Bloggvärlden - just nu.

Just nu känns bloggvärlden ungefär som en söndag efter Roskildefestivalen. Några tappra själar festar vidare på ett stort tomt geggigt gärde. Eller är jag löjlig nu? Näe, det känns så. Scenerna packas ihop. Kablar viras in. I periferin dansar en påtänd 80-talsrocker till inbillad musik av Wayne Hussey. Sammanbitna speditörer packar ihop bajamajorna för att köra dem till nästa festival. Affischnamnen sitter redan på ett flyg över atlanten. I morgon är det måndag igen och då är allt det här ett minne blott. Men vi, de tappra, har fortfarande 7 öl kvar i backen och lite fest kvar i kroppen. Dessutom är det svårt att lämna en fest om man inte har någon ny att gå till.

Astrid Lindgren eller inte

Några erkännsamma ord till Astrid först:
Pippi Långstrump, Emil i Lönnerberga, Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter är jättebra. Klassiker rent av.

Men sen då? Näe. Masspsykos tack så mycket. Eller SF, Svensk Filmindustri. Waldemar Bergendahl. Olle Noremar. Olle Hellbom. Tage Danielsson. För den bild av Astrid Lindgrens värld våra barn lever i, är inte den hon skrev om. Det är den herrarna ovan skildrade på film. Under Astrids stränga överinseende, ja visst, men likväl - det är filmerna, inte böckerna som är de starkaste referenserna till Astrid Lindgrens värld.

Lilla Astrid, lilla Astrid, du var så fin och du kom från en så kärleksfull bonnfamilj i Småland och du hade det visst lite tufft i slutet av 20- och början av 30-talet men du läste både Kirkegaard och Albert Engström och var en snäll farmor och ingen har betytt så mycket för BARNET i hela vida världen som du.

I år är det hundra år sen hon föddes. För två veckor sen var det födelsedagskalas och ännu ett knippe menlösa dokumentärer som sparkar in öppna dörrar skottades ut över oss. Och alla de författare som har lyckats komma fram efter Astrid fick flytta ytterligare ett steg in i hennes skugga.

Varför finns det inte ett BARBRO Lindgren-priset. Hon måste ju ha betytt minst lika mycket för åtminsonde två generationer läsare som Astrid. Eller Pija Lindenbaum. Man talar om Pipps absurdism och ja visst, inte utan Pippi kanske, men om Margareta Strömstedt läste "Lill-Zlatan och onkel Raring" eller "När Åkes mamma glömde bort", skulle hon kanske se hur Pippis anarkism bleknade. En aning i varje fall.

Jochum Nordström. Ingen annan svensk barnboksförfattare har försökt föra in konst och poesi i barnens rum så konsekvent som han, eller för den delen, med så lyckat resultat. Eva Eriksson, Anna-Clara Tidholm, Eva Lindstöm, Ulf Nilsson - de borde alla få ingå i en svensk barnbokskanon.

Men någon sådan finns inte. Här finns bara Astrid Lindgren.
Och det känns lite fattigt tycker jag.

071129

Jag hade maginfluensa här om kvällen och utan att gå in på detaljer kan jag säga att jag känner mig märkvärdigt renad. Som efter en primalskriksweekend ungefär. Det kan ha att göra med att jag alltid skriker när jag spyr, men det handlar också om erfarenheten tror jag. Att ha gått igenom det där helvetet när man faktiskt på riktigt tror att man ska dö och sen plötsligt, som genom ett trollslag, må bra igen. Man värderar om lite grejjer då. Och så den välsignade mattheten efteråt. Det där tillståndet när man inte kan göra någonting annat än att bara vila. Ligga på rygg och lyssna på svag bra musik och låta medvetandet flyta bort på en spegelblank sjö av belöningshormoner.

Lätt är man också. Snygg i speglen. Skärpet in ett hål till. Måste försöka hålla den stilen nu.

I dag är det möte. Nytt spännande projekt. Hemligt, men det kommer att låta höra om sig, var så säkra.

Annars är det november igen. I går blev det ju vinter helt kort. Men i dag är vädret brittiskt igen. Mårten gruvade sig hela vägen till dagis. Vill inte skiljas åt. Men jag tror ändå att han känner en slags lättnad när jag äntligen går och han får gråta ut i frökens famn. Ungefär som att...
...ja ni fattar.

Svenska akademien

Jag tog mig en bloggrunda och tänkte visa mig på styva linan, så jag lämnade en snajdig kommentar på Peter Englunds väldigt fina - det måste jag säga - blogg. Så när kommentaren var oåterkallerligen publicerad, upptäckte jag att jag hade lyckats peta in ett rätt så jävla pinsamt stavfel. ELLEGANT. På akademieledarmotens blogg.

Antagligen har han redan printat ut det och lagt det i sin mapp med roliga klipp till lunchen på torsdag. Jag kan se framför mig hur Kjell och Horace och Katarina och grabbarna sitter där, lite på fyllan och fnissar åt mig. "Ellegant. Vem skrev det? Anders Sparring? Det ska vi lägga på minnet. Honom ska vi mota ut i kylan, när han väl har kommit in i värmen."

Äh, men jag skämtar. Men Svenska Akademien är, som grupp betraktat rätt kul att tänka på tycker jag. När jag gick på DI och det där med dokusåpor var nytt, planerade jag och en klasskompis en fejkad dokusåpa där hela Svenska Akademien levde inlåsta i en stuga på Skansen. Eller om de rent av bodde där frivilligt, jag minns inte. I varje fall ägnade de dagarna åt rätt så låga intrigspel. Horace var kär i Katarina, kommer jag ihåg. Han hade skrivit hennes namn i handen, och tvingades till brottning när Lars Forsell försökte bända upp hans fingrar för att se vad han hade skrivit.
Lite såna grejjer.

Ett par år senare hade jag en motsvarande idé om den socialdemokratiska regeringen. Någonting i stil med grabbarna på Fagerhult, tänkte jag, men med bara en grabb. Och femton dovhjortar.

gore tex

Det blev en väldigt bra helg det här trots att det är i mitten av november och att november är en månad som liksom inte uttrycker någonting annat än att det inte längre är löv på träden men att det ännu inte har kommit någon snö, typ. Och att det inte är jul än. Men av någon anledning blev helgen bra. Det är som woodoo det där. En helg blir bra utan att man förstår varför. En resa blir usel trots att man gjorde allt rätt. Man är utlämnad till makterna. Högre krafter styr. Helt klart.

Men den blev bra. Kanske berodde det på Cronemans TV-krönika i DN i morse. Kanske berodde det på middagen i fredags, eller på filmen vi såg efteråt. Vi har varit inne mesta tiden. Två av ungarna har haft maginfuensa och kolla, jag blev nerspydd två gånger natten mellan fredag och lördag, men inte ens det lyckades dra ner helhetsintrycket. När man har småbarn gör inte en en sprinkelfestival som den som utspelades i barnens rum just då så mycket om man inte ska jobba dagen efter. Kraven på livet är rätt basic på något sätt. När man har bytt lakan och tvättat av sig själv och barnet, somnar man om och försöker att inte tänka framåt så mycket. Magsjuka barn är också lite slöa och lugna barn som ritar eller tittar på film. Det värsta är väl är den dova oron över att man själv ska vara smittad och kanske känner man sig lite psykoillamående, men något större obehag är det inte tal om. Inte en helg som denna.

Farmor köpte vinterskor till S och M i dag (de är friska nu). Sånt måste göras och vi borde väl ha gjort det för 3 veckor sen, men nu är det problemet ur världen. Gore Tex till båda två. Snygga är de också. Hoppas det blir svinkallt snart, så att de får testa dem.

TV-n står på och skränar i bakgrunden så jag tappar koncentrationen hela tiden. Jag såg inte Jennifer Fox i kväll. Hon är bra, filmerna är jävligt bra, men det är något med hennes röst och tilltal, ett drag av extrem självupptagenhet och ett intellektualiserande in i minsta pausering, som gör att jag faktiskt inte orkar med henne varje söndag. Och de där männen hon har relationer med - Kai från sydafrika, Peter från Schweiz - de känns så parodikst knepiga och man förstår på något sätt att hon har valt just dem för att det aldrig kommer att kunna bli någon av dem på riktigt. Hon klarar inte av att leva utan en bakdörr öppen. Det står rätt klart tycker jag. För mig är alla bakdörrar stängda. Just nu känns det bara skönt.
Kanske var det därför helgen blev så bra?

ny desajn

Tillräckligt svart som det är ute. Bloggen byter utseende.

danscenter

Jag hämtade upp Stella på danscenter på väg hem från jobbet och det är häftigt på något sätt hur man förflyttas rakt in i fame så fort man har passerat skogränsen där. Folk - mest kvinnor - skyndar mellan salarna i olika danskläder beroende på vilka klasser de tar och jag får intrycket att de aldrig någonsin går ut därifrån, utan att de rör sig som i ett blodomlopp där cafeterian är hjärtat. Här tar de igen sig i någon halvtimma och gör läxorna uppflugna i en skön fåtölj på hjul med en pastasallad i knät, eller om de är riktiga hardcoreballetissor - inget annat än en sesamkaka och en kopp vätskedrivande té, innan de ger sig ut på nya varv igen. Små barn leker mellan stolarna medan deras mammor stretchar på golvet. Det finns en butik också, där man köper streetgrejjor. Kepsar och lösa jackor och sånt. Det är som ett gettho nästan. Ett glatt och positivt och svagt svettdoftande sådant.

Och så alla 94:or till 01:or som kommer och går på sina streetdancekurser och deras söderföräldrar som också uppehåller sig där i caféet. TV-producenter, radiojournalister, kända formgivare och bloggare. Om jag plötsligt stod utan arbete, skulle jag förmodligen ha större chanser om jag hängde några dagar i cafeterian där, än på AF-kultur.
Men jag skulle ta med mig eget käk.

Jag hämtade upp Stella på danscenter. På trottoaren utanför visade hon mig några rörelser. Hennes kusin Wilma, som hade hämtat upp henne på skolan och följde henne dit, och jag applåderade. Stella gick en bit före oss på trottoaren med jackan uppknäppt och armarna löst hängande utmed sidorna. Hon gick i takt till musik som hon förmodligen fortfarande hade i huvudet. På 7-11 runt hörnet tryckte hon i sig en mer och en lussekatt. Jag tror att hon snart är en del av det där blodomloppet på riktigt.

mormors katter

De här bilderna har Mimmi tagit. Alexander och mormors katter. Han är fint sammanhållen tycker jag i sin lilla särk. De blir ju så kompakta och koncentrerade på något sätt när de är så där små. Upp till en viss ålder. Sen börjar armar och ben spreta åt alla håll och man får sig både danska skallar och armbågar i ögonhålan om man kommer i närheten. Jag har för övrigt försökt slippa leka sagan om ringen i flera veckor nu. Jag brukar försöka ta mig ur genom att föreslå att jag kan vara Gandalf som sitter här och vaktar eller att jag är Boromir som redan har dött. Det är Mårten som vill leka. Lek med Alexander, säger jag. Han kan vara Gollum.
Men så bra inlevelseförmåga har inte ens Mårten. Och det kan man kanske inte klandra honom för.

Deckarnöten

En vän till mig som brukar lämna meddelanden här på min blogg och som jag brukar lämna meddelanden till, på hans blogg, skickade just ett SMS med den kryptiska texten: Sumons fläta - vilket visade sig leda till en text med just den titeln.

Eftersom bloggsurfande... eller vafan, det där allmäna klickandet på fetstilta länkar på internet, kan vara dränerande i längden, bjuder jag er nu på den stimulerande deckarnöten att på egen hand googla er dit så att ni kan läsa den.
Gör det.
Läsvärd!



I övrigt. Grått, mörkt, dimmigt, man blir trött. Barnen med. De sover i allmänhet före 9 nu. Jag pratade med syrran i telefon. Hennes barn sover i allmänhet före halv 8. Jag diskade och sprang då och då ut för att följa EM-kvalet. Lyckades missa båda de svenska målen med bara någon minut. Men det lettiska såg jag. Fulmål. Självmål.
Men Sverige är i EM och nu knäpper i varje fall jag händerna och faller i knä för att Lars Lagerbäck ska ta sitt förnuft till fånga och avgå i god tid före EM.
Så att det kan hända något när vi väl är DÄR också.

frescati

I går tillbringade jag avsevärd tid ute på Frescati med att dra barnvagn i novemberdimmorna medan Mimmi träffade sin handledare. Jag har inga erfarenheter av universitetsliv alls. Min högskola var liten som ett dagis och kåren bestod av tre blivande teaterregissörer med sinne för det organisatoriska. När vi skulle ha julfest hela skolan, blev det så glest att vi fick öppna dörrarna till Valhallavägen och slussa in flera ungdomsgäng som utfyllnad. Det höll på att gå överstyr totalt. Barkassan försvann och när jag kom tillbaka på annandan låg det krossat glad och rödvin över alla golven. Jag försökte städa själv, men det gick så där, så efter lovet mutade jag en av städarna som gick dit och röjde upp och lovade att inte säga ett ljud till skolledningen.

Jag har som sagt inte någon erfarenhet av Frescati och i gårdagens novemberdepp visade hon knappat upp sig från sin skönaste sida, men jag har ändå svårt att tänka mig att man kan hålla någon slags mål vid liv där ute. Allt är så slitet och tillfälligt på något sätt. Ungdomar mellan 20 och döden drar runt i emmauskläder, röker cigg och styr upp tentamiddagar och pluggaftnar. Uppe i kårhuset luktar det fis efter alla pubar de har haft där och i matan står en fårad dandy med kritvitt axellångt hår under baskern och beställer dagens vegetariska.

Äh, jag svamlar. Jag har ju som sagt aldrig gått på universitetet, men på parkeringen såg jag två män i 50 års-åldern, hastandes mot en sliten citroën.
Den ene:
"Jag har faktiskt inte under min livstid haft såna problem med likviditeten som nu. Jag förstår inte hur det har kunnat köra ihop sig så här."
Just så. Universitetet. Män med dålig ekonomi och basker. Och en nerkörd, tejpad citroën.

Bilden tog jag där på parkeringen. Schysst extraknäck?

Ställtid

"Nu har vi ändå fått fason på alla rutiner inför hösten", kom jag på mig själv med att tänka för en stund sen. Barnen sover före 22 andra dan i rad och jag har kommit igång och jobba riktigt bra. Men så inser jag att det är den 19/11 i dag. Om en månad är det slut och sen börjar en ny säsong med ny ställtid. "Nu har vi äntligen kommit igång med vårterminen", det brukar man väl tänka någon gång i slutet av april va?

Och jag tänker att det är där någonstans felet ligger. Just den där ställtiden, insteget, när jag väntar på att något ska dra igång på allvar och inte ser hur tåg efter tåg rullar förbi den där lilla perrongen som är just mitt liv och mina möjligheter. Det blir aldrig något stort av mig om jag ska tänka så där hela tiden. Det är de som kan köra i 110 redan den 25 augusti som vinner. Vi som går och känner in hösten tills första snön redan har kommit, kommer liksom aldrig längre.
Det ni.

Jag träffade för övrigt en god vän som hastigast i dag och under den korta promenad vi fick tillsammans tänkte jag hela tiden: "Jag vill klaga, det känns som att jag borde klaga, för helt nöjd är jag faktiskt inte, nu jäklar ska jag klaga, nu ska han få höra." Men hur jag än rullade runt orden i munnen, fick jag det inte att stämma. Och jag hörde hur min beklagan lät som ingenting i hans öron. Jag startade om, släppte inte taget, försökte börja på ny kula, men det blev inget. Och jag märkte hur han var inne på samma spår, men att jag bara blockade honom med fraser av typen: "Ditt liv är grymt. Du bor i våning. Du har fast anställning. Titta på mig istället."

Bilden är tagen någon gång runt den 14 juli. Stella äter frukost i Skåne. Jag tänkte: "snart är det sommar på riktigt", och en vecka senare: "nu är snart hösten här."

Måndag - novembersol

I dag skriver vi nya avsnitt av Hotell Kantarell med novembersol på kontorsväggarna. Kan funka bra...

en timme senare...

Jag sitter här och känner en svårtåtkomlig oro i kroppen och kommer plötsligt ihåg vad det stod på griffeltavlan på dagis i morse: "4 nya fall av kräksjukan i helgen, kom ihåg att barnen ska stanna hemma 24 timmar efter sista kräk/diarré". Jag har en känsla av att jag inte är den enda föräldern i vår grupp som sitter på jobbet med en obehaglig känsla i magen just nu.
Men - oddsen är väl rätt låga på att det bara är psykiskt.
Eller hur??

Wow

Klockan är nio och 2 av 3 barn sover redan sött. De stora.
Lilleman klättrar runt i soffan och ser sammanbitet pigg ut. Mimmi spelar en skiva som brukar få honom trött. "Congo to Cuba", det är en inspelning med afrikanska artister som har åkt till Cuba och jobbat med cubanska musiker. När jag hörde den i somras, tyckte jag att den var fantastisk, men nu tycker jag att den är ungefär lika intressant som ett stycke trä. De där gungiga basgångarna och det där eteriska pianostpelet har blivit liksom synonymt med en ganska seg läggprocess. Alexander brukar somna när han hör den. Men på senare tid spelar vi den mest på slentrian medan Alexander springer omkring med ett långt rör i hårdpapp som han stöter i golvet så att jag tror att tanten under kommer att banka i elementen snart.

Nu har skivan tystnat och medan Mimmi väntar på att den där dokumentärserien av Jennifer Fox ska börja, zappar hon runt mellan de tvåsiffriga kanalerna på TV:n. Discovery, CNN och TV8. Det är mest reklam. Alexander fortsätter att bearbeta tanten under och jag börjar undra om det har hänt någon där nere.
Jag hör inga knackningar i elementen.

Tummen upp för Laban

Vid en snabb översyn ser jag att nya Labanfilmen "spökdags" har fått fina recensioner överlag.
Fyror i DN, Svenskan och Göteborgsposten och treor i AB och Expressen.
Alla refererar till det genuina hantverket och att filmerna har en innehållslig tyngd.
Jag blir väldigt glad och känner nu att alla de där omskrivningarna och den där noggrannheten från manusredaktör Malin Nevander verkligen har betalat sig.

Och Per och Lasse och alla andra på Pennfilm: Ni är grymma!

Högaktningsfullt

Sunes Jul

Ny VAB dag. Tänkte jobba, men barnen tittar på Sunes Jul på min dator och eftersom allt material ligger där får jag vänta.
Sunes Jul.
Jag har inte hjärta att störa dem.

Det har ju ältats och tjatats om Fem myror sen mitten av sjuttiotalet men är det inte dags för ett annat gammalt mästerstycke att kliva fram nu, för Sunes Jul är ju något av det roligaste som har gjorts i barnkommedigenren. Jag hyllar gärna Tårtan och Skrotnisse och Allram (där jag f ö var med och skrev manus) och en massa andra barnprogram där man kan sägas ha uppnått konstnärlig verkshöjd, men jag skrattar aldrig så genuint som åt Peter Habers gestaltning av Pappa Rudolf. Denne urman - urpappa. För han är ju precis så uppblåst och sönderstressad och prestigefylld och rädd för katastrofer som till exempel jag.

Som när vi skulle iväg till Gotlandsbåten här om veckan. Jag - Pappa Rudolf - furiös av stress, talade med bruten röst och sprang omkring inne i lägenheten i toppluva och överrock högröd i ansiktet medan familjen lungt och metodiskt packade ihop sig och gick ner till bilen.

Vi kör för övrigt samma bil, han och jag. Och lika för fort och tvärsäkert om att vi är ensamma på vägen och att ingen ser oss. Jag har till exempel kört hela vägen fram och parkerat just utanför portarna till katedralen i Sienna. Det gör bara såna som vi, Sunepapporna

Eller som jag nu har haltat runt med ett bandage om knät senaste veckan ojandes och oroandes över läkningen och hur jag har hållit barnen i ett järngrepp av frukan över att pappa aldrig ska bli fullt återställd igen. Precis som Sunes pappa.

Faktum är att det är ren terapi för mig att titta på Sunes jul.
Jag mår redan mycket bättre.

Jag beklagar det pubertala i detta

...men kan man ha sämre koll?

Telenor och tele2 dansar jenka

De där telefonoperatörerna lyckas göra en mör tillslut. 99 av 100 påringningar säger man bara nej, men så svarar man med garden nere för en gångs skull och tackar ja. Nu senast tackade jag ja med några förbehåll.
Nämligen följande:
-Jag ska inte behöva göra ett dyft. Inte lyfta ett finger.
-Ni tar alla kontakter med den nuvarande operatören och säger upp mitt abonemang med dem pronto.
-Ni ordnar så att jag får behålla mitt nummer.
-Ni ordnar så att jag knappt ens märker att jag har bytt operatör. Den enda skillnaden för mig kommer att vara att räkningarna kommer i ett annat kuvert och att de är betydligt lägre.
Eller hur?!?!?!
Och han i andra ändan sa bara ja ja ja inga problem visst. Och så kopplades jag vidare för att spela in en sån där ljudfil som gäller som kontrakt (om man skulle ångra sig, vilket jag redan har gjort). Ny kick-ass telefon skulle jag få också och den kom efter bara ett par dagar, tillsammans med de nya kontouppgifterna och MITT NYA TELEFONNUMMER.

Men vänta nu!

Jag skulle ju få behålla mitt gamla. Ni skulle ju sköta överflyttningen. Jag skulle ju inte ens märka att jag bytte operatör. Näe, men detta är bara ett tillfälligt nummer tills dess PORTERINGEN är genomförd. Ja men genomför den nu då.

Äh, det här kommer att bli ett tråkigt inlägg känner jag om jag ska dra allt som har hänt sen dess. Kontentan är i varje fall att jag nu tre veckor senare sitter med två olika abonemang kopplade till två olika telefoner, detta trots att jag redan vid tre tillfällen har faxat till Tele2 och bett dem lösa mig och skicka en slutfaktura. I dag skickade jag ett nytt fax. Personligen till en handläggare som lovade att omedelbart stänga ner mitt nummer så att det kunde flyttas till de nya. Eftersom jag var hemma och vi inte har någon fax, fick jag fotografera min namnteckning och mejla den till Anders Worm, som i sin tur fick förfalska den och skicka faxet från tobaken 70 meter upp i backen.
Faxet gick iväg klockan 14:28 med min namnteckning.
Hjälpte det?
Jag har fortfarande två abonemang.

Och sen, lite senare, ringde det på hemtelefonen.
-Hej jag heter Laura, jag ringer från Glocalnet.
KLICK!

Stella är sjuk i dag så jag måste stanna hemma från mitt arbete.

VAB!!!!!!!!!!! Z-tv och facebook hela dagen. TJOHO!

självporträtt

pastellkrita, höst 04

vissa dagar

Vissa dagar. Jag tvångskontrollerar inläggen en gång i halvtimman. Inga kommenatarer. Överspringshandling, brukar en av mina kompisar här på kontoret säga. Jag tog lunch istället. Det är 70 meter upp till korsingen Erstagatan där tobaken med lilla postskylten på dörren ligger. Jag postar tre förlåt-brev och två fakturor. Det är kallt och blött och jag halkar runt i gympadojjor utanför Konsum och försöker göra en inte för snäv sväng in för att skona knät. Jag undrar hur det gick för Mårten i dag? Ny overall hade han och nya vantar, men bara ett par höstskor på fötterna. Jag lämnade honom i stora Blecktornsparken klockan 10.00. Vi kunde se hans dagisgrupp på långt håll genom allén på Katarina Bangata. Som en liten neongrön orm kämpade de sig över vintertullstorget mot parken och värmestugan med saft och mariekex. Det vita guldet, skriver Micke Berg, men jesus, jag vi har inte köpt vinterskor än och snön faller med flingor som blöta handflator över stan.

Vissa dagar. Kastanjen utanför blir ett fult grafiskt raster mot husen på andra sidan gatan. Där inne kostar en trea 4 och en halv miljon. Jag drömmer, men om det ska kunna bli verklighet krävs det mycket mer av mig än en jävligt bra blogg.

manuförfattaren

Jag har ägnat dagen åt ett manus som jag har upplevt som betungande på något oförklarligt sätt. Jag ser att det är enkelt, när jag tittar på det utifrån, men när jag sitter där blir allt så snårigt och rörigt och det känns som att jag gör jobbet för första gången. I början, för snart nio år sen, när jag skrev mina första historier för De tre vännerna...och Jerry, kunde ett 11 sidigt manus ta mer än en vecka att få till. Nu går det i allmänhet på en dag. Men ändå... under vissa perioder glömmer jag liksom bort hur man gör. Och jag känner en underlig stress där framför datorn. Som om något drog mig bort från den. Jag är uppe och flyger och sätter på musik och kokar kaffe och loggar in på facebook och går och käkar lunch. Och när jag läser det jag redan har skrivit, förstår jag inte texten.
Jag vet inte vad som ligger i botten. Det är inte utbrändhet, för jag är inte utbränd, snarare ett slags rädsla för att misslyckas. Som att just det här manuset var sista chansen och måste bli perfekt.
Per-fekt!
Ja, ja. Jag är igenom nu. Perfekt är det inte, men spänningen har släppt.

Galapremiär i går på Lilla spöket laban "spökdags". Stort pådrag. Film nummer 1 som hade premiär förra året har gått för över 100000 besökare. Jag fick gå fram. Det var första gången. Jag var lite oförberedd och Mårten och hans kompis Enzo fick följa med ner. Mårten blev rädd. 500 besökare och en massa lampor i ansiktet. Jag var tvungen att lämna scenen innan Inger Sandberg med en liten kasperdocka föreställande Laban, hade hunnit prata klart.
Men ändå:
Det var tjusigt på något sätt.

Comic sans? Baskerwille?

Vad heter det där typsnittet som Woody Allen alltid använder i förtexterna till sina filmer? Jag såg matchpoint i går. Är det någon annan som har? Det måste vara hans bästa film sen Hannah och hennes systrar. Tveklöst. Och jag tror att han var på gott humör under hela arbetet, trots filmens o-Allenska mörker. Hur han exelerade i koder och rätt möbelval. Och dialogen. Och temat. Och upplösningen!
Jag har tänkt på den mycket i dag. Kommer att tänka länge.

Alla kan läsa

Om jag har lärt mig något under de åtta månader som jag har skrivit i den här bloggen, är det att allting man skriver förr eller senare kommer fram till den man skriver om, vare sig man vill det eller inte. Jag har vid ett par tillfällen tagit bort inlägg sedan den jag siktade på har hört av sig och undrat vad jag menar. Det går inte att skjuta några skott ut i ett anonymt mörker utan att tro att de ska träffa.

JJK skriver om sin otrevliga kändisgranne i ett inlägg och jag vågar satsa pengar på att den där grannen har hört av sig till honom med ett syrligt "jag såg att du skrev om mig, så trevligt" innan den här helgen är över. Budskapet går fram. Folk googlar på sig själva, de blir tipsade av vänner, råkar höra om någon som har läst och blir nyfikna.

Buksvåger är ett äckligt ord, men jag hörde någon gång att alla män födda mellan -55 och -70 och som någon gång har varit sexuellt aktiva är buksvågrar med Gene Simmons i Kiss i maxiamlt fjärde led. Den här världen är trängre än man tror. Någon känner någon som känner någon som tycker att "det här borde jag informera om".

Jag hade knappt hållit på i tre veckor när jag skrev något väldigt elakt om en halvkänd debattör här i bloggen. Jag hade väl max 5 läsare men lika förbannat hittade han hit och lämnade en kommentar bara timmar efter att jag hade publicerat. Man lurar sig att tro att bloggen är ett privat samtal med några utvalda läsare. Så är det inte. Det är en megafon riktad rakt ut i offentligheten. Alla som vill höra, hör.

Jag tänker nu sätta mig ner och skriva vänliga förlåtmig-kort till några personer som förtjänar det. Och ta bort ytterligare en text.

Fredagen den 9/11

Fredagen är slut och helgen har börjat. Det är lördag morgon, klockan är 1 på natten och jag måste gå och lägga mig om jag inte ska sumpa den här helgen redan från början.

Men..nej föresten. Det kommer jag inte att göra. Den började redan i morse och den har börjat bra.
Jag vaknade första gången klockan 4 och trodde att jag hade försovit mig. 2 timmar kvar. Klockan 6 skulle jag gå upp hade jag bestämt, så jag fick somna om. Jag vaknade en eller två gånger till, jag minns inte, men 5 över 6 klev jag upp och gick raka vägen in i duschen. Jag bröt den andra descutanförpackningen och tvättade mig med den baketeriedödande tvålen. Inte en bakterie överlever står det på förpackningen och jag funderade på om de som har patologisk bacillskräck tvättar sig med sånt här varje dag. 95 spänn kostar en förpackning som räcker till två tvättar.

Jag fick bara dricka ett glas juice till frukost, men dukade fram full frukost ändå. Mimmi hade kommit upp och jag hörde hur svag musik strömmade från ungarnas rum. Mårten sa liksom på rutin fortfarande i sömnen att han frös och kröp längre ner under täcket. Tillslut paketerade jag in hela den lilla killen i täcket och bar ut paketet till frukostbordet. Där satt redan Stella, också hon insvept. Vi fick släcka lamporna tills Mårten hade vant sig vid ljuset. Märkligt, det var samma sak med mig när jag var liten. Jag var ljuskänslig som en vampyr på mornarna. Så är det inte alls nu längre. Nu kan jag tända en lampa mitt i natten och sätta mig upp och läsa på sekunden om jag vill.

Klockan kvart i åtta gick jag hemifrån och då var både Mårten och Stella tandborstade och klädda. Jag sprang till Gullmarsplan och höll en DN som hade legat i trapphuset under armen. Jag är inte van vid att åka tunnelbana på mornarna och var absolut inte beredd på att stå upp. Men det funkande och när tunnelbanan stannade vid slussen hade jag redan läst Fredrik Strages text om emokidsens klädstil + recensionen av den där Tilda Swintonfilmen som har premiär nu. Jag irrade runt en stund på plattformen vid Slussen eftersom jag inte visste om det är bäst att åka längst fram eller längst bak i tåget. Förut fanns det stadskartor där man kunde se hur tunnelbaneuppgångarna är placerade runt om i stan på alla stationer, men de tycks vara bortrationaliserade nu. Tillslut lugnade jag ner mig när jag insåg att någon på den trånga perongen kanske skulle börja misstänka mig för den där tunnelbanemördaren som härjar i stan just nu och knuffar ner folk på spåren. 5 över 8 kom tåget till Mörby centrum och jag insåg att jag kanske skulle bli sen. Men jag lyckades i varje fall välja rätt ända av tåget och fick sittplats. När tåget stannade vid tekniska högskolan hade jag precis läst Cronemans krönika om public service. Men nu, när jag närmade mig Sofiahemmet och min resas mål började jag bli nervös och tittade väl mest på texten utan att fatta så mycket.

Jag sprang sista biten för att inte komma för sent och började undra om jag kanske behövde den här operationen. Jag menar, någon som kan springa till sin egen knäoperation utan att känna smärta, borde kanske släppa andra före sig i kön.

Prick 8 och 20, efter att ha irrat omkring en stund på sjukhusområdet, störtade jag in i rätt byggnad, tog hissen upp till plan 4 och betalade i kassan. Jag insåg att om jag inte hade slarvat med högkostnadskortet i början av den här resan, hade det här besöket blivit gratis. Men nu var det bara att betala. 260 kr. Billigt!
Hissen ner till plan 1 och in genom en grå dörr. Nästan omedelbart blev jag vänligt men bestämt hänvisad in bakom ett öststatsskynke medsamma innanför dörren. Jag klädde av mig allt utom kallingarna och fick trä på mig ett par strumpor av gasbina och en blå rock. Därefter skulle jag vänta. Jag försökte ta upp tidningen igen, men läsningen gick allt sämre. Jag kände mig rätt avklädd och identitetslös. Iförd den här könlösa rocken och strumporna var jag fullständigt omklädd från myndig medborgare till omyndig patient.

Bedövningen var värst. Undersköterskan samtalade vardagligt och lyckades avleda min uppmärksamhet när doktorn satte en kanyl i mitt knä och pumpade in lite bedövningsvätska. Han jobbade med en grov spruta, som mest förde tankarna till hästavel, och den skulle in på fyra ställen i knät innan han var nöjd. Jag är inte så värst spruträdd längre, men det sista sticket - om jag hade vetat hur ont det skulle göra, hade jag nog inte sovit alls natten innan.

Jag snabbspolar till operationen. (Det tog 30 minuter för giftet att verka och den tiden ägnade jag åt att försöka sova.) Jag blev inpacketerad som inför en hjärtoperation. Jag skulle själv få följa ingreppet på en skärm, men det som hände där på skärmen kunde lika gärna ha varit en utsänding från utbildningsradion, för jag kände nästan ingenting. Innan hade jag nojjat för att bedövningen inte skulle ha hunnit verka, men det hade den. Men det hörde. När doktorn klippte i minisken, lät det som när man klipper naglarna ungefär. (Väl hemma sen, försökte jag beskriva just det för en hel massa människor på teleton, men alla stoppade mig innan jag hann göra det. Sorry, nu fick ni läsa det istället).

När allt var klart fick jag kaffe och ostmacka och en påse citodon och så tog jag en taxi hem.
Så var det med det. Jag var hemma klockan 11.30 sharp!

Och sen dess har jag i princip legat ner hela tiden, lite lummig på det där citodonet, och läst. Mimmi och Alexander har varit med mig hela tiden, men Stella och Mårten är hos mina föräldrar. Det är skönt. Skönt med tystnaden och skönt att känna att man får sakna sina barn lite ibland också. Mimmi sprang till Gullmars och hämtade pizza. Vi zappade mellan idol och Sonja Åkesson. Idol vann. Men Sonja måste ses. För SVT har väl lagt ut hela dokumentären på nätet?
Och så blev det mer läsning och mer citodon och jag känner mig faktiskt genuint lycklig och tillfreds.

Men det låter läskigt inne i knät när jag böjer det.
Ska det göra det?

SL -91

Sånt här kan man hitta i en gammal låda ibland och det är alltid lika kul.

Jag såg mitt knä i dag föresten. Inifrån. Det ni är vad jag kallar perspekvtiv. Ingenting kommer någonsin att bli sig likt igen.

Söder blöder

I morse mötte jag en mamma på dagis och man såg på långt håll att om man skulle fråga henne hur läget var, så skulle man göra det försiktigt.
-Hur är läget?
-För jävligt. Jag har gråtit hela natten. I går blev lägenheterna i vårt hus bostadsrätter, med tre rösters övervikt.
Hon sa att de hade tänkt bo kvar i lägenheten i hela livet men att det inte kommer att funka nu med 3000 extra i månaden som ska ut.
-Välkommen till oss i förorten, sa jag.
-Ja, vi har inget val, sa hon.
Pang bara. Där dränerades Stockholms innerstad på ännu en arbetarfamilj med vanliga ungar, mamma och pappa i kommunal tjänst och socialistiska värderingar. Jag tänker inte dra några SUV-floskler, men nog har antalet renrasiga hundar, feta bilar och morsor med teutouniabarnvagnar och Filippa K-överrock ökat explosionsartat de senaste 5 åren.
Det var för ungefär 2 år sen. Vi hade samma diskussion som i morse, men med perspektivet att den här mammans lägenhet kanske skulle komma att bildas om någon gång i framtiden.
-Vi får dra till Alby och starta ett nytt Södermalm, sa någon.
Nu är vi där.
Och egentligen finns det bara en förlorare:
Södermalm.

Det vita bruset

Den där högen som låg på golvet när vi kom hem från Gotland, den är genomgången nu. Om det nu var någon som oroade sig. Jag tog tag i hela lasset på en gång i går morse. Allt som skulle betalas är betalt. Allt som skulle skickas in, är inskickat. Viktiga telefonsamtal är ringda och nödvändiga fax faxade. Men det kostade på. Jag satt med yrsel hela förmiddagen. Jag kunde inte lyssna på musik, inte njuta av mitt kaffe och någon gång klockan elva hittade jag en torr cigarill i en gömma på kontoret som jag tvingade i mig ute på gatan. Mårten sa inte ens hej i morse. Att leka är ett grundläggande behov och när han såg sina jämnåriga kompisar genom fönstret från loftgången utanför dagis, tog det där behovet fullständigt över. Han vinkade med en hand bakom ryggen och var därefter förlorad. Och när jag skulle hämta honom klockan kvart över 3 sa han att han inte hade lekt klart. Jag gav honom 5 minuter som jag slog ihjäl ute i hallen tillsammans med en pappa som nog är på väg in i väggen. Jag drog ett skämt som han inte hakade på. Lite plumt kanske, men det var i såna fall inte första gången i dag. Lite tidigare hade jag pratat med han som har hand om min bokföring och efter en liten stunds lirkande kröp det fram att han hade legat på sjukhus och tagit bort prostatan. ”Satan, där rök prostatan”, skaldade jag, för jag hade råkat koppla på autopiloten. Det blev the office-tyst i andra änden, innan han bad mig skicka alla papper och la på. Därefter surfade jag lite blogg och skrev en kommentar på bloggkungens blogg. Lite för sent upptäckte jag att meningsbyggnaden i min kommentar var direkt generande dålig + att jag hade lämnat den med mitt namn som klickbar länk. Jag kopierade länken till inlägget (med min kommentar och allt) och skickade runt den till några för mig strategiskt utplacerade chefer på SVT. Sen tog det vita bruset över.

Är det inte märkligt..

..att Tele2 - som ju är ett företag som huvudsakligen är inriktade på telefoni - inte har lagt ut sitt telefonnummer på hemsidan?

På hallmattan

När vi kom hem från Gotland i går kväll låg följande och väntade på hallmattan:
1 påminnelse om ofullständigt ifylld deklaration.
1 straffavgift för icke inbetald vägskatt från vägverket.
Ungefär 8 brev med svagt skiftande innehåll från nya telefonoperatören Telenor.
2 brev med information kreditupplysningar begärda av SBAB.
4 brev från SBAB med information som jag inte vet vad jag ska göra med.
Om jag vore farsan skulle jag spara allt det här i en pärm. Med det känns som att det är för sent för det nu så det blir liggande i en hög i bokhyllan.

Mårten hade fått post också. 4 glada brev från Enzo, med bland annat ett litet lejon i.

indianer

Det var Tomas som planterade tanken, att alla han umgås med och känner förtroende för i dag, var de som valde att vara indianer när de lajjade cowboys och indianer när de var små. Jag är beredd att skriva under. För det är väl någonstans i elvaårsåldern man gör valet: Indian eller cowboy: att tillhöra jägarna eller de jagade. Eller kanske är det valet mellan att tillhöra okupationsmakten eller gerillan? Jag tillhör ju det fack av mänskligheten som har torskad tid fullständigt på Che och Subcomandante Marcos. Och detta utan att knappt ha läst någonting de har skrivit. Det är bara en känsla jag har och som jag följer. Hjärtat sitter till vänster. På en valvaka för nio år sen sa min kompis Rosse lite tanklöst: "det vet ju alla, att det är vänstern som är de goda och moderaterna som är de onda." Och han fick givetvis ta tillbaka med råge, eftersom halva styrkan hade röstat borgerligt just det valet, men jag kände ändå att jag höll med honom lite (eller ganska mycket faktiskt). Det valet och valet därpå vann sossarna, men nu är det cowboysen som har makten. Tyvärr är det inga Wyatt Earp cowboys vi har att luta oss mot, utan den lägsta klassens bönfjärtande, saloonfightandes, horköpande, känslolösa "stay off my property"-cowboys. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. MUF 1985. Då skrattade vi försiktigt i korridoren när de stegade runt på gymnasier runtom i landet och delade ut flyers till frispritsfester och små syrliga karameller med en mås på. De försvann ju in i någon slags börskraschdimma sen. Och stannde där i 20 år. Nu är de tillbaka. Inkompetentare än någonsin. Det kommer inte att bli mer än 4 år. Sen är indianerna tillbaka.

Fast äh, sossarna är knappat några indianer de heller, när jag tänker efter.
De är King vid gränspolisen.

Och vilken sida mina ungar väljer vet ingen. Men jag noterar att både Stella och Mårten föredrar pilbåge framför pickadoll.

Oh god I miss you

Jag minns en december här på Gotland, hur jag nästan fick panik när jag försökte titta ut och bara mötte min egen spegelbild i rutorna. Det var en klaustrofobisk jul med maginfluensa i ett överfullt hus och ingen snö. Och sol som gick ner klockan 3. Mörker utanför föntrena, inte ens en referenspunkt, ett annat hus, en bil, en aftonstjärna.

Nu är det där mörkret över oss igen. Dagen kommer klockan åtta och blinkar man så missar man den. I stan kan man uppleva ljuset ändå, i skyltfönster och caféer, men här på landet tar mörkret allting med sig. Sju kilometer i bil blir en färd genom det kompakt svarta och när man ser ICA-skylten där borta kunde det lika gärna vara en ny planet någonstans på vägen genom ett nedsläckt universum. Jag är inte mörkrädd, men landsortsmörkret har en förmåga att rubba mina sinnen och skruva upp mitt psyke. Jag minns när jag var liten och bodde långt ute på landet. De där eftermiddagarna när skolbussen släppte av oss uppe i byn klockan fyra och solen hade gått ner för länge sen. Och vi - jag och brorsan - trostade all mörkrädsla och vände blicken in mot skogen för den kilometerånga vandringen hem. Om vi hade glömt ficklampan och det ännu inte hade kommit snö, kunde vi känna hur älgarna stod och nosade på oss på bara ett par meters håll mellan granarna. Det kändes så. Och alla stora stenar som blev troll och häxor. Jag läste Alfons för Mårten i kväll och då slog det mig hur det där med att man tror att kläderna på stolen är en häxa när lampan är släckt, absolut inte är någon floskel. I mörkret ser kroppar och föremål annorlunda ut. Perspektiven förändras. Vårt djupseende försämras. När man är liten, vet man liksom att det inte finns några garantier för att allting är som vanligt där under mörkerslöjan; att det skulle vara samma värld som när det var dag runtomkring en, nu när det är mörkt. Vi gick tätt ihop och flamsade så högt vi kunde för att skrämma bort allt som väntade på oss där ute i mörkret. Och efter 15 minuters promenad såg vi äntligen ljusen från vårt hus där mamma och en lillasyster väntade med mandelkubb och apelsinsaft och vi var efterlängtade när vi kom hem, för ingen förälder i världen står ut med att se mörkret sänka sig utan att ha alla barn samlade.

Nu är mörkret här. 4 månaders säck. Det är vad vi har framför oss. I vanliga fall brukar jag känna mig rustad. Men i år känner jag mig bara kraftlös och orolig. Och jag känner på mig att det kommer bli en ovanligt tung vinter.

Molok

De är jag är med tänker fortsätta kvällen framför "Molok", vilket är namnet på en rysk film, dubbad till tyska, som utspelar sig mellan Adolf Hitler och Eva Braun i Örnnästet under kriget. Filmen ska vara en blandning av Alice i Underlandet och Undergången, säger de som har sett den. En högst märklig film, säger de som har sett den, märklig i bemärkelsen "jag förstod den inte fullt ut, men satt som på helspänn genom hela filmen". Det ligger en diktsamling på dass. Märkliga dikter. Jag förstår dem inte fullt ut, men sitter som på helspänn. Och vi käkar så mycket här så det blir fler än ett besök om dan om man säger.
Men jag misstänker att filmen är märklig i bemärkelsen "man måste ha sett och uppskattat Stalker av Andrej Tarkovskij för att tycka om den." Jag är alltså inte en av dem som kommer att tycka om den.
Filmen heter "Molok", men alla här uttalar den "Mollock", som i "Pollock". Jag har inte sett den filmen heller. Men det har ingenting med märklighet att göra. Jag har bara inte sett den. Den kvalade inte in när jag gjorde mina prioriteringar under den aktuella perioden.

Nu börjar filmen. Jag hör hård, ganska ironiskt hurtig musik skvätta genom rummen. Jag sitter kvar där jag är. Om två timmar kommer mina släktingar stelbent utstapplande ur TV-rummet. Men då ligger jag och sover.