Fotboll

Jag hittade den här bilden i telefonen. Vi har varit på fotboll. Aik har slagit Malmö med 2 - 0. Ungarna vet inte hur de ska hantera glädjen. Det är 3 veckor sen nu. Livet går vidare.

Night fever

Vi har ägnat kvällen åt att träna in "night fever" dansen ur Saturday Night Fever som vi ska dansa för ungarna på dagis i morgon. Det är avslutning för alltid. Alla mammor och pappor ska liksom av en händlse är det tänkt, plötsligt stå i en sån där perfekt fyrkant och dansa snynkront till Bee Gees disco. Det ni - ha ha - det kommer ni aldrig att få se. Alla kulturföräldrarna, poeterna, konstnärerna, trubadurerna, handläggarna på kulturrådet. I discokläder. Doing the hustle.

Kvällarna ute

Det är skönt med de här långa dagarna. Jag gick direkt ut med ungarna när jag kom hem från jobbet, gick in och käkade och gick snart ut igen. Det kommer ungar från överallt. Skolgården utanför vårt hus är samlingspunkten. Barn i alla åldrar träffas där. Några kommer från rätt taskiga hemförhållanden tror jag. Små 8-åringar som kutar runt med en mobiltelefon i ett snöre runt halsen och inte lomar hem förrän klockan har passerat 10 och solen har gått ner. Det blir ödsligt på en gång när skolgården töms, men de där ungarna som inte vill gå hem segar sig kvar in i det längsta. Sitter i gungorna och sjunger för sig själv, sparkar på något gammalt träd, leker med kottar, vad som helst.

Vi brukar gå in vid halv 9 och då blir det sandigt i hallen. Sand som sprider sig ljudlöst i lägenheten och tar sig in överallt. I soffan, på köksbordet, i sängarna - framför allt i sängarna. Små osynliga korn som skaver och gör det omöjligt att somna. Ungarna sover med skitiga fötter för de vägrar att bada. Men de somnar kvickt. I går kväll sa Mårten att det var för ljust för att vara kväll. Sen somnade han. Han sov till halv 8 i morse och då fick jag bära in frukosten till honom för att ens få honom ur sängen.

Stella har bråda dagar. Det är rätt komplicerade sociala trådar att följa om man ska komma in i tjejgängen där ute. Alla koder sitter inte och det är svårt att förstå hur hierarkierna ser ut, men att det finns hierarkier är rätt tydligt. De brukar leka någonslags lek i rutchkanan som går ut på att de ska rädda varandra från att trilla ner i lavan där nere. På något sätt inordnar de sig där. Några pallar inte trycket och blir hängande i utkanten. Som vuxen ser man allt men förstår inte någonting.

Fan det är hårt att vara barn, känner jag nu när jag skriver det här. Och det är svårt att underlätta också. Jag menar, som vuxen kan man omöjligt gå in och styra upp en situation man inte har varit med i från början. På avstånd förefaller en konflikt rätt så tydlig, men när man kommer nära och ungarna börjar reda ut vad som har hänt och varför den eller den inte får vara med, blir den nästan omöjlig att tyda. Allt jag kan säga till mina ungar är att de ska lämna de situationer de inte trivs i. Att de aldrig ska underkasta sig gruppens lag om den går stick i stäv med vad de själva känner.

Här käkar Mårten frukost. Mysig kille.

VAB - 7 timmar senare

Det har varit en bra dag i dag.
(Men John from Cincinnati förstod jag mig inte på. Inte Alex heller.)

Nya virus.

Bara att tacka och ta emot. VAB, en hel dag hemma med John from Cincinnati, Molly Mus och nyponsoppa.

70-tal

Fin dag i dag men lite svår att hantera när man är hemma med två barn som har så olika behov. Hängde ute i parken en stund men så blev en hungrig och en skulle plötsligt bajsa. Och på väg hem passerade vi en annan park som var ännu roligare och så blev det konflikter.
Och när solen är framme steker den och när den är borta fryser man. Vid Gullmarsplan träffade jag en gammal gubbe (ja han kan inte beskrivas på något annat sätt) som satt och frös. Han hade långkallsonger på sig sa han. Svarta kavajen var vitprickig av mjäll, i munnen glänste en guldtand. Han pekade hela tiden på sitt huvud och sa att det var tomt där inne. När han var ung hade han haft stora muskler sa han, men de är borta nu. Och ungarna hade han inte någon kontakt med. 4 stycken hade han, men han visste inte vad de hette. En av dem var visst polis i Uppsala. Men då frös Mårten så mycket och gäspade så vi var tvugna att gå hem.
Så här sitter jag nu. Pippi på TV:n. Alex i badet. Bajsblöjor och sommarens vackraste dag utanför.
Känns lite 70-tal.

Leonard, natt i slutet av hösten

Leonard står vid fönstret. Det är bara ett par meter ut till den låga buxbomhäcken som markerar slut på privat tomtmark och därefter börjar allmänningen ner mot vägen som går mellan Ludvika och Nyhammar.

Det snöar. Nu ligger det snö högst upp på häcken och den har pudrat gräsmattan och slänten, men bara så pass att det bruna där under kan bryta fram som en varm påminnelse om att hösten inte är slut än.

På vägen syns spår efter en bil. För fem minuter sen kom en bil in mot stan från Nyhammar och i strålkastarskenet kunde Leonard se att det snöade mer än han trodde. Om några minuter kommer inte spåren att synas längre. Om det inte kommer en ny bil.
Leonards bil är också täckt av snö och han tänker att han kanske måste borsta av den i morgon.

Eller jag vet inte så noga. Jag antar att han tänker så.
Han har i varje fall vridit huvudet och står med kinden mot rutan för att kunna se bilen där den står framför carporten. Under bilen är det svart och det ligger löv. Löv under nyfallen snö kan vara förrädiskt men jag tror inte att Leonard tänker så.
Det är svårt att veta vad Leonard tänker.

Jag står just intill honom nu. Du står också där. Vi står där tillsammans och tittar på honom, men han tar ingen notis om oss. Han avslöjar ingenting. Hans ansikte är slätt och han har inte ändrat ansiktsuttryck på över en timme. Inga rörelser under huden vid käken, ingen rynka mellan ögonen. Leonard andas med munnen stängd. Han röker inte eller snusar. Han bara står där. Han avslöjar ingenting.

Jag vet inte vad han jobbar med och det är inte väsentligt heller. Vad som är väsentligt är att han är en övergiven man som inte kan sova.
Leonard står vid fönstret istället.
Fönstertittarsjukan heter det visst, men det är bara ett annat ord för ensamhet.

Nu visar klockan på DVD:n 3:30.
Leonard tittar inte efter, men någonting inom honom måste säga att det är dags att gå och lägga sig, för nu lämnar han fönstret.
Det kommer att dröja innan han somnar.
Han kommer att kliva upp om 3 timmar utan att ha sovit alls.
Så brukar det vara.

Det är lika bra att vi smyger oss ut genom fönstret och försvinner hem till oss.
God natt Leonard. Vi lämnar dig nu. För den här gången.

10 år och 5 saker

Sandra , here we go:

Vad gjorde jag för 10 år sen:
Studerade och levde singelliv. Bland annat satt jag just en kväll som den här vid mitt köksbord och rökte cigarr och la patiens och lyssnade på folk som cyklade förbi på cykelbanan utanför. Just den kvällen kände jag mig nog rätt så ensam. Det gjorde jag rätt så ofta, men på något sätt hade jag accepterat det och integrerat det i mitt liv. Ensamheten alltså. Jag läste mer då. Såg mycket på TV. Ibland gick jag på krogen.

Enligt min syrra var det helt rätt att äta risotto 1998, inget var hetare just då, men för mig var risotto fortfarande ris som inte klibbar och amerikansk grönsaksblandning, något annat kände jag inte till.

5 platser jag har bott på:
Äppelviken
Östhammar
Fruängen
Södermalm
Årsta

5 jobb jag har haft:
Kassabiträde på McDonalds
Barnskötare på dagis
Kolloledare
Skådespelare
Reklamradioproducent

5 saker jag ska göra i dag
Tja, nu är klockan ju 23:29, så det är inte mer än 31 minuter att spela på, men okej:
Skriva färdigt den här bloggen
Kolla din blogg
Kolla några andra bloggar
Gå ut i köket och ta mig en godbit ur aladinasken i skafferiet.
Börja kolla på en film som jag har men inte har sett

Och jag sänder frågan vidare till Ankie , Lilla Blå och Nonsensakuten .

Bildts bolognese

Sen Anna Maria Corazza Bildt kom till Sverige har ingenting varit sig likt. Gran Padano kan man ju inte köpa längre, och gör man köttfärssås, gör man så här:

Starta på låg värme och sänk sedan. Aldrig över 3:an. Den här såsen ska ta tid. Allt under 4 timmar är fusk.
Smält en klick smör och en matsked olivolja i en gryta

Finhacka en lök, ett par själkar selleri och en morot och rör ner detta i smöret och oljan tillsammans med ett halvt kilo blandfärs (70/30) och en bit fett fläsk (typ vanligt svennigt sidfläsk). Lite salt och peppar kan vara bra, men ta det försiktigt, tänk på att fläsket i allmänhet är rätt så salt i sig.

Låt blandningen sjuda på mycket låg värme tills all vätska har ångat bort och innehållet i grytan är så torrt att det knastrar om det.

Häll på vitt vin så pass att vinet täcker innehållet i grytan och låt koka ner i ett par timmar. Var noga med att hålla låg temperatur, max 2:an, helst ettan eller lägre.

Blanda i en god tomatsås, förslagsvis på bra burktomat (typ "mutti"), vitlök, lite olja, salt och en matsked socker som har fått koka upp helt kort och red av med en skvätt mjölk och en halv matsked mjöl.

Den här såsen är oerhört enkel att göra, men den tar som sagt tid. Försök inte speeda upp processen, då blir det bara fel. Och använd alltid vitt vin. Rött vin ska drickas, inte hällas i mat (om man inte gör en oxgryta eller tupp förståss).

Inte så Plura

Jag åt helstekt kotelettrad med någon slags sås till lunch i dag. Det är allt jag har att säga i den frågan.
Och potatis.

Att vara ensam

I dag käkade jag lunch med en kompis som ska bli farsa för första gången. Vi satt på det där utmärkta lilla caféet på Koksgatan som jag fortfarande inte kan namnet på. Stockholms bästa kaffe har de. Lagom snygg inredning. Bra yta, mycket värme.

Min kompis frågade mig hur jag har förändrats sen jag fick barn och det är ju en jävligt bra fråga. Man tänker sig ju att all ens självupptagenhet och alla fåfänga later liksom försvinner i ett fingerknäpp redan i förlossningsrummet. Jag har hört så många farsor som har pratat om hur mötet med det nyfödda barnet förändrade deras liv.

Jag känner inte igen mig. Jag är ungefär fåfäng och rädd som tidigare. Min självupptagenhet har fördjupats. Min grandiosa självbild fyller mig som en gasballong.

Men på en punkt upplever jag förändring. Jag känner hur mitt förhållande till att vara ensam har blivit alltmer komplicerat. Under perioder kan jag längta intensivt efter att få ett par dagar helt för mig själv. Nu får jag inte det mer än kanske en gång vartannat år, men när det väl händer, när jag är ensam, hamnar jag ofta i ett tillstånd av apati. Jag diskar inte, städar inte, läser inte, skriver inte. Jag blir sittande hemma framför TV:n med en chipsskål och dipp och liksom en broms innanför en glasruta känner jag hur livskraften långsamt lämnar mig.
På nätterna kan jag inte sova.

Jag låg vaken i går kväll och tänkte på detta. Det är först nu jag kan dra de här slutsatserna. Det är först nu jag kan sluta idealisera de där stunderna av ensamhet. Jag behöver ha min familj omkring mig för att fungera.

Och det känner jag, är en rätt så skön förändring.

Vad är det i dag, den 21 maj, nu får man hålla i hatten för snart är sommaren över. Man har längtat lite för hårt känns det som. Speedat upp tiden så pass att den inte går att få stopp på. Mimmi konstaterade att kastanjerna redan är på väg att blomma över. Och nu slår syrenerna ut. Pang bara. Och i morse när jag skulle lämna Stella på 6-års var där nya små barn som skulle göra studiebesök. Har ett år gått nu? Redan? Stella började ju nyss.

Men det har varit en skön dag i dag. jag är rätt trött. Man blir trött av att jobba, jag hade nästan glömt bort det. Vad har jag hållit på med det senaste året? Inte jobbat i varje fall. Inte som nu.

Och Leonard står kvar där bakom sitt mörka fönsterglas och tittar ut över Ludvika. Han har inte bråttom. Han lär nog bli kvar där ett tag till.

Leonard

Jag har en tydlig bild i huvudet. En man, något äldre än mig, 45 – 50, står i vardagsrummet och tittar ut över ett sovande samhälle. Jag vet inte. Jag tror att det samhället heter Ludvika, och att vad han ser är de absoluta utkanterna av Ludvika. Innanför honom är mörker. DVD:n sover, krukväxterna har slutit sig inåt, i stora sovrummet är dubbelsängen bäddad, men i sängen i gästrummet är lakanen i oordning.
Jag föreställer mig att han har sovit där sen han blev ensam. Jag tror att har blivit lämnad.

Jag tror att han heter Leonard.

Leonard har inte satt några egna spår i hemmet. Allt här hemma är hon. Det är hennes växter, hennes möbelval, hennes konst och hennes inramningar av alla barnen och lilla barnbarnet i fina skåpet. Jag föreställer mig att Leonard rör sig mycket försiktigt. Han trampar bara de stigar han känner väl. När han kommer hem lägger han sin portfölj på pallen medsamma innanför dörren, han hänger av sig rocken på samma galge som alltid och lägger toppluvan på hatthyllan. Tossorna står och väntar på honom under skohyllan och när fötterna har glidit in i dem går han ut i köket och tar en smörgås och ett glas mjölk vid diskbänken. På fredagarna och lördagarna dricker han öl. Det finns en pall inskjuten i en smatt under arbetsbänken och på den blir han kanske sittande. Han har köpt Expressen, men tittar mest på väderkartorna. Försöker tyda de allt gulare färgfälten. Försöker förstå innebörden av att det blir svagt rött bortåt helgen. Försöker låta bli att tänka på vad han ska göra då. Jag föreställer mig att han blir sittande så, tills det skymmer och blir mörkt.

En medelålders man. Leonard. Han bor i Ludvika. Om han kände efter skulle han uppleva att han är en främling här.
Så han låter bli.

Snabbuppdatering

Jag vet inte hur jag bar mig åt förr i världen, men nu känns det inte som att jag hinner blogga en sekund, vilket är en smula frustrerande.

Här är i varje fall en snabbuppdatering:
Läser fortfarande Norén. han ligger i skillsmässa just nu.
Jobbar med JK.
Och barnen är gulliga.

Over and out.

En helt annan tid

Mimmi har hittat ett gammalt DV-band från sommaren 06 och nu sitter hon och ungarna där ute och vältrar sig i gemensamma minnen.

Sommaren 06, det känns som en helt annan tid. Långt före bloggen. Vi hade bara 2 barn. Jag var besatt av att springa milen. Hängde på Hellas och pajade knät. Det var varmt. Jag skrev en bok (som inte är klar än). Och sprang.

Jag tycker fortfarande att Frankrike borde ha vunnit fotbolls-VM.

Med bokmärket på sid 50

Jag vet inte hur många fina romaner jag har som står i bokhyllan med ett bokmärke någonstans runt sid 50. Jag beklagar mig inte nu. Att läsa litegrann är också ett sätt att skaffa sig bildning. Men jag önskar att jag hade mer tid och mer koncentration. När jag får en ny bok i handen börjar jag läsa den, och då glömmer jag den föregående. Den blir inakutell. Energin dör.

Ett exempel:
Jag har tumlat runt med Noréns dagbok i tre veckor nu. Har inte kommit långt. 180 sidor kanske (av 1700). Så i går kom Carsten Jenssens "Vi, de drunknade" med posten. Jag gillar Norén och har verkligen föresatt mig att läsa ut den, men så för en stund sen ville jag bara titta lite i Jenssen. Den börjar jättebra. Vackert språk. Nya världar öppnar sig. En familj med intressanta karaktärer, mejslas ut. Jag vill veta mer. Och plötsligt känns det inte så lockande att kasta sig ut i triangeln östermalm - NK - riksteatern tillsammans med Norén längre. Jag tänker mig att jag skulle kunna ha Norén som bredvidläsning. Lite som man läser en blogg ni vet.
Men jag vet. Den är förlorad nu.

Och det är Jenssen också. För jag fick en bok till i födelsedagspresent.

lördagmorgon med myspys

Nintendo DS (för den som inte ser det).

Tack för alla fina gratulationer.

Jäklar vad glad jag blev när jag tittade in på min just den här veckan lite bortglömda blogg och såg att det var en massa födelsedagsgratulationer.
Tack alla kära vänner för det. Jag känner mig hedrad.

Och sorry för den dåliga uppdateringen den här veckan. Jag har ju gått kurs och det har varit tunga hemuppgifter varje kväll.
Stand up.
Och nu är den stora frågan: Hur gick det?
Svaret:
Det vet man inte.
Det vet man inte förrän man har testat på riktigt.
Det var en kille där nu i dag när vi hade avslutning - vi hade bjudit in några närmast sörjande och körde våra inövade alster för dem, jag tyckte att det var rätt plågsamt, fruktansvärt nervöst och lIte pinsamt - och den här killen gjorde knappast saken bättre: "Ja, vad det nu är ni gör, så inte är det standup-comedy."
Man ska vaska fram 5 skratt i minuten, sa han.
Ni lyckades få fram ett skratt och ni är åtta personer.

Det roliga är att jag under veckan verkligen har kännt mig som en fullfjädrad komiker. Mina kurskompisar har skrattat. Kursledaren, Thomas Oredsson, har sagt "bra" flera gånger (och han har till och med skrattat) och så kommer den här killen och PANG påminner oss om vad vi inte har lärt oss.
Att dra skämt.
Det svåra i kråksången dessutom är att det tydligen bara finns en väg att gå nu när den här kursen är avklarad. Vi måste upp på en riktig scen. Med riktig publik, som ska skratta på riktigt.

Folk har sagt till mig att jag är så modig som har gått den här kursen.
Nä, det är jag inte.
Men nu, tack så mycket - nu kommer jag att behöva en stor dos.
Mod.

Den som är nyfiken bör börja hänga på Big Ben, korsningen Folkungagatan/Renstiernadsgatan under söndagarna som kommer nu.
Om det händer, kommer det att ske där.
Men jag vet inte när.

självbilden

Sandra passade följande frågor vidare till mig. Tack för det!

Vad jag lyckats med:
Att skaffa mig ett liv trots allt. Jag är väldigt stolt över mina barn och över att jag har lyckats fånga Mimmi. Jag har lyckats etablera mig inom mitt yrke och jag har flera vänner som jag litar på och som betyder mycket med. Vidare har jag lyckats lära mig köra bil, baka och snickra. Tre saker som jag inte trodde att jag skulle kunna bli bra på – om man hade frågat mig innan.

Vad jag misslyckats med:
Jag har misslyckats med så oändligt mycket – det gör alla som vågar försöka, men här tänker jag bara räkna upp detta: Jag går fortfarande och hetsar upp mig över gamla oförrätter som jag inte borde ägna energi åt längre, men som ibland tar allt mitt fokus.

Vad jag låtsas:
Att jag är storlek 50, fast jag är 152. Att jag kan fotboll. Att jag kan laga mat. Att jag är Aragon (under tvång, dock) och att jag är Karl Oskar i ”Utvandrarna” (absolut frivilligt och väldigt diskret).

Jag skickar frågan vidare till Magnus , Ingela och Micke

EM-guld

För att inte vara så där jätteintresserad av fotboll måste jag säga att jag blev överraskad av min egen eufori då det det tillkännagavs att Henke är tillbaka i landslaget.
Allt är som förr igen och sommaren är räddad.

Mimmi och Alex har någonslags mor-son kontakt inne i badrummet. Jag hör en rinnande kran, plasket från ett bad och hans skratt. Hon jobbar på det rätt hårt tror jag. Det brukar jag också göra. Man vill höra honom skratta mycket. Hans skratt är av det slaget att man skulle vilja spara det på burk att ta fram under alla de mörka dagar som väntar sen. Det kommer en tid när barnen inte är barn längre. När man kommer att sakna allt det här. Alex skratt till exempel. Det kommer långt inifrån och bubblar ur obehindrat bara man petar på honom.

Jag går kurs i stand-up den här veckan. Det är faktiskt rätt skönt att få vara dålig på något för en gångs skull. Vi fick skriva varsin rutin som vi sen körde för varandra. Åtta fullvuxna och en proffskomiker i ett litet rum. Alla var högröda av nervositet. Jag med. Min röst darrade. En kille började nästan gråta. Vi fick hemläxa också. Ska göra den nu.
Återkommer.

11 maj 2008

När bloggen funkar som bäst är den ett slags tankeflöde bara. Ofta när jag sätter mig vet jag inte vad jag ska skriva om, utan jag låter fingrarna göra jobbet. Ofta när jag skriver så blir texterna förvånansvärt koncetrerade och fyllda med mening. Som ett tankeflöde som vill sig själv väl - som strävar mot en slutpunkt, ett ihopknytande av säcken. Jag tror att det är därför jag tycker om att skriva här i bloggen.

I dag är det ett år sen min farmor somnade in. Oväntat frågade Mårten mig just i dag om min farmor är död. Vi satt på familjeläktaren på Råsunda och såg AIK vinna över Malmö. De båda målen hade ännu inte fallit och Mårten ville väl mest gå hem. Jag hade fullt sjå med att hålla honom borta från popcornpåsen som han redan hade ätit mer än hälften ur - han var rätt så spattig och sparkade killen som satt framför oss i ryggen hela tiden - när han plötsligt lugnade ner sig och kom med frågan. Ja, sa jag, det är ett år sen i dag. Tiden går så fort.

Jag har fotfarande inte riktigt förstått att hon inte finns mer. Hon hade altzeimers och var väl borta i varje fall i 5 år innan hon dog. Sista gången jag hade ett samtal med henne, var när Stella var nyfödd. Hon var en av de första jag ringde till. Farmor frågade vad flickan vägde och hur lång hon var och jag berättade. Det var en duktig tös, sa farmor och så la hon på. Det var sista gången vi talades vid och det är snart sju år sen.

När jag var liten och när jag var i tidiga tonåren var hon min bästa vän. Vi hade alltid något att säga varandra, och jag tycker att hon hade en bra förmåga att styra in på sånt som var lite jobbigare att prata om. Hon ville gärna lyssna och försökte inte komma med råd. Vi umgicks nästan varje vecka. Spelade kinaschack, lyssnade på Lindeman och pratade om hur det var förr. Det var mysigt. Hon var en sån person som gjorde att det blev mysigt. Hon spred trivsel omkring sig.

När hon dog kunde jag inte känna så mycket. Hon hade ju som sagt varit borta så länge. Jag intalade väl mig att det bara var bra att hon fick dö äntligen, men nu känner jag hur jag saknar henne. Och jag önskar att jag hade släppt loss lite mer då, när hon dog. Framför allt önskar jag att jag hade hälsat på henne oftare på slutet. Hon bodde på ett demensboende norr om stan. 20 minuter med pendeltåg. Jag åkte i princip aldrig dit.

I dag är det alltså den 11 maj 2008. Mycket snart är det den 11 maj 2009 och det är två år sen farmor dog. Och sen rullar det bara på.

Zetas

Får vi in allt det här i bilen?

En vanlig svensk man

Jag tog de här bilderna i dag för att se om jag passar i solglasögonen jag har på mig. Men strunta i det, det är inte intressant. Vad som drabbade mig (faktiskt redan under själva sessionen) var hur taskig hållning jag har.

Idén jag har är att jag är rak som en fura och sträcker mig absolut upp mot skyn. Jag ser mig själv med armarna ledigt utmed kroppen och med axlarna sänkta. Men så är bevisligen inte fallet. Kroppen är spänd på flera ställen. Armarna vill inte lita på att axlarna ska hålla dem, utan är böjda lite som i beredskap för att falla av. Axlarna har farit upp, säkert på grund av någon slags katastrofberedskap, och vill inte, hur jag än försöker, falla mot jorden. När jag ser bilderna inser jag att hela min kropp jobbar mot gravitationen. Att jag jag inte är kompis med naturlagarna. Och jag tänker att detta är inte bilden av en man som är helt i sig själv. Det är bilden av en man som gärna ser sig själv lite utifrån.

Jag är ensam i rummet när bilderna tas, ändå är det som att jag posserar för en tänkt fotograf. Som att jag inte är bekväm i det sällskap jag befinner mig. Bilderna är inte tagna för att publiceras, de är tagna för att jag ska se om jag passar i ett par solglasögon. Ändå står jag där och spänner mig. Och jag tänker att detta är bilden av den svenske mannen. Spänd inför allt, till och med sig själv.

Amen.

PS: jag vill inte intresserad av vad ni tycker om solglasögonen.

PS 2 (något senare) när jag ser bilderna inser jag att min dåliga hållning kan bero på skorna.

Fredag 18:31

Ur Mårtens vardag: Bolibompa har börjat för länge sen men vi är tyvärr inte hemma än.

I dag tar jag frukost med Christoph. Det blir trevligt.

nån slags bloggtext

Nu sover Alexander äntligen. Klockan är 22:33 och vuxenlivet kan börja. Jag brukar vilja skriva mina bloggar på förmiddagen, det är då tankarna far som bäst, men på sista tiden har det mest blivit så här på nattkröken. Synd tycker jag. Det är ingen som läser på kvällarna, så när det äntligen blir av, är det redan lite gamla nyheter över mina texter.

Bra dag i dag. Vi fick en hel del struktur på vårt arbete. Uppdraget är ju att skapa nära 6 timmar fungerande drama och vi har i princip sommaren och en bit av hösten på oss. Många postitlappar har det blivit, och strukturen har fått växa fram långsamt. Jobbigt på ett sätt, man måste ha is i magen, lita på att postitbygget inte bara faller samman. Men nu så. Snart kan vi börja skriva på riktigt.

Och det är mest det just nu. Det här jobbet fyller mig rätt bra ska jag säga. Inga koncentrationsproblem, men inte mycket över för annat. Livet rullar på. Det har blivit sommar plötsligt. Barnen är sandiga om strumporna när de kommer hem och det är ju trevligt. Efter middagen går man ut, och läggningarna blir lättare, eftersom de inte har så förtvivlat mycket överskottsenergi när de går i säng. Men Alex är pigg den lille gangstern. Sov gott hela vägen hem från dagis i dag, och låter man honom somna då, får man nästan skylla sig själv.

Äh, det har går inte. Nu lägger jag ner för i kväll. Det blir en cigg på balkongen och sen Norén.
Gonatt.

i utkanten

Det är sen kväll igen. Katten kom just in. Katten går snart ut igen. Han när en velande själ. Skrapar på dörren med tassen när han vill in, äter och sover lite. Mycket diskret. Ibland glömmer jag bort att han finns. I 14 år har han rört sig så här, mjuk, tyst, alltid i periferin. Han kanske är ensammast i hela världen, vår katt. Och jag tror att han trivs med det.

Det har varit en fet nyhetskväll i kväll. Vi råkade se kvällens uppdrag granskning och jag är principiellt emot att bli upprörd över sånt jag ser på TV, men visst känns det taffligt. Vuxna män som trycker ihop nyligen gravsatta kistor, så att de spricker och tar in jord. De gör det för att undvika sättningar i marken, och för att de är ensamma, obevakade, tomma i anden och bortom sådant som kallas social kontroll.

Rödebymannen är frikänd. Olyckligt tycker jag. Jag står på hans sida, absolut, men att bara liksom säga att han inte har ansvar för det som hände och skicka hem honom och dessutom ge honom geväret åter, måste vara uppslitande till och med för honom. Jag föreställer mig att han har overklighetskänslor i kväll. Han sitter där i sitt kök och borde känna sig lättad. Men på hans gårdsplan har någon dött. Hur då? Har det ens hänt? Han har varit i absolut centrum länge nu. Nu flyttas han långt ut i utkanten igen. Snart sluter sig skuggorna kring huset och allt kan börja på nytt.

Kläder

När barnet själv får välja.

Det här är inlägg nummer 400

Solen skiner in i köket hela förmiddagen. Det är den tiden på året nu. Vi tvingas hänga olika tygsjok framför fönstret för att inte smöret ska skära sig och barnen spricka i den aggressiva morgonsolen. Alex brukar vakna som en vampyr där inne i den mörklagda sängkammaren och när han kommer ut hit är det som om någon stack honom med ett litet svärd. Men vi har laddat med kangas och mörka tyger, så vi klarar oss. Jag föreställer mig att vi lever lite arabiskt, bak draperier, skyddade mot solen.

I går kväll såg jag babel special med Lars Norén. Jag gillade inte intervjun. Den kändes som en kärleksakt mellan två personer som inte älskar varandra men som inte har vågat säga det än. Norén slet med sig själv. Jag uppfattar att han står för sin bok och att han faktiskt kan försvara den, men i en intervjusituation, där svar måste vara korta och sanningen blir det som man väljer att visa, framstår han som undanglidande och lite kokett. Han grät en gång, det kändes fint, inte alls påklistrat, ändå har jag hört tusen röster oja sig över just den sekvensen. Men jag ångrar att jag såg intervjun. Den saboterar läsningen. Tar udden av magin. Så om ni har möjlighet, se den inte.

Nu har jag jobbat mig igenom en hög praktiska saker. jag är hemma. Barnen är i skola och på dagis. Mimmi är uppe på KF-huset och studerar deras takterass. Om en stund ska jag cykla in till stan och ta en fika. Men först ska jag.
JOBBA.

L N

Norén har blivit lite som en låssaskompis här mitt i vardagslivet. Som någon som pågår i andra ändan av en telefonlinje och som är där närhelst man lyfter den. Det är en monolog alltså. En lång härlig monolog. Det är nu i slutet av januari 2001, Norén har just varit nära döden, och om några dagar blir ha närapå psykotisk under ett gräl med sin fru. Jag bläddrar framåt ibland, först sökte jag efter kända namn, men nu gör jag det för att se var brytpunkterna ligger. Texten är så massiv att man kan missa dem, de kan dyka upp som en bisats bara: "Cecilia ringde. Sa att hon hade talat med Kirstis man. Han känner till hela historien. Hon sa att jag inte får ringa henne mer." Han lever ett helvetes liv Norén. Röker, jobbar, tränar, shoppar och tar hand om sina kvinnor. Och han visar en slags narcesistisk omsorg om sina nära. Det är som att han vårdar gräsmattan så att han, närhelst han har lust, ska kunna sträcka ut sig på den. Någon skrev att boken handlar om kamp. Ja, herre Jesus vilken kamp. Och den bara pågår.

För övrigt läste jag det här inlägget i en annan blogg. Jag tycker att det är fantastiskt bra. Jag tycker att det säger allt om vårt förhållande till de stora genierna.

Dramalabbet

Man ska inte ta ut några segrar i förskott, men det känns ändå som att jag håller på att vinna mot mot min sjukdom. Besegra den. Känner mig fortfarande sjuk, men på ett bra sätt. Det är inte status quo den här gången. Det är det värsta. Dagar läggs till dagar då man vaknar med samma sega känlsa varje morgon. Ungefär som en regnig sommar då man drar upp rullgardinen bara för att upptäcka att himlen är grå i dag också.

Talade med Martin G för en stund sedan. Han hade varit på Dramalabbets 10-års jubileum i går kväll och var glad. Hade fått en krona på huvudet och blivit vederbörligen hyllad för sina insatser. 10 dramatiker hade fått skriva varsin scen om varsitt år. Min vän Mats hade bidragit med en monolog som tydligen var en av de bästa. DN och Svenskan hade varit där. Det här kan bli Mats år känner jag. I höst har han premiär på Dramaten också. Det trodde man inte för 15 år sen, där i baren på Kvarnen.

I dag har jag eskat 2 timmars arbete för julkalendern, så jag ska inte sitta här och blogga mer. 2 timmar varken mer eller mindre har jag. Så..so long.

hals f-ing fluss

Beklagar tystnaden. Vi har varit bortresta i några dagar och nu, hemkommen, ligger jag åter med halsfluss. Jag vet inte hur det funkar, men jag tänker mig att man kan besegra den även utan penicilin. Om jag ligger blixt stilla och bara koncentrerar mig, kanske det går? Eller? I vilket fall som helst är det vad jag gör just nu, och kommer att fortsätta med tills det har blivit resultat.
Så jag lämnar er för nu med några bilder från i går. (Kolmården, Mimmis snälla kompis Kalle visade oss runt och fixade biljetter till precis allt, vi fick till och med klappa en elefant.)