga dagar, men ännu fler olyckliga. Det kunde gå år utan att jag hade sex. Periodvis slösade jag bort all min tid framför TV:n. Jag rökte ett par paket cigg om dan och jag gjorde det inomhus med stängda fönster. Ibland fick jag för mig att jag skulle skriva, men det blev sällan mer än ett par ark innan håglösheten kom smygande och jag slog på MTV igen. Klockan kunde bli fyra på morgonen innan jag masade mig upp i min loftsäng för tre timmars sömn. Jag spelade teater, men slarvade med förberedelserna. Jag gick på DI men gjorde sällan hemuppgifterna. Jag hade flickvän ibland, men var aldrig tillräckligt kär för att hålla förhållandet vid liv i mer än sex månader.

Nu är jag kärnfamiljsman. Det tog lång tid för mig att acceptera det. Under perioder har jag kännt en intensiv längtan tillbaka till min Henry Morgantillvaro, men vid omläsning upptäcker jag att Henry Morgan i grunden var olycklig. Och det slår mig att om jag hade en längtan under de där åren, så var det längtan efter en familj. En dörr att stänga om mig själv. Ett eget posse.

Ett par portar bort växer en haschplanta. Det måste vara spill från något fågelbord som har slagit rot. Ett frö som har klarat sig igenom den radioaktiva infertilitetsbehandligen. Härligt! Naturen ägnar sig åt civil olydnad.
Naturen har civilkurage.
Kärnfamiljsmannen går ut och tar en bild.

- - - - -

Nägot senare: Jag tittar och tittar på den där bilden och blir alltmer osäker på vad det är. Inte är det canabis i varje fall. Eller?

- - - - -

Ytterligare rätt så rejält senare: Jo!

Missbrukargenen

I morse läste jag ett inlägg om Facebook och kommenterade med att jag ALDRIG kommer att ansluta mig. Därefter gick jag raka vägen dit och gjorde det.

Sagan om ringen ringen

-Pappa, finns det ingen som är starkare än Sauron?
-Nej, nej.
-Jo!
-Vem då?
-Saurons storebror.

Förändring till det bättre!

Sverige spelar EM-kval mot Danmark i kväll.
Jag bryr mig inte.

Mindre framför mig än bakom

Fredag. Kör tvättstugan. Kutar runt bland grannarna och nätverkar. Någon hade glömt att utnyttja sin tid, och då måste man ju passa på. Då kan vi tränga in oss två familjer på samma gång. Torkrummet är så uselt att man behöver sju timmar för att jeansen ska torka. Vi har kört sen sju i morse och två timmar till kom som en skänk från ovan. Mötte några där nere i katakomberna mellan portarna. Försökte få igång ett samtal. Alla är på väg hem, har brottom in. Det blir liksom inte så mycket sagt. På något sätt är man väl rätt besvärlig, när man står där, avstressad och med en bonustid i tvättstugan i bakfickan.
I kväll väljer jag att skriva om det. Vad säger det om mig? Tidningen Bon låg på hallgolvet när vi kom hem. Jag bläddrade igenom den på en kvart. För tio år sen hade jag låst in mig någonstans. Nu känner jag mig nyfiken på tidningen Vi. Fredag kväll. På systemet hörde jag hur grabbarna smidde planer. Själv köpte jag åtta öl, varav två alkoholfria. 81 kronor. En stund tidigare hade jag köpt vetemjöl för ett större belopp. Funderar på att köpa landställe. Vi har ett kriterium: Max 25 mil från stan. Och ny bil. Helst V70. Om två år fyller jag 40. Jag undrar hur krisen kommer att yttra sig.

Tandfen

Vår 6-åring tappade sin första tand i kväll. Nu ligger den i ett glas vatten och i morgon bitti ska tandfen ha varit här och förvandlat den till ett guldmynt. Jag har inga, så jag måste kolla med Mimmi om hon några tior, annars får det bli två femmor, eller småskrap. Det är i varje fall uppenbart att vi måste ha lite i beredskap framöver, för flera tänder är lösa.
Hon lär kolla det första hon gör i morgon bitti när hon vaknar. Hon ville ut och kolla redan medan hon borstade tänderna. Som om tandfen skulle ha hunnit hit på 5 minuter.
Varför inte förresten? Tror man så tror man.

Jag såg Eskilstuna från E 20 i morse. Det var ungefär lika upplyftande som att läsa ett självmordsbrev. Punkthusen som sticker upp bakom lastbilsterminalerna och de där glesa pilträden som skärmar av varje svensk tätort från motrovägen. Skyltarna som visar vad centrum ligger. Norra infarten. Och södra. En slogan. Kör man i 120 har man passerat på under en minut.

E 20 går ligger som en lång suck genom hela mälardalen. Vägen är bred. Utanför tätorterna tar skogsplanteringarna vid. McDonaldsbyggen, nedlagda industrier, påfarter. Snabbspårvägen som går parallellt med oss nästan hela vägen. De där dubbeldäckade grågula tågen som då och då passerar en. Nykvarn. Kungsör, Eskilstuna, Arboga. Jag tänker: Vem vill kliva av här? Varför är Sverige så deppigt från vägarna? Jag försöker gömma mig bakom morgontidningen. Janne kör. Och när jag sitter där och drömmer mig bort till, tja Toscana, utbrister han: "Vilken vacker morgon!" Jag tittar upp. Vi befinner oss i en utförslöpa. Långt där nere syns ett säteritak, ett nybygge, betongfundamenten. Men över landskapet skiner plötsligt solen och det ser inte längre så där homogent och grått ut. Vackert nästan. Jag vill att det ska vara vackert. Jag tänker: Det här är mitt land och det är ett vackert land. Vi har vacker natur här. En kort stund är det så, innan molnen stänger gluggen.

Vid Kungsör stannar vi och tankar. Jag kliver ur bilen och sträcker på benen. Det regnar småspik. Det är 6 grader varmt. Utanför bensinstationen hänger gårdagens löpsedlar kvar. Sibyllakiosken mitt emot är stängd, igenbommad men i ett fönster blinkar forftarande en öppetskylt. En bit bort brakar de tomma timmerbilarna vidare på E-20 och jag fylls av en vemodig känsla av trygghet. Det är i det här landet jag känner mig trygg - i det här deppiga, deppiga landet, inte i Toscana. Inte i Provance. Jag kommer aldrig att vilja flytta härifrån. Jag kommer inte att kunna fungera utan de här kärva, tunga vägsträckorna. Jag har varit med om dem för många gånger nu. Det är här jag tänker störtst tankar. Det är här jag kan formulera mig. Killen i V70 som kör om, han är som jag. Vi äter samma vita blandning av spannmål och grisköttt varje dag, kryddad med slottssenap. Vi är svennar han och jag. Så är det med det.

På väg hem igen. Vi passerar Eskilstuna i spöregn. Jag gömmer mig bakom Aftonbladets sportbilaga. Janne kör alldeles för fort. Jag tänker att om vi dör nu, så dör vi åtminstone där vi känner oss hemma.

Eller som det står i visan:

Jag reser mellan mellanstora mellansvenska städer
och checkar in på mellanklasshotell
Och kommunerna har slogans och små hundar i rondellen,
Nordeuropas största badhus och en granskog full av älg

Jag reser mellan mellanstora mellansvenska städer
mellan pingstkyrkor, mellan Folkets Hus
Och på 60-talet lär dom fått ett bra pris på gult tegel
Jag reser in i natten, under vita gatuljus

Och fast jag ofta längtar bort
Är jag kvar här ändå
I den värld som jag känner och begriper
Och fastän vintern är för lång
och kostymen lite trång
är det här den värld jag känner och begriper

Jag reser mellan mellanstora mellansvenska städer
Emellan rummen mellan nu och då
Mellan fädernas fabriker som gett upp och inkarnerats
Till konferenshotell för mellanchefer från Borås

Jag reser mellan mellanstora mellansvenska städer
Och folk går man ur huse för nån match
Och jag ser solen sjunka tung och röd, och mitt
i veka livet, träffas jag av landet mitt
där jag far från plats till plats

(Mellanstora mellansvenska städer, Tomas Andersson Wij)

Fuck you sweden

Det är mycket som pågår samtidigt. AIK stötte just in 1-2 mot Bajen och det känns ju bra. På TV spelades just Hip-Wips "Stay" av någon popgrup i "upp till kamp" och jag sitter här och skriver. De älskar där på TV-n. Tre personer i samma säng. Fel kille ligger vid sidan om och tittar upp i taket. Han är kär, men det är kompisen som vågar kyssa till.
Äh, så här kan jag inte hålla på.
Måste kolla matchen (spelbevakning på Aftonbladet.se).

Jag försökte haka på i någon slags debatt kring Maja Lundgren, men jag vet inte. Jag tycker bara synd om henne. Efter artikeln i DN-kultur i lördags, känns alla krav på ansvar från Lundgrens sida överflödiga. Mitt intryck är att hon har mått rätt dåligt. Att någon skulle ha tagit henne åt sidan innan boken publicerades. Magnus Bergh kanske. Någon annan. Någon närstående.

Fruängsskolan. Avslutningsfesten i nian. Det blev en spritfest som spårade ut redan innan klockan var 9. Ambulansen var där och hämtade lilla duktiga pluggisen sen hon hade hittats medvetslös på en toalett, någon slogs, två stackars lärare försökte hålla orndning på oss. MItt i alltihop klev en tjej i 9 b in på dansgolvet och började ta av sig kläderna. "Strippa" skrek vi. Hon var så full att hon inte kunde hålla ögonen öppna. Men hon tog av sig plagg för plagg och tillslut stod hon fullständigt naken där framför oss. Jag hade aldrig sett en naken tjej så där framför mig. Det var få som hade det. Och vad vi tittade. Ringen kring henne blev mindre. Hon försökte samla ihop sina kläder men föll bara omkull på golvet med rumpan i vädret. Till slut var det någon som bröt ringen, ingen lärare, det var Berra i min klass. Han hade tagit av sig sin kavaj och han la den om hennes axlar och tog henne därifrån.
Festen tog slut.
Elevrådets ordförande, skolans egen Mikael Wiehe, Staffan, han som var vår farsa, han som brukade ta oss i försvar när lärarna körde över oss, hade delat ut hemkört till vissa utvalda hela kvällen. Bland annat till hon som strippade. Och medan hon gjorde det hade han stått där med sitt finniga leende och klappat i takten, men nu var han tydligen lika illa berörd som alla andra, för han kräktes utanför när jag lomade hemåt.
På tunnelbanestationen såg jag henne igen. Hon stod längst ut på perongen och såg ut som 40. Bakfull och med smink över hela ansiktet. Ensam. Hon hade kräkts. Jag tittade bort.
Dan därpå var det skolavslutning, men hon var inte där. Snacket gick ju. Vi var bara 16 år, men så här dan därpå var det ingen som tyckte att det var okej att göra som hon hade gjort. Vi var alla baknyktra och fnittrade elakt när hennes namn nämndes.
Hon fick sin comeback. Det vet jag. Lever ett bra liv nu.
Och jag vet att liknelsen haltar, men för mig, där och då, var hon vår alldeles egen Maja Lundgren.

Nu drar de till Amerika där på TV:n. "Fuck you Sweden!"
Jo tack.

Tvättstugan 070902

Ibland drabbas jag av känslan av att inte bli tagen på allvar.

Grönan

Getingarna på Gröna Lund påminner mest om tjocka amerikanska pensionärer på permanent vacation i Florida. Luften är söt, mättad av socker och om de flyger ett varv med öppen mun, får de mer än nog. Getingarna på Gröna Lund är trinda om magen. De är överallt. Intrasslade i sockervadd. På barnens klubbor, nafsande i mungipor, cirklande runt frittfalltornet. Men de rör sig utan agressivitet, helt utan den där riktningslösa oron som gör dem så olidliga den här årstiden. Här är de ett lika natruligt inslag som de femkampande jobbgängen från Värmland, lika påstrukna, lika harmlösa.
Det finns plats för dem också.

Jag bär sexåringen genom precis hela Lustiga huset. Uppför den livsfarliga entretrappan (där vi är på väg att falla handlöst baklänges och dö), genom de snurrande rummen, över vibbrerande golv, golv som rör sig, golv som lutar mot polkagrisrandiga väggar vars enda idé är att man ska spy. Jag ser folk som blundar där inne. Jag försöker låta bli att titta själv. Mitt inne i ett sånt rum är det stopp. Vi kommer inte längre. Det är kö till flygande mattan och friheten. 6-åringen vägrar att gå. Jag tänker att får hon panik här inne, kommer den att fortplanta sig och jag kan faktikst inte se någon nödutgång just här, så jag bär. Framme vid mattan och rutchkanan ut, känner jag att hon är på väg att sticka, så jag stålsätter mig. Hivar upp henne på mattan, sätter mig bakom och håller henne hårt. Under mattfärden upplever man tyngdlöshet och skriker ut lycka utan att man kan kontrollera det. Vi är nere igen och hon är redan på väg tillbaka in. "Kom! En gång till!"

Jag håller emot. Det finns mer att göra, nu när rädslan har släppt. Vi försöker hinna med så mycket som möjligt. Det tar trekvart i kö innan vi kommer fram till nyckelpigan. Det tar trekvart i kö att komma fram till vad som helst. Under vårt 6 timmar långa besök på Gröna Lund hinner vi göra 5 saker. Men det gör inget. Vi äter allt. Jag köper allt hon pekar på. Getingarna bara föser vi åt sidan och fortsätter. Utanför vad man än har åkt, kan man köpa en bild av sig själv där man är avbildad under åkningens själva klimax. Jag har sett så många förnedrande bilder av mig själv idag. Skrattspeglarna finns inte kvar längre. De behövs inte. Men vi köper den mest förnedrande bilden och bär den med oss i en liten plastpåse.

Kärlekstunneln. Jag står och tittar på alla par som kommer ut i sina stockar. Ungar som står upp i dem. Nyförälskade medelålders par som hänger på varandra med kläderna i orordning. Hockeyfarsor som tvingas åka i stocken bakom sina 4-åriga söner. De håller bögavståndet. Tittar åt olika håll. Snackar i mobilen, som om de inte vore här just nu. Ett riktigt bögpar kommer ut ur tunneln strax bakom, som bara för att peka med hela handen på exakt det de där hockeyfarsorna inte vill att vi ska tänka.

Jag lärde mig ett nytt uttryck i dag: Folkhemsförtryck. Jag tror att halva folkhemmet var på Gröna Lund i dag, men ingenstans såg jag något förtryck. Det var som att just i dag hade alla bestämt sig för att låta barnen bestämma och att faktiskt skita i att det kostar minst 2000 för en barnfamilj att ta sig igenom det här utan att snåla. Efter upplevelserna i Lustiga Huset, såg jag på min omvärld med nya, befriade ögon. Det var en bara dag i dag. Alla var glada. Alla hade det precis så bra på Gröna Lund som det är tänkt att man ska ha det. Vi levde i idéen om det lyckade nöjesfältet. Det kanske var solen som gjorde det. Avsaknaden av vind. De harmlösa getingarna.